Sofie

Sofie

Jag arbetar med politik och kommunikation och figurativ konst. Jag tycker om vackert måleri, kort och gott. Jag kan inte leva utan apoteket, symbolismen och den estetik som hittar hem i Törnfåglarna, Andarnas Hus och Beaches.

Do-nut? Do not! En vandringssägen.

donut01

La Florentine (1840) av Jean-Hippolyte Flandrin. A Girl av Lord Frederick Leighton.

En kollega till mig, D, som börjar närma sig de sextio, ska gå på ett bröllop i sommar och bad om uppslag till vad hon då kan göra av sitt tjocka, lockiga hår. Eftersom hon är ovan vid att göra egna håruppsättningar på fri hand tipsade jag henne om att införskaffa en donut, eller hårmunk – ett väldigt rart ord för att beskriva detta frisyrverktyg. Min kollega D begav sig till NK för att köpa sig en hårmunk. Hon approcherade en försäljare och frågade efter en sådan [nu antar denna text karaktären av vandringssägen] varpå försäljaren med upprörd röst deklarerade att ”NK absolut inte säljer donuts! Sådant kommer du aldrig att hitta här. Du får leta på H&M. Eller… Glitter.” Eftersom jag hört detta uttalande i tredje person kan jag inte till fullo stå för exakt hur försäljaren formulerade sig, eller var hon verbalt kursiverade, men min kollega D beskrev det som att försäljaren visade indignerad upphetsning inför hennes hårmunksförfrågning. Efter deras korta meningsutbyte hängde någonting outtalat vasst i luften.

donut02

Marie en profil (1891) av  Peder Severin Krøyer

Sedan min kollega D berättade om denna ordväxling för mig har den inte lämnat mina tankar. Jag själv begår ofta hårmunk, främst för att det är praktiskt på jobbet, eller när jag inte orkat tvätta håret. En stram och blank hårmunk kan snabbt se professionell ut, och den är lätt att variera genom att dra ut hårtestar, eller rama in den med hjälp av flätor, löshår, sidenband, hårspännen. Men allt detta vet ni ju redan.

Hur många praktiska aspekter man än kan framhålla av hårmunken så finns det något skevt över den. Någonting som gör att man kommer undan genom att använda den. Eller så kanske bara jag trott att man kommit undan. För det är just lätt att använda en hårmunk för att kreera en hög frisyr, på samma sätt som det är lätt att använda en färdigknuten fluga eller slips, en strykfri skjorta, eller ett par kilklacksskor som gör dig lika lång som pumpsen men du slipper vingla omkull.

Det jag försöker komma åt är om det finns någon sorts trash-aspekt av hårmunken som jag aldrig tidigare ens övervägt, förrän jag hörde min kollegas historia. Gör den enkla och relativt billiga tillgängligheten till vad som på avstånd kan förefalla som en genomarbetad frisyr, att man börjar betrakta den som ja… just, enkel, ”billig”?

donut04

källa

Jag konsulterar en av de säkraste källor jag kan komma på, nämligen mammor på internet, som diskuterar livligt under rubriken ”Am I being unresonable to have gone off the hair doughnut style? Is it trashy now?”. Jag brukar resonera som så att om t.o.m. mammor diskuterar hårmunkens uppgång och eventuella fall, så måste det vara ett faktum. Och jag är smått chockad över hur distinkta åsikter det är möjligt att ha i ämnet:

– However recently I have seen a few people with ‘hair doughnut’ hair and thought they looked really trashy (not just because of the hair doughnut, just the overall look). What’s your view on the hair doughnut? Trashy or glam?

– I think it is veering towards trashy now, everyone is doing it and it is obvious it’s just another way to pile hair up, nothing intricate about it.

– I call it the Easyjet Bun – ive flown easyjet a few times over the past year and every female steward wears them – very neatly though, not the messy bun style. They also mix in a skintight scalp hugging ponytail before they put the bun in.

– Mega trashy. The style favoured by idiot drug smugglers.

Mammorna är relativt konsekventa i sitt ängsliga bedömmande av hårmunkens lämplighet. I samtalet anar jag en tendens till att munken bedöms som en särskilt ungdomlig företeelse, och därför ovärdig att använda som vuxen. Jag har dock svårt att hålla med internetmammorna i detta. Det finns visserligen en infantilitet i exempelvis ballerinans strama knut, men jag associerar hellre en svulstig hårknut med en mognare kvinna som valt att behålla sitt långa hår – något som jag önskar att fler äldre, som har möjlighet, gjorde. Denna diskussionstråd på Time Goes By – what it’s really like to get older är för övrigt bedårande (och totalt befriad från internetmammornas vulgära och gnälliga ton) och rekommenderas alla som vill fördjupa sig i den medelålders kvinnans tankar och val gällande sitt hår, samt omgivningens press på att den äldre kvinnan ska klippa sig kort och därmed framstå som mindre fåfäng.

– After years of following the fashion trend of short hair for elders, I am letting my hair grow now. Partly for the reasons you gave, Ronni. Trips to the beauty parlor were difficult for me to arrange. In addition, my cochlear implant gadget (processor, battery and mic) keeps falling off. Long hair combed over the implant processor will help anchor it. (I confess to a smidgen of vanity, as it will also help hide it.)

– Long hair is problematic in old age if it is thinning. Mine is and I’m still vain enough to not want to show off my balding spots. That’s where the bun comes in; it covers the thin area on my crown quite nicely.

– My grandmother, lived into her 80’s,had long white hair that fell below her waist. She always wore it in a bun. When I was young, I was fascinated when she let it down and started to brush it. My mother cannot remember a time when grandma’s hair was short.

– I started growing my hair when I moved to Hawaii. It is not unusual there for women over 50 to have very long hair. I’m 55 and my hair is past my waist and healthier then my daughters with long hair that are 25 and 33. In Hawaii it was much easier to pull it up. I’ve had my hair short most my life Long hair is so much easier for me to take care off. My short hair is not the easy care hair type. My long hair I wash air dry brush and put it up in a bun braid ponytail or leave it down. I’ve had complements on my hair and people think I’m younger then I am. I have always worn my hair the way I want and dressed how I want. To each her own why does anyone worry about the length of anyone’s hair. It sounds like people with control issues.

