Il Giardino

Jag har varit i Rom, egent­li­gen inte för att köpa par­fym men nu blev det så ändå. Pojk­frö­ken mer eller mindre tving­ade mig att besöka Campomarzio70 på Via Vit­to­ria och det var bara att lyda. Svag för det dra­ma­tiska, tea­trala och eska­pis­tiska har jag lyc­kats samla ihop diverse dof­ter som alla på sitt sätt är under­bara men kanske inte så var­dag­liga. Den senaste tiden har jag sak­nat något litet lät­tare att bära dagar som bara är helt van­liga dagar. Jag är nega­tivt inställd till att alla dagar inte är extra­or­di­nära men det ver­kar inte fin­nas så myc­ket att göra åt den saken så det är bara att foga sig in i ledet.

Givet­vis vill jag inte ha någon helt van­lig par­fym, men kanske något mer låg­mält än vad som annars åter­finns i bad­rums­skå­pet. Jag trodde först att det var det blom­miga jag skulle söka mig till, men alla utpräg­lade blomdof­ter har haft en två­lig ton som jag ogil­lar. Jag vill inte dofta tvål. Par­fym ska inte lukta rent tyc­ker jag. Fak­tum är att jag nog tyc­ker tvärtom — det ska inte vara fräscht och kli­niskt utan präg­lat. Krop­pen är inte ett bad­kar, kakel­platta eller vask som ska skrub­bas rent. Nu lever vi i så hygi­enska tider att par­fym inte längre hand­lar om att dölja odö­rer utan sna­rare för­stärka dof­ter och andra sinn­liga sen­sa­tio­ner för­knip­pade med krop­pen. Om stank och odö­rer förr i tiden har Peter Englund skri­vit och jag kan varmt rekom­men­dera hans text om det. Jag dof­tade litet på Santa Maria Novel­las äldsta doft till exem­pel och det var all­de­les för skarpt och fräscht för mig, till och med en spri­tig not som för att lösa upp någon fet kropp­s­o­dör. Det var trist eftersom jag till­ta­la­des myc­ket av tan­ken på att bära samma doft som Kata­rina av Medici en gång gjort.

Nåväl, på Campomarzio70 talade jag om vad jag var ute efter och fick där­ef­ter prova ett antal före­slagna dof­ter. Jag bad spe­ci­fikt om ita­li­enska mär­ken vil­ket var ett sätt att ratio­na­li­sera ett stun­dande dyrt inköp — att jag ju var tvungen att PASSA när jag var i Rom (man är inte direkt ovan vid shop­ping så att säga). Fast­nade hur som helst för en under­bar doft från mär­ket Pant­heon Roma, som har en begrän­sad och vad det ver­kar rätt så smal pro­duk­tion. Deras kon­cept utgår ifrån konst­nä­ren Rafael och hans äls­ka­rinna och stora kär­lek Marg­he­rita. Rafael är ju begra­ven i Pant­heon så på så vis hänger före­tags­nam­net ihop med kon­cep­tet. Jag köpte Il Giar­dino, som är döpt efter träd­går­den i Tras­te­vere där de äls­kande tu hade sina natt­liga möten. Det är en oer­hört grön doft. Pant­heon själva beskri­ver den som »Green, woody and slightly pun­gent 
yet at the same time har­mo­ni­ous. 
It expres­ses the pro­file of a per­son who is dis­tin­gu­ished and deli­cate, 
sin­cere and spon­ta­ne­ous, but also deep and thought­ful…«. Det här är väl som med horo­skop, men jag tyc­ker att den pas­sar mig. Jag äls­kar den i alla fall! Jag har ald­rig haft en rik­tig grön doft tidi­gare för jag har, tja, tyckt att det känts all­de­les för kom­mer­si­ellt och van­ligt och abso­lut inte så som jag vill dofta. Det här är min nya doft­kär­lek, den känns så ele­gant i all sin enkel­het. Den är pre­cis så som jag ändå kan accep­tera vad gäl­ler var­dag­lig­he­ten: den är  då själv­klart mer än det andra i samma kate­gori. Den mot­sva­ras av ett glas vin till lun­chen en arbets­dag, ett rött läpp­stift på kon­to­ret, klac­kar fastän man inte ska träffa någon spe­ci­ell. Den är helt enkelt väl­digt romersk.
giardino


