Didionysiskt mode: Joan Didion är Célines nya ansikte

Jag tror att de flesta har en relation till Tjejkvinnan? Det är en kvinna i ca 35-55 års åldern som hänvisar till sig själv som “tjej” (se: “Jag ska ut med tjejerna!”). Eftersom Sverige är ett land som lider av obehagligt kraftfull ålderdiskriminering som tar sig ut på alla möjliga vis, så tänker jag inte gå närmare in på vad jag anser om Tjejkvinnan.

Däremot: Flickvinnan, som även kanske skulle kunna kallas Flicktanten – är en gestalt som jag tidigare ej ägnat en tanke men som nu sysselsatt mig i flera dagar. Det hela började när man offentliggjorde att Joan Didion är Célines nya ansikte i den kommande kollektionen SS15.

didion08

Foto av Juergen Teller, för Céline

Didion, som fyllde 80 år förra månaden, är journalist, författare, kulturikon och omhuldad intellektuell (därmed inte sagt att hon inte är intellektuellt, däremot är hon definitivt omhuldad). Dessa värden har hon genom sin samverkan med Céline lånat ut till märket, som i övrigt väl bäst kan beskrivas som minimalistiskt, kontrollerad, anonym och svalt sensuellt med fokus på material, snitt och block. *stream of consciousness* Jag har alltid tänkt att konsumenten av kläder från Céline framför allt annat tillbringar sin tid på sin luftkonditionerade arbetsplats när hon inte ligger på en beige divan hos sin psykolog och motsträvigt talar ut om en gammal ätstörning, en gammal pojkvän eller en gammal mamma – allt finansierat av new money. Célinekvinnan, som tangerar att vara flicka, kikar ut bakom sin gardin och skriver sedan i sin wordpressblogg att hon stått och kikat ut bakom sin gardin. Tar en distanskurs i franska och är besviken för att hon inte blir kär i läraren, det går bara inte! *gråter* KBT kanske egentligen skulle göra större underverk för célinekonsumenten än psykoanalysen? Och nog är väl célinekonsumenten protestant? Om jag får vara så fördomsfull.

Joan Didion by Annie Leibovitz

Författarporträttet som användes till den svenska utgåvan av Ett år av magiskt tänkande (som översattes 2007)

Didion beskrivs som en dream girl och poster girl av Vouge , och som en ”half child and half sphinx, thinner than a cigarette” av The Guardian.

Är hon en flickvinna/flicktant? Utifrån den vokabulär med vilken Célines kampanj tagits emot måste jag nästan svara ja. Allt tycks falla tillbaka på hennes litenhet, spädhet, en sorts åldrande näpenhet men ändå med en distinkt skärpa och trots – så som man kan uppfatta lillgamla barn. Jag tror att det är lätt att uppfatta henne som ett förkroppsligande av ett naturtillstånd. Jag tänker på omslaget till Ett år av magiskt tänkande vari hon poserar framför en spretig lönn  – svårt att avgöra vad som förgrenar sig mest på den bilden (ovan), stammen eller hennes ådror. Det är synd, med tanke på hur hon snarare förkroppsligar kultur, civilisation, vetenskap, familjeband. Fotografiet är oavsett vilket enastående.

didion04

Joan, 1961

didion05

Joan, 1977

Den sommarkollektion som Didion välsignat är 60- och 70-talsinspirerad – en tid då Didions privatliv och karriär blomstrade, och då flera av de mest ikoniska fotografierna på henne togs. Det var i slutet på 70-talet som hennes omtalade packlista skrevs, när hon bodde i Hollywood och ständigt kastade sig ut på skrivuppdrag. Den innehåller bland annat en tröja, sandaler, cigaretter, bourbon och babyolja. Didions känsla för mode har alltid framhållits jämte hennes intellektuella insatser och modeindustrin har anklagats för att hylla hennes stil framför hennes karriär – troligtvis delvis eftersom hon har ett tydligt estetiskt ideal som hon tycks hålla högt. Hennes karriär tog dessutom sin början på vougeredaktionen.

didionceliness15

Jag kan faktiskt föreställa mig Didion bära ett fåtal av kollektionens plagg. Kanske främst dess accessoarer. Men resortkollektionen känns mer didionysisk (!).