– I would love to let my hair grow. It is so fine that you could put it all in a cup. It is like baby hair. So, short and curly seems best for me. But may just let it grow and stop the every 6 months perm. You – with thick, long and gray hair I envy you.

– What did the sisters burn their bras for in the long ago if we are still fussing about the prevailing fashions?

– How come as we age, we grow hair on all sorts of other places, like nostrils, ears, chin? Why can’t all stray hair report to the head once we reach age 40? How come, at 40, my tweezers became my best friends? My hair is short, fine, like feathers. What am I, a bird? If so, I want to be an eagle. Eagles fly solo.

Jag, som varken har mormor eller mamma att diskutera sådana här saker med, måste erkänna att jag skulle kunna ägna dagar endast åt att surfa runt på de äldre kvinnornas bloggar som jag hittade i anslutning till ovan citat. Rekommenderas, alltså. Eagles fly solo!

donut05

Toni Morrison och Ingmari Lamy

Men tillbaka till munkmysteriet: Jag besöker själv NK för att reda ut saken. Väl i varuhuset möter jag Therese och vi konfererar. Min tanke var att helt enkelt ställa samma fråga som min kollega D gjort, ”Hej! Jag letar efter en hårmunk, kan du vara så vänlig att assistera mig?”, men vi kommer snart fram till att frågan känns omöjlig och pinsam. Ja, det känns faktiskt plötsligt rent av skamfullt att efterfråga en hårmunk. Jag frågar istället efter håraccessoarer från Evita Peroni* och får det rimliga svaret att NK inte längre har en särskild avdelning för håraccessoarer och att det enda varuhuset säljer inom ramen för hårhantering är produkter av olika slag.

Förvirringen är nu större än någonsin. Om NK inte sålt håraccessoarer på länge så framstår svaret min kollega D fick som än mer dramatiskt. Det är som om man skulle tillfråga en konkursdrabbad asiofobisk bilhandlare om denne säljer Mitsubishi och bilhandlaren – som totalt slutat sälja bilar – gormar att han minsann aldrig, under några omständigheter, skulle sälja en Mitsubishi.

donut06

Ovan ses den s.k. ”Apolloknuten”, som var populär under 1820- och 30-talen, som består av en mittbena och en högt sittande hårbulle kombinerad med korkskruvslockar som ramar in ansiktet.

Vad kommer att hända med hårmunken framöver? Min gissning är att vi kommer att se mer av den – på alla möjliga sätt. Munkens volym ökar, och med möjligheterna att spela in och sprida videotutorials ökar även lekmannens fingerfärdighet i fråga om mer avancerade flätningar i kombination med munken. Jag hyser även en förhoppning om att munken såväl ska föröka sig som att byta skepnad: jag föreställer mig att man skulle kunna arrangera en flertal mindre munkar jämte varandra, eller på varandra, och att de inte nödvändigtvis behöver vara runda utan skulle kunna ta form av kvadrat, trekant, eller kanske hjärtat eller stjärnan. På sikt skulle ett flitigt munkanvändande kunna leda in sin ägare på tyngre substanser, såsom ”vintagefrisyrer” (ett ganska underligt ord, enligt mig) eller ännu hellre en vardaglig comeback för renässans- eller rokokofrisyren.

donut07

Tyra Banks, Lilly Collins och Jennifer Lopez har alla begått hårmunk

Efter att ha tillbringad pinsamt mycket tid åt att tänka på detta kommer jag nog personligen hädanefter att betrakta hårmunken som ett funktionsplagg och anser att den därför borde säljas i olika slitstarka, vattenavstötliga varianter, på exempelvis Naturkompaniet.

 

* Har accessoarmärket Evita Peroni någonting att göra med Argentinas första dam Eva Peron? Jag har dammsugit www utan svar, men finner det för  osannolikt för att vara sant. Namnen är så lika företaget måste ha ställt sig den frågan då de startade upp sin verksamhet, 1988 i  Danmark.


Comments { 8 }

Tags: , ,


En fet okrossbar glasyta

skonhetskabinettetEtt smärre problem för mig med att beautyblogga är att jag sällan eller aldrig köper nya produkter. Men! Så slog det mig häromdagen att jag faktiskt har plockat på mig en hel del nya saker den senaste tiden, och det finns därför ingen anledning att inte fotografera detta samt inrätta en ny röd dag.

F.v. 1. Mandelolja som Anna köpte till mig under sin senaste resa till Rom. Jag använder den dagligen över hela kroppen, den är lättare och drygare än de mandeloljor jag köpt i Sverige. 2. Salsyvase 2% från Apoteket som jag lägger som mask och skrubbar bort med en frottéhanduk, efter tips på Quetzala Blancos blogg vars tips jag förbehållslös brukar testa eftersom hon verkar ha den vackraste hyn i stan. 3. OPI Top Coat, eftersom jag biter på naglarna men inte klarar av förnedringen att för tionde året i rad köpa Stop n grow. Kommer aldrig bli en riktig dam. 4. MAC Lipglass. Jag har inte använt lipgloss sedan högstadiet då lipglossen påminde om Karlssons klister: när man väl lagt på sitt gloss så gick det bara att le botox eftersom massan stramade så hårt. Sedan ägnades återstoden av dagen till att ömsom äta upp, ömsom smula bort och måla på igen och igen. Jag kan givetvis bara tala för mig själv. Detta lipglass påminner efter användning om en fet okrossbar glasyta, därav dess namn, och gör att man ler falsk diamant!


Comments { 0 }

Tags: , , , ,


Det blonda svallet (ännu en olycklig kärleksaffär)

lesblondes1

På tal om hår man vill ha, så tycker jag att Therese’s beskrivning av hur hennes tidiga estetiska preferenser påverkade hennes längtan efter nittiotalshåret är en rimligare förklaring än den gamla vanliga urbana myten om hur kvinnor med lockigt hår önskar sig rakt hår, och vice versa. Det är en självproducerande stilteori baserad på att (den ofta unga) kvinnans estetiska längtan härrör uteslutande ur en identifikation av vad hon själv inte har, och att hon kräver vad en annan kvinna har, snarare än att hon gör en relativt självständig slutledning av vad hon tycker är vackert. Detta grundar sig i utgångspunkten att den unga kvinnan ser ned på sig själv, sina egna kvaliteter, och suktar efter grannens gröna gräs, eller möjligtvis gröna hår. Avundsjukans kraft ska dock inte viftas bort för lätt.

