Lucka 9: Women Being Inglorious Bastards In Western Art History

Någonting som vi ser mer och mer av i våra flöden är humoristiskt tesdrivna bildbloggar skapade för att säga någonting om människan, hennes beteenden och ideal i en samtida politisk kontext. Dessa artiklar sprids flitigt, ofta med tillhörande utrop: “Precis så där är det!” / “Klockrent!” / “Usch vad hemskt, men SÅ sant!” Med snäva visuella medel gör man anspråk på att fånga vad man kan uppleva som ett förtryckande skeende i samtiden. Vilka är då dessa visuella medel som ska tvättas i vår samtidsbyk? Kajsa Bergström kommenterar vad hon kallar för klicksajtsfeminism i Expressen:

Plötsligt fylls flödet med vattenpölsgrund klicksajtsfeminism. Ena dagen är det bilder på omgjorda Disneyprinsessor med nya, realistiska midjor. Upprört konstateras att de tecknade originalen tydligen inte är anatomiskt korrekta. Att Elsa i ”Frost” kan bygga isslott med tanken må vara hänt, men så där smal är ingen, suckar man och delar länken. […] De enda som ännu inte ställer dokumentära verklighetsanspråk på sagorna är ännu dess främsta konsumenter, barnen, som av den anledningen bör skyddas från Facebook så länge föräldrarna förmår.

Det hon försöker komma åt är den overkliga skildringens rätt att vara just, overkligt.

Problemet är sällan bilderna eller texterna i sig. De kan vara roliga. Jag är inte så tråkig att jag inte kan roas det minsta av dessa pamflettliknande uppgörelser med allt från fysiken hos sagovarelser och superhjältar till huvuvida människor med viss hudfärg inte är biologiskt ämnade att dansa

Nej, problemet är när man sprider dessa som ett sanningsanspråk, som om det du ser på bilden fokuserar dina problem och bevisar din problemformulering. Man kan upprört sprida en bild föreställande Barbie och samtidigt hävda att Barbie är lång och smal. Det är sant att hon är det. Svårare blir det när man använder sig av exempelvis historiskt måleri – ett enormt bildmaterial vari man kan finna fog för nästan vad som helst. Särskilt om man aldrig väger in epokens ideal för relationer, etikett och avbildning. Må den som söker fortsätta söka tills hen finner!

Under 2014 har ett stort antal bloggtexter av denna karaktär florerat. Ett axplock:
Western Art History: 500 Years of Women Ignoring Men
Women Who Want To Be Alone In Western Art History
Women Having A Terrible Time At Parties In Western Art History
Women Trying To Sleep Unsuccessfully In Western Art History
Women Rejecting Marriage Proposals In Western Art History
Unhappy Mothers In Western Art History
Unsatisfied Women In Western Art History
See The Women In Famous Paintings Get The Photoshop Treatment

Söker du i det västerländska 1800-talsmåleriet efter motiv vari en man stör en kvinna i hennes läsning eller handarbete, försöker ge henne en skälmsk kyss eller väcker henne ur sömn så kan jag lova dig att du finner hundratals. Letar du efter ett motiv där en kvinna ser otillfredsställd, passiv och sur ut samtidigt som hon ignorerar en man som friar till henne med en blombukett, så lovar jag dig att du kommer att hitta ännu fler.

Som av en händelse intresserar ovan motiv mig inte så mycket. Det sista jag behöver är en vacker målning föreställande en man som talar till en kvinna med subtexten att han ”mansplainar” henne. Den bästa konsten gör att vi hittar oss själva i historier som inte nödvändigtvis är våra egna. Nedan följer kanske några sådana.

ingloriousbitch01

– När vi först träffades sade hon att hon skulle bli min död. Jag tyckte det lät romantiskt.

ingloriousbitch05– Hon sade att det kan vara svårt för nybörjare. Att det bara handlade om att våga släppa kontrollen till henne. Hon föreslog att mitt stoppord skulle vara “hjälp” eller kanske “banan”.

ingloriousbitch03– Under åren då tumören var som värst, envisades hon alltid med att läsa ur den där dåliga romanen som alla hennes väninnor läste. Vad hette den nu igen? Självrådigt Tillvägagångssätt? Maktfullkomligt handlande? Självsvåldigt Beteende? Äsch.

