Sofie

Sofie

Jag arbetar med politik och kommunikation och figurativ konst. Jag tycker om vackert måleri, kort och gott. Jag kan inte leva utan apoteket, symbolismen och den estetik som hittar hem i Törnfåglarna, Andarnas Hus och Beaches.

Lucka 21: Ett samtal om skönhet mellan två exceptionellt vackra kvinnor

Esther och och Lena är fingerade namn, då kvinnorna vars samtal jag nedtecknat valt att vara anonyma. De är i trettioårsåldern och lever i Stockholm. Flera objektiva källor har bekräftat deras påtagliga skönhet.

esther_lena

Jag
– Har ni alltid varit vackra? Hur fungerar det rent socialt – att vara en exceptionellt vacker person?

Esther
– Jag har känt mig vacker sedan jag var ett litet barn, och särskilt under de formativa åren. De känslorna gav mig ett grundläggande självförtroende – vilket är långt viktigare och mer kraftfullt än det självförtroende som faktisk skönhet ger. Jag är helt övertygad om att åtminstone 50% av “min skönhet” upplevs av världen runt omkring mig som en produkt av att jag tror, känner, behandlar och för mig själv som om jag vore vacker (vilket endast fungerar eftersom jag tror att jag är vacker). Jag är inte lika övertygad om min skönhet längre – jag har mina dagar… Men de vanor som jag utformat under mitt liv hittills som skönhetstroende ägnar jag mig fortfarande åt, vilket gör att människor fortsätter att uppfatta mig så. Jag vet inte hur långt man kan sträcka jämförelsen med andlig tro, men det finns definitivt enande element.

Lena
– Jag håller med om att besitta stor skönhet måste relateras dels till en tron på skönheten och dels en känsla för självet, vilket kan bekräftas av andra men inte nödvändigtvis måste. Under den senaste tiden så har jag verkligen slagits av hur min upplevelse av skönhet skiljer sig distinkt från hur andra tycks uppleva mig. Skönhetsupplevelsen som jag får av att se mig som som ett objekt för andra människors uppfattning är väldigt villkorat. Ett praktiskt exempel: det upprör mig om jag känner mig endast så vacker som andra talar om för mig att jag är. Jag önskar ingen människa den upplevelsen!

Jag
– Du tänker på komplimangens dubbelhet?

Lena
– Ja, exempelvis. Komplimangen skapar villkor och ramar. Komplimangen har en nedvärderande kvalitet eftersom situationen vari person A får en komplimang av person B utgår från att person B ser någonting vackert i person A som person A förväntas inte se själv, och person B utgår från att det är upplyftande att uppmärkssamma detta.

Esther
– Problemet är att komplimangen särskiljer mellan skönhet och attraktionskraft, samtidigt som människor som använder komplimanger inte är särskilt medvetna om det. Komplimangen låtsas uppehålla sig vid skönhet: “Vad vacker du är!”, men egentligen talar den bara om den egna attraktionsupplevelsen: “Så attraktiv jag upplever dig!”

Lena
– Ibland är att ‘vara vacker’ att upplevas som vacker av andra – det tjänar ett väldigt tydligt syfte. Man får bekräftelse, blir beundrad och tilldelas en social status genom att attrahera andra. När det inträffar så gifter sig min egen uppfattning om min skönhet och upplevelsen hos den som betraktar mig. Det är sorgligt men praktiskt. Generellt exploaterar jag denna upplevelse för att bli godkänd av andra, kanske särskilt i sociala medier där man så enkelt kan kontrollera bilden av sig själv.

Esther
– Tyvärr låter det där inte så sympatiskt…

Lena
– Fast det är dubbelt! Skönheten är en krycka för mig, och har alltid varit. På sätt och vis är därför skönhet det enda jag är till fullo bekväm att projicera i exempelvis sociala medier eller i andra sociala situationer. Jag kan vara ganska blyg och kan lätt skrämmas av människor. Att projicera andra kvaliteter, så som humor, i konversationer vågar jag sällan. Då blir skönheten ett svar på sociala fobier. Det är ett negativt mönster som gör att jag upplever att det är gott nog att bli vagt beundrad på avstånd, även om jag inte är omtyckt som person och uppfattas som arrogant.

Esther
– Jag kom just att tänka på hur hemskt det är att verkligen känna sig ful! Det har ganska litet att göra med att faktiskt vara det. Men det kan vara en förgörande känsla om ens vanor cirklar runt det sköna. Allt kan bli rubbat. Ofta känner jag mig bara så vacker som det sällskap jag omger mig med. Så när jag känner mig ful kan det vara bra att söka sig till vackra personer.

Lena
– Haha! Jag har svårt att veta vem jag är när jag inte känner mig vacker. Jag förlorar 90% av mitt jag när jag inte känner mig vacker. Inte för att jag inte har något övrigt innehåll, utan för att jag har koordinerat det runt upplevelsen av skönhet. Dock måste man då förstå att jag tycker att kanske 80% av vad det innebär att vara vacker har att göra med smak, och på det sätt så kan mode i någon mån möjliggöra skönhetsupplevelser för många. Jag är för övrigt inte så bra på procenträkning…

Esther
– Vi lever ju i en kultur som parallellt säljer idén att allting går att köpa, samtidigt som man säljer ett ideal av naturlig skönhet, samtidigt som man talar mer och mer om gener och manipulation av dem. Det kan nog bli förvirrande för den som försöker förstå skönhet parallellt med att försöka vara vacker själv.

Lena
– Jag tror ändå att bilden av naturlig skönhet eller ideal skönhet utan tvekan är precis så kommodifierad som andra kommoditeter. Längd och proportion är inte så lätt att kontrollera som individ – däremot kan man kontrollera sin smak. Därför så känner jag mig mindre ytlig när jag dömmer andra baserat på deras klädval och stil än deras övriga utseende.

Esther
– Men ändå är det människor som bedömer klädstilar som kallas för ytliga, och när man arbetar med kroppar maskeras det snarare i någon sorts hälsoaspekt eller något man gör “för sin egen skull” – det får en bättre klang. Samtidigt kan du ju ta någon som ser ut som Lena: det spelar ingen roll vad hon bär för kläder eller hur hon stylar sitt utseende – hon kommer ändå alltid att upplevas som litet vackrare än de flesta i ett rum, på grund av det omtvistade som man kan kalla för naturlig skönhet, som kanske egentligen bara är hennes egen tro på sin skönhet – det som de andra i rummet felaktigt skulle avskriva som arrogans eller ”självförtroende”, ett ord som används för ofta!

