Om kläder och rum

En gång i tiden skrev jag en uppsats i modevetenskap om följande filmklipp:

Det är ur filmen The Cell, och mitt fokus (tillsammans med min medskribent) var relationen mellan klädedräkt och rum. Som ni ser i klippet är The Demon King, som han kallas, klädd i en drapering som också är en del av rummets inredning. Just det är närmast estetisk perfektion för mig (jag har vissa synpunkter på hans utseende i övrigt). Det är något med gränslandet mellan kropp och omgivning som helt enkelt är min grej.

The Cell har en särpräglad estetik som på många sätt känns väldigt tidstypisk. Den är från sekelskiftet 2000. Jennifer Lopez spelar huvudrollen. Det handlar delvis om ny teknik, och spänningen mellan mänsklighet och tekniska landvinningar. Det är en obehaglig film. Mycket utspelar sig i fiktiva världar, som är en seriemördares undermedvetna.

The-Cell-2000 The-Cell-221 The-Cell-005 The-Cell-700 ZrkF4

Det fenomen eller vad man ska kalla det som jag tycker är så intressant, nämligen att klädedräkten också är en del av och kan förändra rummet, illustrerat nedan om ni inte orkade se klippet, är dock inget nytt.

965

I vår uppsats spårade vi ett antal historiska exempel där klädedräkt direkt korresponderar med rumsinteriörer, och där klädedräkt och rum påverkar varandra på olika sätt.

Flertalet modeteoretiker talar om textilens symboliska roll som avskiljare. Namn som Benjamin och Derrida formulerade tankar om utrymmen mellan kropp och rum eller kropp och textil som ett slags mitt-emellan rum mellan kropp och omvärld (som också anknyter till Bakhtins begrepp den groteska kroppen… men det kan vi prata om någon annan gång) där textilen också kan anta rollen som sublimering.

Ett av våra historiska exempel på direkt korrelation mellan kläder och rum, var oerhört subtilt. Sammet i det sena 1800-talets borgerliga miljö laddades med erotiska undertoner, samtidigt som det bekräftade hemmets varma trygghet – i kontrast till den hårda, kalla staden. Kvinnan, hemmets väktare, iklädde sig sammeten som en andra hud och hemmet, kvinnans domän, draperades med sammet både för omboning, för att det var på modet men också för tygets erotiska konnotationer. I samspelet mellan kvinnan och hemmet kan man se klädedräkten och inredningen som förlängningar av varandra, särskilt eftersom klädedräkten distanserades från kvinnans kropp med hjälp av stålkrinolinen. (vilket i filmscenen får din direkta motsvarighet  i ringarna på The Demon Kings rygg).

Här två verk av Auguste Toulmouche, målningar som i alla fall jag tycker bär på en underliggande spänning och samtidigt ett oerhört fokus på klädedräkten. I uppsatsen arbetade vi inte med bildmaterial alls, den var helt teoretisk utan visuella jämförelser, så mina bilder i detta inlägg är godtyckligt framgooglade för att, tja, det lämpar sig väl i bloggformatet med litet illustrationer.

0_6fa8e_92af1a8a_XXL tumblr_nlds3iIRmL1rwahceo1_500

Kolla på denna Manet – sidospår – snacka om att klädedräkt och rum går ihop!

Edouard_Manet_005

Genom dräkthistorisk litteratur kan man argumentera för att klädedräkten är ett verktyg för makt, genom vilken en aktör kan ikläda sig den sociala roll som eftersträvas eller förväntas. Visualisera något av alla statsporträtt av regenter från 1500-, 1600- och till viss del 1700-tal – vad hittar vi i bakgrunden om inte någon form av drapering eller textil som ofta men inte alltid relaterar till regentens klädedräkt. Den avbildades klädedräkt kan också i många fall breda ut sig och vidare ut i rummet, som om vore den en förlängning av personen själv som med hjälp av textilen hävdar sin domän där kroppen inte når.

Här några godtyckligt framgooglade exempel igen:
Hyacinthe_Rigaud_(French)_-_Charles_de_Saint-Albin,_Archbishop_of_Cambrai_-_Google_Art_Project GWD271434 Ingres,_Napoleon_on_his_Imperial_throne

I arbetet med uppsatsen började vi fundera på kläders samspel med rum i sammanhang som av olika anledningar inte föll inom ramen för vårt studiematerial.  Ett samtida exempel är kamouflagekläder, som i allra högsta grad samspelar med sitt rum. Att kalla naturen för ett rum kanske låter konstruerat, men vid närmare eftertanke blir det tydligt om man betänker att det finns flera olika typer av miljöer att kamoufleras i. Klädd i kamouflagekläder för en specifik miljö, samspelar du definitivt med och påverkas av ett givet rum, eftersom kamouflaget bryts om du rör dig utanför miljön.