Nu menar jag inte att man inte influeras starkt av populärkultur, sin omgivning och sina vänner, särskilt under de år då identiteten formas. Men även inom ramen för ungdomlig trendkänslighet tror jag det finns stort utrymme för eget uttryck, experimentering, och en stark vilja som kan ta sig outgrundliga vägar – om pengar och tid finns. Det är nog framför allt det, förutom själva frisyren, som jag tycker så mycket om med kvinnornas uttryck på de fotografier jag valde till detta inlägg, där de flesta härrör från 90- och tidigt 2000-tal. Då blondiner är så vanligt förekommande i marknadsföringssyfte kopplar åtminstone jag ihop dem med en sorts säljande attityd, en påklistrad behagfullhet. Men i dessa bilder plockar jag nästan inte upp några sådana tendenser alls. Men däremot en hel del trots, och egenheter, nästan motvilja.

I couldn’t help but wonder, som Carrie Bradshaw hade gnytt för sig själv, hur blondinen mådde på 90-talet? Min gissning är att det var the best of times and the worst of times, för henne.

lesblondes2

Jag tycker också mycket om nämnda korta, rufsiga nittiotalshår kombinerat med det tunga, dekadenta sminket, även om mina uppväxtbegär ledde mig till att längta efter någonting annat. Jag kom aldrig så långt som till att önska mig ett madonna- eller ett sco­rupcohår, i efterhand inbillar jag mig att det kan vara en mognadsfråga. Snarare fastnade jag vid det långa, blonda svallet och bleka, ganska tråkiga, sminket tillhörande skolans populära och har aldrig riktigt förflyttat mig därifrån, trots utflykter till skarpa mörka och sensuellt röda nyanser och varianter.

Man kan säga att det varit ett guilty pleasure, och jag har haft svårt att erkänna för mig själv att det är det långa, blonda, perfekta svallet jag vill åt, eftersom det alltid varit något av en kliché – åtminstone om man rör sig i humanistiska och konstnärliga sammanhang, eller ö.h.t. vill bli tagen på allvar. Jag ville vara Kelly, inte Brenda. Jag ville vara Shelley, inte Audrey. Men istället för att spara och vårda mitt naturligt blonda hår, som med litet hjälp har förmågan att bölja, har jag utsatt det för svåra prövningar med färg och olika volymer. Det kanske var nödvändigt, men det kan ändå göra mig sur i efterhand.

lesblondes3

Jag är mycket medveten om att det sista det blonda svallet behöver är ännu en person som stämmer in i hyllningskören. Detta hår har genom historien sålt allt från knappnålar till bildäck, tvålar och aktier, det har sålt sex och drömmar, men allt detta säljande har också skett på sin egen bekostnad. På något sätt så känns det ofta som att blondinen i allsköns gestaltning har blivit så tom, tömd på innehåll. När jag hastar igenom en flora av s.k. ”blonde quotes” på Tumblr blir det uppenbart för mig att blondinen (som vanligt) har roligt, eller fun (att ha fun känns inte riktigt som att ha roligt) men hon är inte minnesvärd (som den röd-  eller mörkhåriga systern), och nuförtiden ska hon dessutom vara väldigt intelligent för att balansera upp sin frisyr (att en blond skådespelerska kan njuta av att läsa James Joyce är en lika stor nyhet 1955 som 2014).

Kanske är det också därför så lätt att tillskriva henne en viss mystik? Till skillnad från Anna är jag litet mindre självreflekterad angående mina identifikationsobjekt, men vet med bestämdhet att jag aldrig riktigt lyckats värja mig från blondinen i fiktionen – även under de stora delar av mitt vuxna liv när jag varit allt annat än just blond. När hon råkar ut för någonting, stort som smått, så sitter jag där med bultande tinningar och undrar: Hur ska det gå för henne? Och hur fixar hon sin frisyr? Ibland tänker jag att jag kanske bryr mig så mycket om henne just för att hon i populärkultur råkat ut för i princip allting, hon har använts till precis allt, och då särskilt en hel del våld.

Blondes make the best victims. They’re like virgin snow that shows up the bloody footprints.

…sade ju Alfred Hitchcock en gång. Trevligt.

lesblondes51. Wright som Buttercup i The Princess Bride från 1987 2. Wright som Jenny Curran i Forrest Gump 1997 3. Wright som Claire Underwood 2013.

Så vem som är min favoritblondin just nu? Självfallet Robyn Wright, aktuell som Claire Underwood i HBO-produktionen House of Cards! I tv-serien har hon en kort, taxig frisyr som inte tilltalar mig personligen men som jag på avstånd kan se kvaliteter i.  Genom sin karriär så har hon avverkat ett antal fantastiska svall, som synes ovan.

Vill avsluta denna måhända osammanhängande reflektion med konstaterandet att jag verkligen måste tona håret ASAP.