Lena
– Nu tror jag att du försökte ge mig en komplimang!


Comments { 4 }


Lucka 15: It burns in my soul, it aches in my flesh, and it igni­tes my ner­ves

Dagens lucka handlar om ännu en vacker, välklädd, död presidenthustru.

evita01

Charlotte Perrelli och Madonna, i musikalrollen som Eva Perón

Var jag än rör mig i Stockholm nuförtiden så möter jag annonser för den svenska uppsättningen av musikalen Evita, med Charlotte Perrelli i rollen som presidenthustrun Eva Perón. Jag vågar inte se den. Jag är nervös för vad Perrelli kan ha gjort med rollen, eller kanske snarare inte gjort. Samtidigt ska man inte döma en hund efter dess hår – Perrelli har själv i intervjuer understrukit att detta är ett nytt steg i hennes karriär, och att hon är inställd på att bli orättvist bedömd på gamla schlagermeriter. Föreställningen har överlag fått mycket goda recensioner.

Det var rimligt att just Madonna gestaltade Eva Perón i musikalfilmen Evita på 90-talet. Madonna är i ständig process att omformulera sig själv, sitt artisteri, och har alltid strävat efter att vara ett steg före sin publik – så brukar det heta, oklart om detta fortfarande stämmer. Detta kan, på ett lokalt plan, även gälla för Perrelli: Hon började som dansbandsdrottning, men har sedan dess även varit programledare, kost- och träningsguru samt positionerat sig själv som moder. Och precis så som Eva Perón drömde om Buenos Aires och Madonna drömde om New York så drömde Perrelli om Stockholm, kanske London. Landsortstjejen med artistdrömmar, slår man fast i P4 Extra, som blir en folklig stjärna.

evita04

Eva Perón deltog aktivt i att bygga myten om sig själv. Hon omformade sin bakgrund från oäkting född på landet av en kokerska, sedermera mindre framgångsrik skådespelerska, till first lady, religiös nationalskatt och modeikon som smyckade sig med exklusiva kreationer samtidigt som hon deltog i sin mans, president Juan Peróns maktspel, reformer, utrensning av oliktänkande och dylikt. Den politik de förde gemensamt, ”Peronismen”, är svårplacerad i dagens gängse politiska klassifikationer och skiftade över tid. Som populistisk och nationalistisk rörelse har den ofta blivit beskylld för fascistoida tendenser. Perón beundrade Benito Mussolini, och det finns en anledning till varför just Argentina sågs som särskilt attraktivt som exit för många nazister i andra världskrigets kölvatten.

Eva positionerade sig som en kvinna av folket, vilket blir tydligt i nedan – väldigt fina – citat:

I am only a sparrow amongst a great flock of sparrows.

På en nivå är citatet givetvis populistiskt, då hon besatt mer makt vid tillfället än någon annan kvinna i Argentina. Samtidigt reflekterar det ett djup som jag ofta tycker lyser igenom i hennes uttalanden: den gemenskap som finns människor emellan i den totala ensamheten inför döden. Hon vände sig till arbetarklassen men kanske framför allt kvinnorna och drev linjen att om landets ledare kunde älska henne så var det även avgjort att han älskade sitt folk – då hon var en kvinna av folket. Hon startade Female Peronist Party med hundratusentals medlemmar och påverkade  tidigare oengagerade kvinnliga väljare att rösta och engagera sig politiskt för Perón – mycket genom sin stilmässiga framtoning. Hon bar de, för sin tid och geografiska plats, mest exklusiva och dyrbara kläder tillgängliga. Man har vittnat om att hennes blotta uppenbarelse närmast kunde orsaka hypos – en kombination av de otroliga modekreationer och hennes plågsamt repetativa tal – ett fåtal slogans upprepade gång på gång, på det vis att när man sagt något tillräckligt många gånger så blir det sant:

I have one thing that counts, and that is my heart; it burns in my soul, it aches in my flesh, and it igni­tes my ner­ves: that is my love for the people and Perón.


Hennes sista tal (1951)

evita10

 Hennes fantastiska hår

Rent verbalt refererade hon till sina anhängare, arbetar- och underklassen, som hennes descamisado: “beloved shirtless ones”. Uttryckets ursprung är omtvistat, men återfinns bl.a. i Victor Hugos roman Les Misérables (1862). Jag tycker att det är anmärkningsvärt att en person som lade just så mycket vikt vid sitt eget utseende och sina kläder hänvisade till sina väljare som utan kläder,  skjortlösa. När det ytliga är så viktigt kanske man även börjar tänka på de man försöker nå som en uppsättning klädesplagg? 1945 demonstrerade Juan Peróns supporters utanför fängelset Casa Rosada (där han satt fängslad), och valde då at vara bara på överkroppen – en hänvisning till descamisado. När jag har fördjupat mig i Evas person fastnade jag även för detta citat:

When the rich think of the impo­ve­rished, they think of impo­ve­rished desires.

Jag tror tyvärr att denna tanke i hög grad är korrekt, men att hon troligtvis inte själv hade särskilt mycket högre tankar om sitt folk än hon anklagade aristokratin för.

evita03

Många av de bästa porträttbilderna av Eva föreställer givetvis henne vid sidan av sin man, som brukligt är för presidenthustrur. Men det är sällan några stela, formella leenden utan de flesta fotografier är intima, genuina. De ler tillsammans, står när, leker med sina pudlar. Nedan är mitt favoritfotografi av dem båda tillsammans, även om man knappt ser att det är dem:

evita02

 Kram!

När man tittar på ett flertal av hennes klädnader är det svårt att inte påminnas om hennes tidigare skådespelarkarriär. Hennes modeintresse går inte att ta miste på, och jag får verkligen en känsla av att hon hade uppskattat Madonna om hon fått leva så länge!

evita06

Christian Dior var hennes favoritdesigner.

evita05

Eva var 1,65 cm lång och bar ofta höga klackar.

evita08

Eva Perón visar sin hattsamling, i Buenos Aires 1950.

evita09

”Utställning för de fattiga”: Eva och Juan Peróns porträtt omgivet av skor, i Buenos Aires 1950.

När hennes politiska position flyttades fram förstärktes en mer konservativt stram frisyr och dräkter. Den flärdfulla, extravaganta skådespelerskan tonades tyvärr ned.

evita12

Americas Next Top Model, 2006.

