Come fly with me, let’s fly, let’s fly away

Här är vi nu, mitt i annalkande julefrid med ruggigt väder, solnedgång redan vid tidig eftermiddag och tre månader av rinnsnuva. Så, vad passar då inte bättre än att drömma sig bort mot soligare breddgrader, ljumma havsbriser och Medelhavet? Häll upp ett glas Orangina och häng med – för nu blir det åka av med Chanels Spring/Summer 16-visning!

karl-lagerfeld-interview-chanel-ss16-cr

Jag har aldrig haft något särskilt intresse för det modet som visas upp under de olika europeiska modeveckorna stup i kvarten. Delvis för att jag uppenbart inte är tilltänkt målgrupp (har tyvärr inte 1 milj kr i shoppingbudget), samt att jag helt enkelt inte varit så intresserad. Men, så snubblade jag härom månaden över Chanels SS16 visning på Paris modevecka och blev helt knockad av… allt! Novis på området som jag är, hade jag ingen aning om att Chanel tydligen alltid ”gör något extra” på sina visningar, men min vän Hanna upplyste mig om detta. Nu vill jag typ ta en professur i Chanelvisningar och se alla deras catwalks! I alla fall i teorin. Har verkligen inte tid med det? Eller råd?

Visningen som jag tror kallades Airport of Dreams eller Chanel Airlines (båda alternativen verkar stämma?) utspelade sig på en fiktiv flygplats i Grand Palais Paris stora visningshall. Precis som ”på riktigt” när man kliver av ett flygplan så började visningen med att personalen på Chanel Airline gick genom gaten, stiligt klädda i skräddade kostymer och överdimensionerade pilotglasögon. Vidare kom passagerarna som var klädda i flödande klänningar, stormönstrade byxor och matchande kepsar. Nu när jag tittar igenom bilder från visningen förstår jag inte hur allt detta kan vara en kollektion? Det är ju typ en garderob för en livstid av härliga semestrar!? Ni ser ju hur lite jag kan om modevärlden… Trodde typ man visade ett plagg per säsong? Min absoluta favorit är i alla fall klänningen vars mönster föreställer en avgångstavla, givetvis ackompanjerat av Chanels klassisk C-mönster.

_CHA0447_426x639

Visst är den UNDERBAR!?!

Jag läste på någon Vouge-blogg att Karl Lagerfeld hade sagt detta om visningen, och kläderna i sig; ”It’s against sloppiness in travel; I do it like it should be – Chanel airlines is Private Jet for everyone,” vilket verkligen triggade igång mig. Då jag fantiserar inför en stundande resa, så kommer jag alltid på mig själv med att föreställa mig i just de typ av plagg som Chanels vår- och sommarkollektion innehåller, nämligen färgglada flowiga klänningar i lyxiga material (lol lycka till med min studentbudget).

När jag för lite mindre än två år sen skulle resa till Richmond, USA fastnade jag i typ 20 timmar på Chicagos flygplats. Utan wifi, vetskap om när mitt anslutande plan skulle gå, eller kontakt med omvärlden, fanns det inte mycket annat att göra än att sitta och stirra på folk som passerade. Det som fascinerade mig mest i denna märkliga konstruerade verklighet som en flygplats är, var just bredden av bekvämlighetsnivå som mina medtrafikanter visade upp. Vissa promenerade runt i plagg jämförbara med pyjamas medan andra rusade till anslutande flighter i 10 centimeter höga klackar och skinnbyxor. Själv hade jag väl på mig något där mittemellan: jeggings, tunn skjorta och kabelstickad tröja. 

be2c

Medan jag satt där på flygplatsen, så började jag fundera över just det som Karl Lagerfeld talar om i citatet ovan, nämligen ”the slopiness in travel”. Nu är jag förvisso inte så pass snobbig att jag tycker att alla borde sitta i Chanelklänningar när de veckopendlar Stockholm, Sidney, Shanghai, Sundsvall (eller vad folk nu gör…), men visst har det blivit lite väl slapp stil inne på flygplanet? Ja, jag tittar på er som tycker att flipflop-tofflor är rimliga skor utanför stranden.

