Beauty hacking

Henri_de_Toulouse-Lautrec_-_Rousse_-_Google_Art_Project

Varje helg läg­ger jag ansikts­mask, det har bli­vit en rutin. Van­ligt­vis så har jag ansikts­mas­ker som man kan sova med. Sova kan man göra med sådana som är i kräm­form, men inte sådana som stel­nar eller som man behö­ver dra av. Gene­rellt skulle jag nog säga att jag före­drar de som är i kräm­form, just för att det bara är att appli­cera och sedan gå och lägga sig. Dess­utom är själva kon­si­sten­sen lät­tare att han­tera. Det är ju mer eller mindre som en van­lig kräm: fast­nar lätt på huden och drop­par inte iväg.

Den sort jag använt de senaste måna­derna är i ler­form. Detta inne­bär att det: 1. är litet kin­kigt med appli­ce­ringen (man vill inte ha komma för nära ögo­nen och helst inte för nära håret). 2. det är svårt att appli­cera masken för den är rin­nig och man måste ha ett lagom tjockt lager. 3. man måste vänta tills masken tor­kar och då, inte en sekund tidi­gare eller senare, tvätta av den, vil­ket 4. tar tid. Men! Jag som är en effek­tiv* typ har hit­tat olika sätt för att för­enkla mina skön­hetsru­ti­ner. Vi kan väl kalla det beauty hacking.

Besvär­liga ansikts­mas­ker:
1. Tappa upp ett bad.
2. Appli­cera den besvär­liga ansikts­mas­ken med en mat­pen­sel. Att pensla ansik­tet är inte svå­rare än att pensla bul­lar och jag lovar att det är lät­tare att und­vika spill samt att få till en jämn mask med pen­sel än med fing­rar.
3. Lägg dig i badet.
4. Vänta tills masken stel­nat. Under tiden som du vän­tar, kan du exem­pel­vis ägna dig åt hår­bort­tag­ning om du syss­lar med det, eller var­för inte pee­ling? Ge dig inte på att för­söka tvätta håret i detta skede eftersom det då är lätt att få vat­ten på masken.
5. Håll andan, och dyk ned under vatt­net, mas­sera bort masken under ytan eller sätt på duschen och kom­bi­nera hår­tvätt med maskborttagande.

Stres­sigt kar­riärs­liv kom­bi­ne­rat med små­barn vil­ket gör att du ald­rig kan måla nag­larna hemma trots att du vill? Här kom­mer tips hur du löser det utan att någon annan ska behöva lida:
1. Notera när den kol­lega som kom­mer tidi­gast in till job­bet bru­kar anlända.
2. Var på job­bet 5 minu­ter innan kol­le­gan. Stäng dör­ren till ditt kon­tor eller se till att öppna ett föns­ter.
3. Måla nag­larna.
4. Omvärlds­be­vaka eller läs en rap­port medan du vän­tar på att lac­ket ska torka.

Du vill ha sty­lat hår med litet Hollywood-känsla men är för trött på mor­go­nen:
1. Föna ditt nyt­vät­tade hår på kväl­len.
2. Sätt upp håret i en ganska stram knut. Knu­ten ska hålla en hel natt.
3. Gå och lägg dig.
4. Vakna. Lös upp knu­ten, borsta håret lätt, sätt upp en knut igen och spraya lätt med hår­spray över hela håret.
5. Fort­sätt med dina övriga mor­gonru­ti­ner. Släpp ut håret pre­cis innan du ska gå.

Vad har ni för beauty hacks? Dela med er i kommentarsfältet!

*= effek­tiv har bättre klang än lat men tyc­ker du att lat är ett adjek­tiv som pas­sar bättre in på dig så kan jag avslöja att lat egent­li­gen är det jag menar i sammanhanget.

Bild: Henri de Toulouse-Lautrec, Rousse eller La Toi­lette, 1889. 


Comments { 4 }

Tags: , , ,


I mörkret är alla katter grå – och alla flickor vackra… eller?