Eva har fortsatt att inspirera stilmässigt efter sin död. Det har gått att notera hennes närvaro i exempelvis Americas Next Top Model vari modellaspiranten Evita Myers från Gloucester porträtterade presidenthustrun. Besöker man Åhléns finner man fina, men något överprissatta, smycken under namnet Evita Peroni – vilket knappast kan vara en slump, även om smyckesproducentens officiella hemsida inte refererar till stilikonen Perón. Det förvirrar mig! Man kan även ana hennes ande sväva över vissa klädkollektioner, så som denna:

image

Den venezuelanska designern heter Carolina Herrera, 74 år gammal. Hennes kollektion för Fall 2013 var direkt inspirerad av 1940-talets Eva Perón.

I Annas inlägg om Jackie Åh! så noterar hon hur tv-serien The Simpsons strösslar med subtila parafraser i avsnitten, och i ett låter karaktären Marge karakterisera presidenthustrun Jackie Kennedy när hon fyndar en rosa Chanel-dräkt på outlet och på så vis förändrar hela sitt sociala liv. Givetvis finns det ett The Simpsons-avsnitt som avhandlar Eva Perón! I musikalavsnittet “The President Wore Pearls” (säsong femton) väljs Lisa till elevrådsordförande, och förvandlas till presidenthustrun Eva Perón.

image

Det är svårt att skriva om Evas liv utan att beröra hennes död, som även den har stora estetiska aspekter. Hon (1919-1952) blev endast 33 år gammal, och avled därmed i ungefär samma ålderspann som vi i Skönhetskabinettet befinner oss i. Hon gick bort i svi­terna av liv­mo­der­halscan­cer och var den första argen­tinska kvin­nan som genom­gick kemo­te­rapi. Även Juan Peróns första hustru Aurelia Tizón (1908-1938) avled efter att ha blivit infekterad av ett HPV-virus – i samma ålder som Eva. Nedan ses kortegen vid hennes begrav­ning, som hölls den 9 augusti 1952 efter flera dagars natio­nal­sorg. När hen­nes kropp flyt­ta­des från pre­si­dent­pa­lat­set för att bal­sa­me­ras avled åtta män­ni­skor i de sör­jande folk­mas­sorna. Under det första dyg­net efter hen­nes död vår­da­des över 2.000 män­ni­skor på sjuk­hus för ska­dor som de ådra­git sig då de för­sökt komma nära hen­nes kropp. Efter bal­sa­me­ringen expo­ne­ra­des Evas kropp i hen­nes tidi­gare kon­tor vid Arbetsmarknadsdepartementet i två år, under tiden som ett begrav­nings­mo­nu­ment pla­ne­ra­des till hen­nes ära. Enligt planen skulle monomentetet bli högre än Fri­hets­gu­din­nan. Juan Perón avsattes genom en militärkupp innan monumentet färdigställdes, och han hade där­för inte möjlighet att fortsatt säkra den fort­satta beva­ringen av Evas kropp.

evita13

Under två decennier, mel­lan 1955–1971, var krop­pens pla­ce­ring okänd. Det har senare offentliggjorts att den nya argentinska regimen flyttade henne till en krypta i Milano där hon vilade under namnet María Maggi. Samtidigt kriminaliserade regimen ägandeskap av fotografier föreställande Eva och Juan. Även i döden betraktades hennes kropp som en stark symbol för argentinarna, en politisk krutdurk för de som efterträdde Perón. På väggarna i Buenos Aires kunde man se motståndsrörelsens graffi ställa frågan: ”Var är Eva Peróns kropp?” I boken “Santa Evita” ger jour­na­lis­ten och för­fat­ta­ren Tomás Eloy Mar­tí­nez uttryck för ett antal kon­spi­ra­tions­te­o­rier, så som att ett fler­tal vax­ko­pior till­ver­ka­des eftersom krop­pen ska­da­des med en ham­mare, samt att vax­ko­pi­orna till­drog sig upp­märk­sam­het av sex­u­ell natur.

1971 flyt­ta­des krop­pen på nytt, för att stå i Juans och hans tredje hustrus, Isabel, hus i Madrid, där den stod pla­ce­rad i mat­sa­len. Enligt vänner till familjen lade Isabel ned mycket tid på Evas kropp: hon torkade av Eva med vatten och bomullstyg, kammade hennes hår och torkade det med en hårtork. Så otroligt fint, och samtidigt osunt, om det är sant! Man kunde då konstatera att en av Evas fingertoppar saknas, troligtvis stulen från hennes kropp under militärkuppen 1955 för att verifiera hennes kvarlevor. Efter Juans död 1974 övertog Isabel  – från början dansös – presidentposten i två år, tills det att hon avsattes i en militärkupp anklagad för korruption. Idag lever hon i exil i Madrid.

Evas kropp fördes slutligen till hen­nes famil­je­grav i La Reco­leta Ceme­tery, i Bue­nos Aires. Den argen­tinska rege­ringens åtgärder för att skydda gravvalvet från inbrott anses så kraftiska att de även kan stå emot kärn­va­pen. Det kos­tar mer att dö än att leva, är ett popu­lärt argen­tinskt uttryck – passande i sammanhanget. Eller som Eva själv utryckte det:

One cannot accomplish anything without fanatacism.

evita14


Comments { 0 }

Tags: ,


Lucka 9: Women Being Inglorious Bastards In Western Art History

Någonting som vi ser mer och mer av i våra flöden är humoristiskt tesdrivna bildbloggar skapade för att säga någonting om människan, hennes beteenden och ideal i en samtida politisk kontext. Dessa artiklar sprids flitigt, ofta med tillhörande utrop: “Precis så där är det!” / “Klockrent!” / “Usch vad hemskt, men SÅ sant!” Med snäva visuella medel gör man anspråk på att fånga vad man kan uppleva som ett förtryckande skeende i samtiden. Vilka är då dessa visuella medel som ska tvättas i vår samtidsbyk? Kajsa Bergström kommenterar vad hon kallar för klicksajtsfeminism i Expressen:

Plötsligt fylls flödet med vattenpölsgrund klicksajtsfeminism. Ena dagen är det bilder på omgjorda Disneyprinsessor med nya, realistiska midjor. Upprört konstateras att de tecknade originalen tydligen inte är anatomiskt korrekta. Att Elsa i ”Frost” kan bygga isslott med tanken må vara hänt, men så där smal är ingen, suckar man och delar länken. […] De enda som ännu inte ställer dokumentära verklighetsanspråk på sagorna är ännu dess främsta konsumenter, barnen, som av den anledningen bör skyddas från Facebook så länge föräldrarna förmår.

