I trollskogen

Det första jag tänkte på när jag vak­nade i morse var att jag fort­fa­rande kunde känna par­fy­men jag igår spru­tade på mina hand­le­der strax innan lunch. Svarta vin­bär och söt mossa är det bästa jag kan komma på för att beskriva Enchan­ted Forest av The Vaga­bond Prince. 

Jag tror att mitt intresse för par­fym mest hand­lar om möj­lig­he­terna till asso­ci­a­tio­ner och min­nen. Ganska ofta slås jag av att par­fy­mer hand­lar om ett intro­vert bruk för mig. Kan man säga så? Jag menar inte att det ena är bättre än det andra, men jag mär­ker att jag mindre och mindre intres­se­rar mig för vad andra tyc­ker om min par­fym eller hur jag dof­tar (eller stin­ker, för den delen). Behåll­ningen med en ny par­fym är istäl­let hur min inre värld sätts igång och trig­gas av olika noter och kom­bi­na­tio­ner. Och lyc­kan i att få åter­vända till en par­fym, som då både har en slags ursprung­lig asso­ci­a­tion och sedan byggts på med min­nen från när man använt den.

Enchan­ted Forest får mig att tänka på John Bauer och den troll­ska, nor­diska sko­gen. Jag tän­ker på svarta tjär­nar, på Der Erl­kö­nig, på norr­ländska som­mar­nät­ter, på skira spets­gar­di­ner i röda torp där en till synes osyn­lig mygga sur­rar nat­ten ige­nom och hål­ler en vaken,  jag tän­ker på glän­tan i Goblin Mar­ket (Men sell not such in any town), på som­ma­rängar vid sko­gens kant och star­kast av allt är ju alla barn­domsmin­nen från när far­mor tog mig till sko­gen vid vårt lant­ställe för att plocka svamp eller vild­hal­lon — den där sekun­den när hon för­svann bakom en tuva eller gran, och jag kände mig all­de­les ensam; omslu­ten av gra­nar, mossa och sko­gens oför­klar­liga ljud.

Ännu_sitter_Tuvstarr_kvar_och_ser_ner_i_vattnet

John Bauer, »Ännu sit­ter Tuv­starr kvar och ser ner i vatt­net«, 1913.


Comments { 13 }

Tags: , , ,


Dagens doft

balmain ivoireJag äls­kar Bal­mains Ambre Gris: ingen doft jag äger får mig att känna mig så sofisti­ke­rad. Och jag äls­kar den air av ele­gans som flas­kan utstrå­lar. Det låter kanske kons­tigt, men jag tyc­ker till och med att typ­snit­tet på BALMAIN på eti­ket­ten är så fruk­tans­värt vac­kert. Eftersom jag är så för­tjust i Ambre Gris, har jag fun­de­rat på om även Bal­mains Ivo­ire kanske är något för mig. Samma typ­snitt, samma tillfredsställelse?

Efter att ha bli­vit bju­den på mat och vin av en äldre bil­dad herre som till exem­pel berät­tade om en gång när han delade taxi med Isa­bel Allende i Lon­don, begav jag mig till Åhléns citys nya trev­liga par­fymav­del­ning och tän­ker att käns­lan av ele­gans som vilat över min kväll gjorde den till det opti­mala till­fäl­let att testa Ivo­ire igen. Så det gjorde jag. Det var bara två tim­mar sedan, men den har näs­tan för­svun­nit från min hand­led redan. Å andra sidan tror jag att min hud lik­som slu­kar par­fym på ett när­mast buli­miskt sätt, vil­ket är väl­digt dåligt med tanke på att jag för­drar par­fym som inte dof­tar spe­ci­ellt starkt. Ett så kal­lat moment 22.

Hur som helst. Ivo­ire beskrivs i min fina nit­ti­o­tals­bok »100 legen­da­riska par­fy­mer« som en doft ska­pad för en »strå­lande vac­ker kvinna klädd i blekt siden« som Pierre Bal­main fan­ti­se­rade ihop vid ett ope­ra­besök 1979. Själv tyc­ker jag att den dof­tar mer som 1979 än som opera. Pre­cis som jag tyc­ker att Ambre Gris har något vagt, sjut­ti­o­ta­ligt över sig, trots att den är från 2008. Jag kan inte för­klara det här, det är mer en känsla. Av Sigour­ney Wea­ver i »Ice Storm« och den fan­tas­tiska, fisk­bensmönst­rade kap­pan som Julie Christie bär i den jät­te­bra fil­men »Don’t look now« (det kom­mer nog snart ett sepa­rat blog­gin­lägg om den).

