Det danska modetidskriftsundret

danskt_


De senaste åren har jag nästan bara köpt danska modemagasin. Med undantag för något brittiskt, men framför allt har jag helt slutat med de svenska. Det är något med de danska tidskrifterna – jag brukar köpa Cover, Costume och Eurowoman, varav den senare blivit min favorit, trots både sämst namn, logotype och omslag, men i just det här fallet väljer jag att inte döma efter utsidan – som är helt annorlunda än de svenska.

Elin Klings Styleby är ett uppenbart försök att göra en svensk variant av danskt modemagasin, men jag tycker inte alls att det är lyckat. Den liknar sina danska förebilder i det att den är ett renodlad modetidning, vilket innebär att man slipper sådant som till exempel Elle och Damernas Värld delvis består av – horoskop, relationer, sånt som kvinnor uppenbarligen antas vara intresserade av. Men de danska tidskrifterna har bättre plocksidor (jag älskar plocksidor! Jag skulle gärna läsa ett modemagasin med enbart plocksidor), och det är skönt att slippa se de vanliga svenska modemänniskorna på sidorna. I de danska tidskrifterna heter kvinnorna sånt som Maiken och Nadja och är är ofta lite sådär by Malene Birger-boho-chica, på ett sätt som jag mot min vilja har börjat gilla.

I min favorit Eurowoman får man också intervjuer och artiklar om personer man faktiskt vill läsa om: i de senaste numren Dasha Zhukova (rysk gallerist, tidskriftsredaktör och designer, verksam i den där lite skrämmande med fascinerande världen där mode- och konstscenen möts och alla verkar vara väldigt rika), Girls-Lena Dunham, make up-gudinnan Lisa Eldridge (som jag gissar att både Beatrice och jag kommer att skriva om snart igen!) och modebloggaren Garance Doré.

I övrigt har jag i min analys av de danska modemagasinen lyckats koncentrera mitt gillande till tre punkter:

1. Redaktionerna verkar bestå av människor med ett genuint kulturintresse, snarare än ett intresse för enbart mode och trender. Det märks i allt från temanummer (Cover gjorde för några år sedan ett nummer med litteraturtema, med plocksidor fulla av böcker, modereportage inspirerade av Karen Blixen, intervjuer med personer som berättade om sina favoritböcker, något som känns HELT otänkbart att till exempel Styleby skulle göra med trovärdighet) till detaljer (man tipsar om konstutställningar, prylar från museishoppar, är inte rädd för att ge texter en historisk förankring och välja gamla bilder för att illustrera dem. Till och med annonsmaterialet känns mer sofistikerat än i de svenska tidskrifterna: Royal Copenhagen och konsthallar dyker upp bland de vanliga annonserna för smink och kläder.) Trots det befinner sig de danska magasinen som jag läser på en betydligt lättsammare och mindre arty nivå än till exempel Bon: de handlar mer om shopping än om mode som konstform, men de lyckas vara lättsamma med substans.

2. Åldern på kvinnorna som förekommer varierar på ett sätt som känns både sympatiskt och trovärdigt. Med stigande ålder får jag svårare och svårare för reportage om tjugåringar med bra smak, men i de danska tidskrifterna porträtteras kvinnor i alla möjliga åldrar. Fotomodellerna är fortfarande väldigt unga, men kvinnorna som berättar om sin stil eller visar upp sin garderob kan lika gärna vara 40+.

3. I modereportagen förekommer bilder där modellerna visar brösten eller röker en cigarett, vilket känns lite skönt kontinentalt och dekadent. Danskt frigjort liksom. Jag gillar det.

Förut brukade jag önska att det skulle komma ett svenskt modemagasin som var precis som de danska, men jag har slutat önska det nu (om jag inte får göra det själv!). Tills dess är jag nöjd och glad med att köpa Cover, Costume och Eurowoman. Som bonus lär man sig lite danska!

dansk kvinna_

Bild: Typisk dansk snygg vuxen kvinna, ur majnumret av Eurowoman.


Comments { 3 }

Tags: , , , ,