Det hon försöker komma åt är den overkliga skildringens rätt att vara just, overkligt.

Problemet är sällan bilderna eller texterna i sig. De kan vara roliga. Jag är inte så tråkig att jag inte kan roas det minsta av dessa pamflettliknande uppgörelser med allt från fysiken hos sagovarelser och superhjältar till huvuvida människor med viss hudfärg inte är biologiskt ämnade att dansa

Nej, problemet är när man sprider dessa som ett sanningsanspråk, som om det du ser på bilden fokuserar dina problem och bevisar din problemformulering. Man kan upprört sprida en bild föreställande Barbie och samtidigt hävda att Barbie är lång och smal. Det är sant att hon är det. Svårare blir det när man använder sig av exempelvis historiskt måleri – ett enormt bildmaterial vari man kan finna fog för nästan vad som helst. Särskilt om man aldrig väger in epokens ideal för relationer, etikett och avbildning. Må den som söker fortsätta söka tills hen finner!

Under 2014 har ett stort antal bloggtexter av denna karaktär florerat. Ett axplock:
Western Art History: 500 Years of Women Ignoring Men
Women Who Want To Be Alone In Western Art History
Women Having A Terrible Time At Parties In Western Art History
Women Trying To Sleep Unsuccessfully In Western Art History
Women Rejecting Marriage Proposals In Western Art History
Unhappy Mothers In Western Art History
Unsatisfied Women In Western Art History
See The Women In Famous Paintings Get The Photoshop Treatment

Söker du i det västerländska 1800-talsmåleriet efter motiv vari en man stör en kvinna i hennes läsning eller handarbete, försöker ge henne en skälmsk kyss eller väcker henne ur sömn så kan jag lova dig att du finner hundratals. Letar du efter ett motiv där en kvinna ser otillfredsställd, passiv och sur ut samtidigt som hon ignorerar en man som friar till henne med en blombukett, så lovar jag dig att du kommer att hitta ännu fler.

Som av en händelse intresserar ovan motiv mig inte så mycket. Det sista jag behöver är en vacker målning föreställande en man som talar till en kvinna med subtexten att han ”mansplainar” henne. Den bästa konsten gör att vi hittar oss själva i historier som inte nödvändigtvis är våra egna. Nedan följer kanske några sådana.

ingloriousbitch01

– När vi först träffades sade hon att hon skulle bli min död. Jag tyckte det lät romantiskt.

ingloriousbitch05– Hon sade att det kan vara svårt för nybörjare. Att det bara handlade om att våga släppa kontrollen till henne. Hon föreslog att mitt stoppord skulle vara “hjälp” eller kanske “banan”.

ingloriousbitch03– Under åren då tumören var som värst, envisades hon alltid med att läsa ur den där dåliga romanen som alla hennes väninnor läste. Vad hette den nu igen? Självrådigt Tillvägagångssätt? Maktfullkomligt handlande? Självsvåldigt Beteende? Äsch.

(c) Walker Art Gallery; Supplied by The Public Catalogue Foundation– Jag vet att hon ville ha en man med en “riktigt frisyr”, som hon kallade det. Kanske borde jag ha gått henne till mötes. Jag förstår ju att man kan ha vissa önskemål på hur ens partner ska se ut. Jag borde ha gått till frisören utan käbbel!

ingloriousbitch02– Jag har varit väldigt tydlig mot dig Åsa! Jag tycker om dig som vän, men Stefan är den ende jag älskar. Du måste sluta dyka upp i min kammare på det här viset!

ingloriousbitch08– Hon var några år äldre än mig och kom från staden.

ingloriousbitch04– På kort tid skar de ned drastiskt i Försvarsmakten. Jag var ju ung och min tjänst drogs så klart in. Det enda jag ville var att dricka mitt rooiboste i fred. Men hon var alltid där och retade mig. Kallade mig tennsoldat gjorde hon.

ingloriousbitch10– Sedan jag miste synen märkte jag inte längre hur mina ägodelar försvann.

ingloriousbitch13– Jag borde ha valt en annan troféhustru.

800px-Jan_Janssens_-_Caritas_RomanaJag var så stolt när min yngsta kom in på Konstfack. Första i släkten! Jag försökte alltid stötta hennes projekt.

ingloriousbitch07– När hon varit otrogen brukade hon alltid bjuda på fin frukost dagen efter. Jag hade lärt mig känna igen det dåliga samvetet. Två sockerbitar idag!

ingloriousbitch06– Det var sista gången vi tillämpade majoritetsbeslut.


Comments { 2 }

Tags: , ,


Lucka 4: Pappa, jag vill ha en italienare!

(varning: denna text innehåller smickrande generaliseringar om en folkgrupp)

Hemkommen efter en veckas vistelse i Florens känner jag ett akut behov av att ventilera stadens skönhet. Ja, arkitekturen, palatsen, floden, konsten är fantastisk i sig. Men det som förföljer mig enda in i (och hem till) Norden är den italienska, manliga fägringen – väl belagd i landets konst- och modehistoria. Människans skönhet är väldigt drabbande i just Florens, på ett sätt jag anser att det inte är i andra italienska städer. Det är en fråga om det helhetsgrepp italienarna tar om gestaltningen av sig själva, la bella figura: Den essentiella strävan efter vackra, graciösa manér, en välkomponerad yta som resulterar i den vackra, polerade, perfekta figuren som även för sig väl. Man brukar säga att Italien är ett land för skådespelare, av vilka mycket få står på en riktigt scen.

bellafigura01

 T.v. Självporträtt av Gian Lorenzo Bernini, den ultimata italienske mannen. T.h. Orfeo olio su tela, målad någon gång mellan 2005-2009, av Roberto Ferri.