Sedan unge­fär ett år till­baka har var och varan­nan stil­med­ve­ten, kon­sum­tions­kri­tisk hip­s­ter i Stock­holm gått runt med svarta »smu­lor« prydda med en reflex­front och tex­ten BACK, efter Week­days sys­ter­märke med samma namn. Mös­sorna (och ett par andra plagg) lan­se­ra­des i sam­band med för­säk­rings­bo­la­get Ifs reflex­kol­lek­tion där ett antal klä­des­plagg i reflex­ma­te­rial sål­des under titeln »Watch your back« (AW 2014). Kol­lek­tio­nen och ini­ti­a­ti­vet byggde fram­för allt på en under­sök­ning, beställd av If, om att sär­skilt unga slar­vade med reflex, även om bäran­det av en sägs hal­vera olycks­ris­ken i trafiken.

If-Reflex-Jacka

I år ver­kar reflex­kam­pan­jen fort­sätta i ett sam­ar­bete till­sam­mans med desig­nern Örjan Anders­son, som kanske är mest känd för att ha omför­hand­lat (Svenskt) jeans­mode under 00-talets bör­jan med Cheap Mon­day, bland annat. Denna kol­lek­tion; »If you can see me«, känns där­e­mot inte alls lika trendsäker?Eller så är det kanske bara är jag som öns­ke­tän­ker att vi hade begravt truc­kerkep­sen och fula bom­ber­jac­kor när vi klev in i 10-talet.

oaxif_2_1

Nu när julen snart knac­kar på dör­ren och och det redan vid typ 16.00-tiden (snyft) blir märk­bart mör­kare ute så är jag verk­li­gen posi­tiv till att fler bär reflex, även om jag själv inte är bil­bu­ren. Men, var­för har inte fler mode– eller typ H&M–hus snap­pat upp detta? Jag, som till exem­pel inte är så för­tjust i Backs kol­lek­tio­ner (det får man väl fort­fa­rande säga i det här lan­det eller?!), skulle gärna se fler val­möj­lig­he­ter när det gäl­ler reflex­iva plagg eller mate­rial. Gärna i samma stil som reflex­jac­kan – alltså helt i reflex­ma­te­rial – har ni sett den en sen kväll mitt i sta­dens alla ljus? Reflexy­tan blir som en spe­gel däri alla reflex­io­ner dan­sar. Det är verk­li­gen en upp­le­velse! (Den upp­märk­samme kan nu påpeka att Alex­an­der Wang x H&M fak­tiskt gjorde en reflex­dun­jacka, men den är ju omöj­lig att få tag på i efter­hand, och dess­utom för­mod­li­gen lika svin­dyr som Back-jackan).

Sedan unge­fär en månad till­baka har jag bör­jat använda en sådan där rik­tigt hur­tig reflex­rem som man snäp­per på runt arm eller ben. Men det känns ju säl­lan enkelt att mat­cha en neon­fär­gad plast­bit till en skräd­dad kappa eller snygg klän­ning. Det enda »stil­rena« alter­na­ti­vet till att synas när man rör sig i skym­ningen är väl att bara ge upp totalt och slänga på sig en varsel­väst som sedan får skam­ligt knyck­las ner i festväs­kan. Att hala fram en plast­bit for­mad som en snö­flinga, i ett tunt bomulls­snöre som sit­ter fast medelst säker­hetsnål i jack­fic­kan… Nej, det känns verk­li­gen var­ken coolt eller som något en vuxen borde smycka sig med.

Så hur ska man då skydda sig mot mörk­ret och sam­ti­digt vara snygg, eller ja, i alla fall inte se ut som ett för­vuxet för­sko­le­barn? Jag vän­tar här med plån­bo­ken i högsta hugg!


Comments { 5 }

Tags: , , , ,


Säg hej till Evelina!

Skön­hetska­bi­net­tet har utö­kats! Vi säger väl­kom­men till Eve­lina, vår nya medlem.

Evelina

Eve­lina, finns det någon skön­hets­pro­dukt du inte kan leva utan?
– Hej! Oj, det tyc­ker jag är en svår fråga! Jag har ald­rig direkt fast­nat för en sär­skild pro­dukt i ter­mer av varu­märke och lik­nande, jag byter hela tiden eftersom jag ald­rig lyc­kas bli till­räck­ligt nöjd. Det kom­mer säkert mär­kas här på blog­gen i fall jag skri­ver om pro­duk­ter. Men, för ord­ning­ens skull kan jag nämna den recept­be­lagda (!) hud­lo­tio­nen Propy­derm som jag använ­der fli­tigt sedan något år till­baka. Jag har väl­digt torr hud och får lätt eksem, så att smörja in mig ordent­ligt är ett måste.

