Röda dagar

Drastic från China Glaze är det lack jag oftast återkommer till. Eller ”återkommer” och ”återkommer” – det är i princip det enda lack jag använder bortsett från de få gånger jag försöker mig på något blekrosa i förhoppning om att det ska vara den perfekta Marilyn Monroe sitter i soffan och läser Arthur Millers manus-färgen, vilket det aldrig är.

Jag föredrar aningen mörkare färger (Drastic är djupare och liksom mustigare än det ser ut att vara på bilden), för jag tycker att de är lite mer lågmälda och lättare att matcha med det man har på sig. Dessutom ser mina händer torra och nariga ut när jag har röda lack som är mer åt tomat/tomte-hållet. Tidigare brukade jag alltid använda Bordeaux från Essie, som är en ännu djupare färg än Drastic, men de har gjort något så irriterande som att ändra färgen men inte namnet. Köper man Bordeaux nu får man alltså inte samma Bor­deaux som tidigare, utan något rost-röd-brunt lack som inte alls är fint. Däremot har Essie en massa klarröda lack som är riktigt snygga, bland annat Russian Roulette och A-List.

Rött nagellack är pålitligt och tidlöst på samma sätt som Den lilla svarta, ett pärlhalsband eller ett par ballerinaskor. Och det är hett! Jag tycker att det för tankarna till sena vinterfester med en massa snygga människor i trånga lägenheter, knappt upplysta av levande ljus och det svaga skenet från gatlyktorna utanför. Sådana fester som är så varma att man utan problem kan gå ut i kylan på balkongen och röka utan att börja frysa, och den enda anledningen till att man röker är att man tycker att det ser så tjusigt och franskt ut när man håller cigaretten mellan fingrarna.

bild1

 

Bild: Två lager Drastic från China Glaze.


Comments { 2 }

Tags: , , , , , ,


Mamelon Rose

När jag låg och filosoferade i sängen i går kväll slog det mig att Eternal Optimist (som jag skrev om här) är ett älskarinnelack. I dagsljus är det lite för vulgärt för att jag ska känna mig helt bekväm, men i sovrummet, bland prassliga lakan och i det dämpade skenet från ett stearinljus, kändes det plötsligt helt rätt. Färgen var inte längre lika påträngande skär utan mer åt det dimmigt brun-rosa hållet, ungefär som ett par bleka bröstvårtor, och mina händer såg nakna ut på samma sätt som en kropp ser naken ut i tunna, cremefärgade underkläder.

Eternal Optimist är verkligen inte ett mångsidiga nagellack, men det har sin uppgift att fylla när man är i behov av en färg som får en att känna sig som en förförisk Sidney Sheldon-kvinna, och när man vet säkert att man inte kommer att lämna sovrummet.

marilyn-monroe-bert-stern

 

Bild: Marilyn Monroe fotograferad av Bert Stern 1962, under det som kom att kallas The Last Sitting.


Comments { 0 }

Tags: , , , ,


Eternal optimist

Det är verkligen svårt att hitta fina beiga nagellack. Jag är rätt nöjd med Samoan Sand från OPI, men jag skulle vilja ha något som är aningen mindre grådaskigt. För ett par veckor sedan köpte jag Eternal Optimist från Essie, och i dag testade jag det för första gången, Men nja, jag vet inte riktigt om det var så mycket att hänga i julgranen. Det var väl helt okej, men jag hade önskat att det var lite ljusare och gräddigare i färgen. Jag tycker att det är lite för rosa på ett sätt som för tankarna till de lack min mamma brukade använda på somrarna när jag var liten. Jag inser när jag skriver det här att den typen av associationer faktiskt är ganska eftersträvansvärda, men det är inte riktigt vad jag är ute efter just nu. Jag vill inte ha en glad färg, utan en dämpad, dimmig, drömsk färg. En färg som man föreställer sig att Marilyn Monroe hade på sina naglar när hon satt osminkad i soffan och läste Arthur Millers manus.

bild-1

 

Bild: Två lager Eternal Optimist från Essie.


Comments { 5 }

Tags: , , , ,