Jag tror inte, så som kampanjen delvis hyllats för, att man nu vänder sig även till en äldre konsumentgrupp utan snarare att man lånar av gammal stjärnglans för att ge den unga konsumenten ett djup i nuet, och framför allt i sin shopping. Jag har alltid tänk att modeindustrin med sina höst-, vinter-, vår- och sommarkollektioner påminner om en liten gumma som håller ett stadigt, konservativt grepp om sin tummade kalender, var sak på sin plats, även om estetiken i sig är en ständig hommage till ungdomen. Å andra sidan har man faktiskt sett ett ökande porträtterande och objektifierande av äldre profiler det senaste året: I Dolce & Gabbana’s nya kampanj figurerar tre bedårande mormödrar, och i Karen Walkers glasögonkollektion Forever 2013 exponeras produkterna på modeller i åldrarna 65 och 92 med advanced style.

Jag noterar ofta när designers beskriver sin strävan att de skapar kläder för en kvinna ”on the go” samt att hon är ”mitt i livet”, alterantivt bara ”young”. Dessa beskrivningar är nog egentligen synonymt för en kvinna som är ung men som ändå har kommit en bit i sin karriär. Samtidigt förskjuts punkten för vad ”mitt i livet innebär”. Förr kom man i arbete tidigare. Nu är det inte ovanligt att man kommer ut i arbetslivet och börjar tjäna pengar först i trettioårsåldern – en förutsättning för att kunna göra investeringar i märkeskläder. Den äldre konsumenten har blivit friskare och mer köpstark, så det är inte underligt om branschen försöker hitta vägar att kommunicera både med mormor och barnbarn.

didion06

Dolce & Gabbana SS15

didion07

Caren Walker Forever 2013

didion03

Joni Mitchell för Saint Laurent 2015

Den enda bild som släppts från Céline (kanske den enda? Jag vet inte hur det fungerar när man är ett _ansikte_ för någonting, kanske räcker det att man bara visar sitt ansikte en gång?) har Didion tunn, silvrig bob, stora svarta solglasögon som jag associerar till limousinfönster, svart klänning i aningen genomskinligt tyg och ett stort halshängsmycke som jag vid första ögonkastet trodde föreställde ett kranium – hårt exponerad av kamerans blixt. Min spontana reaktion på bilden var att jag tyckte att det var tråkigt att man inte plockat upp spår ur tidigare, ikoniska fotografier från hennes ungdom – alternativt lät henne befinna sig i närhet till sitt skrivande. Ett gott exempel på en sådan kampanj är Joni Mitchell för Saint Laurents.

Men vid närmare eftertanke så kanske ändå Tellers fotografi fångar Didion ganska väl? Särskilt då man kan ana att hennes ögon bakom limousinfönstren borrar sig rakt in i betraktaren, men utan att möta blicken. Som om hon kikade ut bakom sin mörka gardin? *slut på stream of consciousness*

didion02

Joan Didion och hennes dotter Quintana Roo (som gick bort 2005) matchar varandra i svarta polotröjor i GAP’s reklam vid namn Original. Fotografiet togs av Annie Leibowitz 1989. Så underbart foto och även fin reklam för just polotröjor, eller hur? Det är ju exakt sådär det ska vara när man har på sig en svart polotröja: man ska smälta in mot en enfärgad bakgrund samtidigt som man kramar någon i en annan, likadan, tröja.

* * *

Pssst… We Tell Ourselves Stories In Order To Live är inte bara titeln på Didions essäsamling som kom 2006, utan även namnet på den första dokumentär som nu spelas in om hennes liv. Filmen finansierades via Kickstarter.


Comments { 1 }

Tags: , , ,


Do-nut? Do not! En vandringssägen.

donut01

La Florentine (1840) av Jean-Hippolyte Flandrin. A Girl av Lord Frederick Leighton.

En kollega till mig, D, som börjar närma sig de sextio, ska gå på ett bröllop i sommar och bad om uppslag till vad hon då kan göra av sitt tjocka, lockiga hår. Eftersom hon är ovan vid att göra egna håruppsättningar på fri hand tipsade jag henne om att införskaffa en donut, eller hårmunk – ett väldigt rart ord för att beskriva detta frisyrverktyg. Min kollega D begav sig till NK för att köpa sig en hårmunk. Hon approcherade en försäljare och frågade efter en sådan [nu antar denna text karaktären av vandringssägen] varpå försäljaren med upprörd röst deklarerade att ”NK absolut inte säljer donuts! Sådant kommer du aldrig att hitta här. Du får leta på H&M. Eller… Glitter.” Eftersom jag hört detta uttalande i tredje person kan jag inte till fullo stå för exakt hur försäljaren formulerade sig, eller var hon verbalt kursiverade, men min kollega D beskrev det som att försäljaren visade indignerad upphetsning inför hennes hårmunksförfrågning. Efter deras korta meningsutbyte hängde någonting outtalat vasst i luften.