Kan skön­het vara ett intresse?
– Abso­lut! Fast det är nog inget kon­kret intresse för mig… Skratt. Jag är nog mest intres­se­rad av menings­ska­pande pro­duk­tion run­tom­kring skön­het, så som alla recen­sio­ner på Make Up Alley eller den enorma upp­sjö av YouTube-tutorials som finns. Tyc­ker lik­som att det är en fasci­ne­rande social ritual att vilja dela med sig av sin upp­le­velse av en pro­dukt.
Just nu är jag inne i en period när jag tyc­ker par­fym är jät­te­kul så jag läser många doft­be­skriv­ningar, fast jag inte råd att köpa något, så det blir en spän­nande idé om att tex­tu­ellt lära sig om en doft men ald­rig kunna upp­leva den på rik­tigt (jag orkar inte ens köpa samples och sånt). Sen kan man väl vara intres­se­rad av skön­het på ett slags este­tiskt teo­re­tiskt plan… Men det över­lå­ter jag åt någon annan, haha.

Evelina2

Vad tror du att du kom­mer skriva mest om här?
– Jag tror att det som kom­mer skilja sig i mina inlägg från mina kol­le­gor här på Skön­hetska­bi­net­tet är att jag är totalt obe­vand­rad inom konst, och kom­mer där­för inte skriva inlägg med histo­riska ned­slag så som ni andra är så duk­tiga på! Jag tror där­e­mot att mina inlägg kan komma att handla mer om min nyvunna kär­lek för Cha­nels mode­vis­ningar (har sett en hit­tills), om var­för Gos­sip Girl är värl­dens bästa stil-inspo-serie och sen kanske något om läpp­stift? Jag vet inte egent­li­gen, har fak­tiskt ald­rig blog­gat förut! Jag får köra på känsla helt enkelt.

Kan du kort berätta vad du syss­lar med när du inte blog­gar här?
– Jag hål­ler på att avsluta min mas­ter i medie– och kom­mu­ni­ka­tions­ve­ten­skap och efter det blir det väl till att skaffa ett jobb. På fri­ti­den ser jag om tv-serier jag redan sett, tyc­ker om att laga mat, dricka vin, måla nag­larna och så spe­lar jag Kim Kar­dashian: Hol­ly­wood på mobi­len.


Comments { 0 }

Tags:


We’ll always have Paris

Skön­hetska­bi­net­tet är i ganska låg grad en sam­hälls­kom­men­te­rande blogg. Där­e­mot åter­kom­mer vi ofta till Frank­rike och det franska i våra tex­ter, i högt som lågt. Med anled­ning av terror­då­den i Paris den 13 novem­ber delar kabi­net­tets med­lem­mar med sig av frank­ri­ke­re­la­te­rade tankar.

Anna
40d9e9e3487fe3be837d3c2ffc42f390

Fede­rico Gar­cía Lorca (1898–1936): “We’re all curi­ous about what might hurt us.”

Paris, 1930-talets mitt. På café Les Deux Magots sit­ter en kvinna i sena tju­go­års­ål­dern. Hon är lång, hon är attrak­tiv, hon är konst­när. Hon heter Dora Maar. För­u­tom foto­gra­fisk talang lär hon också ha haft ovan­ligt vackra händer.

man ray 1936 dora maar

 Dora Maar, 1936 av Man Ray.

Just denna kväll blir hon pre­sen­te­rad för Pablo Picasso. Det är deras gemen­samma vän, en av Paris alla poe­ter, som intro­du­ce­rar den tjugo år äldre man­nen för henne. För­mod­li­gen på Picas­sos ini­ti­a­tiv, även om Dora nog har för­be­rett mötet. Hon tar fram en kniv och låter den snabbt arbeta mel­lan fing­rarna på sin handsk­för­sedda hand. Hon fort­sät­ter trots att hon emel­lanåt råkar träffa köt­tet. Handsken fär­gas av små drop­par blod, Picasso blir hän­förd. Denna handske ska han komma att spara som ett minne över sitt första möte med sin musa, som han knappt tio år senare bry­ter upp från men envist fort­sät­ter att såra livet ut.

