Jag var ung en gång för inte så länge sen

Jag har blivit gammal. Det skedde mer eller mindre över en natt. Inte riktigt, kanske, men jag fick barn för snart tio månader sedan, och en graviditet med efterföljande amning sliter på kroppen, visade det sig. Om min hormonsammansättning tidigare var en spänstig kvinnas, så är den numera en tants. Ja, jag vet att jag överdriver lite, men jag ser verkligen tröttare ut nu, mitt hår har börjat bli grått och huden känns liksom slapp och genomskinlig. Jag är lite mindre nyponros, och lite mer … nypon?

I och med detta har mitt förhållningssätt till smink förändrats. Även om jag inte var purung innan jag blev gravid så tyckte jag ändå att det var kul med den där lite bedagade looken. Ni vet – mycket svart smink kring ögonen, stort hår, leopardmönstrade kläder. Okej, jag kanske inte hade den looken på riktigt – äger jag ens något i leopard? – snarare var det något slags abstrakt målbild. Hur som helst brukade jag fnysa lite åt stilidealet ”ung och fräsch”, men – inser jag nu – det kan man ju unna sig när man faktiskt är ung och fräsch, när det bedagade är något man lite kokett iklär sig. Jag fnyser inte längre, kan jag meddela.

bloggbild

Bronzer Skinny Dip från bareMinerals, rouge Joues Contraste i färgen Rose Ecrin från Chanel och läppstiftet Sandwash Pink från Bobbi Brown som inte alls är så här mörkt i verkligheten.

Så jag har lagt om mina sminkrutiner för att försöka hitta tillbaka till något slags ungdomlig fräschör. Entré – bronzern! Jag har inte varit i närheten av en bronzer sedan det kallades ”solpuder”, så här chansade jag bara på att jag skulle bli nöjd med en från bareMinerals eftersom deras foundation är den enda som gör att jag ser återfuktad och dewy ut. Bronzern finns i två nyanser, jag valde den ljusare av dem – Skinny Dip. Jag har förvisso ingen annan att jämföra med, men wow! På en intellektuell nivå har jag varit medveten om att en solkysst hy är fool proof när man vill se frisk, fräsch och ungdomlig ut, men tydligen var jag tvungen att applicera en fakebränna i mitt eget plyte för att inse hur stor skillnad det faktiskt gör. Jag trodde att den kanske skulle vara svår att få jämn, men det var inga problem alls. Att jag är blek, blek, blek var inte heller något som ställde till det.

Jag har dragit ner på mängden smink runt ögonen också, och fokuserar mer på att få min hud att se jämn och återfuktad ut. Av någon anledning brukar benämningen ”naturlig sminkning” provocera, men det är i alla fall det jag eftersträvar. Allt jag begär är att bli avkrävd legitimation på Systemet. Mitt rouge är i samma färg som jag alltid ( = 15 år) använt – en nyans som markerar övergången mellan rosa och persika. Håller man upp det bredvid ett rosa rouge ser det persikofärgat ut, håller man upp det bredvid ett persikofärgat ser det rosa ut. De senaste åren har jag använt lite olika färger från Chanel – just nu Rose Ecrin.

Och jag har köpt ett läppstift! Alltför ljusa färger på läpparna ser syrefattigt och sjukligt ut, och mörkare färger har jag alltid tyckt ser för skarpa ut mot min hud, vilket bara har blivit mer påtagligt med åren. Målsättningen var därför att hitta en vuxen färg: inte för ungdomligt pockande, men inte heller för tantig. Jag hann bara botanisera på Åhléns en liten stund innan jag hittade Sandwash Pink från Bobbi Brown. Det är ett halvmatt ganska täckande läppstift med naturlig finish som inte gör så mycket mer än att förstärka läpparnas egen färg. Om man gillar kul smink ska man passa sig – man ser liksom bara välsminkad ut, eller som jag läste i en recension: ”If you are fair and have a hard time finding a nude lipstick that doesn’t make you look like a corpse, give this lipstick a try.” Tydligen är det ett av Kate Middletons favoritläppstift som hon bland annat hade när hon gifte sig. Jag blev oerhört förtjust när jag snubblade över den informationen. Kanske är jag ingen ungdom längre, men min smak är i alla fall kunglig!