Vid sidan av la bella figura, det italienska i att genom alla aspekter av sin person ge bästa möjliga intryck, pågår givetvis ett helt vanligt samhälle som inte nödvändigtvis agerar ut denna idé. Men alla samhällen har sina himmelriken och sina helgon – och Italiens motsvarighet kan inte vara någonting annat än Florens! La bella figura kommer särskilt väl till sin rätt för den som strosar längs Florens gator fredag, lördag, söndag. Männen där är nästan obehagligt välklädda. Mode i all ära, men det rör sig snarare om klassiska snitt, fina material och detaljer: blanka skor, smarta hattar, tunna handskar, romantiskt mönstrade scarfs, näsdukar, slipsar, skinnväskor, välgroomade storslagna ansikten, tjockt barockhår inte sällan med silvriga slingor även bland de yngre männen, kroppar som är vältränade utan att se ut att ha blivit framforcerade på ett gym, ett attraktivt kroppsspråk. Och alla dessa komponenter tycks såväl minutiöst matchade som ihopslängda på några få minuter. Nej, inte alla män – som vi brukar säga. Men tillräckligt många för att det ska påverka hela upplevelsen av staden.

bellafigura03

Män vid Piti, Florens

Under veckosluten trängs dessa män på Florens gator. Eller, trängs är fel ord eftersom det indikerar att gatulivet skulle vara rörigt och buffligt. Snarare rör de sig längs gatorna i en sorts civilisationens dans, hela tiden i relation till andra män – och kvinnor. Männen i Florens bekräftar varandra på ett underbart vis som jag aldrig tidigare sett motsvarighet till. De betraktar och kommenterar ljudlöst varandras utmärkta uppenbarelser, vänder sig om några grader mer än nödvändigt när de passerar varandra, visar upp sig, går vidare till nästa beundrare att beundra. Ett liknande respektfullt, uppskattande beteende riktas mot kvinnor, på ett sätt som är främmande för mig som är uppväxt i Sverige där vi som främlingar knappt möter varandras blickar. Jag upplevde inte en enda gång att jag blev avklädd av en manlig blick i Florens. Snarare känns det som att de klär på en med blicken, i positiv bemärkelse. Jag är inte omedveten om madonna/hora-komplexet, så var det sagt.

Det ovan beskrivna kallas för la passeggiata, av sociologer beskrivet som en kulturell performancepromenad. Det viktigaste under dessa flanörtimmar är att se och bli sedd, vedere e farsi vedere. Traditionen har även en social, folkenande effekt, och följer flirtens logik – men inte nödvändigtvis med vare sig sexuella eller romantiska motiv.

bellafigura04

Sophia Loren

Hela den italienska befolkningen tilltalas inte av detta, dock. Club dei Brutti (Association of Ugly People) kämpar mot diskriminering baserad på skönhet, och vill att den minoritet italienare som upplever sig som särskilt oattraktiva ska övervinna sina fobier och hitta en partner. Kämpa!

”Ugly things must be hidden, unpleasant and tragic facts swept under the carpet whenever possible,” skrev Luigi Barzini i sitt klassiska psykologiska porträtt från 1964, The Italians: A Full Length Portrait. ”These practices were not (as many think) developed by people who find life rewarding and exhilarating, but by a pessimistic, realistic, resigned and frightened people. They prefer to glide elegantly over the surface of life and leave the depths unplumbed.”

Eftersom la bella figura opererar även bortom den visuella skönheten, exempelvis genom att dirigera etikett vid affärsuppgörelser och politiska mekanismer, är det kanske på sin plats att fråga sig vilket sorts samhälle detta skapar? Att det italienska skönhetsdyrkandet skulle ha en del i hur Silvio Berlusconi kom till makten och hur han använde den, är inte orimligt. “Ethics become aesthetics: You no longer have ethical problems, only aesthetical ones,”, argumenterar sociologen Franco Ferrarotti: ”Morality — a set of rules — no longer exists, only morale — how you feel today. It functions wonderfully in terms of political power if you know how to make a bella figura.” Upphöjandet av en förförande och förledande ledare reflekterar måhända självbilden hos det sköna folket. En mer kvalificerad genomgång av det italienska folkets relation till sina ledare, och då särskilt deras nya premiärminister Matteo Renzi, bjöd Anna Brodow på i sin text ”Italiensk bokföring” i Axess nr 7 2014.

bellafigura05

När Berlusconis flaggskeppskanal sände den amerikanska såpoperan The Bold and the Beautiful, dubbad givetvis, så bytte man kort och gott titel till Beautiful. Förvånad? När samma såpa sänds i Sverige översätts titeln till Glamour. Det känns symptomatiskt för ett land i total avsaknad av just glamour. Och italienare. Vi har inte så många sådana här, tyvärr. De är ungefär 19.000 st.

Kom igen nu, pappa. Ge mig en sådan. Till jul.


Comments { 0 }

Tags: ,


Lucka 1: Vad önskar du dig i julklapp?

Välkommen till Skönhetskabinettets julkalender! Varje dag fram till jul publicerar vi ett inlägg. Vi börjar med ett gemensamt: Vad önskar vi oss i julklapp?

– Anna –

sidenpyjamas-500x500

Sidenpyjamas Classy PJ från Sidenkompaniet

Jag önskar mig strumpbyxor i kashmir! Jag vet inte om det finns ens, men det vore underbart. Kashmir är så lätt mot huden – det jag ogillar med strumpbyxor  i vanlig ull, eller överhuvudtaget den tjockare varianten av strumpbyxor, är att det känns ”hårt” och instängt. Jag inbillar mig att tunna strumpbyxor i kashmir inte bara skulle vara varmt och elegant utan också bekvämt. På samma tema skulle jag vilja ha en pyjamas i siden. Siden är dock inte så följsamt som material, och jag har sovit sönder ett och ett annat sidennattlinne eftersom jag vrider och vänder mig. Själar oroliga nattetid borde ha pyjamas i bomull istället. Kanske flanell. Men det känns på tok för maskulint för mig. Nu när jag skriver detta inser jag ju att pyjamasen givetvis också bör vara i kashmir. Jag önskar mig alltså saker i kashmir!

– Katarina –
Nyckel
Heart Key Pendant från Tiffany’s

Det brukar sluta med att min protestantiska sida tar över och jag önskar mig något praktiskt i stil med ett par vandringskängor eller en hushållsassistent. Men det finns en massa andra mycket mer flärdfulla saker jag egentligen skulle vilja ha. Som till exempel ett sådant här hängsmycke från Tiffany’s. Min vintergarderob har inte uppdaterats på rätt länge, så en mysig halsduk vore också roligt att få. Helst skulle jag vilja ha en vävd – stickade är alldeles för sladdriga, tycker jag. Beige. I kashmir. Kanske något i den här stilen? Den måste vara perfekt på alla sätt så att den når upp till kvalitetskravet ”gå att ha resten av livet”.