Bästa hälsningar,

Skönhetskabinettets enda blonda medlem


Comments { 5 }

Tags: , , ,


Ondskans estetik II, en utvikning

maleficent01
Som tidigare nämnt i denna blogg så befinner sig både Anna och jag just nu djupt nere i maleficentträsket, med anledning av den film som har premiär i slutet av maj. Maleficent, eller ”den onda fén” tronar över den totala disneyproduktionens onda karaktärer då hon, till skillnad från många andra, aldrig visar en nyans av vare sig ånger eller uppgivelse. Hon är överlagd, sarkastisk, sveper fram i sin egen rationalitet. Cruella de Vil? Inte ondare än hur högt samtiden värderar små, mjuka, fläckiga djurliv, om än en fantastisk sagovariant av Absolutely Fabulous’ Patsy Stone. Den onda drottningen Grimhilde? Fåfäng och neurotisk. Ursula? Både ond och med ett sinne för humor, men eftersom jag under min uppväxt kom att förstå att det ”inte är ok att vara tjock” så kunde jag aldrig till fullo respektera Ursula. Detta understryks i uppföljaren (Return to the sea) vari Ursula ersätts av sin anorektiskt smala syster Morgana. Jag kan heller inte påminna mig om någon disneyskurk av manligt kön som överträffar Maleficent, då de flesta är ofrivilligt komiska och besegras med andra medel än den våldsamma död hon går till mötes. Den man som står Maleficent närmast är nog Jafar, på grund av hans känsla för mode och faktumet att han får möta döden. Men den sarkasm och elakhet som man skulle kunna dra som parallell till Maleficent, är totalt sprungen ur att han är en lismande, ryggradslös byråkrat – inte ur någon fullkomlig ondska. Eller som Maleficent själv proklamerar: ”Me, the mistress of all evil.”

Nog om detta. Jag var bara tvungen att få det ur mig. Det är ju så roligt att lista och avfärda saker och ting!

Jag kan inte låta bli att tycka att den estetik som Anna samlar i sitt inlägg har någonting sensuellt, nästan snuskigt, över sig. Kanske beror det på Maleficents stora ondska kombinerat med att man inte till fullo får se henne bakom hennes brutalt designade medeltidsdräkt, som en blinkning från den bortgångne Alexander McQueen. Så självbehärskad, ger inte av sig själv och är på så vis kysk, men inte på ett oskuldsfullt utan snarare perverterat vis. Kanske hade Maleficent blivit en bra pianolärarinna? För att dra det långt så tycker jag att tanken på ett erotiskt-psykologiskt äventyr mellan Maleficent och Aurora rimlig: Maleficent kedjar prinsessan Aurora vid sängen i ett passivt sömntillstånd, stänger in henne i en bur av vassa törnen, gör henne till sin sovande blomma och håller henne borta från den heterosexuella, monogama, rojalistiska kärleken. En viktig disclaimer här är att jag omöjligt kan föreställa mig Maleficent utföra praktiska, sexuella handlingar. Det jag försöker komma åt är snarare hennes l’air du sexe, som kommer av makt – inte figur.

maleficent09Alexander McQueen

I september 2013 anmäldes ett program (”Riddaren av Pelargonien”) på SVT Barnkanalen, då anmälaren ansåg att den törnrosaliknande intrigen – en kvinna blir kysst i sömnen – är sexuellt trakasseri och att gestalta sådant i sagor innebär att ”vänja barn vid en våldtäktskultur där fri vilja och medgivande suddas ut och den starkes rätt härskar”. Granskningsnämnden valde att lägga ned ärendet. Kanske hade det varit bra med en Maleficent i denna historia, som gör allt som står i hennes makt för att förhindra kyssen.

Ett problem här tror jag kan vara sexualiseringen av handlingar som snarare kan vara mer allmänna ömhetstecken. Handtag, famntag, klapp eller kyss. En kyss behöver inte vara ett övertramp på integriteten eller ett intrång i kroppen även om den är oväntad, och om kyssen i fråga väcker en prinsessa ur en hundraårig, ofrivillig sömn är den gissningsvis önskvärd. Jag minns att jag som barn brukade reagera på just kyssandet som handlingar nästan främmande allmänna till sin natur. I sagorna så kysste mödrarna sina barn innan de gick genom skogen till skolan, små pojkar kysste sina fäder innan de drog ut i krig, och ibland kysste barn varandra av glädje eller av sorg. I någon historia kysste en kvinna en vacker, sovande man, som hon trodde att hon inte kunde få, och allt var gott, så att säga. No harm done. Hemma hos mig kramades vi ibland, men vi kysstes inte. Det verkade vara någonting gammaldags, eller kanske franskt, att ägna sig åt.

maleficent10

Tillbaka till samtiden, eller nästan samtiden: I augusti 2012 på The National Art Museum of Ukraine uppfördes en uppdaterad version av törnrosasagan i form av en performance, regisserad av konstnären Taras Polataiko. Fem kvinnor turades om att sova på muséet och väckas av en kyssugen besökare. I gengälld lovade kvinnorna att frivilligt gifta sig med utdelaren, som innan hen utdelar sin kyss måste skriva på ett kontrakt på att fullfölja äktenskapet. Detta skapade problem då den 24-åriga stylisten Yana Gurzhiy vaknade ur sin slummer av en kyss från 22-åriga studentskan Katya Kopulenko – då den ukrainska staten inte godkänner giftermål mellan personer av samma kön. I detta fall rör det sig alltså om oförutsägbara kyssar på en kvinnokropp i ett medvetslöst tillstånd, men de är inte förbjudna, eller opåbudna, utan noggrant förberedda och önskade.

maleficent04Sleeping Beauty in the Wood (1912) av Maxfield Parrish

Det kan dock tyckas osannolikt att en historia om en ung, sovande skönhet inte skulle inrymma något som helst våld. Sagan om Törnrosa har sina rötter i 1600-talets Italien, innan bröderna Grimm plockade upp henne som ”Little Brier-Rose” i sin sagoskatt i början av 1800-talet. I italienaren Giambattista Bastiles ”Sun, Moon, and Talia”, som är en ganska lång och omständlig läsning för att vara en saga, faller Talia (Törnrosa) i sömn efter att ha fått en predestinerad sticka från en spinnrock inkilad under sin nagel.  En förbipasserande (ja) kung våldför sig på henne sexuellt, vilket leder till att hon föder de två tvillingarna Sun och Moon. Hon vaknar inte av vare sig samlag, graviditet eller förlossning. När spädbarnen söker hennes bröst utan att finna det börjar de istället suga på moderns fingertoppar, och de suger så hårt att stickan från spinnrocken släpper såret och hon vaknar. Senare gifter hon sig med kungen, efter att han av misstag  varit nära att  äta upp de två barnen. Något för Barnkanalen?

maleficent05Sleeping Beauty av Thomas Ralph Spence (1845-1918)

I den ursprungliga törnrosasagan är frånvaron av Maleficent total. I senare versioner av sagan är hennes roll närvarande, men nedtonad. Över tid kan man säga att det gått från att vara en saga om en (våldsam) man och en sovande kvinna, till en saga om en (våldsam) kvinna och en sovande kvinna, för att slutligen bli en historia om en enda (våldsam) kvinna, komplex till sin karaktär. I de gamla sagoversionerna är Maleficent inte sällan en gammal, puckelryggad fé, utseendemässigt frånstötande, som blir arg för att hon inte får någon guldtallrik att äta från vid prinsessdopet. I vår spelar Angelina Jolie, en av världens mest attraktiva kvinnor med en till synes särskilt klarsynt, modig och ömmande personlighet, rollen som Maleficent. Det känns symptomatiskt på något vis… En karaktär som växt under flera hundra år för att slutligen, 2014, explodera!