Ett exempel som fick (viss) medial uppmärksamhet var när det dåvarande statsministerparet, Fredrik och Filippa, i april 2008 åkte på statsbesök till Kina – och klev av Swedish Air Force-planet i ”myspys”-kläder(!!!). ”Pinsamt!” tyckte etikettexperterna på hemmaplan, ”helt okej!” sa statsministerns pressekreterare, –”de som tog emot vid planet var motsvarande statssekreterare”. Men är det inte häri pudelns kärna ligger? Att vi blivit dåliga på att klä upp oss för varandra, och våra medmänniskor? Även när de man möter råkar vara ”simpla assistenter”. Visst vore det ändå lite roligare allmänt i livet om man gjorde sig lite fin, även när man vill vara bekväm? Och visst är det ändå så, att ett snyggt plagg inte nödvändigtvis behöver vara obekvämt. Nej, jag blev verkligen frälst i Chanel och gubben Karl Lagerfelds idévärld om en välklädd flygplansbesökare.

Nu är det bara att hoppas på att jag varit snäll nog detta år – så att tomten ger mig en Chanelklänning i julklapp – så blir det banne mig till att travel in style framöver!


Comments { 2 }

Tags: , , ,


Beauty hacking

Henri_de_Toulouse-Lautrec_-_Rousse_-_Google_Art_Project

Varje helg lägger jag ansiktsmask, det har blivit en rutin. Vanligtvis så har jag ansiktsmasker som man kan sova med. Sova kan man göra med sådana som är i krämform, men inte sådana som stelnar eller som man behöver dra av. Generellt skulle jag nog säga att jag föredrar de som är i krämform, just för att det bara är att applicera och sedan gå och lägga sig. Dessutom är själva konsistensen lättare att hantera. Det är ju mer eller mindre som en vanlig kräm: fastnar lätt på huden och droppar inte iväg.

Den sort jag använt de senaste månaderna är i lerform. Detta innebär att det: 1. är litet kinkigt med appliceringen (man vill inte ha komma för nära ögonen och helst inte för nära håret). 2. det är svårt att applicera masken för den är rinnig och man måste ha ett lagom tjockt lager. 3. man måste vänta tills masken torkar och då, inte en sekund tidigare eller senare, tvätta av den, vilket 4. tar tid. Men! Jag som är en effektiv* typ har hittat olika sätt för att förenkla mina skönhetsrutiner. Vi kan väl kalla det beauty hacking.

Besvärliga ansiktsmasker:
1. Tappa upp ett bad.
2. Applicera den besvärliga ansiktsmasken med en matpensel. Att pensla ansiktet är inte svårare än att pensla bullar och jag lovar att det är lättare att undvika spill samt att få till en jämn mask med pensel än med fingrar.
3. Lägg dig i badet.
4. Vänta tills masken stelnat. Under tiden som du väntar, kan du exempelvis ägna dig åt hårborttagning om du sysslar med det, eller varför inte peeling? Ge dig inte på att försöka tvätta håret i detta skede eftersom det då är lätt att få vatten på masken.
5. Håll andan, och dyk ned under vattnet, massera bort masken under ytan eller sätt på duschen och kombinera hårtvätt med maskborttagande.

Stressigt karriärsliv kombinerat med småbarn vilket gör att du aldrig kan måla naglarna hemma trots att du vill? Här kommer tips hur du löser det utan att någon annan ska behöva lida:
1. Notera när den kollega som kommer tidigast in till jobbet brukar anlända.
2. Var på jobbet 5 minuter innan kollegan. Stäng dörren till ditt kontor eller se till att öppna ett fönster.
3. Måla naglarna.
4. Omvärldsbevaka eller läs en rapport medan du väntar på att lacket ska torka.

Du vill ha stylat hår med litet Hollywood-känsla men är för trött på morgonen:
1. Föna ditt nytvättade hår på kvällen.
2. Sätt upp håret i en ganska stram knut. Knuten ska hålla en hel natt.
3. Gå och lägg dig.
4. Vakna. Lös upp knuten, borsta håret lätt, sätt upp en knut igen och spraya lätt med hårspray över hela håret.
5. Fortsätt med dina övriga morgonrutiner. Släpp ut håret precis innan du ska gå.

Vad har ni för beauty hacks? Dela med er i kommentarsfältet!

*= effektiv har bättre klang än lat men tycker du att lat är ett adjektiv som passar bättre in på dig så kan jag avslöja att lat egentligen är det jag menar i sammanhanget.

Bild: Henri de Toulouse-Lautrec, Rousse eller La Toilette, 1889. 


Comments { 4 }

Tags: , , ,


I mörkret är alla katter grå – och alla flickor vackra… eller?