While rum­ma­ging through Picasso’s belon­gings in 1983, a doctor from Canada found a small par­cel wrap­ped in tis­sue paper with »pour Dora Maar« writ­ten on it. He wrote to her at the rue de Savoie many times to see when he could deli­ver this, but had no response. Finally, he unw­rap­ped the par­cel him­self and found in it a small sil­ver ring, »resembling a flat sig­net ring with the engra­ved ini­ti­als P-D [Pour Dora (for Dora)], but to my abso­lute ama­ze­ment and hor­ror, I found atta­ched on the inside of the sig­net a large SPIKE! Thus it was abso­lu­tely impossible for anyone to wear it! I thanked my lucky stars for her refu­sing to accept this ‘gift’ from Picasso …«

The­rese

kiki1

Det var kons­ten och lit­te­ra­tu­ren som lärde mig om både Paris och livet när jag var ton­å­ring. Under en period läste jag mig ige­nom alla Paris­skild­ringar jag kunde hitta, och till slut fann jag den opti­mala boken: Kikis Paris. Kons­ten, livet & kär­le­ken 1900–1930. Jag lånade och lånade om den på bib­li­o­te­ket kon­stant under mina gymnasieår.

Boken, som gavs ut 1990, är ett rik­tigt prakt­verk, och en fan­tas­tisk genom­gång av alla som hängde i Paris bohe­miska kret­sar under 1900-talets första decen­nier. Kiki, som titeln näm­ner, och omsla­get avbil­dar, var musa och modell, ett nav i konst­närs­li­vet i Mont­par­nasse. Det är till exem­pel hen­nes rygg som bli­vit till en cello på Man Rays kanske mest kända bild.

kiki4

Det är omöj­ligt att göra ”Kikis Paris” rätt­visa i ord: hela boken är en fan­tas­tisk bild­ka­val­kad, vartenda upp­slag är propp­fullt med bil­der. Den utgår ifrån ton­gi­vande per­so­ner och pre­sen­te­rar deras liv, umgäng­eskret­sar, konst och kar­riä­rer. Här ming­lar Picasso och Heming­way, Jean Coc­teau och Ger­trude Stein, Nils och Thora Dar­del, Modig­li­ani, Lee Mil­ler, Meret Oppen­heim och en rad namn man hör mer säl­lan. Så många vackra män och kvin­nor att man knappt tror att det är sant, så många snygga page­fri­sy­rer, häng på caféer, roliga fes­ter, vän­skaps– och kär­leks­re­la­tio­ner och ban­bry­tande konst och litteratur.

kiki3

När jag var 19 bodde en period i Paris. Rik­tigt som i Kikis Paris var det kanske inte, men det var en svind­lande upp­le­velse att för en tid ha sin var­dag i en rik­tigt stor stad, och en grund­lig lek­tion i både kons­ten och livet.

Sofie

linnea

1992 kom Lin­nea i måla­rens träd­gård, en rikt illu­stre­rad barn­bok som pre­sen­te­rade den franske impres­sio­nis­tiska konst­nä­ren Claude Monets liv och konst­närs­skap för svenska barn.

Karak­tä­ren Lin­nea är base­rad på för­fat­ta­rens dot­ter och i boken för­e­nas hon med sin myc­ket äldre granne far­bror Blom­kvist i sitt stora intresse för vackra blom­mor. Detta fina möte över gene­ra­tions­grän­serna resul­te­rar i en gemen­sam resa till Paris där far­bror Blom­kvist tar med henne till Musée de l’Orangerie och låter henne stu­dera mål­ning­arna, lära sig kisa  för att upp­leva hur impres­sio­nis­terna såg omvärl­den. Hon upp­täc­ker typiskt franska mil­jöer och kul­tu­rella vär­den och före­te­el­ser, pain riche och Victor Hugo, och hon nör­dar ner sig totalt i Monets upp­växt, famil­je­liv, hans vackra träd­gård i Giverny, de för­trol­lande näck­ro­sorna och den japanska bron som är ett åter­kom­mande motiv i hans måleri.

linnea2

Det som verk­li­gen slog an hos mig, för­u­tom att det är ett tidigt minne av just franskt måleri och kul­tur, är karak­tä­ren Lin­neas ohäm­made och själv­klara glädje inför allt det som är vac­kert och att det vackra fram­ställs som ett högst rim­ligt intresse: Skild­ringen av hur den unga flic­kan och den äldre vän­nen nog­grant pla­ne­rar sin resa i augusti eftersom att näck­ro­sorna då är som störst. Skild­ringen av ett barn som med sprud­lande entu­si­asm springer mot en grön bro bara för att hon tidi­gare sett den i en mål­ning. Skild­ringen av en 1800-talsfamiljs inre liv och fransk histo­ria helt och hål­let med utgångs­punkt i den skön­hets­upp­le­velse som det kan inne­bära att möta ett konstverk.