(c) Walker Art Gallery; Supplied by The Public Catalogue Foundation– Jag vet att hon ville ha en man med en “riktigt frisyr”, som hon kallade det. Kanske borde jag ha gått henne till mötes. Jag förstår ju att man kan ha vissa önskemål på hur ens partner ska se ut. Jag borde ha gått till frisören utan käbbel!

ingloriousbitch02– Jag har varit väldigt tydlig mot dig Åsa! Jag tycker om dig som vän, men Stefan är den ende jag älskar. Du måste sluta dyka upp i min kammare på det här viset!

ingloriousbitch08– Hon var några år äldre än mig och kom från staden.

ingloriousbitch04– På kort tid skar de ned drastiskt i Försvarsmakten. Jag var ju ung och min tjänst drogs så klart in. Det enda jag ville var att dricka mitt rooiboste i fred. Men hon var alltid där och retade mig. Kallade mig tennsoldat gjorde hon.

ingloriousbitch10– Sedan jag miste synen märkte jag inte längre hur mina ägodelar försvann.

ingloriousbitch13– Jag borde ha valt en annan troféhustru.

800px-Jan_Janssens_-_Caritas_RomanaJag var så stolt när min yngsta kom in på Konstfack. Första i släkten! Jag försökte alltid stötta hennes projekt.

ingloriousbitch07– När hon varit otrogen brukade hon alltid bjuda på fin frukost dagen efter. Jag hade lärt mig känna igen det dåliga samvetet. Två sockerbitar idag!

ingloriousbitch06– Det var sista gången vi tillämpade majoritetsbeslut.


Comments { 2 }

Tags: , ,


Gästinlägg: Viktorianska skönhetsideal, del 2

Jag skrev i mitt förra inlägg om det dubbla budskapet som gavs 1800-talets kvinnor: Var vacker och välvårdad, men intressera dig för allt i världen inte för ditt yttre. De flesta kvinnor verkar dock ha tagit till sig endast första delen av budskapet, för sanningen är att kvinnor i allmänhet ägnade oerhört mycket tid, möda och tankeverksamhet åt sina kläder. Och det behövdes verkligen. Förutom att det alltså gällde att alltid vara välvårdad men aldrig vara fåfäng så tillkommer nämligen det faktum att det var oerhört viktigt att ha rätt kläder vid rätt tillfälle. Det var inte bara stor skillnad på vardags­kläder och finkläder; för dem som tillhörde den burgna medel- och över­klassen var det ett stort antal schatteringar där emellan. En balklänning var inte detsamma som en teater­klänning, vilken i sin tur inte var detsamma som en middags­klänning. En promenaddräkt var inte detsamma som en riddräkt, och ingen av dem såg ut som en visitdräkt, eller för den delen som en söndagsdräkt att gå till kyrkan i. En societetsdam under andra halvan av 1800-talet kunde byta kläder upp till sju gånger om dagen. Och om man betänker att varken blixtlås eller tryckknappar var uppfunna, utan det var fråga om knappar, hyskor, hakar, band och snörningar, så förstår man att det måste ha upptagit en stor dela av deras dag bara att ta sig ur och i kläderna.

Man förstår också att det fanns en yrkesgrupp som hette kammarjungfru, vars främsta uppgift var att klä av och på sin arbetsgivare, att rengöra, reparera, tvätta och stryka hennes kläder, hålla reda på smycken och accessoarer, samt att tvätta, kamma, borsta, fläta, locka och sätta upp hennes hår. Men det var förstås bara de rikaste, och i allmänhet bara gifta kvinnor, som hade en kammar­jungfru. En medelklassflicka förväntades sköta sina kläder själv, vilket var synnerligen tidsödande. Man ska komma ihåg att många (för att inte säga de flesta) av de här materialen inte var tvättbara. I princip var det bara underkläderna som verkligen tvättades i vatten; med överkläderna eller vad man ska kalla dem, så var det fråga om borstning, vädring och fläckurtagning på olika sätt. Nu hade man ju föralldel en stor mängd underkläder mellan kroppen och det yttre höljet, så det här innebär alltså inte att människor var lortaktiga. (Om det var något viktorianerna var, så var det renliga.) Man kan jämföra med en konservativt klädd affärsman idag, vars underkläder, skjortor och strumpor tvättas regel­bundet, men vars kostymer på sin höjd kemtvättas en gång per säsong.