Sedan ungefär ett år tillbaka har var och varannan stilmedveten, konsumtionskritisk hipster i Stockholm gått runt med svarta ”smulor” prydda med en reflexfront och texten BACK, efter Weekdays systermärke med samma namn. Mössorna (och ett par andra plagg) lanserades i samband med försäkringsbolaget Ifs reflexkollektion där ett antal klädesplagg i reflexmaterial såldes under titeln ”Watch your back” (AW 2014). Kollektionen och initiativet byggde framför allt på en undersökning, beställd av If, om att särskilt unga slarvade med reflex, även om bärandet av en sägs halvera olycksrisken i trafiken.

If-Reflex-Jacka

I år verkar reflexkampanjen fortsätta i ett samarbete tillsammans med designern Örjan Andersson, som kanske är mest känd för att ha omförhandlat (Svenskt) jeansmode under 00-talets början med Cheap Monday, bland annat. Denna kollektion; ”If you can see me”, känns däremot inte alls lika trendsäker?Eller så är det kanske bara är jag som önsketänker att vi hade begravt truckerkepsen och fula bomberjackor när vi klev in i 10-talet.

oaxif_2_1

Nu när julen snart knackar på dörren och och det redan vid typ 16.00-tiden (snyft) blir märkbart mörkare ute så är jag verkligen positiv till att fler bär reflex, även om jag själv inte är bilburen. Men, varför har inte fler mode- eller typ H&M-hus snappat upp detta? Jag, som till exempel inte är så förtjust i Backs kollektioner (det får man väl fortfarande säga i det här landet eller?!), skulle gärna se fler valmöjligheter när det gäller reflexiva plagg eller material. Gärna i samma stil som reflexjackan – alltså helt i reflexmaterial – har ni sett den en sen kväll mitt i stadens alla ljus? Reflexytan blir som en spegel däri alla reflexioner dansar. Det är verkligen en upplevelse! (Den uppmärksamme kan nu påpeka att Alexander Wang x H&M faktiskt gjorde en reflexdunjacka, men den är ju omöjlig att få tag på i efterhand, och dessutom förmodligen lika svindyr som Back-jackan).

Sedan ungefär en månad tillbaka har jag börjat använda en sådan där riktigt hurtig reflexrem som man snäpper på runt arm eller ben. Men det känns ju sällan enkelt att matcha en neonfärgad plastbit till en skräddad kappa eller snygg klänning. Det enda ”stilrena” alternativet till att synas när man rör sig i skymningen är väl att bara ge upp totalt och slänga på sig en varselväst som sedan får skamligt knycklas ner i festväskan. Att hala fram en plastbit formad som en snöflinga, i ett tunt bomullssnöre som sitter fast medelst säkerhetsnål i jackfickan… Nej, det känns verkligen varken coolt eller som något en vuxen borde smycka sig med.

Så hur ska man då skydda sig mot mörkret och samtidigt vara snygg, eller ja, i alla fall inte se ut som ett förvuxet förskolebarn? Jag väntar här med plånboken i högsta hugg!


Comments { 5 }

Tags: , , , ,


Säg hej till Evelina!

Skönhetskabinettet har utökats! Vi säger välkommen till Evelina, vår nya medlem.

Evelina

Evelina, finns det någon skönhetsprodukt du inte kan leva utan?
– Hej! Oj, det tycker jag är en svår fråga! Jag har aldrig direkt fastnat för en särskild produkt i termer av varumärke och liknande, jag byter hela tiden eftersom jag aldrig lyckas bli tillräckligt nöjd. Det kommer säkert märkas här på bloggen i fall jag skriver om produkter. Men, för ordningens skull kan jag nämna den receptbelagda (!) hudlotionen Propyderm som jag använder flitigt sedan något år tillbaka. Jag har väldigt torr hud och får lätt eksem, så att smörja in mig ordentligt är ett måste.

Kan skönhet vara ett intresse?
– Absolut! Fast det är nog inget konkret intresse för mig… Skratt. Jag är nog mest intresserad av meningsskapande produktion runtomkring skönhet, så som alla recensioner på Make Up Alley eller den enorma uppsjö av YouTube-tutorials som finns. Tycker liksom att det är en fascinerande social ritual att vilja dela med sig av sin upplevelse av en produkt.
Just nu är jag inne i en period när jag tycker parfym är jättekul så jag läser många doftbeskrivningar, fast jag inte råd att köpa något, så det blir en spännande idé om att textuellt lära sig om en doft men aldrig kunna uppleva den på riktigt (jag orkar inte ens köpa samples och sånt). Sen kan man väl vara intresserad av skönhet på ett slags estetiskt teoretiskt plan… Men det överlåter jag åt någon annan, haha.