Comments { 1 }

Tags: , , , , , , , , ,


Budgetsmink för minskad sminkbudget

En gång när jag var på Åhléns sminkavdelning för att köpa mustaschblekning – den här, den är jättebra! – hamnade jag bredvid en pappa och hans dotter som stod och botaniserade bland det lite billigare sminket, typ IsaDora och Max Factor etc. Dottern var kanske 11, 12, 13 år (jag har så svårt att avgöra åldern på barn), och hon och hennes pappa var där för att köpa hennes första smink, förstod jag när jag hade stått och tjuvlyssnat en stund. Det hela var väldigt rörande, dels för att pappan – som så många andra män – var fullständigt handfallen inför åsynen av alla produkter, samtidigt som han verkade väldigt mån om att han och dottern skulle få en mysig shoppingupplevelse ihop, dels för att jag på en gång fantiserade ihop någon oerhört tragisk och sentimental bakgrundshistoria om att flickans mamma dött i, I don’t know, barnsäng eller något i den stilen, och nu hade pappan och flickan bara varandra och, ja, ni fattar … (Den Moderne Mannen är mig tydligen fullständigt främmande.)

… i alla fall. H&M:s nya sminkserie (som Therese har skrivit om här) känns precis så där lustfylld som smink gjorde när man egentligen var lite för liten för att sminka sig; när man kanske lite trevande och med mycket tveksamt resultat hade testat mascara men på det stora hela inte hade någon koll alls.
– Jaha, men varför är det här sminket från H&M så kul, då?
– Jo, för att det finns en miljard färger av allt och en ögonskugga kostar 59:50 och en foundation 99 kronor! För ärligt talat, även om jag hyser en aldrig falnande kärlek till Chanels Perfection Lumière så känner jag mer och mer att det inte är värt ångesten att lägga 600 pix på en foundation.

FullSizeRender

H&M:s All-Day Liquid Foundation – som är en av de tre produkterna jag köpte – är lagom täckande, lättapplicerad och hållbar. Den sägs passa alla hudtyper, men jag vill nog gärna ha något lite flottigare nu när det börjar bli kallt ute. Men för den med normal hy som blir blank framåt eftermiddagen är den nog riktigt bra. Jag brukar ha svårt att hitta färger som är tillräckligt ljusa utan att bli för rosa, men nyansen Cool Beige är helt perfekt på mig – jag hade kunnat applicera den i halva ansiktet utan att det hade sett konstigt ut! Smink har en tendens att halka runt i ansiktet på mig, men den här satt på plats hela dagen.

Jag köpte ett rouge också. Pure Radiance Powder Blush i Apricot. Det här var liksom också en rejäl och bra produkt – lättapplicerad, lite skimmer men inget glitter, hållbar. Och titta vilken gullig förpackning! Så mysigt att den är lite guldig och liksom glammig på ett oironiskt sätt.

IMG_3654

Pappersasken är också fin. Jag gillar den raffiga kvinnan! Hon ser förförisk ut på ett sätt som jag föreställde mig att en viss sorts kvinnor – kanske franska? – var när jag var liten.

ask

Jag kände mig så himla upplyft efter att ha gått runt på H&M och petat i burkar, testat färger på ovansidan av händerna och provat minst fyra–fem olika nagellack! Det här är precis vad jag har saknat: ett habilt och prisvärt sminkmärke med en massa olika färger. Jag tycker verkligen inte att det är för mycket begärt att kunna slinka in och spontanköpa en ögonskugga utan att bli ruinerad.

Men vänta nu, foundation, rouge … den tredje produkten, då? Hm, jo, jag köpte en ögonskugga också, men jag har på något vis lyckats tappa bort den i mitt eget hem. Jag återkommer med ett omdöme om den när jag har lyckats lokalisera den.


Comments { 2 }

Tags: , , ,


Min doftgarderob

Liksom både Katarina och Therese tidigare gjort, tänkte jag berätta om min doftgarderob.