Jag kan fort­fa­rande njuta av viss impres­sio­nism, även om Monet inte är någon favo­rit. Där­e­mot är jag över­ty­gad om att Lin­nea i måla­rens träd­gård tidigt gav mig en upp­fatt­ning om hur man kan tränga in i ett konst­närs­skap och en mål­ning så till den milda grad att man till sist står där, inuti moti­vet, och sme­ker ett näck­ros­blad som för­e­vi­ga­des för 100 år sedan.


Comments { 0 }

Tags: ,


Skönhetsminne: Sommarlov, citrusdoft, drömmar

Min mamma var all­tid pif­fig under min upp­växt: fina klä­der, pumps och smink till job­bet till var­dags, en hand­väska med spän­nande inne­håll. Men några exklu­siva pro­duk­ter letade sig ald­rig in i vårt hem. Smink och hud­vård, lik­som klä­der, köp­tes i hög grad på postor­der. För skön­hets­pro­duk­ter var det franska mär­ket Yves Rocher som gällde, vars kata­log (»Skön­he­tens gröna bok«) sys­sel­satte mig i oänd­ligt många tim­mar under min upp­växt. (Jag minns den under­bara och skam­lösa exo­tis­men i copyn om den ori­en­ta­liska par­fy­men Ispa­han: sam­mets­nät­ter och kryd­dor, och jag minns bil­derna av syd­franska laven­del­fält som jag före­ställde mig att de vackra franska kvin­norna i kata­lo­gen bru­kade springa över, med vin­den i håret och fladd­rande klänning.)

Vid något till­fälle, kanske när jag var sådär tolv år, bör­jade mamma pre­nu­me­rera på Damer­nas Värld. Jag tror att jag tyckte att det var betyd­ligt mer intres­sant än vad mamma tyckte (jag äls­kade cat­walk­bil­derna, och bestämde mig för att »mode­de­sig­ner« var mitt fram­tida yrke, och så till­bring­ade jag oänd­liga tim­mar med att rita mina egna kläd­kol­lek­tio­ner). Och jag minns att ett åter­kom­mande sam­tal­sämne var hur dyrt allt i tid­skrif­ten var. Och det var det ju: För mig som var upp­växt med H&M och Yves Rocher fram­stod varenda plagg och pro­dukt som pre­sen­te­ra­des i Damer­nas Värld som full­stän­digt oupp­nå­e­lig. Det var som en glimt in i en annan värld, en värld där en skön­hets­pro­dukt kunde kosta flera hundra.

Ja, exakt allt i Damer­nas Värld var lik­som utom räck­håll. Jag minns tip­sen om hur man pac­kar sin res­väska innan man fly­ger (jag hade ald­rig flu­git) till en exo­tisk plats (jag hade ald­rig varit längre bort än Dan­mark) där det finns pal­mer (jag var besatt av pal­mer: tänk att en dag få se en palm! Helst på semes­ter med Tom Cru­ise, som i fil­men Cock­tail) — det ska­pade en bild av en världs­van och flärd­full vuxen kvinna med god smak, sunda vanor och fram­för allt god eko­nomi som inte lik­nade någon­ting som fanns i min värld.

En dag kom ett num­mer av Damer­nas Värld som var inplas­tat eftersom det inne­höll ett gra­tis­prov av en skön­hets­pro­dukt: en myc­ket liten flaska — men en rik­tig flaska! — av Biot­herms Lait Corporel.