Evelina2

Vad tror du att du kommer skriva mest om här?
– Jag tror att det som kommer skilja sig i mina inlägg från mina kollegor här på Skönhetskabinettet är att jag är totalt obevandrad inom konst, och kommer därför inte skriva inlägg med historiska nedslag så som ni andra är så duktiga på! Jag tror däremot att mina inlägg kan komma att handla mer om min nyvunna kärlek för Chanels modevisningar (har sett en hittills), om varför Gossip Girl är världens bästa stil-inspo-serie och sen kanske något om läppstift? Jag vet inte egentligen, har faktiskt aldrig bloggat förut! Jag får köra på känsla helt enkelt.

Kan du kort berätta vad du sysslar med när du inte bloggar här?
– Jag håller på att avsluta min master i medie- och kommunikationsvetenskap och efter det blir det väl till att skaffa ett jobb. På fritiden ser jag om tv-serier jag redan sett, tycker om att laga mat, dricka vin, måla naglarna och så spelar jag Kim Kardashian: Hollywood på mobilen.


Comments { 0 }

Tags:


We’ll always have Paris

Skönhetskabinettet är i ganska låg grad en samhällskommenterande blogg. Däremot återkommer vi ofta till Frankrike och det franska i våra texter, i högt som lågt. Med anledning av terrordåden i Paris den 13 november delar kabinettets medlemmar med sig av frankrikerelaterade tankar.

Anna
40d9e9e3487fe3be837d3c2ffc42f390

Federico García Lorca (1898-1936): “We’re all curious about what might hurt us.”

Paris, 1930-talets mitt. På café Les Deux Magots sitter en kvinna i sena tjugoårsåldern. Hon är lång, hon är attraktiv, hon är konstnär. Hon heter Dora Maar. Förutom fotografisk talang lär hon också ha haft ovanligt vackra händer.

man ray 1936 dora maar

 Dora Maar, 1936 av Man Ray.

Just denna kväll blir hon presenterad för Pablo Picasso. Det är deras gemensamma vän, en av Paris alla poeter, som introducerar den tjugo år äldre mannen för henne. Förmodligen på Picassos initiativ, även om Dora nog har förberett mötet. Hon tar fram en kniv och låter den snabbt arbeta mellan fingrarna på sin handskförsedda hand. Hon fortsätter trots att hon emellanåt råkar träffa köttet. Handsken färgas av små droppar blod, Picasso blir hänförd. Denna handske ska han komma att spara som ett minne över sitt första möte med sin musa, som han knappt tio år senare bryter upp från men envist fortsätter att såra livet ut.

While rummaging through Picasso’s belongings in 1983, a doctor from Canada found a small parcel wrapped in tissue paper with ”pour Dora Maar” written on it. He wrote to her at the rue de Savoie many times to see when he could deliver this, but had no response. Finally, he unwrapped the parcel himself and found in it a small silver ring, ”resembling a flat signet ring with the engraved initials P-D [Pour Dora (for Dora)], but to my absolute amazement and horror, I found attached on the inside of the signet a large SPIKE! Thus it was absolutely impossible for anyone to wear it! I thanked my lucky stars for her refusing to accept this ‘gift’ from Picasso …”

Therese

kiki1

Det var konsten och litteraturen som lärde mig om både Paris och livet när jag var tonåring. Under en period läste jag mig igenom alla Parisskildringar jag kunde hitta, och till slut fann jag den optimala boken: Kikis Paris. Konsten, livet & kärleken 1900-1930. Jag lånade och lånade om den på biblioteket konstant under mina gymnasieår.

