Dagens doft

balmain ivoireJag älskar Balmains Ambre Gris: ingen doft jag äger får mig att känna mig så sofistikerad. Och jag älskar den air av elegans som flaskan utstrålar. Det låter kanske konstigt, men jag tycker till och med att typsnittet på BALMAIN på etiketten är så fruktansvärt vackert. Eftersom jag är så förtjust i Ambre Gris, har jag funderat på om även Balmains Ivoire kanske är något för mig. Samma typsnitt, samma tillfredsställelse?

Efter att ha blivit bjuden på mat och vin av en äldre bildad herre som till exempel berättade om en gång när han delade taxi med Isabel Allende i London, begav jag mig till Åhléns citys nya trevliga parfymavdelning och tänker att känslan av elegans som vilat över min kväll gjorde den till det optimala tillfället att testa Ivoire igen. Så det gjorde jag. Det var bara två timmar sedan, men den har nästan försvunnit från min handled redan. Å andra sidan tror jag att min hud liksom slukar parfym på ett närmast bulimiskt sätt, vilket är väldigt dåligt med tanke på att jag fördrar parfym som inte doftar speciellt starkt. Ett så kallat moment 22.

Hur som helst. Ivoire beskrivs i min fina nittiotalsbok ”100 legendariska parfymer” som en doft skapad för en ”strålande vacker kvinna klädd i blekt siden” som Pierre Balmain fantiserade ihop vid ett operabesök 1979. Själv tycker jag att den doftar mer som 1979 än som opera. Precis som jag tycker att Ambre Gris har något vagt, sjuttiotaligt över sig, trots att den är från 2008. Jag kan inte förklara det här, det är mer en känsla. Av Sigourney Weaver i ”Ice Storm” och den fantastiska, fiskbensmönstrade kappan som Julie Christie bär i den jättebra filmen ”Don’t look now” (det kommer nog snart ett separat blogginlägg om den).

Både Ambre Gris och Ivoire landar i en doft som jag inte kan beskriva som annat än gräddig. Jag är väldigt fascinerad av det, eftersom jag älskar allt som är gräddigt. Och eftersom jag gillar gourmanddofter – parfym som doftar som något man äter. Det gör egentligen inte Ivoire alls (Ambre Gris gör det lite, eftersom den doftar nejlika och peppar), den är mer som att dofta på något träskrin på Indiska på åttiotalet (minns ni hur det doftade på Indiska på  åttiotalet?! Rökelse all over the place.) som någon lagt en rosknopp och ett grönt blad på, och sedan hällt grädde över.

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag behöver en vårdoft, och Ivoire skulle kunna vara den. Men jag är fattig. Jag skulle kunna beställa ett prov, men då får jag ju inte etiketten. Med typsnittet. Vilket dilemma.


Comments { 5 }

Tags: , ,


Min doftgarderob

Till för inte så länge sedan var jag inte alls intresserad av parfym. Nu i efterhand tänker jag att det kanske berodde på att jag är så himla kräsen (när det gäller allt! Men särskilt subtiliteter som dofter och nyanser) att parfymavdelningen på ett mindre Åhléns helt enkelt inte hade något som fångade mitt intresse. Sedan hängde jag runt lite på NK när jag bodde i Göteborg och råkade provlukta på Laura Merciers godisparfym Crème Brûlée och höll på att dö för att den doftade så fantastiskt: kola, vanilj, musk, sött, sexigt… Min första tid med den – en vinter – gick jag omkring som i ett rus, i något som påminner om sexuell upphetsning, över mig själv.

Nu inser jag att Crème Brûlée kanske inte är så sofistikerad, och senast jag provade att bära den fick jag huvudvärk direkt. Men den fick mig att inse att jag gillar så kallade gourmandparfymer: parfymer som doftar som något man äter. Det här tycker jag egentligen inte heller känns särskilt sofistikerat – jag tänker att jag hellre vill vara en sval, elegant kvinna som doftar stora, daggiga vita blommor än någon som doftar godis och efterrätt, men nu är det väl bara att acceptera att det är sådan jag är.

Jag är mycket känslig för årstidernas växlingar, så det är absolut nödvändigt för mig med en sommar- och en vinterparfym. Helst också en tidig vår-parfym, och en tidig höst-parfym, och för all del parfymer för olika väderlek, klockslag, sinnesstämningar, omständigheter och sällskap. Så här ser dock min bas-doftgarderob ut:

doftgarderob

Balmains Ambre Gris är min vinterparfym. Jag blev nyfiken på den för att flaskan är så fantastiskt fin (den påminner om Wienersecessionens byggnad med den stora guldbollen på taket). Och för att namnet – Ambre Gris – är så vackert, och färgen på glaset så perfekt rökigt grå, och etiketten så snygg (herregud, jag älskar till och med allt med etiketten: typsnitten, guldramen, papperskvalitén…). Och doften: aldrig har jag känt mig så elegant kvinnlig som när jag bär Ambre Gris. Den går från varm kanel och peppar till mjuk musk, och är på något vis kryddig och gräddig på samma gång. Jag känner mig så sofistikerad med den! Jag vill bara svepa in mig i kashmir och bära höga klackar och underkläder med spetsar och skaffa en rik älskare som ger mig äkta pärlor.

Annick Goutals Petite Chérie är min sommarparfym. I mycket är den raka motsatsen till Ambre Gris: flickig, fräsch, lite krispig och söt på samma gång. Det är också en gourmanddoft, men en grönare, fruktigare: den börjar att dofta päron, lite persika, och landar i något slags vanilj. Första gången jag hade varit och provat den på NK fick jag en komplimang av en man på bussen hem: han tyckte att jag doftade fantastiskt, och det såg jag som beviset för att jag måste köpa den. Det är liksom en ofarlig doft, den doftar sommarlov och bekymmerslöshet, och är lite som dofternas motsvarighet till comfort food: jag blir trygg av den. Jag älskar att känna mig trygg.

Varje höst får jag lust att dofta musk, som är en doft jag har älskat sedan högstadiets White Musk-parfymolja från Body Shop (som jag fortfarande tycker om). Kiehl’s Original Musk är en vuxnare muskdoft, på samma gång liksom fräsch och… eh, kroppslig. Eller, jag skippar omskrivningarna: musk luktar sex.

Jalaines Vanilla har Katarina redan skrivit om, och jag älskar den av precis samma anledningar: det är den perfekta vaniljen! Jag använder den både för sig själv, och tillsammans med andra parfymer för att skapa en vaniljig bas i dem (den gifter sig till exempel väldigt fint med Petite Chérie, om man vill göra den lite tyngre när sommaren börjar lida mot sitt slut och kvällarna blir mörka). Jag tycker att den funkar året runt, även om jag inte använder den under den allra ljusaste sommaren, och vintertid är den fantastisk: så varm, så len. Även jag måste nog skaffa en hel – dyr! – flaska av den här underbara doften.


Comments { 6 }

Tags: , , , , , , , , ,