US-Army-training-font-b-uniform-b-font-camouflage-set-male-outdoor-hunting-paintball-sports-clothes

 

 

Litet på samma sätt fungerar ju klädkoder också: det finns rätta (och således också fel) typer av klädedräkter för vissa typer av rum. De hårdast kodade miljöerna är sådana som omöjligt går att avläsa visuellt eller härma: där är allt tankemässigt. En tyst överenskommelse om vad som lämpar sig, och bara de redan invigda kan avgöra vem som passar in eller inte.


Comments { 2 }

Tags: , , , , ,


Skönhet: från bok till film

Har ni läst Gone Girl? Jag vill minnas att det är ett stort fokus på den unga älskarinnas bröst. Att Amy eller om det är Nick, talar om att hon har stora men fasta bröst, typiskt unga. Kanske är det bara jag som tänkte på detta? Men jag var hur som helst spänd när jag såg filmatiseringen av boken, att se dessa bröst. Nu låter jag kanske litet snuskig men jag lovar att mina intentioner är intellektuella! Jag var intresserad av att se hur snygga, stora bröst skulle visualiseras. Skulle de ta fasta på detta? Har de castat skådespelerskan efter brösten? Jag vill minnas att hon i boken är rödhårig – det är hon inte i filmen.

emily-ratajkowski-01-02-03-04-1397274

Emily Ratajkowski som spelar Andie i Gone Girl

Jag tycker att det är intressant att se hur sådant som i text omnämns i positiva ordalag vad gäller utseende sedan visualiseras. Det gäller inte bara kvinnlig skönhet. Självklart är det lika intressant att se hur manliga utseenden tolkas från skrift till bild. Och för att inte tala om landskap. Det måste vara en utmaning att i bild gestalta sådant en läsare redan föreställt sig i sitt inre.

I fallet Gone Girl kanske det inte fanns så många vägar att gå vad gäller tolkningen av ett par riktigt snygga, stora bröst. Eller har jag fel där? Jag vet inte om jag tror på objektiv skönhet, eller att det finns en allmän smak, men visst finns det en slags bild av hur ett par snygga bröst ser ut? Om än konstruerad och inte essentiell – det kan så klart diskuteras.

Svårare blir det med visualisering av sådant som egentligen inte finns i denna värld utan är helt beroende av fantasin. Alvdrottningen Galadriel omnämns som så vacker att man viker sig för hennes blick. Hur castar man en sådan en roll? Tänk på att Sagan om Ringen-filmerna släpptes 2001-2003 och alltså spelades in strax innan. 1990-talets slut. Var Pamela Andersson fortfarande het då? Tänk om man valt henne som Galadriel? Varför blev det inte så? Var Cate Blanchett, som ju valet föll på, verkligen i ropet som en stor skönhet då? Eller konstruerades hon som det i samband med att hon fick spela rollen?

Galadriel_earnest

Cate Blanchett som Lady Galadriel

Ett exempel där man helt frångått förväntningar på rollens utseende är castingen av Kristen Stewart som Snövit i Snow White and the Huntsman. Här fanns det ändå ganska tydliga markörer att förhålla sig till utöver ”vackrast i landet är”: hy vit som snö, läppar röda som blod, hår svart som ebenholts. Jag vet inte om jag tycker att Stewart har sådana färger? Och man verkar inte ha bemödat sig särskilt mycket med att styla henne så heller:

Snow-White-and-the-Huntsman-2-Kristen-Stewart-Forest-Spirit snow-white-and-the-huntsman-4
Kristen Stewart som Snövit

I fallet Kristen Stewart som Snövit är jag ganska säker på att det handlar om att det är just Kristen Stewart, känd från Twilight. Man behöver inte anpassa hennes utseende efter sagan och den traderade uppfattningen om Snövit, för den publik man vänder sig mot har redan ikoniserat Stewart med anledning av hennes tidigare roller.

Frågan är vad som är mest bundet till sin tid: Emily Ratajkowkis byst, Cate Blanchett som Galadriel eller Kristen Stewart som skönhetsikon?


Comments { 1 }

Tags: , , , , , ,