donut02

Marie en profil (1891) av  Peder Severin Krøyer

Sedan min kollega D berättade om denna ordväxling för mig har den inte lämnat mina tankar. Jag själv begår ofta hårmunk, främst för att det är praktiskt på jobbet, eller när jag inte orkat tvätta håret. En stram och blank hårmunk kan snabbt se professionell ut, och den är lätt att variera genom att dra ut hårtestar, eller rama in den med hjälp av flätor, löshår, sidenband, hårspännen. Men allt detta vet ni ju redan.

Hur många praktiska aspekter man än kan framhålla av hårmunken så finns det något skevt över den. Någonting som gör att man kommer undan genom att använda den. Eller så kanske bara jag trott att man kommit undan. För det är just lätt att använda en hårmunk för att kreera en hög frisyr, på samma sätt som det är lätt att använda en färdigknuten fluga eller slips, en strykfri skjorta, eller ett par kilklacksskor som gör dig lika lång som pumpsen men du slipper vingla omkull.

Det jag försöker komma åt är om det finns någon sorts trash-aspekt av hårmunken som jag aldrig tidigare ens övervägt, förrän jag hörde min kollegas historia. Gör den enkla och relativt billiga tillgängligheten till vad som på avstånd kan förefalla som en genomarbetad frisyr, att man börjar betrakta den som ja… just, enkel, ”billig”?

donut04

källa

Jag konsulterar en av de säkraste källor jag kan komma på, nämligen mammor på internet, som diskuterar livligt under rubriken ”Am I being unresonable to have gone off the hair doughnut style? Is it trashy now?”. Jag brukar resonera som så att om t.o.m. mammor diskuterar hårmunkens uppgång och eventuella fall, så måste det vara ett faktum. Och jag är smått chockad över hur distinkta åsikter det är möjligt att ha i ämnet:

– However recently I have seen a few people with ‘hair doughnut’ hair and thought they looked really trashy (not just because of the hair doughnut, just the overall look). What’s your view on the hair doughnut? Trashy or glam?

– I think it is veering towards trashy now, everyone is doing it and it is obvious it’s just another way to pile hair up, nothing intricate about it.

– I call it the Easyjet Bun – ive flown easyjet a few times over the past year and every female steward wears them – very neatly though, not the messy bun style. They also mix in a skintight scalp hugging ponytail before they put the bun in.

– Mega trashy. The style favoured by idiot drug smugglers.

Mammorna är relativt konsekventa i sitt ängsliga bedömmande av hårmunkens lämplighet. I samtalet anar jag en tendens till att munken bedöms som en särskilt ungdomlig företeelse, och därför ovärdig att använda som vuxen. Jag har dock svårt att hålla med internetmammorna i detta. Det finns visserligen en infantilitet i exempelvis ballerinans strama knut, men jag associerar hellre en svulstig hårknut med en mognare kvinna som valt att behålla sitt långa hår – något som jag önskar att fler äldre, som har möjlighet, gjorde. Denna diskussionstråd på Time Goes By – what it’s really like to get older är för övrigt bedårande (och totalt befriad från internetmammornas vulgära och gnälliga ton) och rekommenderas alla som vill fördjupa sig i den medelålders kvinnans tankar och val gällande sitt hår, samt omgivningens press på att den äldre kvinnan ska klippa sig kort och därmed framstå som mindre fåfäng.

– After years of following the fashion trend of short hair for elders, I am letting my hair grow now. Partly for the reasons you gave, Ronni. Trips to the beauty parlor were difficult for me to arrange. In addition, my cochlear implant gadget (processor, battery and mic) keeps falling off. Long hair combed over the implant processor will help anchor it. (I confess to a smidgen of vanity, as it will also help hide it.)

– Long hair is problematic in old age if it is thinning. Mine is and I’m still vain enough to not want to show off my balding spots. That’s where the bun comes in; it covers the thin area on my crown quite nicely.

– My grandmother, lived into her 80’s,had long white hair that fell below her waist. She always wore it in a bun. When I was young, I was fascinated when she let it down and started to brush it. My mother cannot remember a time when grandma’s hair was short.