För den som behöver stilla sin törst efter törnrosafilmatiseringar kan jag rekommendera australiensiska Julia Leigh’s regidebut Sleeping Beauty från 2011. Filmen är duktigt sågad från de flesta perspektiv, men jag anser den sevärd inte minst med anledning av dess estetik. Känsliga tittare varnas.

maleficent07
maleficent08
maleficent06


Comments { 8 }

Tags: , , , , ,


To whom it may concern

Det kan vara så att någon läsare redan listat ut det. Att en av de primära anledningarna till att vi startade Skönhetskabinettet är att vi pö om pö ska få utlopp för att skriva om så banala ting som möjligt! De mer intellektuellt-, estetiskt, historiskt- och personligt orienterade inläggens primära funktion är att skapa en rimlig inramning för våra badrumsskåp, handväskor och inköpslistor. Skämt åsido, så minns jag den irriterande ambivalensen jag som inte särskilt attraktiv och ganska tråkigt humaniorastudent upplevde runt 2005 när modebloggarna kom. Jag insåg tidigt att de var minerad mark. Det gläder mig att ytlighetsbloggandet (inte nödvändigtvis i negativ bemärkelse) idag allt oftare associeras med entreprenörskap, högklassiskt hobbyfoto och något sorts feminint gemenskapsskapande. Det gör det så mycket lättare för mig att blogga utförligt om innehållet i mitt badrumsskåp!

badrumsskap
1) Leukosilk. Jag får skoskav av allt från pumps till converse, från vinterstövlar till tofflor. Jag har mycket svårt att förstå andra skavsårsdrabbade som använder vanliga plåster. Skavsår är ju som vi alla vet en konsekvens av friktion mellan hud och sko. För att slippa skavsår är det en bra idé att artificiellt skapa ytterligare friktionslager, och då är just textil väldigt bra eftersom att det rör sig längs foten på ett smidigare sätt än exempelvis plast (se: plåster). Men tyvärr räcker det inte med exempelvis bara en strumpa. Av denna anledning är plåster tillverkade av textiltejp ultimata. När man använder textiltejp kan man skapa hur många smidiga textila friktionslager man vill mellan hud och sko! Den tejp jag just nu använder är tillverkad av konstsilke och finns att köpa på apoteket.

2) Aspirin. Bra att ha när man lägger sin aspirinmask, samt efter att man vistats i sociala medier.

3) Clean. Detta är det första och enda jag någonsin kommer att skriva på Skönhetskabinettet som rör parfym, eftersom jag är totalt ointresserad av det och sällan bär det. Jag känner mig utanför gemenskapen! Det som är bra med parfymerna i cleanserien (alla luktar mycket hudnära, rent och pragmatiskt) är att om en man lutar sig fram och diskret frågar dig om detta ”…är din… naturliga… doft?” så går det jättebra att svara ja utan att riskera att bli avslöjad.

4) Fenjal. Detta är den enda doft jag accepterar när det kommer till hudcrèmer. Det är en klassiker från 60-talets Schweiz. Doften känns väldigt pudrig-äldre-moster-som-kliver-ut-ur-en-lagom-varm-dusch-och-sprutar-på-sig-några-stänk-liljekonvalj-och-äter-en-vaniljbulle.

5) Läppstift. Från vänster: Sweetheart från Make Up Store, Blush (Eight Hour Cream Lip Protectant Stick Sheer Tint) från Elizabeth Arden, Beloved från FACE Stockholm, Berry-nånting från Lumene. När jag lägger på mitt läppstift har jag en ovana att använda samtliga läppstift i min ägo (alla syns inte på bilden) för att bygga upp den perfekta nyansen, som enligt mig är någon sorts överblommad pion som förmultnar i en pöl av husets röda.

6) Glasögon från Amsterdam, 1920-tal. Lita inte på optikern som säger att det finns en risk att dina vintagebågar går sönder när du kräver att de ska monstera nya glas i dem. Dessa glasögonbågar inhandlade jag när jag var i Amsterdam över midsommar 2012. De är väldigt sköra och håller utmärkt.

7) Tangle Teezer. Denna borste ger ingen Mason Pearson-glans, men den reder ut vilket trassel som helst, och det utan att förstöra några hårstrå. Har din pojkvän varit otrogen med din syster? Problem med privatekonomin? Det är ingen som läser din skönhetsblogg? Inga problem för Tangle att reda ut! En annan av dess fördelar är att den ser ut som en sexleksak, vilket är jättebra om du vill verka äventyrlig i kollektivtrafiken: bara att råka tappa ur väskan – bend, and snap!


Comments { 7 }

Tags: , , ,


Varför skulle annars våren tveka?

Den senaste tiden har jag tänkt på när man trots eventuell förmåga till självacceptans och/eller estetiska principer kommer fram till att en förändring eller vad man själv definierar som en förbättring av kroppen är önskvärd. Men när man inte verkställer denna förändring, utan istället hejdar sig.