Jag älskar parfymer! Från tidig tonår fram till, ja, mycket nyligen, var jag en sådan person som hade en doft och den skulle helt och hållet representera någon slags essens av vem jag var. Jag var tydligen samma person dag som natt, sommar som vinter, glad som ledsen, på jobbet som på fest. Som fjortonårig var jag Calvin Klein Eternity (tror jag – det kan väl inte ha varit Obsession? Vilka andra finns det?), sedan gick jag snabbt över till Flower by Kenzo och den var jag länge. Det är en populär doft så ibland känner jag pustar av den på stan och blir högst förvirrad och nostalgisk. Ett kort tag var jag Guccis Envy Me och sedan följde en lång period som sträckte sig från det sista tonåret till tjugofem då jag var Stella McCartneys olika dofter. De sex åren varvade jag Envy Me med McCartneys Sheer och Rose Absolute.

Nu har jag en mer flyktig relation till parfym, men det finns några fasta trotjänare och det är dessa jag skulle vilja kalla för min nuvarande doftgarderob:

doftgarderob3

 

1) Serge Lutens, Iris Silver Mist. Jag har redan skrivit om denna vinterns doft.  En annan vinterdoft min doftgarderob för tillfället saknar är La Pausa av Chanel Les Exclusifs. Det är något med iris och snö som går så otroligt bra ihop.

2) Les Exclusifs de Chanel, Sycomore. Det här är min absoluta favorit, alla kategorier. Jag har bitvis använt den så som jag använde parfymer förr – detta skulle kunna vara jag och det har den varit sammanhängande några månader eller tre då jag alltid burit den. Den är träig, gräsig, skarp och torr i toppnoterna, men förföriskt krämigt rökig efter ett tag på huden. Jag tycker att den doftar som björkknoppar eller späda björkblad.

3) Byredo, Accord Oud. Det här är egentligen min sambos parfym… Han tycker att det är obehagligt när vi doftar likadant, så därför använder jag bara den när han är bortrest, eller om jag ska ut en kväll utan honom.

4) Byredo, Oud Immortel. En helt ovetenskaplig teori är att det framför allt är män som använder Byredos Oud-dofter, kanske oud överhuvudtaget. Det är något maskulint över dem, samtidigt som de båda har söta mellan- och basnoter som tittar fram mer på mig än på min sambo. Musken i Accord Oud är tydlig på mig, liksom det träigt rosiga i Oud Immortel, medan jag tycker att min sambo doftar mer av salvian och patchoulin när han bär Accord Oud. Ska jag jämföra de båda dofterna tycker jag att Oud Immortel fungerar bäst som dagdoft. Den tar jag ofta som ett säkert kort i professionella sammanhang. Båda är mycket långvariga och dryga, så ett sprut räcker för en arbetsdag. Accord Oud får jag ju så sällan använda, men den tycker jag på mig passar bäst kvällstid. Jag tycker att den är så himla sexig, säkert för att den påminner mig om män i allmänhet och min sambo i synnerhet.

5) Agent Provocateur, Agent Provocateur for women. Den här doften fick jag av min mamma, och hon träffade helt rätt! Det är mycket ros som jag älskar, med musk som basnot, vilket jag också älskar, samt saffran, magnolia och jasmin, litet cederträ som håller blommorna i schack. Jag tror att det här är en parfym många använder som kvällsdoft, men det här är en vardagsdoft för mig. Jag använder två sprut som räcker hela dagen.

6) Santa Maria Novella, Angels of Florence. Den här doften flyttade in hos mig i förrgår! Jag gick till SMN i Rom fast besluten att köpa Ambra, men blev helt tagen av Angels of Florence. Jag har förstått att den inte gått hem i alla läger för att den är vad som anses vara kommersiell eller lättburen, till skillnad från SMNs andra litet mer nischade dofter. Kritiken antar jag ligger i att det är en typ av doft man skulle kunna hitta på flygplatsens taxfree snarare än i det lilla dominikanerapoteket. Mitt intryck av Angels of Florence är att den är ungdomlig, litet vulgär, otroligt feminin och framför allt urban. Så ja, jag förstår verkligen att man tycker att den är kommersiell, jag kan inte föreställa mig en enda ung och medveten kvinna som inte skulle älska den! För mig är det vårens doft. Tursamt nog för mig finns en ton av syren i den också. När syrenerna blommat ut, då är det sommar.