Comments { 2 }

Tags: , , , ,


Paradisisk, gudomlig och helig doft

Det finns nog inget sinn­ligt star­kare än när en bekant doft pus­tar förbi i ett otip­pat sam­man­hang, och man lik­som vid en deja vu paniskt sökande efter sam­man­hang för­sö­ker för­stå vad det är man åter­upp­le­ver. En gam­mal kär­lek pas­se­rar en plöts­ligt på gatan — nej, det var någon som hade samma tvätt­me­del som han. Jag är sex år gam­mal och sit­ter på stran­den i norra Ita­lien varje gång jag ska­lar en apel­sin. Det är skolav­slut­ning vid Kata­rina kyrka när syre­nen blom­mar — nej, det är juni­natt och jag lyss­nar efter syr­sor. Det finns inga i syr­sor i stan och dig­nande syrenkla­sar vid Hornstulls strand kas­tar mig till­baka till land­stäl­let i Sörm­land, långt från bilar och nattliv.

I André Gides »Pas­to­ral­sym­fo­nin« tror en blind flicka att värme och fågelsång är kau­salt sam­man­kopp­lade eftersom som hon all­tid känt värme när hon hört fåg­larna sjunga. Blir det inte lätt så med dof­ter också, att de blir något utö­ver en lukt — kanske en plats, en känsla, en män­ni­ska, en tid, en läng­tan? Doft har ett ele­ment av sna­rast över­jor­disk ver­kan i sin ome­del­bar­het, där asso­ci­a­tions­ked­jor av olika karak­tär hejd­löst trig­gas av vad som upp­levs som av yttre påver­kan sna­rare än kopp­lat till det inre och det egna minnet.

I antik gre­kisk reli­gion ansågs gudarna vara för­knip­pade med väl­doft, men även de själva var käns­liga för såväl dof­ter som odö­rer. Jupi­ter eller Zeus ska i Ili­a­den vara bekym­rad över vem som skulle offra rökelse till honom om gudarna skulle driva ige­nom sin plan att för­inta mänsk­lig­he­ten. Män­ni­skan sko­na­des såle­des eftersom det var otänk­bart för guden att exi­stera utan att bli för­sedd med väldoft.

Inom islam sägs blo­det från mar­ty­rer dofta spe­ci­ellt. En gudom­lig doft, som ofta beskrivs som myrra eller musk, har rap­por­te­rats från döda krop­par även i vår egen sam­tid. Enstaka histo­rier finns om stu­pade män, sol­da­ter, jiha­dis­ter, mar­ty­rer — män som stri­der i olika sam­man­hang, nu senast i Syrien, där de döda krop­parna eller blo­det från dem bevi­sar deras mar­tyr­sta­tus genom att börja dofta sött. Lika­dant var de kristna mar­ty­rer­nas blod aro­ma­tiskt och kunde fylla hela are­nor med väl­doft under romersk tid när de tor­te­ra­des till döds.

Andreas Båsk skri­ver om indol i tex­ten »Det dof­tar död«: Indol åter­finns i flera vita blom­mor och står för den där skeva tonen som hind­rar att de bara luk­tar svuls­tigt eller gul­ligt. Det är indo­ler som ger liv och dyna­mik till jas­min, syren, apel­sin­blomma och lil­je­kon­valj. Men ämnet ska­pas också när vi dör och bör­jar bry­tas ned av mikro­or­ga­nis­mer. Och när de här blom­morna dof­tar som bäst och snyg­gast finns det näs­tan all­tid en död ladd­ning i dem, ett blekt flor i luf­ten, som om Ofelias lik flu­tit förbi i en sir­lig å en bit bort.

Är det indol som upp­levs som den gudom­liga doft mar­ty­rer rap­por­te­rats avge, både i vår egen och för­flu­ten tid? På Wikipedia-sidan om feno­me­net »Odour of San­ctity« står att läsa att den heliga dof­ten kanske är ace­ton. Krop­par som för­ne­kats mat genom fasta eller svält bör­jar dofta ace­ton efter ett tag — alla vi som haft ätstör­ningar i vår när­het kän­ner till detta och vi är nog nega­tivt inställda till att den heliga doft skulle vara som ano­rek­ti­kerns ande­dräkt. Odour of San­ctity, ett medel­tida feno­men som för­knip­pas med hel­gon sna­rare än mar­ty­rer tycks vidare ha drab­bat hel­gon utsatta för stig­mata. Dof­ten av helig­het refe­re­rar såväl till en fak­tisk doft hel­gon utsönd­rar — då sär­skilt ur sina sår av stig­mata — men också till ett till­stånd pre­cis i döds­ö­gon­blic­ket för den som är helt utan synd. Med denna logik borde Den heliga jung­fru Maria dof­tat så som dof­ten av helig­het beskrivs då hon var ju avlad och född samt levde ett liv utan synd.