biotherm-lait-corporel-18148

Min mamma ver­kade inte rik­tigt för­stå hur stort detta var, så jag lade beslag på flas­kan. Den inne­höll alltså body lotion, med doft av citrus, och inget med denna kräm var antag­li­gen sär­skilt anmärk­nings­värt (jag för­stod senare att den är en sådan där klas­siska skön­hets­pro­dukt, men sär­skilt märk­vär­dig tyc­ker jag fort­fa­rande inte att den är). Men för mig var det näs­tan omtum­lande. Min upp­växt var inte fat­tig i bety­del­sen svält och elände, men att gå och köpa en pro­dukt som Bito­herms Lait Coroprel fanns lik­som inte i begrepps­värl­den. Kropps­lo­tion köp­tes under vec­ko­hand­lingen på stor­mark­na­den, kom från till exem­pel Nivea och kos­tade max 39 kro­nor. De där dis­karna med dyra pro­duk­ter på Åhléns var något man inte ens tit­tade på, de var reser­ve­rade för andra, för Damer­nas Värld-kvinnorna.

Den lilla Biotherm-flaskan blev som en bro till den värl­den. Jag minns att det var som­mar­lov, och att jag till­bring­ade många dagar syss­lo­lös och ensam hemma. Jag minns att jag satt på trap­pan utan­för huset och blädd­rade i Damer­nas Värld och dof­tade citrus av den fan­tas­tiska krä­men som fick till­va­ron att kän­nas fylld av löf­ten och möj­lig­he­ter: om att en dag kanske bli en sådan kvinna som köper skön­hets­pro­duk­ter för flera hundra och åker på semes­ter till en plats med palmer.


Comments { 3 }

Tags: , ,


Some girls are both smart and well dressed

Männi­skors oför­måga att hålla flera tan­kar i huvu­det sam­ti­digt tar sig olika uttryck. Den värsta for­men är den som myn­nar ut i för­do­mar som sedan fel­ak­tigt får sta­tus som fakta eller gör anspråk på att vara san­ning. Ett banalt men aktu­ellt exem­pel är »var­för har flyk­tingar iPho­nes?«, en grund och dum tanke for­mu­le­rad av indi­vi­der som inte för­står att även rika kan behöva fly från krig. En iPhone må ha många funk­tio­ner men skydd mot sådant som etnisk utrens­ning, hals­hugg­ning och radi­kal isla­mism åter­står för Apple att utveckla.

På en mindre all­var­lig nivå menar som­liga att det finns en pola­ri­tet mel­lan yta och djup. Är du intres­se­rad av yta, så är du ytlig — du kan då inte sam­ti­digt ha ett intel­lek­tu­ellt djup. Antingen är man intres­se­rad av sitt yttre, eller av sitt inre. Är man intres­se­rad av sitt inre eller vill bli bedömd för sina pre­sta­tio­ner, ska man dess­utom passa sig för att pynta sitt yttre eftersom omvärl­den då slut­li­gen kom­mer döma dig som ytlig.

Bil­den nedan har flo­re­rat i mitt flöde på Face­book en tid:

IMG_6004

 

Jag gjorde en skärm­dump just för att få med mina kära fas­ters kom­men­tar, för pre­cis så tyc­ker jag med. Var­för inte båda? Man kan vara intres­se­rad av både lit­te­ra­tur och klä­der — det finns inget mot­sats­för­hål­lande där emellan.

Kanske har ni sett detta hjärt­skä­rande repor­tage, Vad skulle du ta med dig om du skulle fly? 6 flyk­tingar öpp­nar sina res­väs­kor.  Jag ska inte ana­ly­sera inne­hål­let mer än att jag vill att ni ska notera något: beho­vet av att smycka sig eller hålla sitt hår i ord­ning är här i pari­tet med livs­av­gö­rande val. Att vara män­ni­ska hand­lar inte bara om logik och över­lev­nad — det är också att ha med ett gult hår­band till sin bebis eller hår­gelé så att man kan göra spi­kes i håret. Pre­cis som att vi läser trots att lit­te­ra­tur inte har någon egent­lig funk­tion för vår överlevnad.

(Nu bör­jade jag tänka på Mabeuf i Hugos Sam­häl­lets olycks­barn, men eftersom jag miss­tän­ker att få av mina läsare för­står den refe­ren­sen så läm­nar jag er med den här bil­den istället:)

monroe-reads-joyce1

Marilyn Mon­roe läser James Joyces Odysseus.


