Paradisisk, gudomlig och helig doft

Det finns nog inget sinnligt starkare än när en bekant doft pustar förbi i ett otippat sammanhang, och man liksom vid en deja vu paniskt sökande efter sammanhang försöker förstå vad det är man återupplever. En gammal kärlek passerar en plötsligt på gatan – nej, det var någon som hade samma tvättmedel som han. Jag är sex år gammal och sitter på stranden i norra Italien varje gång jag skalar en apelsin. Det är skolavslutning vid Katarina kyrka när syrenen blommar – nej, det är juninatt och jag lyssnar efter syrsor. Det finns inga i syrsor i stan och dignande syrenklasar vid Hornstulls strand kastar mig tillbaka till landstället i Sörmland, långt från bilar och nattliv.

I André Gides ”Pastoralsymfonin” tror en blind flicka att värme och fågelsång är kausalt sammankopplade eftersom som hon alltid känt värme när hon hört fåglarna sjunga. Blir det inte lätt så med dofter också, att de blir något utöver en lukt – kanske en plats, en känsla, en människa, en tid, en längtan? Doft har ett element av snarast överjordisk verkan i sin omedelbarhet, där associationskedjor av olika karaktär hejdlöst triggas av vad som upplevs som av yttre påverkan snarare än kopplat till det inre och det egna minnet.

I antik grekisk religion ansågs gudarna vara förknippade med väldoft, men även de själva var känsliga för såväl dofter som odörer. Jupiter eller Zeus ska i Iliaden vara bekymrad över vem som skulle offra rökelse till honom om gudarna skulle driva igenom sin plan att förinta mänskligheten. Människan skonades således eftersom det var otänkbart för guden att existera utan att bli försedd med väldoft.

Inom islam sägs blodet från martyrer dofta speciellt. En gudomlig doft, som ofta beskrivs som myrra eller musk, har rapporterats från döda kroppar även i vår egen samtid. Enstaka historier finns om stupade män, soldater, jihadister, martyrer – män som strider i olika sammanhang, nu senast i Syrien, där de döda kropparna eller blodet från dem bevisar deras martyrstatus genom att börja dofta sött. Likadant var de kristna martyrernas blod aromatiskt och kunde fylla hela arenor med väldoft under romersk tid när de torterades till döds.

Andreas Båsk skriver om indol i texten ”Det doftar död”: Indol återfinns i flera vita blommor och står för den där skeva tonen som hindrar att de bara luktar svulstigt eller gulligt. Det är indoler som ger liv och dynamik till jasmin, syren, apelsinblomma och liljekonvalj. Men ämnet skapas också när vi dör och börjar brytas ned av mikroorganismer. Och när de här blommorna doftar som bäst och snyggast finns det nästan alltid en död laddning i dem, ett blekt flor i luften, som om Ofelias lik flutit förbi i en sirlig å en bit bort.

Är det indol som upplevs som den gudomliga doft martyrer rapporterats avge, både i vår egen och förfluten tid? På Wikipedia-sidan om fenomenet ”Odour of Sanctity” står att läsa att den heliga doften kanske är aceton. Kroppar som förnekats mat genom fasta eller svält börjar dofta aceton efter ett tag – alla vi som haft ätstörningar i vår närhet känner till detta och vi är nog negativt inställda till att den heliga doft skulle vara som anorektikerns andedräkt. Odour of Sanctity, ett medeltida fenomen som förknippas med helgon snarare än martyrer tycks vidare ha drabbat helgon utsatta för stigmata. Doften av helighet refererar såväl till en faktisk doft helgon utsöndrar – då särskilt ur sina sår av stigmata – men också till ett tillstånd precis i dödsögonblicket för den som är helt utan synd. Med denna logik borde Den heliga jungfru Maria doftat så som doften av helighet beskrivs då hon var ju avlad och född samt levde ett liv utan synd.

Vi vet inte hur den högt välsignade jungfrun doftade och få av oss kommer i kontakt med martyrer och helgons blod eller för all del deras dödsögonblick. Hopp om gudomlig doft finns dock i livet efter detta, det lär vi oss av Efraim Syriern i ”Hymns on Paradise” (jag tycker modifying somewhat that curse upon the earth by the scent of its aromas är oerhört vackert att föreställa sig och om jag läser honom rätt finns möjlighet för den gudfruktige att ta del av den paradisiska doften även i detta liv… Döm för er själva!):

12.    Thus it is with another spring,
full of perfumes,
which issues from Eden
and penetrates into the atmosphere
as a beneficial breeze
by which our souls are stirred;
our inhalation is healed
by this healing breath
from Paradise;
springs receive a blessing
from that blessed spring
which issues forth from there.

 13.    Avastcenser
exhaling fragrance
impregnates the air
with its odoriferous smoke,
imparting to all who are near it
a whiff from which to benefit.
How much the more so
with Paradise the glorious:
even its fence assists us,
modifying somewhat
that curse upon the earth
by the scent of its aromas.

14.    When the blessed Apostles
were gathered together
the place shook
and the scent of Paradise,
having recognized its home,
poured forth its perfumes,
delighting the heralds
by whom
the guests are instructed
and come to His banquet;
eagerly He awaits their arrival
for He is the Lover of mankind.

 15.    Make me worthy through Your grace
to attain to Paradise’s gift
-this treasure of perfumes,
this storehouse of scents.
My hunger takes delight
in the breath of its fragrance,
for its scent gives nourishment to all
at all times,
and whoever inhales it
is overjoyed and forgets his earthly bread;
this is the table of the Kingdom-
blessed is He who prepared it in Eden.


Comments { 2 }

Tags: , , , , , , ,