 

– Sofie –

Gunnel-Wåhlstrand-By-the-Window

 By the window (2003) av Gunnel Wåhlstrand

Förra året fick jag två bedårande, uppstoppade kycklingar i julklapp och det vore väldigt önskvärt om traditionen att ge mig söta, döda djur kunde få en fortsättning! Om inte, så har jag önskat mig konstböcker av hög skönhetsgrad, bland annat dessa: Gunnel WåhlstrandSydney Long: The Spirit of the Land, och The Nude: A Study in Ideal Form. Jag önskar även i detta blogginlägg ta tillfället i akt att spy ut min djupaste avsky inför årets julklapp 2014. Jag är givetvis inte emot att befolkningen rör på fläsket och därmed eventuellt lever bättre och längre. Däremot fasar jag inför att försäljningen av aktivitetsarmbandet riskerar att öka träningsrelaterade uppdateringar i sociala medier. Jag anser att träningsresultat är lika privat som sexuella erövringar, OM det inte gäller Vasaloppet! Då är det ok. (PS! Alltså vilken vasaloppsvinnare man varit intim med. DS!)

– Therese –

Jackie-Kennedy-Vintage-Cartier

Vad är klockan, Jackie?

Utöver kärlek, hälsa, lycka och frid i sinnet skulle jag älska ett Cartier-armbandsur – av modellen som heter Tank, som Jackie Kennedy hade. I guld. Så elegant! Några riktigt dyra krämer från Rodial vore kul också. På en rimligare prisnivå önskar jag mig samma saker som alltid: ett doftljus, några örhängen, kanske ett nagellack från Chanel.


Comments { 0 }


There are three subjects I don’t like discussing. My former marriage, women artists, and what I think of my contemporaries

När ska det komma en moderiktig biopic om Helen Frankenthalers liv? Det var ju trots allt tre år sedan hon gick bort. Popstjärnan Regina Spektor skulle kunna göra sin skådespelardebut som Frankenthaler – de var förbluffande lika i konstnärens unga år – eller någon av skådespelerskorna Carey Mulligan, Anna Kendrick, Emma Watson eller Madeline Zima, för att sedan gå över till exempelvis Susan Sarandon, Julianne Moore, Robin Wright eller Sigourey Weaver när den mognare Frankenthaler ska porträtteras. Varsågod filmbranschen, förvalta mitt tips väl.

frankenthaler01

Det känns smått ohederligt av mig att intressera mig så för personen Frankenthaler, hennes stil och livsstil, när hon själv så tydligt markerade mot den typen av uppmärksamhet. Jag kan skylla på tidsandan kanske, när författaren är en rockstjärna i sig själv, och man ofta talar mer om konstnären än om verket. På den punkten finns det mycket att lära av Frankenthaler, särskilt eftersom det ofta kan tyckas lättare att respektera tankegångar hur än enkla och återupprepbara de må vara – när dessa tankar kommer från andra sidan graven. När de uttalades i en annan tid som brottades med samma grundläggande problem som vi gör nu, men med andra förutsättningar och redskap. Hon var benhård i fråga om den identitetsfixeringen som vi särskilt brottas med idag. Frankenthaler sade

Obviously, first I am involved in painting not the who and how. I wonder if my pictures are ”lyrical” (that loaded word!) because I’m a woman. Looking at my paintings as if they were painted by a woman is superficial, a side issue, like looking at Klines and saying they are bohemian. The making of serious painting is difficult and complicated for all serious painters. One must be oneself, whatever.

Mot bakgrund av detta är det svidande uppenbart att Frankenthaler nog inte önskar vara min kvinnliga stilikon. Jag uppskattar verkligen hur hon å ena sidan skarpt avfärdar tanken på en kritik av hennes konst med utgångspunkt i hennes kön som ytlig, samtidigt som hon leker med tanken på sig själv som feminint lyrisk. Frankenthalers största kritiker höll just de tunna, poetiska lagren av söt färg emot henne, en kritik hon tycktes ta emot med glimten i ögat: hon kommenterar det genom att vara såväl skoningslös i sin inställning som personligt sökande i vad det lyriska består samt humoristiskt avfärdande.

Det är just sådana mångbottnade glimtar in i en person som gör dem till personliga förebilder eller ikoner för mig, vare sig de vill det eller ej. Och kanske särskilt vad gällande kvinnor som annars lätt tenderar att göra våld på sin egen dubbelhet i offentligheten.

For me, being a ‘lady painter’ was never an issue. I don’t resent being a female painter. I don’t exploit it. I paint.

Hur mycket jag än håller med Frankenthaler i ovan citat så tjusas jag märkvärt av uttrycket ‘lady painter’. Det låter så… fint? Kanske bara för att det är skrivet på engelska. Frankenthaler noterar faktumet att hon ÄR en kvinnlig konstnär, och tycks på så vis tillskriva det någonting, men understryker vikten av att inte exploatera det. Detta citat, banalt i sin enkelhet egentligen, öppnade mina ögon för en irritation jag närt länge men inte satt ord på i det offentliga samtalet om all möjlig konstnärlig produktion, må det vara författande, diktande, fotografering, måleri, performanceart, teater. Man talar ofta om att en konstnär “utforskar” sig själv i någon aspekt i sin konst. Det är rimligt. Men alltför ofta upplever jag att utforskandet används som en slö synonym när konstnären snarare väljer att exploatera aspekter av sig själv. Det är en hårfin gräns, men jag vill hävda att det går att känna instinktivt när någon exploaterar aspekter av sig själv, till skillnad från att bara utforska sig själv, berätta om sig själv. Detta var alltså någonting som Helen Frankenthaler absolut inte ville göra i sin konst eller då hon deltog i det offentliga samtalet om sig själv och sin produktion.

frankenthaler11

Saddle shoes

Hon tog sig fram i den mansdominerade miljön inom New York-skolan utan att bry sig nämnvärt om de övriga medlemmarna valde att “acceptera” henne eller ej. Detta självförtroende härstammade måhända ur den priviligerade uppväxten i den intellektuella och progressiva familjen på Manhattans Upper East Side. Jag resonerar – kanske fördomsfullt – att det är lättare att inte bry sig när man har råd att inte bry sig.