När jag nu sammanfattat och definierat min doftgarderob så märker jag att det saknas en utpräglad kvällsdoft. De flaskor som inte klarade uttagningen till bilden och texten ovan, är sådana som jag sällan använder, men alla är de dagdofter av olika slag. Istället har jag mina kvällsdofter i form av prover eller i 10 ml-flaskor som jag köpt, oftast på Riktig Parfym eller generöst nog fått av internetvänner med mer kunskaper vänliga nog att guida mig och dela med sig av sin expertis, till exempel Pojkfröken. Min favorit vad gäller kvällsdoft är Sarrasins, och jag funderar på att köpa en flaska en gång i månaden eller så. Jag kommer så långt som till betalningen men ångrar mig. Främst är det för att jag störs av det kliniska i att köpa något så sensuellt, drömskt och fantasieggande på internet. Jag vill stå i butiken, prova mot huden och liksom låta min kropp verifiera att det är ett bra köp. Parfym är en dyr hobby, och jag skulle nog rekommendera parfymintresserade läsare att botanisera bland prover eller dela parfymer sinsemellan snarare än att köpa hela, dyra flaskor. Fast sedan när man hittat sina favoriter kan man börja bygga en doftgarderob som förhoppningsvis varar i flera år framöver. Precis så resonerar jag med min klädgarderob, förresten. Jag köper sällan, men kvalitativt. Det är synd att det inte finns prover av kläder, slår det mig nu.

doftgarderob2

Några prover och oljor. Oljorna köpte jag billigt på en marknad i Doha, det är musk, vit musk och ros. Syrenoljan är köpt på Stockholms eter- och essencefabrik. Den använder jag ytterst sällan men doftar ofta på med slutna ögon och minns skolavslutningar och känslan av ett helt sommarlov framför sig. Underbara minnen, men kanske inte så som jag vill dofta.


Comments { 6 }

Tags: , , , ,


Doftskola för den lata och sinnliga

Det här är en liten och högst subjektivt utformad doftskola för den lata och sinnliga: Det man gillar brukar man vilja veta mer om, och precis så tänkte jag för ett par år sedan angående parfymer. Jag tänkte att jag ville skaffa mig en begreppsapparat, att jag ville lära mig om tillverkningsprocesser och olika noter och kategoriseringar. Så jag började göra efterforskningar på nätet, läsa artiklar och låna böcker om parfymer. Och blev helt bedrövad. Herregud, så tråkigt jag tyckte att det var! I stället för att vara något helt igenom lustfyllt och sinnligt, hade jag förvandlat min passion för dofter till en steril verksamhet för intellektet. Jag insåg att mitt intresse för parfym inte var det minsta vetenskapligt – det enda jag var intresserad av var att med minsta möjliga ansträngning hitta mina dofter.

I Doftskola för den lata och sinnliga – bestående av sex enkla lektioner – delar jag med mig av min mycket begränsade, men fullt tillräckliga kunskap om hur man på bästa sätt går till väga för att hitta en doft man trivs med. De fem första lektionerna rör valet av parfym, medan den sista lektionen tar upp sådant som rör användning och förvaring.

doftskola

Mina dofter, översta raden från vänster: Dolce Vita från Dior, Shalimar från Guerlain, Vanilla från Jalaine, Ellenisia från Penhaligon’s, Escale à Portofino från Dior, Summer Clasique 2009 från Jean Paul Gaultier, Chanel N°5  från Chanel, Laura från Laura Biagiotti.

Lektion 1: Genrekunskap.
Nu är vi förvisso inne och nosar på det teoretiska, men härda ut – att kunna omsätta kunskap om doftgenrer i praktiken är mycket användbart. De allra flesta har åtminstone en doft de vet att de gillar. Genom att ta reda på vilken kategori den tillhör (vilket går att göra på till exempel Fragrantica) kan man också ta reda på vilka andra dofter som hör till samma kategori. Ända sedan tonåren har  jag – utan att ens vara medveten om det – haft en faiblesse för orientaliska dofter. När man ringat in den typen av basala fakta kan man utesluta enorma mängder parfymer som man sannolikt inte kommer att gilla, och i stället fokusera sitt sökande till ett mindre antal.

Lektion 2: Prova, prova, prova!
Det viktigaste att veta när man botaniserar bland parfymer är att hur de doftar på flaska eller på en sådan där povsticka i papper på sin höjd kan tjäna som vägledning. Köp aldrig en doft innan du har provat den. Men på samma sätt som man inte ska falla för frestelsen att göra förhastade inköp, ska man heller inte vara för snabb med att avfärda dofter. Shalimar, för att nämna en av mina absoluta favoriter, luktar rent vedervärdigt på flaska men förvandlas till en varm och förföriskt kryddig vanilj  efter en halvtimme på huden.