Men ett sjå var det, när man inte kunde stoppa kläderna i en tvättmaskin. Ett exempel på tröttsam rengöring var kjolfållar. Kjolarna släpade ju i marken och det var inte acceptabelt att lyfta upp dem om det var lerigt ute – vilket det var om det var dåligt väder, eftersom de allra flesta vägar var grus- och lervägar. Så när man kom in efter en promenad i dåligt väder hade man en 5-10 centimeter bred bård av lera runt kjolkanten. Vad man då fick göra var att ta av sig promenaddräkten och hänga upp den på tork lagom nära en brasa, och när den var helt torr och leran hade stelnat kunde man börja borsta försiktigt med en särskild borste… Proceduren tog normalt en till två timmar varje gång.

Dessutom ska man komma ihåg att kläder inte fanns att köpa färdiga (såvida man inte till­hörde den grupp på samhällets botten som köpte begagnade kläder i slumkvarterens gatu­stånd). En medelklassflicka eller för den delen en gift kvinna med en begränsad klädkassa sydde oftast själv sina kläder; men även om hon inte gjorde det utan anlitade en sömmerska, så fick hon själv i princip designa hur varje klänning skulle se ut: vilket tyg, vilken färg, vilka band och dekorationer, hur krage, ärmar och liv skulle skäras, hur många volanger på kjolen och hur breda… Allt det här var förknippat med många kval och mycken vånda – man kan ju tänka sig ungefär hur det ska se ut, men tänk om det ändå inte blir bra när klänningen är färdig?

Modetidningar med planscher studerades därför noggrant, och en skicklig sömmerska som också hade god smak och kunde ge råd om färger och modeller var guld värd. Ibland kunde man gå en mellanväg mellan att sy själv eller beställa från sömmerska: Författarinnan Elizabeth Gaskell, till exempel, som var gift med en präst och hade fyra döttrar och en begränsad budget, lejde en sömmerska för att ta alla mått och skära till kläderna, men tog sen hem dem och gjorde själva sömnaden själv. Omkretsen på 1800-talets vida kjolar kunde vara 5-10 meter och all sömnad gjordes för hand, så det var många, långa timmar som gick åt bara till att fålla även en enkel modell. Lägger man till lager på lager av volanger, som var populärt i mitten på seklet, så svindlar tanken. Genomsnittskvinnan måste ha sytt kilometervis med sömmar under en livstid.

Om man tittar lite närmare på vad kvinnor egentligen hade på sig under 1800-talet så slås man framför allt av hur gräsligt obekväma kläderna var, och det får verkligen mig i alla fall att reflektera över vanans makt. Om jag börjar från 1800-talets början, så är vi i den tidsperiod som kallas empiren. Det var då modernt med tunna, lätta klänningar i bomullsmuslin som föll rakt ner från bysten och som bars med väldigt lite underkläder. Faktum är att klänningarna ser ut nästan som under­klänningar eller nattlinnen, och man blir lite tagen av att anständiga damer kunde klä sig så här:

birgitta1

Miss Wet T-shirt, anyone?

Det här verkar ju rätt så bekvämt i alla fall, tycker man kanske. Ja – på en ung, slank flicka en vacker sommardag måste det ha varit underbart lätt och svalt, och därtill mycket klädsamt. Men hur kändes det om man var överårig och överviktig att gå klädd så här halvnaken? Och hur var det på vintern? Man ska komma ihåg att det var före centralvärmens tid, och att husen enligt våra mått var svinkalla. Dessutom använde inte kvinnor underbyxor, utan de hade helt nakna underliv under sina tunna klänningar. Bekvämt när man går på toa förstås, och kanske en fördel om man vill ägna sig åt lite snabbt och promiskuöst sex i något hörn. Men det var ju inte därför, utan skälet var att allt som hade med byxor att göra var förknippat med det manliga könet, så det ansågs opassande, helt enkelt oanständigt, för kvinnor att bära under­byxor. När de väl började användas (vilket var först under andra halvan av seklet) så hade de länge helt öppen gren, alltså de bestod i princip av två separata ben som knöts kring midjan vart och ett för sig. De här kvinnorna måste ha frusit något fruktansvärt. Eller gjorde de inte det? Vande de sig? Kände de inte kylan?

birgitta2

Upplagt för urinvägsinfektioner

Det är förstås ingen slump att man ser en lång sjal bakom kvinnan på bilden ovan. Kashmirsjalar – som till en början verkligen var importerade från Kashmir i norra Indien (nuvarande Pakistan) och kostade smärre förmögenheter – blev under den här tiden högt skattade statussymboler. Kejsarinnan Joséphine, Napoleons hustru, lär ha ägt flera hundra och avbildas nästan aldrig utan en kashmirsjal, som hon antingen bär över axlarna, håller i handen, släpar bakom sig eller helt nonchalant har slängt ifrån sig på en stol eller soffa.