Boken, som gavs ut 1990, är ett riktigt praktverk, och en fantastisk genomgång av alla som hängde i Paris bohemiska kretsar under 1900-talets första decennier. Kiki, som titeln nämner, och omslaget avbildar, var musa och modell, ett nav i konstnärslivet i Montparnasse. Det är till exempel hennes rygg som blivit till en cello på Man Rays kanske mest kända bild.

kiki4

Det är omöjligt att göra ”Kikis Paris” rättvisa i ord: hela boken är en fantastisk bildkavalkad, vartenda uppslag är proppfullt med bilder. Den utgår ifrån tongivande personer och presenterar deras liv, umgängeskretsar, konst och karriärer. Här minglar Picasso och Hemingway, Jean Cocteau och Gertrude Stein, Nils och Thora Dardel, Modigliani, Lee Miller, Meret Oppenheim och en rad namn man hör mer sällan. Så många vackra män och kvinnor att man knappt tror att det är sant, så många snygga pagefrisyrer, häng på caféer, roliga fester, vänskaps- och kärleksrelationer och banbrytande konst och litteratur.

kiki3

När jag var 19 bodde en period i Paris. Riktigt som i Kikis Paris var det kanske inte, men det var en svindlande upplevelse att för en tid ha sin vardag i en riktigt stor stad, och en grundlig lektion i både konsten och livet.

Sofie

linnea

1992 kom Linnea i målarens trädgård, en rikt illustrerad barnbok som presenterade den franske impressionistiska konstnären Claude Monets liv och konstnärsskap för svenska barn.

Karaktären Linnea är baserad på författarens dotter och i boken förenas hon med sin mycket äldre granne farbror Blomkvist i sitt stora intresse för vackra blommor. Detta fina möte över generationsgränserna resulterar i en gemensam resa till Paris där farbror Blomkvist tar med henne till Musée de l’Orangerie och låter henne studera målningarna, lära sig kisa  för att uppleva hur impressionisterna såg omvärlden. Hon upptäcker typiskt franska miljöer och kulturella värden och företeelser, pain riche och Victor Hugo, och hon nördar ner sig totalt i Monets uppväxt, familjeliv, hans vackra trädgård i Giverny, de förtrollande näckrosorna och den japanska bron som är ett återkommande motiv i hans måleri.

linnea2

Det som verkligen slog an hos mig, förutom att det är ett tidigt minne av just franskt måleri och kultur, är karaktären Linneas ohämmade och självklara glädje inför allt det som är vackert och att det vackra framställs som ett högst rimligt intresse: Skildringen av hur den unga flickan och den äldre vännen noggrant planerar sin resa i augusti eftersom att näckrosorna då är som störst. Skildringen av ett barn som med sprudlande entusiasm springer mot en grön bro bara för att hon tidigare sett den i en målning. Skildringen av en 1800-talsfamiljs inre liv och fransk historia helt och hållet med utgångspunkt i den skönhetsupplevelse som det kan innebära att möta ett konstverk.

Jag kan fortfarande njuta av viss impressionism, även om Monet inte är någon favorit. Däremot är jag övertygad om att Linnea i målarens trädgård tidigt gav mig en uppfattning om hur man kan tränga in i ett konstnärsskap och en målning så till den milda grad att man till sist står där, inuti motivet, och smeker ett näckrosblad som förevigades för 100 år sedan.


Comments { 0 }

Tags: ,


Skönhetsminne: Sommarlov, citrusdoft, drömmar

Min mamma var alltid piffig under min uppväxt: fina kläder, pumps och smink till jobbet till vardags, en handväska med spännande innehåll. Men några exklusiva produkter letade sig aldrig in i vårt hem. Smink och hudvård, liksom kläder, köptes i hög grad på postorder. För skönhetsprodukter var det franska märket Yves Rocher som gällde, vars katalog (”Skönhetens gröna bok”) sysselsatte mig i oändligt många timmar under min uppväxt. (Jag minns den underbara och skamlösa exotismen i copyn om den orientaliska parfymen Ispahan: sammetsnätter och kryddor, och jag minns bilderna av sydfranska lavendelfält som jag föreställde mig att de vackra franska kvinnorna i katalogen brukade springa över, med vinden i håret och fladdrande klänning.)

Vid något tillfälle, kanske när jag var sådär tolv år, började mamma prenumerera på Damernas Värld. Jag tror att jag tyckte att det var betydligt mer intressant än vad mamma tyckte (jag älskade catwalkbilderna, och bestämde mig för att ”modedesigner” var mitt framtida yrke, och så tillbringade jag oändliga timmar med att rita mina egna klädkollektioner). Och jag minns att ett återkommande samtalsämne var hur dyrt allt i tidskriften var. Och det var det ju: För mig som var uppväxt med H&M och Yves Rocher framstod varenda plagg och produkt som presenterades i Damernas Värld som fullständigt ouppnåelig. Det var som en glimt in i en annan värld, en värld där en skönhetsprodukt kunde kosta flera hundra.