Både Ambre Gris och Ivo­ire lan­dar i en doft som jag inte kan beskriva som annat än gräd­dig. Jag är väl­digt fasci­ne­rad av det, eftersom jag äls­kar allt som är gräd­digt. Och eftersom jag gil­lar gour­manddof­ter — par­fym som dof­tar som något man äter. Det gör egent­li­gen inte Ivo­ire alls (Ambre Gris gör det lite, eftersom den dof­tar nej­lika och pep­par), den är mer som att dofta på något trä­skrin på Indiska på åtti­o­ta­let (minns ni hur det dof­tade på Indiska på  åtti­o­ta­let?! Rökelse all over the place.) som någon lagt en rosknopp och ett grönt blad på, och sedan hällt grädde över.

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag behö­ver en vårdoft, och Ivo­ire skulle kunna vara den. Men jag är fat­tig. Jag skulle kunna beställa ett prov, men då får jag ju inte eti­ket­ten. Med typ­snit­tet. Vil­ket dilemma.


Comments { 5 }

Tags: , ,


Dagens doft

Brigitte från Tocca, en par­fym som givet­vis är inspi­re­rad av Bri­gitte Bar­dot. Den bör­jar med att dofta väl­digt myc­ket nej­lika, fort­sät­ter kryd­digt och lite fruk­tigt, innan den ganska snabbt klingar av och läm­nar ett varmt, trä­igt spår på huden.

Jag, som knappt har sett någon film med Bri­gitte Bar­dot, hade före­ställt mig en doft inspi­re­rad av henne som soc­ker­söt, lik­som käns­lan av att cykla på den franska lands­byg­den med vin­den i håret och skratta ett por­lande skratt och ha på sig en mjuk tröja. Men nej, så dof­tar inte Toc­cas Bri­gitte. Det finns ett kärvt drag i dof­ten, som ver­kar rim­ligt när jag blädd­rar i Simone de Beau­vo­ris ”Bri­gitte Bar­dot och Loli­ta­syndro­met” från 1959. I en essä som för­sö­ker för­stå det då sam­tida feno­me­net Bri­gitte Bar­dot skri­ver de Beauvoir:

”Hen­nes ero­ti­cism är inte magisk, den är aggres­siv. I kär­le­kens spel är hon jäga­ren lika myc­ket som bytet. Man­nen är ett objekt för henne pre­cis som hon är ett objekt för honom.”

Det är den Bri­gitte som finns i Toc­cas doft. Som alltså dof­tar nej­lika, men även lite barr­träd, jag tän­ker solvarma cypres­ser, pin­je­träd vid Medel­ha­vet, och något som jag inte vet hur jag ska beskriva på annat sätt än ani­ma­liskt, dju­riskt. ”Katt­piss”, läser jag i en kom­men­tar. Jag för­står hur man tän­ker då, även om jag inte hål­ler med.

Bri­gitte är sexig på ett lite påstri­digt sätt, en sen­som­mar­doft för den hung­riga och grymma måna­den augusti sna­rare än för den ljusa, lätt­sin­niga för­som­ma­ren. En doft för tiden då kväl­larna bör­jat bli mörka nog för att man ska kunna göra saker i hem­lig­het igen.

Jag gil­lar egent­li­gen inte dof­ten sär­skilt myc­ket, men jag blir ändå fasci­ne­rad. Som en per­son man både stör sig på och loc­kas av.

.

Bild: Bri­gitte Bar­dot i Jean-Luc Godards Le Mépris, en film som jag kom­mer att åter­komma till.


Comments { 0 }

Tags: , , , ,


Dagens doft

Sarrasins — Serge Lutens. Den dof­tar som Lana del Reys Natio­nal Ant­hem låter.


Comments { 1 }

Tags: , ,


Dagens doft

Vanilla från Jalaine. Som att ha svet­tigt sex med någon i Marie Anto­i­net­tes kök.


Comments { 0 }

Tags: , ,