Vi vet inte hur den högt väl­sig­nade jung­frun dof­tade och få av oss kom­mer i kon­takt med mar­ty­rer och hel­gons blod eller för all del deras döds­ö­gon­blick. Hopp om gudom­lig doft finns dock i livet efter detta, det lär vi oss av Efraim Syri­ern i »Hymns on Para­dise« (jag tyc­ker modi­fy­ing somewhat that curse upon the earth by the scent of its aro­mas är oer­hört vac­kert att före­ställa sig och om jag läser honom rätt finns möj­lig­het för den gud­fruk­tige att ta del av den para­di­siska dof­ten även i detta liv… Döm för er själva!):

12.    Thus it is with anot­her spring,
full of per­fu­mes,
which issues from Eden
and penetra­tes into the atmosphere
as a bene­fi­cial bre­eze
by which our souls are stir­red;
our inha­la­tion is hea­led
by this healing bre­ath
from Para­dise;
springs receive a bles­sing
from that bles­sed spring
which issues forth from there.

 13.    Avast­cen­ser
exhaling fragrance
impreg­na­tes the air
with its odo­ri­fe­rous smoke,
impar­ting to all who are near it
a whiff from which to bene­fit.
How much the more so
with Para­dise the glo­ri­ous:
even its fence assists us,
modi­fy­ing somewhat
that curse upon the earth
by the scent of its aromas.

14.    When the bles­sed Apost­les
were gat­he­red toget­her
the place shook
and the scent of Para­dise,
having recog­ni­zed its home,
pou­red forth its per­fu­mes,
deligh­ting the heralds
by whom
the guests are instruc­ted
and come to His ban­quet;
eagerly He awaits their arri­val
for He is the Lover of mankind.

 15.    Make me worthy through Your grace
to attain to Paradise’s gift
–this tre­a­sure of per­fu­mes,
this store­house of scents.
My hunger takes delight
in the bre­ath of its fragrance,
for its scent gives nou­rish­ment to all
at all times,
and who­e­ver inha­les it
is over­joyed and for­gets his earthly bread;
this is the table of the King­dom–
bles­sed is He who pre­pa­red it in Eden.


Comments { 2 }

Tags: , , , , , , ,


Skönhetsnytt!

Jag kunde inte hålla mig. Efter att Anna tip­sat om Beauty Clubs utför­sälj­ning beställde jag en Flaw­less Radi­ance. Det var 70 pro­cents rabatt, så den var näs­tan gra­tis (inta­lade hon sig). Där­e­mot måste jag erkänna att jag inte rik­tigt har koll på vad det är för pro­dukt jag har beställt, men visst låter den för­träff­lig: »Radi­ance är som ett retu­sche­rande, för­yng­rande fil­ter för huden. Den läg­ger sig som en mjuk, pär­le­mor­skim­rande slöja som slä­tar ut ojämn­he­ter, ska­par en otro­ligt vac­ker lys­ter och ger huden ett visu­ellt lyft.« Jag åter­kom­mer med omdöme när jag har pro­vat den.

I lör­dags var jag på fest. Jag hade på mig en sam­mets­klän­ning, drack för myc­ket och dan­sade till Com­mon People. Det var hur trev­ligt som helst! När jag snur­rade omkring på dans­gol­vet var jag tvungen att rycka tag i en tjej för att fråga vad hon hade för par­fym på sig. Hyp­no­tic Poi­son, visade det sig. Den dof­tade helt otro­ligt! Söt vanilj, kokos, rökelse och…en massa annat exo­tiskt. Jag ska beställa ett prov, och hop­pas att den kom­mer att vara lika fan­tas­tisk på mig. För en massa år sedan använde jag Tendre Poi­son, men när den slu­tade till­ver­kas utveck­lade jag ett slags myc­ket djup och myc­ket barns­lig aver­sion mot alla de andra Poi­so­nerna. Var­för fick de fin­nas kvar, men inte Tendre Poi­son? Det är fort­fa­rande en rele­vant fråga – gamla Tendre-flaskor säljs dyrt på bland annat ebay – men man ska inte ta ut sin ilska på helt oskyl­diga parfymer.

sgtacd05f006344009-1

Jag ser verk­li­gen fram emot att dofta som Monica Bellucci!


Comments { 7 }

Tags: , , , , , , ,