Ondskans estetik II, en utvikning

maleficent01
Som tidigare nämnt i denna blogg så befinner sig både Anna och jag just nu djupt nere i maleficentträsket, med anledning av den film som har premiär i slutet av maj. Maleficent, eller ”den onda fén” tronar över den totala disneyproduktionens onda karaktärer då hon, till skillnad från många andra, aldrig visar en nyans av vare sig ånger eller uppgivelse. Hon är överlagd, sarkastisk, sveper fram i sin egen rationalitet. Cruella de Vil? Inte ondare än hur högt samtiden värderar små, mjuka, fläckiga djurliv, om än en fantastisk sagovariant av Absolutely Fabulous’ Patsy Stone. Den onda drottningen Grimhilde? Fåfäng och neurotisk. Ursula? Både ond och med ett sinne för humor, men eftersom jag under min uppväxt kom att förstå att det ”inte är ok att vara tjock” så kunde jag aldrig till fullo respektera Ursula. Detta understryks i uppföljaren (Return to the sea) vari Ursula ersätts av sin anorektiskt smala syster Morgana. Jag kan heller inte påminna mig om någon disneyskurk av manligt kön som överträffar Maleficent, då de flesta är ofrivilligt komiska och besegras med andra medel än den våldsamma död hon går till mötes. Den man som står Maleficent närmast är nog Jafar, på grund av hans känsla för mode och faktumet att han får möta döden. Men den sarkasm och elakhet som man skulle kunna dra som parallell till Maleficent, är totalt sprungen ur att han är en lismande, ryggradslös byråkrat – inte ur någon fullkomlig ondska. Eller som Maleficent själv proklamerar: ”Me, the mistress of all evil.”

Nog om detta. Jag var bara tvungen att få det ur mig. Det är ju så roligt att lista och avfärda saker och ting!

Jag kan inte låta bli att tycka att den estetik som Anna samlar i sitt inlägg har någonting sensuellt, nästan snuskigt, över sig. Kanske beror det på Maleficents stora ondska kombinerat med att man inte till fullo får se henne bakom hennes brutalt designade medeltidsdräkt, som en blinkning från den bortgångne Alexander McQueen. Så självbehärskad, ger inte av sig själv och är på så vis kysk, men inte på ett oskuldsfullt utan snarare perverterat vis. Kanske hade Maleficent blivit en bra pianolärarinna? För att dra det långt så tycker jag att tanken på ett erotiskt-psykologiskt äventyr mellan Maleficent och Aurora rimlig: Maleficent kedjar prinsessan Aurora vid sängen i ett passivt sömntillstånd, stänger in henne i en bur av vassa törnen, gör henne till sin sovande blomma och håller henne borta från den heterosexuella, monogama, rojalistiska kärleken. En viktig disclaimer här är att jag omöjligt kan föreställa mig Maleficent utföra praktiska, sexuella handlingar. Det jag försöker komma åt är snarare hennes l’air du sexe, som kommer av makt – inte figur.

maleficent09Alexander McQueen

I september 2013 anmäldes ett program (”Riddaren av Pelargonien”) på SVT Barnkanalen, då anmälaren ansåg att den törnrosaliknande intrigen – en kvinna blir kysst i sömnen – är sexuellt trakasseri och att gestalta sådant i sagor innebär att ”vänja barn vid en våldtäktskultur där fri vilja och medgivande suddas ut och den starkes rätt härskar”. Granskningsnämnden valde att lägga ned ärendet. Kanske hade det varit bra med en Maleficent i denna historia, som gör allt som står i hennes makt för att förhindra kyssen.

Ett problem här tror jag kan vara sexualiseringen av handlingar som snarare kan vara mer allmänna ömhetstecken. Handtag, famntag, klapp eller kyss. En kyss behöver inte vara ett övertramp på integriteten eller ett intrång i kroppen även om den är oväntad, och om kyssen i fråga väcker en prinsessa ur en hundraårig, ofrivillig sömn är den gissningsvis önskvärd. Jag minns att jag som barn brukade reagera på just kyssandet som handlingar nästan främmande allmänna till sin natur. I sagorna så kysste mödrarna sina barn innan de gick genom skogen till skolan, små pojkar kysste sina fäder innan de drog ut i krig, och ibland kysste barn varandra av glädje eller av sorg. I någon historia kysste en kvinna en vacker, sovande man, som hon trodde att hon inte kunde få, och allt var gott, så att säga. No harm done. Hemma hos mig kramades vi ibland, men vi kysstes inte. Det verkade vara någonting gammaldags, eller kanske franskt, att ägna sig åt.