En sak som jag alltför ofta hejdar mig inför och som jag vet att åtminstone ytterligare en medlem – som förblir anonym – av Skönhetskabinettet skyr, är att tvätta mig själv. Den njutning som en lång, varm dusch eller ett ännu längre och varmare bad skänker kan inte kompensera för lidandet det åsamkar. Droppande och tovande hår, våta linoleumgolv, fina strån som reser sig i chock, näsor som rinner, hud som rynkar, blossar och reagerar på kylan, ansikts- och hudkrämer som beter sig rinnigt och inkonsekvent i mötet med den ännu fuktiga kroppen. «Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider – tyngden drar dem neråt, hur de klänger.»

Man blir dessutom tyngre när man är blöt. Tänk på att även personer som är tillräckligt idiotiska för att väga sig på en simhall har rösträtt! Vidare måste man överväga de psykologiska effekterna av att gå från livmoderlik värme och omslutning till att stå i kylan och skämmas som en annan svavelsticksförsäljare, ensam utlämnad åt en kylig värld som vill enont. Ja, jag raljerar.

le_tub-large

Zornkvinna som åtminstone förefaller njuta av att tvätta sig

Jag tvekar alltså inför att tvätta min kropp och kanske framför allt mitt hår, av komfortskäl. Det finns en grupp kvinnor som har stort genomslag på Internet, som ägnar sig åt något så magiskt som att systematiskt inte tvätta håret med produkter som innehåller silikoner eller mineraloljor. Jag har förstått det som att man på detta sätt systematiskt även kan minska det kvantitativa tvättandet! Detta kallas ”no ’poo”-metoden. Sedan jag först hörde talas om denna metod för ungefär tio år sedan, när ett litet antal amerikanska eldsjälar propagerade fenomenet, har jag varit övertygad om att detta vore perfekt för mig: det fåtal produkter man behöver är billiga och uppstartsperioden skulle kunna förläggas till sommaren när man ändå har håret i knut för att slippa svettas. Jag har haft tio år på mig att testa detta, men har ändå… tvekat.

Syftet bakom denna metod är att shampoo är giftigt och skadar hår, skalp och miljö. Men jag är övertygad om att dessa kvinnor i grund och botten helt enkelt bara hatar att tvätta sitt hår. Alternativt kan det finnas en djupare, estetisk komplott bakom rörelsen. Denna teori grundar jag på att den enda tillåtna färgningsmetoden som är tillåten enligt no ’poo är henna. Jag tror att jag har tvekat av rädsla för att bli uppslukad av en rörelse, jag är rädd att jag inte har vad som krävs för att få vara med dem i deras quest. Tänk om jag har fel sorts hår? Tänk om det ramlar av för att det tillslut blir så smutsigt av att inte få sin normala dos av silikoner och mineraloljor? «Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra – svårt att vilja stanna och vilja falla.»

Min tvekan leder till att jag noggrant schemalägger vilka dagar jag ska ”gå så långt” att jag tvättar håret, med vetskapen att de timmar som sedan är kvar av dygnet är så gått som förstörda. Uppslukade av det intet som utgörs av avloppssystemet. Självklart är det inte omöjligt att tvätta sig, snabbt göra sig i ordning och sedan gå på en fest. Men utan en aktivitet som hägrar vid horisonten skulle jag säga att det är så gott som kört. Varför inte göra någonting åt detta problem? Det finns ett naivt hopp i vatten och renhet. Kanske har det med syndafloden att göra, allt det dåliga som den spolade bort och den nya världen som följde därpå. Tyvärr lika rutten som sin föregångare. «Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden – känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.»


Comments { 8 }

Tags: , ,


Loved it when u cleared my airway and asked 3 times loud if I was okay

Rubriken till detta inlägg är skamlöst lånad från den smskonversation med sensuella förtecken, som ägde rum mellan Tiger Woods och hans älskarinna Joslyn James, den sjunde september 2009. Jag minns att när jag läste detta i kvällspressen fann ordvalet, bortom sensationen av otrohetsaffären mellan en berömd golfare och en tillika berömd pornografisk aktris, intressant och närmast poetiskt. Att det syftar till någon slags oralsexuell aktivitet är ej att tvista om, men citatet har ytterligare dimensioner.

Namnet Resusci Anne är inte det mest familiära när vi i folkmun talar om våra hjärt- och lungräddningsdockor, även om det alltid använts som branschnamn om plastkvinnan som är till synes bortom människans ivriga räddningsförsök.

På upp­ford­ran av den öster­ri­kiske läka­ren Peter Safar utveck­la­des Anne på 1960-talet av norske lek­saks­ma­ka­ren Asmund Laer­dal, som under 40-talet spe­ci­a­li­se­rat sig på trä­lek­sa­ker, var pion­jär inom mjuka plast­lek­sa­ker på 50-talet och senare även rea­lis­tiska doc­kor och lek­saks­bi­lar. Anne kom till för att exakt simu­lera de mänsk­liga and­nings­or­ga­nen och externa land­mär­ken på krop­pen för att under­lätta utbild­ning i HLR, med utgångs­punk­ten att var­ken kvinn­liga eller man­liga använ­dare inte skulle vara bekväma med att träna på en docka av man­ligt kön. “Because she has no name and remains an enigma, we can never reach her and taint her … we pro­ject our own dreams on to her”, anger Laer­dals före­tagslit­te­ra­tur. Den per­son­liga bak­grun­den till Laer­dals arbete med Anne kan höras i Radi­o­labs emi­nenta podcast, Death Mask.

BILD: Asmund Laer­dal med Resusci Anne

Ori­gi­nal­doc­kan utveck­la­des med å ena sidan en väl­digt spe­ci­fikt kvinna i åtanke — å andra sidan en väl­digt gene­rell kvinna, en 1800-talets Ofeli­a­fi­gur. Histo­rien om kvin­nan är vad man kan kalla en vand­rings­sä­gen, som trots att den är så pass spe­ci­fik i sin kon­struk­tion kan appli­ce­ras på alla stä­der som har en flod (myten fro­das exem­pel­vis i Norge med dess många fjor­dar, tro­ligt­vis som en följd av att Anne till en bör­jan till­ver­ka­des i lan­det — Made in Nor­way). Enligt ori­gi­nal­be­rät­tel­sen drogs krop­pen av en ung drunk­nad kvinna, utan påtag­liga tec­ken på våld, upp ur flo­den Seine vid Quai du Louvre i Paris, i slu­tet av 1880-talet. Man miss­tänkte själv­mord, och syf­tet ansågs vara att hon tog sitt liv efter att ha bli­vit läm­nad av sin äls­kare — vad kan en flicka annars ha att bekymra sig om?