Lektion 3: Klassikerna.
Det finns ett antal dofter som kvinnor älskat generation efter generation, och man ska inte tveka att gå direkt på giganterna. Jag blev omedelbart förälskad i både Chanel N°5 och Shalimar, till exempel. Den första lanserades 1921, och den andra 1925. Andra älskade klassiker är Guerlains Jicky från 1889, Jean Patous Joy från 1930 och Miss Dior från Christian Dior (1947), men det finns många, många fler. Den som söker (på nätet) skall finna – till exempel den här förteckningen över kvinnliga filmstjärnor och deras favoritparfymer!

Lektion 4: Börja smått.
Innan jag köper en ny parfym vill jag prova ut den ordentligt. Det är otroligt irriterande – och oekonomiskt! – att lägga flera hundra kronor på en doft som man sedan tröttnar på en vecka senare. Därför ser jag till att först införskaffa ett doftprov. Tyvärr har utbudet av gratisprover i butikerna minskat dramatiskt de senaste åren – prover på lite mer exklusiva parfymer är särskilt svåra att få tag på – men det är så klart fortfarande värt att fråga. Däremot finns i princip allt att beställa via nätet. Både The Perfumed Court och Lucky Scent har prisvärda prover i olika storlekar.

Lektion 5: Eau de vadå?
Många dofter finns att köpa i olika koncentrationer. De vanligaste är: parfym, eau de parfum, eau de toilette och eau de cologne. (”Parfym” är alltså både namnet på blandningen med högst koncentration, och ett samlingsnamn för alla dofter oavsett koncentration.) Ju högre koncentration, desto dyrare är doften. Den främsta skillnaden mellan de olika koncentrationerna är intensiteten i doften och hur länge den stannar kvar på huden. Men även proportionerna mellan ingredienserna kan skilja sig åt, så hittar man en doft som är nästan rätt är det definitivt värt att testa en annan koncentration. 

Lektion 6: Bära och förvara.
Nu har vi kommit fram till den sista lektionen, vars innehåll blir aktuellt först när man har en doft i sin ägo…vilket ni nu har, för ni har väl varit flitiga elever, non? Parfym kommer till sin rätt där huden är tunn och varm: handleder, armveck, hals, bröst, insidan på låren. Applicera gör man enklast genom att spreja på handleden och sedan dutta parfymen där man vill ha den. Gnugga inte – då förstörs doftmolekylerna (säger auktoriteterna barskt, så det är lika bra att lyda, även om det låter som hokus pokus)! Parfymer ska helst förvaras både mörkt och svalt, och så länge man undviker sol och värme kan en parfym hålla i många år. Jag förvarar mina flaskor i en garderob i sovrummet, vilket är idealiskt om man föredrar att sova svalt.


Comments { 10 }

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,


I min handväska

Jag när ett lätt freudiansk intresse för innehållet i andra kvinnors handväskor. Kanske är det för att det inte är lika exponerat, men jag föreställer mig att innehållet i någons väska berättar mer om den personen än till exempel vilka böcker hon har i sin bokhylla (jag har aldrig riktigt förstått varför just bokhyllan antas säga så mycket om vem man är: I min bokhylla samsas kurslitteratur med min pojkväns böcker och böcker jag fått i present och inte ens läst). I handväskan, däremot,  hamnar sällan saker av en slump. Det är behovet som styr urvalet och det är inte lika nära till hands att hemfalla åt viljan att ha en viss framtoning (jag känner knappt någon som inte sorterar bort ”pinsamma” böcker ur sin bokhylla). En väninna brukade till exempel alltid ha med sig sitt pass, ett par extra trosor och en tandborste. Jag är väl inte riktigt lika äventyrlig, men här är innehållet i min väska:

bild-22

1) Plånbok. Det som vanliga människor förvarar i sina plånböcker har oftast skramlat omkring i mina fickor och på botten i min väska. Men senast jag fyllde år fick jag en portmonnä (jag tycker att ”portmonnä” är det mest passande ordet för en plånbok utan separata fack för sedlar, kort och mynt) av mina småsystrar. Den är ljusblå, flickig och fin.