maleficent10

Tillbaka till samtiden, eller nästan samtiden: I augusti 2012 på The National Art Museum of Ukraine uppfördes en uppdaterad version av törnrosasagan i form av en performance, regisserad av konstnären Taras Polataiko. Fem kvinnor turades om att sova på muséet och väckas av en kyssugen besökare. I gengälld lovade kvinnorna att frivilligt gifta sig med utdelaren, som innan hen utdelar sin kyss måste skriva på ett kontrakt på att fullfölja äktenskapet. Detta skapade problem då den 24-åriga stylisten Yana Gurzhiy vaknade ur sin slummer av en kyss från 22-åriga studentskan Katya Kopulenko – då den ukrainska staten inte godkänner giftermål mellan personer av samma kön. I detta fall rör det sig alltså om oförutsägbara kyssar på en kvinnokropp i ett medvetslöst tillstånd, men de är inte förbjudna, eller opåbudna, utan noggrant förberedda och önskade.

maleficent04Sleeping Beauty in the Wood (1912) av Maxfield Parrish

Det kan dock tyckas osannolikt att en historia om en ung, sovande skönhet inte skulle inrymma något som helst våld. Sagan om Törnrosa har sina rötter i 1600-talets Italien, innan bröderna Grimm plockade upp henne som ”Little Brier-Rose” i sin sagoskatt i början av 1800-talet. I italienaren Giambattista Bastiles ”Sun, Moon, and Talia”, som är en ganska lång och omständlig läsning för att vara en saga, faller Talia (Törnrosa) i sömn efter att ha fått en predestinerad sticka från en spinnrock inkilad under sin nagel.  En förbipasserande (ja) kung våldför sig på henne sexuellt, vilket leder till att hon föder de två tvillingarna Sun och Moon. Hon vaknar inte av vare sig samlag, graviditet eller förlossning. När spädbarnen söker hennes bröst utan att finna det börjar de istället suga på moderns fingertoppar, och de suger så hårt att stickan från spinnrocken släpper såret och hon vaknar. Senare gifter hon sig med kungen, efter att han av misstag  varit nära att  äta upp de två barnen. Något för Barnkanalen?

maleficent05Sleeping Beauty av Thomas Ralph Spence (1845-1918)

I den ursprungliga törnrosasagan är frånvaron av Maleficent total. I senare versioner av sagan är hennes roll närvarande, men nedtonad. Över tid kan man säga att det gått från att vara en saga om en (våldsam) man och en sovande kvinna, till en saga om en (våldsam) kvinna och en sovande kvinna, för att slutligen bli en historia om en enda (våldsam) kvinna, komplex till sin karaktär. I de gamla sagoversionerna är Maleficent inte sällan en gammal, puckelryggad fé, utseendemässigt frånstötande, som blir arg för att hon inte får någon guldtallrik att äta från vid prinsessdopet. I vår spelar Angelina Jolie, en av världens mest attraktiva kvinnor med en till synes särskilt klarsynt, modig och ömmande personlighet, rollen som Maleficent. Det känns symptomatiskt på något vis… En karaktär som växt under flera hundra år för att slutligen, 2014, explodera!

För den som behöver stilla sin törst efter törnrosafilmatiseringar kan jag rekommendera australiensiska Julia Leigh’s regidebut Sleeping Beauty från 2011. Filmen är duktigt sågad från de flesta perspektiv, men jag anser den sevärd inte minst med anledning av dess estetik. Känsliga tittare varnas.

maleficent07
maleficent08
maleficent06


Comments { 8 }

Tags: , , , , ,


Ondskans estetik

Igår kväll, när jag och Sofie drack prosecco i Göteborg, lyssnade vi på Lana del Reys senaste låt, som är soundtracket till Disneys Maleficent. Det är en cover på Once Upon A Dream och kan höras i den här trailern:

Här är en till trailer för filmen:

Jag älskar när Maleficents röstläge går ned och liksom släpar på slutet i ”I am not afraid”. Det är så snyggt!

Vad gäller just Disney, fantasy och sci-fi, är jag ofta dragen till ondskans estetik. Maleficent är snygg, tycker jag (ni måste alltså se de båda filmklipp jag lagt upp ovan).

En annan snygg ondskefull är Jennifer Lopez i en sekvens i filmen The Cell:

ishioka-the cell

Och så gillar jag ju Snövits styvmor, men det vet ni redan:

En annan stil jag gillar är den som Quaithe i Game of Thrones har, men jag är inte helt säker på att hon är ond:

Jag skulle kanske inte kalla Mouth of Sauron för vacker, men det är något med estetiken som tilltalar mig även här:

Ondskans estetik – det är inte prêt-à-porter direkt, men Maleficents röda läppar, det höga ”håret” och de långa, slanka men tunga svarta textilierna med inslag av päls känns som en socialt accepterad stil att anamma.


Comments { 10 }

Tags: , , , , , ,