Vid denna tid­punkt i histo­rien här­stam­made två tred­je­de­lar av bår­hu­sets lik­sam­ling från flo­den — själv­mord, olyc­kor, drunk­ningar, mord. De krop­par som inte iden­ti­fi­e­ra­des expo­ne­ra­des på svarta mar­morplat­tor i bår­hu­sets föns­ter, för att all­män­he­ten skulle få en chans — samt en maka­ber upp­le­velse som ofta drog en stor publik, så som exem­pel­vis i Émile Zolas roman Thérèse Raquin där ett gäng små­poj­kar skyn­dar sig för att få en titt. Denna kon­kreta när­varo av död är någon­ting väl­digt främ­mande för mig. De gånger då jag exem­pel­vis besökt Ita­lien och sett por­trätt­fo­to­gra­fier på anslags­tav­lor som visa att någon per­son har dött — för att hedra per­so­nen eller för att upp­lysa dess bekanta — så har jag rea­ge­rat på hur dessa bil­der tar sig en natur­lig plats i sam­hälls­bil­den, som jag sak­nar i Sve­rige. I dag drar Paris’ flod­po­lis, Bri­gade Flu­vi­ale, årli­gen upp omkring 50 krop­par ur Sei­nes grum­liga vat­ten, 146 per­so­ner räd­das, omkring 90 per­so­ner för­sö­ker ta livet av sig i flo­den varje år och unge­fär 70 av dem räd­das. Det blir många porträtt.

BILD: Victor Bur­gins foto­grafi, inspi­re­rat av Alfred Hitchcock’s film Ver­tigo (1958) och John Eve­rett Mil­lais’ Ophe­lia (1852).

Åter till den okända kvin­nan, Anne, Ofelia, etc. Hon var väl­digt vac­ker — vil­ket givet­vis är inci­ta­men­tet till hela histo­rien, och i förlängningen varför detta blogginlägg tar sig utrymme hos Skönhetskabinettet. Nu låter det som att jag är nega­tivt eller sar­kas­tiskt inställd till vackra, avlidna kvin­nor och så är själv­klart inte fal­let. Där­e­mot har jag inte sär­skilt många sådana i min bekant­skaps­krets, tack och lov. En pari­sisk pato­log blev så tagen av hen­nes skön­het att han lät gjuta en döds­mask av hen­nes ansikte, innan för­mult­ningen satte in. Döds­mas­ken har sedan dess fram­ställts i tusen­tals kopior och ver­sio­ner, och blev snart en fashio­na­belt mor­bid inred­nings­de­talj i bohem­kul­tu­ren — fram­för allt är det den drunk­nade kvin­nans ljumma små­le­ende som för­und­rar. Paral­lel­len till Mona Lisa är för uppenbar.

Denna döda kvinna, och fram­för allt hen­nes döds­mask, har rönt stor inter­na­tio­nell sprid­ning inom sär­skilt lit­te­ra­tu­ren, omöj­ligt att nämna alla uttryck moti­vet tagit sig. Älsklingen Vla­di­mir Nabo­kov skri­ver i sin dikt L’Inconnue de la Seine (1934):

Urging on this life’s denou­e­ment,

loving not­hing upon this earth,

I keep sta­ring at the white mask

of your lifeless face.

Strings, vib­ra­ting and end­lessly dying,

with the voice of your beauty call.

Amidst pale crowds of drow­ned young mai­dens

you’re the palest and swee­test of all.

In music at least linger with me!

Your lot was chary of bliss.

Oh, reply with post­hu­mous half-smile

of your char­med gyp­sum lips!

Immo­bile and con­vex the eye­lids.

Thickly matted the las­hes. Reply—

can this be for ever, for ever?

Ah, the way they could glance, those eyes!

Touchingly frail young shoul­ders,

the black cross of a woo­len shawl,

the stre­et­lights, the wind, the night clouds,

the harsh river dappled with dark.

Who was he, I beseech you, tell me,

your myste­ri­ous sedu­cer?

Was he some neighbor’s curly-locked nep­hew

of the loud tie and gold-capped tooth?

Or a cli­ent of star-dusted hea­vens,

fri­end of bottle, bil­li­ards, and dice,

the same sort of accur­sed man of ple­a­sure

and bank­rupt drea­mer as I?

And right now, his whole body hea­ving,

he, like me, on the edge of his bed,

in a black world long empty, sits sta­ring

at a white mask?

BILD: The Silence of the Lambs, samt omsla­get till Radi­o­he­ads andra album, The Bends.

För­fat­tare skulle fort­sätta att meta­fo­riskt tvätta liket efter Anne under de när­maste decen­ni­erna: Hen­nes öde fik­tio­na­li­se­ras av Ril­kes äls­ka­rinna Claire Goll, samt i en roman av John Stra­ley vari sui­ci­dala män­ni­skor med obot­bara sjuk­do­mar tar med­lem­skap i klub­ben “L’lnconnue de la Seine”. I eng­els­man­nen Richard Le Gal­li­en­nes histo­ria The Wors­hip­per of the Image, iso­le­rar en ung poet sig själv i sko­gen till­sam­mans med den okända kvin­nans döds­mask. Han kal­lar den för “le Silen­ci­eux”, och hans högsta öns­kan är att masken ska öppna sina ögon. När den väl öpp­nar ögo­nen tränger en mal ut ur maskens mun. Malen, eller fjä­ri­len, har dödens ansikte mel­lan sina vingar.

Jämte detta menar kri­ti­kern Al Alva­rez att denna drunk­nade kvinna blev ett ero­tiskt ideal för peri­o­den, samt att fler­ta­let tyska skå­de­spe­lers­kor model­le­ra­des sitt utse­ende efter henne, för att sedan bli ersatt av Greta Gar­bos este­tiska para­digm. Eli­sa­beth Berg­ner kan sägas vara en sådan skå­de­spe­lerska, och visst är hon lik Resusci Anne? Tyc­ker i och för sig att Garbo inte är helt olik hel­ler. Vil­ken otrev­lig sak att påpeka för någon: du ser ut som en döds­mask, om än den vack­raste i världen.