2) Solglasögon. Jag verkar ha något slags Hollywood-komplex, för jag känner mig jätteobekväm utan solglasögon. Just det här paret kommer från Karen Walker och är mycket snyggare och kattigare än de ser ut att vara på bilden. Nu när jag skriver det här tänker jag att jag antagligen borde skaffa ett glasögonfodral så att de inte repas.

3) Utfyllnadströja. Under flera år hade jag en tjock halsduk som utfyllnad, men nu har jag övergått till en något mindre voluminös tröja. Det är så praktiskt med en utfyllnadströja! Den väger nästan ingenting, men den gör att väskan håller formen och att innehållet håller sig på plats. Dessutom har man alltid en tröja med sig ifall man skulle börja frysa.

4) Läppglans. Eh, okej, här har jag ”hemfallit åt viljan att ha en viss framtoning”, för den här läppglansen använder jag nästan aldrig. Den ser däremot ganska flärdfull ut på bilden, och det var väl ungefär därför jag stoppade ner den i väskan: Jag vill verkligen vara den typ av kvinna som har läppglans från Chanel i sin väska.

5) Försvarets hudsalva. Jag älskar Försvarets hudsalva! En snabb överslagsräkning gör gällande att jag har åtminstone sju stycken placerade på olika strategiska platser i mitt hem. Folk verkar dock göra så mycket konstigt med sin hudsalva, men jag använder den bara på läpparna.

6) Läppstift. Visst känns det vuxet med ett läppstift i sin väska! Och det här använder jag faktiskt. Det är från Make Up Store och färgen heter Baby.

7) Bajspåse. Jag har en liten mops och är paniskt rädd för att hon ska sätta sig och poopa inför någon sur granne utan att jag har med mig en påse.

8) Anteckningsbok. Här skriver jag upp viktiga saker, till exempel hur mycket jag knäböjer på gymmet.

9) Hörlurar. Jag lyssnar bara på musik när jag tränar, åker tåg eller dricker alkohol, ändå lägger jag alltid tillbaka hörlurarna i väskan efter träningen ifall andan helt plötsligt skulle falla på, men det gör den aldrig.

10) Linser. Eftersom jag är halvblind utan linser har jag alltid med mig ett extra par. Just de här visade sig dock ha utgångsdatumet 2009-08-23, så jag måste komma ihåg att byta ut dem mot ett par nya.


Comments { 2 }

Tags: , , , , , ,


Lästips: Handväskor

Den så kallade väskdebatten som rasade i två etapper – den första i början av 2007 i samband med att Sisela Lindbloms bok De skamlösa släpptes, och den andra i början av 2010 då Mona Sahlin hade mage att stoltsera med en Louis Vuitton-väska – höll generande låg nivå. Om man vill läsa något betydligt mer matnyttigt i ämnet rekommenderar jag Sara Kristofferssons understreckare i Svenska Dagbladet från tidigare i april. Hon har tagit avstamp i Judith Clarks nyligen publicerade bok Handbags: The Making of a Museum, och skrivit en intressant text om en lika älskad som föraktad accessoar. Kristoffersson hade dock kunnat ge en lite mer nyanserad bild av lockelsen med ”statusväskor”. I stället kommer hon som så många andra fram till samma förenklade slutsats:

”Numera köps handväskor för att väcka respekt och beundran. Det handlar dessutom – precis som andra märkesvaror – om att konstruera en identitet: att visa upp personlighet, smak och ett slags tillhörighet. Snarare än varan i sig är det ofta varumärkets åtråvärda egenskaper konsumenterna vill åt.”

Mode är mode, och konst är konst, men här vill jag ändå göra en jämförelse. Trots att beskrivningen ovan lika gärna hade kunnat handla om en viss typ av konstköpare är det tyvärr ytterst sällan en väskköpare antas ha rent estetiska motiv. Det är vulgärt att utgå ifrån att all konsumtion handlar om beräknande livsstilspositionering.

Chanel-Les-Secrets-Du-Sac-handbag-exhibition-Singapore-DECOR-COCO

34nm6xd

 

Bilder: Identitetsskapare eller investering? På översta bilden syns Coco Chanel med väskan 2.55 som hon designade 1955. På bilden under visas samma väska drygt femtio år senare i en kampanj med Jerry Hall.


Comments { 0 }

Tags: , , ,