Frankenthalers självbild när hon precis skulle äntra New Yorks konstvärld var “a saddle-shoed girl a year out of Bennington”. Det finns en konkret oskuldsfullhet i den självbilden, samtidigt som hon beskriver just den perioden då hon introducerades för de stora. Jackson Pollock, David Smith, Franz Kline och Willem och Elaine de Kooning.

frankenthaler23

I en eventuell spelfilm om hennes liv är det uppenbart att man skulle fokusera på hennes relationer och konstruera ett spänningsförhållande mellan hennes konst och konsten producerad av männen i hennes liv. Jag har sett sådana amorösa berättargrepp kritiseras många gånger, inte minst när den efterlängtade biografiska skildring av Monica Zetterlunds liv kom 2013 – som i mångt och mycket följde en kronologi uppbyggd kring männen i hennes liv: pappan Bengt, Vilgot Sjöman, Sture Åkervall. Jag förstår kritiken på ett idéplan men kan inte känna den, kanske för att jag själv oftast minns saker i relation till vem jag vid tillfället var tillsammans med. Jag föreställer mig dessutom att konstnärspar eller författarpar, skådespelarpar, som lever länge och nära inpå varandra deltar i varandras arbete på olika sätt, stöttar, kritiserar, saboterar. Man förminskar inte nödvändigtvis en person genom att tala om den den älskade, eller hatade. Jag ser därför gärna fler fruar och älskarinnor i manliga biopics!

För att nämna ännu ett exempel ur svensk kontext som gjort just detta så var den biografiska skildringen Dom över död man av Torgny Segerstedt (förvisso chefsredaktör på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där han ihärdigt kritiserade nazismen, och inte konstnär) rysligt bra. Jag har aldrig sett Ulla Skoog spela så bra som i rollen som hustrun Puste Segerstedt, och Pernilla August som älskarinnan Maja Forssman. Jag grät så svårt till denna film att jag knappt finner motstycke, och skulle önska att fler såg den. Ett mycket bra exempel på när kvinnornas roller är relevanta, utan att det för den del känns som att de är inkvoterade. Bilden av Segerstedt förstärks av kvinnorna i hans liv.

frankenthaler07

Frankenthaler omfamnar lyckligt Robert Motherwell framför sitt mest kända verk, Mountain and Sea (1962)

frankenthaler19Ovan Frankenthalers Madame Butterfly (2000) och nedan Motherwells Running Elegy II (1983)

Speaking of men. Frankenthalers pappa var domare vid New York State Supreme Court och dog av cancer när hon var blott elva år gammal, vilket slungade henne in i ett fyra år långt depressionsliknande tillstånd med svåra migränanfall. Konstkritikern Clement Greenberg introducerade Frankenthaler för New York-skolans abstrakta måleri och gissningsvis skulle filmen om hennes liv ta avspark där någonstans. Vidare var hon gift med expressionisten Robert Motherwell mellan 1958-1971. Jag kan ju bara tala för mig själv, men min inre paglian går ned i spagat av förtjusning när jag tittar parallellt på deras respektive målningar från den perioden. Det äkta paret kallades “the golden couple” i mindre bemedlade konstnärskretsar, då de etablerade sig på East 94th Street där de ägnade sig åt ett extravagant socialiserande. Jag skulle gärna se några duktigt scenograferade passager ur det äkta parets liv tillsammans, när de målar och diskuterar, när de håller middagsbjudningar för över hundra personer ur sin tids kulturelit. Frankenthaler talar högt, skrattar, dansar och göder sina gäster grundligt. Vad serverade man? Räkcocktail, laxmousse, ambrosiasallad, coq au vin, Biff Wellington, Baconlindade ostron med plommon, cocktailpinnar med ost och ananas, fondue, crêpes, Babysham eller Manhattan eller Vesper cocktails!

frankenthaler22

Frankenthaler har alltid vägrat att diskutera sitt äktenskap, i linje med sin i övrigt så höga integritet. Detta kommer givetvis att försvåra för en eventuell regissör som vill slå mynt om det gyllene parets estetiska förening. Den enda gång hon uttalat sig om sitt liv som ensamstående mynnade ut i ”At times I enjoy being alone, at times I don’t.” Det må vara ett korthugget och markerande svar, men jag tycker ändå att det är vackert. Jag, som är relativt rädd för tanken på ensamhet kan känna förtröstan i att det ju är precis så det är både att vara ensam och att vara i en relation. Ibland njuter man av det, och ibland inte. Ett tillknäppt svar, men talande för en viss hållning som jag önskar jag kunde anamma. 1989, då hennes omfattande retrospektivutställning recenserades, avfärdare The New Yorker hennes verk som konst för styrelserum. Man kallade henne för den förnäma högprästinnan på grund av hennes ovilja att vara rolig i intervjuer.

När man studerar tidiga fotografier av Frankenthaler är det svårt att inte känna waspstilens mjuka vingslag fläkta. Frankenthaler fångad på fotografier bär ofta luftiga vita skjortor, cigarettbyxor, mörka förkläden, svarta polotröjor. De ljuvligt pastelliga fotografierna från LIFE Magazine år 1956 där hon bär kjol, knutblus, diadem och rött läppstift förefaller som ett avsteg från den strama stilen, som om hon “klätt upp sig” för att bli förevigad i symbios med sin konst. När man studerar de tjugo till trettio professionella fotografier på Frankenthaler som figurerar och upprepar sig online blir det tydligt att det under det konstnärligt slappa och praktiska modet finns en stilmedvetenhet, och där jag vill hävda att hon matchar sitt måleri (alternativt att måleriet matchar henne). Fotografiet ur LIFE Magazine i början av detta inlägg är kanske det tydligaste, men även nedan ateljéfoto av Alexander Liberman där hon bär djupröda manschesterbyxor och en mossgrön blus jämte sina målningar som går i nästan identiska kulörter är ett intressant exempel. Kan inte föreställa mig att detta är en slump.

frankenthaler03

frankenthaler15

Helen fotograferad av Dan Budnick 1968 framför sin målning Summer Banner som hon målade samma år.

frankenthaler17Essence mulberry (1977)

Helen-Frankenthaler-michael-fredericksOvan fotografi av Michael Fredericks, nedan Snowpines (2004)

frankenthaler16Helen i sitt hem på Contentment Island, i april 2003.

Jag idealiserar den diffusa bild det går att skapa sig av Helen Frankenthalers livsstil under hennes sista tjugo år. Hon målade in till slutet. Hon bytte de stora papprena till mer lätthanterliga dukar och tog hjälp av assistenter. Hon delade sin tid mellan New York och Contentment Island, i Darien Connecticut, vars namn skvallrar om en tillfredställd tillvaro, belåten, tillbakalutad. Åh! Hon gav ut informationen att hon simmar flera gånger i veckan. Att hon tycker om att rymma från sitt arbete och se en bergmanmatinée “I’ll take my lunch to the movie – yoghurt or shrimps or something”. Jag vill också sitta i en mörk salong mitt på dagen, doppa salta räkor i sur, kall yoghurt och sedan återvända till min ateljé och hälla färg över en duk – vilket någon senare kommer att recensera som ett vackert landskap! Hennes assistenter ombads ofta lämna ateljén när hon skulle sätt igång. Under intensiv koncentration blandade hon oljefärgen med hushållspenslar, moppar, skrapor. När Frankenthaler var liten brukade hon fylla en hink med vatten och droppa olika nyanser av nagellack ned i vätskan för att studera hur färgerna simmade om varandra.