BILD: Berg­ner och Garbo

BILD: Foto­grafi av Man Ray

I ett sam­ar­bete med Louis Ara­gon, en av den sur­re­a­lis­tiska rörel­sens grun­dare, bidrog avant-garde-fotografen Man Ray med foto­gra­fier till Ara­gons roman Auré­lien (1944), i vil­ken en fransk sol­dat, Auré­lien, åter­vän­der hem från det första världs­kri­gets front och för­äls­kar sig i en kvinna, Béré­nice, som påmin­ner honom om den okända kvin­nan från Seine. Ara­gon kom­men­te­rade: “But in truth it is Man Ray who wrote the novel, play­ing in black and white with the mask of the Incon­nue de la Seine.” Först då Béré­nice slu­ter sina ögon inser Auré­lien sin kär­lek till henne: “Ben­ding for­ward he saw her for the first time. There was a dream­like smile on her face, vague, unreal, following an inte­rior image. (…) As if he saw it for the first time. For the very first time.” En mer uppen­bar pro­jek­tions­yta får man leta några minu­ter efter.

Video: – Annie, are you OK? So, Annie are you OK? Are you OK, Annie? undrar Michael Jackson

Idag är Resusci Anne värl­dens mest berömda docka av natur­lig stor­lek, och tro­ligt­vis den mest kyssta kvin­nan i världs­hi­sto­rien. Över 300 mil­jo­ner män­ni­skor har omfam­nat hen­nes grund­läg­gande bål och huvud med utbyt­bara luft­vä­gar och avtag­bara masker för att mot­verka bak­te­ri­e­sprid­ning. Hur många liv hon indi­rekt räd­dat, genom använd­ningen av henne under utbild­ning, är omöj­ligt att säga.

Anne har även utveck­lats till att, i sin för­la­mande pas­si­vi­tet, bli mer aktiv genom att utrus­tas med sen­so­rer som ger använ­da­ren feed­back i de simu­le­rade medi­cinska situ­a­tio­nerna, så som brutna armar eller ben. Det poe­tiska i att en över­väl­di­gande mängd män­ni­skor under så många år ansträngt sig för att rädda denna Resusci Anne, den okända kvin­nan från Seine, ter sig som något absurd då hon idag utrus­tats med möj­lig­he­ten att “dö” på nytt, om en använ­dare inte lyc­kas fria hen­nes luft­väg eller utföra nog hårda kom­pres­sio­ner. Anne fort­sät­ter att dö, men nu inte för den olyck­liga kär­le­ken utan för den mänsk­liga, felande han­den. Hon används även för att påminna oss om den första hjäl­pens ver­bala ABC: “Anne? Anne? Är du OK? Anne, är du OK?” frå­gar läkar­stu­den­terna doc­kan Anne för att för­stärka läran att bara non­re­spon­siva pati­en­ter behö­ver HLR.

Hon har vidare kom­plet­te­rats med en kam­rat, Air­way Larry, ett barn, Resusci Baby, m.fl., vars utformning inte skett med samma utformning som Anne – att skapa någonting vackert som alla människor kan tänka sig att rädda – utan snarare som ett sorts komplement som lever (pun intended) på Anne’s gamla meriter. Den vari­ant jag per­son­li­gen träf­fat på mest, eftersom jag sta­fettsim­made när jag var yngre, är den vari­ant som fylls med vat­ten och läm­nas tung på bas­säng­ens bot­ten för att sedan dras upp till ytan. Orange, tung. Ibland glöm­des doc­kan kvar på bot­ten och när vi krå­lade gick den att se genom skum­met från rörel­serna, som ett rikt­märke, en kon­stant och obrydd publik till våra klena ansträngningar.

I efter­hand har fler­ta­let exper­ter fast­sla­git svå­rig­he­ten — eller omöj­lig­he­ten — i att göra en så per­fekt avgjut­ning av ett lik. Loren­zi­fa­mil­jen har under mer än 140 år gju­tit och sålt masker, bys­ter och sta­tu­et­ter, och menar att för att få en så detal­je­rad avgjut­ning, med 1800-talets tek­niska för­ut­sätt­ningar, kräv­des en levande modell. Deras giss­ning är att per­so­nen som utförde ori­ginalgjut­ningen lät sin dot­ter sitta modell, och att myten upp­stod i hän­delse av att hon dränkte sig själv vid ett senare till­fälle. Denna ver­sion till­ta­lar mig mer. Dels­vis för att den är rim­li­gare, men fram­för allt för att jag före­stäl­ler mig att en sådan upp­levse — att i levande till­stånd få sin döds­mask gju­ten — måste fram­kalla starka och obe­hag­liga käns­lor och dilem­man inför själva livet, till­räck­ligt för att kasta sig i flo­den. Då det kom­mer till beva­ran­de­a­spek­ten av det fysiska jaget kan jag även tycka att det är logiskt och rim­ligt — jaget beva­ras i levande till­stånd, inte i form av en död replika.

När Joslyn James strax före klockan tio på kvällen skickade sitt sms till Woods, föreställer jag mig hur en stor grupp människor slöt upp bakom henne  som i en hollywoodskt blåvit dimma… Shakespeare, Zola, Millais, Nabokov, Aragon, den norske leksaksmakaren Asmund Laerdal, den österrikiske läkaren Peter Safar, de parisiska dödsmaskgjutarna, flodpolisen Brigade Fluviale, alla barn som haft gipsmasken hängandes i salongen hemma under sin uppväxt – kisat upp på den – fantiserat, Garbo, Bergner, alla läkarstudenter, alla livräddare, alla vars liv har räddats. Trängs bakom Joslyn och hennes telefon. Den enda person jag inte kan föreställa mig där är Resusci Anne. För jag har ingen aning om vem hon är eller hur hon egentligen ser ut.


Comments { 0 }

Tags: