Doften i Venedig

Om drygt ett dygn ska jag åka till Venedig. Jag har aldrig varit i Venedig förut, och jag är inte särskilt förtjust i att resa, så fast jag tycker att det ska bli alltigenom underbart att se denna stad är jag just nu sjukt nervös: mest över flygresan, men även lite allmänt skärrad över det brott från min vardagliga trygghet som en resa innebär. Jag försöker att hantera det här genom att ta med mig ganska mycket olika kläder, för att ingen kris ska uppstå på den fronten om vädret får för sig att växla, men jag känner mig in i det sista lite osäker på hur jag ska se ut i Venedig.

Något i den här stilen vore ju trevligt…

The Tourist

…eller, jag visar mest den där bilden för att den är fin. Jag är i Venedig för jobb, och måste orka gå och stå mycket, och titta på samtidskonst, så att vara alltför piffig dagtid är nog bara att glömma. Dessutom ska det regna nästan varje dag. Jag tänker mig lite mer så här…

the-tourist-angelina-jolie-4

…snäv svart kjol och tröja, ballerinaskor. Trenchcoat vid nederbörd. Jag är lite rädd för att frysa – det ska inte vara särskilt mycket varmare i Venedig än vad det är i Stockholm, vilket jag tycker är ytterst upprörande, så jag är intresserad av att hålla mig varm och glad. För kvällstid tänker jag mig helt enkelt olika varianter på Den lilla svarta.

Men alldeles nyss kom jag på att jag inte vet hur jag ska dofta. Utöver Annick Goutals Petite Chérie som åker med hade jag planer på Etat Libre d`Oranges Rossy de Palma som jag har testat på senaste tiden, men den känns inte rätt. Kanske behöver jag en mysig doft för att värma mig om jag fryser? Jalaines Silk kanske, som jag har en liten provflaska av hemma? Men den är så… mastig. Det är ju försommar. Jag önskar mig kanske Penhaligon’s nya doft Peoneve, som alltså doftar pion… grundad med lite vaniljolja..? Nej, hur ska man dofta i Venedig? Jag tänker att kvällarna kanske kommer att vara lite råa, fuktiga…

Angelina Jolie as "Elise" in Columbia Pictures' THE TOURIST.

…hur doftar denna kvinna? Jag vill dofta som hon.



Bilder: Angelina Jolie i filmen The Tourist.


Comments { 6 }

Tags: , , , , ,


Min doftgarderob

Till för inte så länge sedan var jag inte alls intresserad av parfym. Nu i efterhand tänker jag att det kanske berodde på att jag är så himla kräsen (när det gäller allt! Men särskilt subtiliteter som dofter och nyanser) att parfymavdelningen på ett mindre Åhléns helt enkelt inte hade något som fångade mitt intresse. Sedan hängde jag runt lite på NK när jag bodde i Göteborg och råkade provlukta på Laura Merciers godisparfym Crème Brûlée och höll på att dö för att den doftade så fantastiskt: kola, vanilj, musk, sött, sexigt… Min första tid med den – en vinter – gick jag omkring som i ett rus, i något som påminner om sexuell upphetsning, över mig själv.

Nu inser jag att Crème Brûlée kanske inte är så sofistikerad, och senast jag provade att bära den fick jag huvudvärk direkt. Men den fick mig att inse att jag gillar så kallade gourmandparfymer: parfymer som doftar som något man äter. Det här tycker jag egentligen inte heller känns särskilt sofistikerat – jag tänker att jag hellre vill vara en sval, elegant kvinna som doftar stora, daggiga vita blommor än någon som doftar godis och efterrätt, men nu är det väl bara att acceptera att det är sådan jag är.

Jag är mycket känslig för årstidernas växlingar, så det är absolut nödvändigt för mig med en sommar- och en vinterparfym. Helst också en tidig vår-parfym, och en tidig höst-parfym, och för all del parfymer för olika väderlek, klockslag, sinnesstämningar, omständigheter och sällskap. Så här ser dock min bas-doftgarderob ut:

doftgarderob

Balmains Ambre Gris är min vinterparfym. Jag blev nyfiken på den för att flaskan är så fantastiskt fin (den påminner om Wienersecessionens byggnad med den stora guldbollen på taket). Och för att namnet – Ambre Gris – är så vackert, och färgen på glaset så perfekt rökigt grå, och etiketten så snygg (herregud, jag älskar till och med allt med etiketten: typsnitten, guldramen, papperskvalitén…). Och doften: aldrig har jag känt mig så elegant kvinnlig som när jag bär Ambre Gris. Den går från varm kanel och peppar till mjuk musk, och är på något vis kryddig och gräddig på samma gång. Jag känner mig så sofistikerad med den! Jag vill bara svepa in mig i kashmir och bära höga klackar och underkläder med spetsar och skaffa en rik älskare som ger mig äkta pärlor.

Annick Goutals Petite Chérie är min sommarparfym. I mycket är den raka motsatsen till Ambre Gris: flickig, fräsch, lite krispig och söt på samma gång. Det är också en gourmanddoft, men en grönare, fruktigare: den börjar att dofta päron, lite persika, och landar i något slags vanilj. Första gången jag hade varit och provat den på NK fick jag en komplimang av en man på bussen hem: han tyckte att jag doftade fantastiskt, och det såg jag som beviset för att jag måste köpa den. Det är liksom en ofarlig doft, den doftar sommarlov och bekymmerslöshet, och är lite som dofternas motsvarighet till comfort food: jag blir trygg av den. Jag älskar att känna mig trygg.

Varje höst får jag lust att dofta musk, som är en doft jag har älskat sedan högstadiets White Musk-parfymolja från Body Shop (som jag fortfarande tycker om). Kiehl’s Original Musk är en vuxnare muskdoft, på samma gång liksom fräsch och… eh, kroppslig. Eller, jag skippar omskrivningarna: musk luktar sex.

Jalaines Vanilla har Katarina redan skrivit om, och jag älskar den av precis samma anledningar: det är den perfekta vaniljen! Jag använder den både för sig själv, och tillsammans med andra parfymer för att skapa en vaniljig bas i dem (den gifter sig till exempel väldigt fint med Petite Chérie, om man vill göra den lite tyngre när sommaren börjar lida mot sitt slut och kvällarna blir mörka). Jag tycker att den funkar året runt, även om jag inte använder den under den allra ljusaste sommaren, och vintertid är den fantastisk: så varm, så len. Även jag måste nog skaffa en hel – dyr! – flaska av den här underbara doften.


Comments { 6 }

Tags: , , , , , , , , ,