Comments { 4 }

Tags: , , , ,


Budgetsmink för minskad sminkbudget

En gång när jag var på Åhléns smin­kav­del­ning för att köpa mustasch­blek­ning – den här, den är jät­te­bra! – ham­nade jag bred­vid en pappa och hans dot­ter som stod och bota­ni­se­rade bland det lite bil­li­gare smin­ket, typ Isa­Dora och Max Factor etc. Dot­tern var kanske 11, 12, 13 år (jag har så svårt att avgöra åldern på barn), och hon och hen­nes pappa var där för att köpa hen­nes första smink, för­stod jag när jag hade stått och tjuv­lyss­nat en stund. Det hela var väl­digt rörande, dels för att pap­pan – som så många andra män – var full­stän­digt hand­fal­len inför åsy­nen av alla pro­duk­ter, sam­ti­digt som han ver­kade väl­digt mån om att han och dot­tern skulle få en mysig shop­pingupp­le­velse ihop, dels för att jag på en gång fan­ti­se­rade ihop någon oer­hört tra­gisk och sen­ti­men­tal bak­grunds­hi­sto­ria om att flic­kans mamma dött i, I don’t know, barn­säng eller något i den sti­len, och nu hade pap­pan och flic­kan bara varandra och, ja, ni fat­tar … (Den Moderne Man­nen är mig tyd­li­gen full­stän­digt främmande.)

… i alla fall. H&M:s nya sminkse­rie (som The­rese har skri­vit om här) känns pre­cis så där lust­fylld som smink gjorde när man egent­li­gen var lite för liten för att sminka sig; när man kanske lite tre­vande och med myc­ket tvek­samt resul­tat hade tes­tat mascara men på det stora hela inte hade någon koll alls.
– Jaha, men var­för är det här smin­ket från H&M så kul, då?
– Jo, för att det finns en mil­jard fär­ger av allt och en ögon­skugga kos­tar 59:50 och en founda­tion 99 kro­nor! För ärligt talat, även om jag hyser en ald­rig fal­nande kär­lek till Cha­nels Per­fec­tion Lumière så kän­ner jag mer och mer att det inte är värt ång­es­ten att lägga 600 pix på en foundation.

FullSizeRender

H&M:s All-Day Liquid Founda­tion – som är en av de tre pro­duk­terna jag köpte – är lagom täc­kande, lät­tap­pli­ce­rad och håll­bar. Den sägs passa alla hud­ty­per, men jag vill nog gärna ha något lite flot­ti­gare nu när det bör­jar bli kallt ute. Men för den med nor­mal hy som blir blank framåt efter­mid­da­gen är den nog rik­tigt bra. Jag bru­kar ha svårt att hitta fär­ger som är till­räck­ligt ljusa utan att bli för rosa, men nyan­sen Cool Beige är helt per­fekt på mig – jag hade kun­nat appli­cera den i halva ansik­tet utan att det hade sett kons­tigt ut! Smink har en ten­dens att halka runt i ansik­tet på mig, men den här satt på plats hela dagen.

Jag köpte ett rouge också. Pure Radi­ance Pow­der Blush i Apri­cot. Det här var lik­som också en rejäl och bra pro­dukt – lät­tap­pli­ce­rad, lite skim­mer men inget glit­ter, håll­bar. Och titta vil­ken gul­lig för­pack­ning! Så mysigt att den är lite guldig och lik­som glam­mig på ett oiro­niskt sätt.

IMG_3654

Pap­per­sas­ken är också fin. Jag gil­lar den raf­figa kvin­nan! Hon ser för­fö­risk ut på ett sätt som jag före­ställde mig att en viss sorts kvin­nor – kanske franska? – var när jag var liten.

ask

Jag kände mig så himla upp­lyft efter att ha gått runt på H&M och petat i bur­kar, tes­tat fär­ger på ovan­si­dan av hän­derna och pro­vat minst fyra–fem olika nagel­lack! Det här är pre­cis vad jag har sak­nat: ett habilt och pris­värt smink­märke med en massa olika fär­ger. Jag tyc­ker verk­li­gen inte att det är för myc­ket begärt att kunna slinka in och spon­tan­köpa en ögon­skugga utan att bli ruinerad.

Men vänta nu, founda­tion, rouge … den tredje pro­duk­ten, då? Hm, jo, jag köpte en ögon­skugga också, men jag har på något vis lyc­kats tappa bort den i mitt eget hem. Jag åter­kom­mer med ett omdöme om den när jag har lyc­kats loka­li­sera den.


Comments { 2 }

Tags: , , ,