josephine

Joséphine och hennes sjalar

birgitta3

Hur du varierar dina sjalar

Efter 1810 började linjen på kläderna så långsamt ändras: Midjan sjönk längre och längre ner tills den nådde sin naturliga position och blev samtidigt allt mer åtsittande. I samband med det vidgades ärmar och axlar upptill och kjolen nertill, så att man börjar få den typiska timglas­silhuetten. Samtidigt blir materialen kraftigare: Frasigt siden ersätter de tunna, mjuka bomullsmuslinerna för aftonbruk, och till vardags blir det mer och mer ylle. Och så fortsätter kjolarna att bli allt vidare… och vidare… och vidare.

Enda sättet att uppnå den önskade vidden i kjolen var genom lager på lager på lager av underkjolar. Runt 1850 hade kvinnorna flera kilo underkjolar på sig, som alla hängde från midjan. Det här var tungt som sjutton att släpa runt på – och varmt! Och det här är ytterligare en av mode­historiens gåtor: Husen blir inte kallare under den här tiden, snarare tvärtom: med ökat välstånd kommer ökad uppvärmning. De här kvinnorna måste ha svettas något fruktansvärt i sina lager på lager av ylle som bars i princip året om. Eller gjorde de inte det? Vande de sig? Är hela konceptet varmt – kallt bara en fråga om vana?

birgitta4

Svettigt

Räddningen kom i mitten på 50-talet med krinolinen. I ett slag befriades kvinnorna från lagren av tunga underkjolar i och med att klänningskjolen i stället hölls ut av ett system av tunna metallringar sammanfogade av bomullsband. Det betydde inte bara att tyngden försvann, utan kjolen hölls också ut från kroppen i stället för att sno in sig mellan benen, och många kvinnor har vittnat om vilken enorm befrielse det var.

birgitta5

Luftigt

Fast något direkt mysplagg var ju inte krinolinen förstås. Det var svårt att gå igenom dörröppningar och att ta sig upp och ner i vagnar, för att inte tala om att gå på teatern. Det var nästan nödvändigt att ha en egen loge, så nere på parkett satt nu bara singelherrar. Det var svårt för en man att gå bredvid sin hustru och i princip omöjligt att komma så nära att han kunde lägga armen om henne. Många män klagade över hur fruarnas krinoliner skrapade dem på anklarna. Det var också svårt att sitta ner utan att hela kjolen, som ju nu var helt stel, for upp framför kvinnan ifråga. För att inte tala om vad som kunde hända utomhus en blåsig dag. Ja, det är inte helt förvånande att det är nu underbyxor snabbt blir på modet.

Men det allvarligaste problemet med krinolinen var brandfaran. Eftersom kvinnorna inte hade koll på sina kjolar som ju liksom var långt ifrån dem, så kunde de stå för nära en brasa och kjolen kunde ta eld. Det förekom en hel del rätt otäcka tillbud av det här slaget och åtminstone ett dödsfall som jag känner till. Krinolinen i sin extrema form blev av alla de här skälen inte så långvarig. Ganska snart började silhuetten förändras. Vidden drogs mer och mer bakåt tills man till sist har en silhuett som är helt rak framtill och på sidorna – men enorm baktill. Turnyren är född. När turnyren står på höjden av sin popularitet är kjolen så snäv framtill och på sidorna att en kvinna knappt kan gå, och så enorm baktill att hon knappt kan sitta. Hon kan egentligen bara stå.

birgitta6birgitta7

Varsågod och sitt!

Mot slutet av seklet normaliseras kjolen något, får man väl säga. Under 1800-talets sista decennium är kjolen ganska vid och ganska böljande men ändå synnerligen modest jämfört med vad den varit innan. Fast sådär jättebekvämt ser väl inte det här ut:

birgitta10birgitta9birgitta8

Men visst är det vackert…

Med färdiggjorda kläder som är billiga i inköp, mjuka och lättvättade material, samt enkla modeller som sitter löst på kroppen – och knappt några underkläder alls förutom stretchiga underbyxor – så har vi en komfort i klädväg idag som 1800-talskvinnan knappt skulle kunna föreställa sig. Och då har jag ändå inte berört det obekvämaste av allt – korsetten. Fortsättning följer…

Gästbloggat av Birgitta Berglund.


Comments { 3 }

Tags: , , , , ,