– I started growing my hair when I moved to Hawaii. It is not unusual there for women over 50 to have very long hair. I’m 55 and my hair is past my waist and healthier then my daughters with long hair that are 25 and 33. In Hawaii it was much easier to pull it up. I’ve had my hair short most my life Long hair is so much easier for me to take care off. My short hair is not the easy care hair type. My long hair I wash air dry brush and put it up in a bun braid ponytail or leave it down. I’ve had complements on my hair and people think I’m younger then I am. I have always worn my hair the way I want and dressed how I want. To each her own why does anyone worry about the length of anyone’s hair. It sounds like people with control issues.

– I would love to let my hair grow. It is so fine that you could put it all in a cup. It is like baby hair. So, short and curly seems best for me. But may just let it grow and stop the every 6 months perm. You – with thick, long and gray hair I envy you.

– What did the sisters burn their bras for in the long ago if we are still fussing about the prevailing fashions?

– How come as we age, we grow hair on all sorts of other places, like nostrils, ears, chin? Why can’t all stray hair report to the head once we reach age 40? How come, at 40, my tweezers became my best friends? My hair is short, fine, like feathers. What am I, a bird? If so, I want to be an eagle. Eagles fly solo.

Jag, som varken har mormor eller mamma att diskutera sådana här saker med, måste erkänna att jag skulle kunna ägna dagar endast åt att surfa runt på de äldre kvinnornas bloggar som jag hittade i anslutning till ovan citat. Rekommenderas, alltså. Eagles fly solo!

donut05

Toni Morrison och Ingmari Lamy

Men tillbaka till munkmysteriet: Jag besöker själv NK för att reda ut saken. Väl i varuhuset möter jag Therese och vi konfererar. Min tanke var att helt enkelt ställa samma fråga som min kollega D gjort, ”Hej! Jag letar efter en hårmunk, kan du vara så vänlig att assistera mig?”, men vi kommer snart fram till att frågan känns omöjlig och pinsam. Ja, det känns faktiskt plötsligt rent av skamfullt att efterfråga en hårmunk. Jag frågar istället efter håraccessoarer från Evita Peroni* och får det rimliga svaret att NK inte längre har en särskild avdelning för håraccessoarer och att det enda varuhuset säljer inom ramen för hårhantering är produkter av olika slag.

Förvirringen är nu större än någonsin. Om NK inte sålt håraccessoarer på länge så framstår svaret min kollega D fick som än mer dramatiskt. Det är som om man skulle tillfråga en konkursdrabbad asiofobisk bilhandlare om denne säljer Mitsubishi och bilhandlaren – som totalt slutat sälja bilar – gormar att han minsann aldrig, under några omständigheter, skulle sälja en Mitsubishi.

donut06

Ovan ses den s.k. ”Apolloknuten”, som var populär under 1820- och 30-talen, som består av en mittbena och en högt sittande hårbulle kombinerad med korkskruvslockar som ramar in ansiktet.

Vad kommer att hända med hårmunken framöver? Min gissning är att vi kommer att se mer av den – på alla möjliga sätt. Munkens volym ökar, och med möjligheterna att spela in och sprida videotutorials ökar även lekmannens fingerfärdighet i fråga om mer avancerade flätningar i kombination med munken. Jag hyser även en förhoppning om att munken såväl ska föröka sig som att byta skepnad: jag föreställer mig att man skulle kunna arrangera en flertal mindre munkar jämte varandra, eller på varandra, och att de inte nödvändigtvis behöver vara runda utan skulle kunna ta form av kvadrat, trekant, eller kanske hjärtat eller stjärnan. På sikt skulle ett flitigt munkanvändande kunna leda in sin ägare på tyngre substanser, såsom ”vintagefrisyrer” (ett ganska underligt ord, enligt mig) eller ännu hellre en vardaglig comeback för renässans- eller rokokofrisyren.

donut07

Tyra Banks, Lilly Collins och Jennifer Lopez har alla begått hårmunk

Efter att ha tillbringad pinsamt mycket tid åt att tänka på detta kommer jag nog personligen hädanefter att betrakta hårmunken som ett funktionsplagg och anser att den därför borde säljas i olika slitstarka, vattenavstötliga varianter, på exempelvis Naturkompaniet.

 

* Har accessoarmärket Evita Peroni någonting att göra med Argentinas första dam Eva Peron? Jag har dammsugit www utan svar, men finner det för  osannolikt för att vara sant. Namnen är så lika företaget måste ha ställt sig den frågan då de startade upp sin verksamhet, 1988 i  Danmark.


Comments { 8 }

Tags: , ,