Ja, exakt allt i Damernas Värld var liksom utom räckhåll. Jag minns tipsen om hur man packar sin resväska innan man flyger (jag hade aldrig flugit) till en exotisk plats (jag hade aldrig varit längre bort än Danmark) där det finns palmer (jag var besatt av palmer: tänk att en dag få se en palm! Helst på semester med Tom Cruise, som i filmen Cocktail) – det skapade en bild av en världsvan och flärdfull vuxen kvinna med god smak, sunda vanor och framför allt god ekonomi som inte liknade någonting som fanns i min värld.

En dag kom ett nummer av Damernas Värld som var inplastat eftersom det innehöll ett gratisprov av en skönhetsprodukt: en mycket liten flaska – men en riktig flaska! – av Biotherms Lait Corporel.

biotherm-lait-corporel-18148

Min mamma verkade inte riktigt förstå hur stort detta var, så jag lade beslag på flaskan. Den innehöll alltså body lotion, med doft av citrus, och inget med denna kräm var antagligen särskilt anmärkningsvärt (jag förstod senare att den är en sådan där klassiska skönhetsprodukt, men särskilt märkvärdig tycker jag fortfarande inte att den är). Men för mig var det nästan omtumlande. Min uppväxt var inte fattig i betydelsen svält och elände, men att gå och köpa en produkt som Bitoherms Lait Coroprel fanns liksom inte i begreppsvärlden. Kroppslotion köptes under veckohandlingen på stormarknaden, kom från till exempel Nivea och kostade max 39 kronor. De där diskarna med dyra produkter på Åhléns var något man inte ens tittade på, de var reserverade för andra, för Damernas Värld-kvinnorna.

Den lilla Biotherm-flaskan blev som en bro till den världen. Jag minns att det var sommarlov, och att jag tillbringade många dagar sysslolös och ensam hemma. Jag minns att jag satt på trappan utanför huset och bläddrade i Damernas Värld och doftade citrus av den fantastiska krämen som fick tillvaron att kännas fylld av löften och möjligheter: om att en dag kanske bli en sådan kvinna som köper skönhetsprodukter för flera hundra och åker på semester till en plats med palmer.


Comments { 3 }

Tags: , ,


Some girls are both smart and well dressed

Människors oförmåga att hålla flera tankar i huvudet samtidigt tar sig olika uttryck. Den värsta formen är den som mynnar ut i fördomar som sedan felaktigt får status som fakta eller gör anspråk på att vara sanning. Ett banalt men aktuellt exempel är ”varför har flyktingar iPhones?”, en grund och dum tanke formulerad av individer som inte förstår att även rika kan behöva fly från krig. En iPhone må ha många funktioner men skydd mot sådant som etnisk utrensning, halshuggning och radikal islamism återstår för Apple att utveckla.

På en mindre allvarlig nivå menar somliga att det finns en polaritet mellan yta och djup. Är du intresserad av yta, så är du ytlig – du kan då inte samtidigt ha ett intellektuellt djup. Antingen är man intresserad av sitt yttre, eller av sitt inre. Är man intresserad av sitt inre eller vill bli bedömd för sina prestationer, ska man dessutom passa sig för att pynta sitt yttre eftersom omvärlden då slutligen kommer döma dig som ytlig.

Bilden nedan har florerat i mitt flöde på Facebook en tid:

IMG_6004

 

Jag gjorde en skärmdump just för att få med mina kära fasters kommentar, för precis så tycker jag med. Varför inte båda? Man kan vara intresserad av både litteratur och kläder – det finns inget motsatsförhållande där emellan.

Kanske har ni sett detta hjärtskärande reportage, Vad skulle du ta med dig om du skulle fly? 6 flyktingar öppnar sina resväskor.  Jag ska inte analysera innehållet mer än att jag vill att ni ska notera något: behovet av att smycka sig eller hålla sitt hår i ordning är här i paritet med livsavgörande val. Att vara människa handlar inte bara om logik och överlevnad – det är också att ha med ett gult hårband till sin bebis eller hårgelé så att man kan göra spikes i håret. Precis som att vi läser trots att litteratur inte har någon egentlig funktion för vår överlevnad.

(Nu började jag tänka på Mabeuf i Hugos Samhällets olycksbarn, men eftersom jag misstänker att få av mina läsare förstår den referensen så lämnar jag er med den här bilden istället:)

monroe-reads-joyce1

Marilyn Monroe läser James Joyces Odysseus.


Comments { 5 }

Tags: , , , ,