Det som jag avslutningsvis tar med mig av Frankenthalers diverse visdomar är denna betraktelse över konsten

Art has a will of its own. It has nothing to do with the taste of the moment or what’s expected of you. That’s a formula for dead art, or fashionable art.

En tanke väl värd att bära med sig varje gång man betraktar ett konstverk. Visserligen kan man inte påstå att Frankenthalers konstnärliga produktion inte var högst populärt under hennes egen tid, i någon mån var det fashionable art – men jag tror inte att det nödvändigtvis kändes så för henne när hon skapade den. I denna videodokumentation besöker hon Portland State University 1972 för att svara på konststudenternas frågor i Lincoln Hall Auditorium. Efter halva utfrågningen åker ett par stora, svarta solglasögon på. Hon säger att de får tala högre när de ställer frågor till henne. De får allt ta och komma närmare om hon ska kunna höra dem ordentligt. Jag är inte van vid den här typen av ljussättning och inspelning. Ni får förlåta mig om jag framstår som litet underlig, säger Susan Sarandon med släpig röst.

Frankenthaler

frankenthaler21Min favoritmålning av Frankenthaler, Persian Garden (1965)


Comments { 0 }

Tags: , , , ,


Sommarstil: den amerikanska utlandsturisten

MCDSUMM EC027

Den amerikanska utlandsturisten är en utmärkt sommarstil, som i detta inlägg kommer att exemplifieras av en mogen Katherine Hepburn i Sir David Lean’s tämligen fåniga Summertime (från 1955, ”Sommarens Dårskåp” på svenska). Filmen är en av många liknande skildringar om amerikaner som reser i Italien, där resmålet och tillika resemodet står särskilt i fokus och nästan tar så mycket utrymme i anspråk att de blir som en ytterligare karaktärer. The Talented Mr Ripley är också en sådan film, som även den utspelar sig i 50-talets italien, och brukar få utgöra standardexemplet på den ultimata resestilen. Men denna gång blir det alltså sommarens dårskaper vi rullar ögonen i…

summertime09Historien i korthet handlar om Jane Hudson (Katherine Hepburn), sekreterare vid en grundskola i Ohio, som uppfyller sin dröm om att besöka Venedig där hon checkar in på Pensione Fiorini. Om man vill bo på samma hotell som filmen spelades in på, så bör man boka rum på Pensione Accademia. Handlingen är i princip ett mishmash av Roman Holiday och Brief Encounter, och trots vissa tidsenliga, plumpa ”kulturkrockar” mellan den puritanska amerikanskan och hennes kontinentala, undertrykta begär, är den ganska söt och ibland tankvärd. Enligt mig är ensamhet en fundamental del av att uppleva sommaren, vilket gestaltas väl i denna film (Lana del Rey håller med om detta!)

summertime04

summertime01Hepburns korallfärgade bomullsklänning, med tillhörande hårband, är otroligt fin särskilt eftersom den tycks ha kvaliteterna av skjortklänning, omlottklänning, byxdress och kimono på samma gång. Vad jag vidare gillar med Hepburns klänning är hur högt upp i halsen den går. Jag brukar själv ofta säkra luftiga sommarklänningar högt upp i halsen med en vanlig säkerhetsnål, för att inte bränna bröstet. Om det gick att köpa Signora Fiorinis (Isa Miranda, en italiesk Marlene Dietrich) vita, djupt urringade blus så skulle jag göra det utan att blinka. Kanske det perfekta sommarplagget som tyvärr lyser med sin frånvaro i min garderob. I skrivande stund känns det som att jag skulle kunna betala vad som helst för en sådan blus. Läsare kan vänligen utnyttja denna bekännelse för att bättra på sin egen ekonomi!

summertime08

summertime05Bra med svart på sommaren!

summertime11Hepburn får en venetiansk makeover! Så avundsjuk.

En dag beger sig Hepburns karaktär till Piazza San Marco (nähä!?), där hon slår sig ned vid ett cafébord med sin filmkamera, och tycks slitas mellan känslor av såväl ensamhet som exaltering. Här stiftar hon för första gången bekantskap med filmens manliga karaktär, antikhandlaren Renato de Rossi (Rossano Brazzi), som iakttar henne snett bakifrån och då särskilt hennes bara vrister i ett par söta, vita sandaler. Besvärad av detta möte stormar Hepburns karaktär därifrån. Scenen kan med fördel ses nedan, och jag kan tänka mig att exempelvis genusvetare kan få ut mycket av ett minituöst studie av obekvämligheten i detta första möte, innan den logiska kärleksaffären börjar spira.

 summertime02

Hepburn och Brazzi, och den röda bägare som till slut gör att de träffas igen (han säljer den i sin antikbutik). Det är väldigt svårt att inte tolka denna röda bägare som en starkt sensuell och feminin symbol. När bägaren för dem samman framställs den som unik av sitt slag, men senare i filmen avslöjas att det finns ett flertal kopior. Mister du en står dig tusen åter! Eller fem. Under filmens gång återkommer även ett par ljuvliga röda skor, som tas på varje gång hon ägnar sig åt någonting mer handfast sensuellt.

summertime12

summertime13Hepburn gråter och tar farväl, med en kabelstickad tröja givetvis. Vad jag vet är inte twitterdebatten angående kabelstickade tröjor totalt avstannad än.

summertime06Hepburn deppar i Venedig.

Det är svårt att slå fast om Summertime slutar lyckligt eller olyckligt. Filmen spelades in under vad man skulle kunna kalla Hepburns ”spinster”-period då hon framför allt spelade mogna kvinnor alternativt änkor som får uppleva kärlek utan att vara i sina naivaste år, och underförstått slutar lyckligt.  Efter ett antal melodrama intriger lämnar Hepburn Venedig och sin passionerade men smått lögnaktiga antikhandlare, som en emotionellt och sexuellt mer erfaren kvinna – själv, men inte lika ensam.


Comments { 2 }

Tags: , , ,