Om kläder och rum

En gång i tiden skrev jag en upp­sats i mode­ve­ten­skap om föl­jande filmklipp:

Det är ur fil­men The Cell, och mitt fokus (till­sam­mans med min med­skri­bent) var rela­tio­nen mel­lan klä­de­dräkt och rum. Som ni ser i klip­pet är The Demon King, som han kal­las, klädd i en dra­pe­ring som också är en del av rum­mets inred­ning. Just det är när­mast este­tisk per­fek­tion för mig (jag har vissa syn­punk­ter på hans utse­ende i övrigt). Det är något med gräns­lan­det mel­lan kropp och omgiv­ning som helt enkelt är min grej.

The Cell har en sär­präg­lad este­tik som på många sätt känns väl­digt tids­ty­pisk. Den är från sekel­skif­tet 2000. Jen­ni­fer Lopez spe­lar huvud­rol­len. Det hand­lar del­vis om ny tek­nik, och spän­ningen mel­lan mänsk­lig­het och tek­niska land­vin­ningar. Det är en obe­hag­lig film. Myc­ket utspe­lar sig i fik­tiva värl­dar, som är en seri­e­mör­da­res undermedvetna.

The-Cell-2000 The-Cell-221 The-Cell-005 The-Cell-700 ZrkF4

Det feno­men eller vad man ska kalla det som jag tyc­ker är så intres­sant, näm­li­gen att klä­de­dräk­ten också är en del av och kan för­ändra rum­met, illu­stre­rat nedan om ni inte orkade se klip­pet, är dock inget nytt.

965

I vår upp­sats spå­rade vi ett antal histo­riska exem­pel där klä­de­dräkt direkt kor­re­spon­de­rar med rum­sin­te­ri­ö­rer, och där klä­de­dräkt och rum påver­kar varandra på olika sätt.

Fler­ta­let mode­te­o­re­ti­ker talar om tex­tilens sym­bo­liska roll som avskil­jare. Namn som Ben­ja­min och Der­rida for­mu­le­rade tan­kar om utrym­men mel­lan kropp och rum eller kropp och tex­til som ett slags mitt-emellan rum mel­lan kropp och omvärld (som också ankny­ter till Bakhtins begrepp den gro­teska krop­pen… men det kan vi prata om någon annan gång) där tex­tilen också kan anta rol­len som sublimering.

Ett av våra histo­riska exem­pel på direkt kor­re­la­tion mel­lan klä­der och rum, var oer­hört sub­tilt. Sam­met i det sena 1800-talets bor­ger­liga miljö lad­da­des med ero­tiska under­to­ner, sam­ti­digt som det bekräf­tade hem­mets varma trygg­het — i kon­trast till den hårda, kalla sta­den. Kvin­nan, hem­mets väk­tare, iklädde sig sam­me­ten som en andra hud och hem­met, kvin­nans domän, dra­pe­ra­des med sam­met både för ombo­ning, för att det var på modet men också för tygets ero­tiska kon­no­ta­tio­ner. I sam­spe­let mel­lan kvin­nan och hem­met kan man se klä­de­dräk­ten och inred­ningen som för­läng­ningar av varandra, sär­skilt eftersom klä­de­dräk­ten distan­se­ra­des från kvin­nans kropp med hjälp av stål­kri­no­li­nen. (vil­ket i filmsce­nen får din direkta mot­sva­rig­het  i ring­arna på The Demon Kings rygg).

Här två verk av Auguste Toul­mouche, mål­ningar som i alla fall jag tyc­ker bär på en under­lig­gande spän­ning och sam­ti­digt ett oer­hört fokus på klä­de­dräk­ten. I upp­sat­sen arbe­tade vi inte med bild­ma­te­rial alls, den var helt teo­re­tisk utan visu­ella jäm­fö­rel­ser, så mina bil­der i detta inlägg är god­tyck­ligt fram­goog­lade för att, tja, det läm­par sig väl i blogg­for­ma­tet med litet illustrationer.

0_6fa8e_92af1a8a_XXL tumblr_nlds3iIRmL1rwahceo1_500

Kolla på denna Manet — sido­spår — snacka om att klä­de­dräkt och rum går ihop!

Edouard_Manet_005

Genom dräkt­hi­sto­risk lit­te­ra­tur kan man argu­men­tera för att klä­de­dräk­ten är ett verk­tyg för makt, genom vil­ken en aktör kan ikläda sig den soci­ala roll som efter­strä­vas eller för­vän­tas. Visu­a­li­sera något av alla stats­por­trätt av regen­ter från 1500-, 1600– och till viss del 1700-tal — vad hit­tar vi i bak­grun­den om inte någon form av dra­pe­ring eller tex­til som ofta men inte all­tid rela­te­rar till regen­tens klä­de­dräkt. Den avbil­da­des klä­de­dräkt kan också i många fall breda ut sig och vidare ut i rum­met, som om vore den en för­läng­ning av per­so­nen själv som med hjälp av tex­tilen häv­dar sin domän där krop­pen inte når.

Här några god­tyck­ligt fram­goog­lade exem­pel igen:
Hyacinthe_Rigaud_(French)_-_Charles_de_Saint-Albin,_Archbishop_of_Cambrai_-_Google_Art_Project GWD271434 Ingres,_Napoleon_on_his_Imperial_throne

I arbe­tet med upp­sat­sen bör­jade vi fun­dera på klä­ders sam­spel med rum i sam­man­hang som av olika anled­ningar inte föll inom ramen för vårt stu­di­e­ma­te­rial.  Ett sam­tida exem­pel är kamou­fla­ge­klä­der, som i allra högsta grad sam­spe­lar med sitt rum. Att kalla natu­ren för ett rum kanske låter kon­stru­e­rat, men vid när­mare efter­tanke blir det tyd­ligt om man betän­ker att det finns flera olika typer av mil­jöer att kamou­fle­ras i. Klädd i kamou­fla­ge­klä­der för en spe­ci­fik miljö, sam­spe­lar du defi­ni­tivt med och påver­kas av ett givet rum, eftersom kamou­fla­get bryts om du rör dig utan­för miljön.

US-Army-training-font-b-uniform-b-font-camouflage-set-male-outdoor-hunting-paintball-sports-clothes

 

 

Litet på samma sätt fun­ge­rar ju kläd­ko­der också: det finns rätta (och såle­des också fel) typer av klä­de­dräk­ter för vissa typer av rum. De hår­dast kodade mil­jö­erna är sådana som omöj­ligt går att avläsa visu­ellt eller härma: där är allt tan­ke­mäs­sigt. En tyst över­ens­kom­melse om vad som läm­par sig, och bara de redan invigda kan avgöra vem som pas­sar in eller inte.


Comments { 1 }

Tags: , , , , ,


Skönhet: från bok till film

Har ni läst Gone Girl? Jag vill min­nas att det är ett stort fokus på den unga äls­ka­rin­nas bröst. Att Amy eller om det är Nick, talar om att hon har stora men fasta bröst, typiskt unga. Kanske är det bara jag som tänkte på detta? Men jag var hur som helst spänd när jag såg fil­ma­ti­se­ringen av boken, att se dessa bröst. Nu låter jag kanske litet snus­kig men jag lovar att mina inten­tio­ner är intel­lek­tu­ella! Jag var intres­se­rad av att se hur snygga, stora bröst skulle visu­a­li­se­ras. Skulle de ta fasta på detta? Har de cas­tat skå­de­spe­lers­kan efter brös­ten? Jag vill min­nas att hon i boken är röd­hå­rig — det är hon inte i filmen.

emily-ratajkowski-01-02-03-04-1397274

Emily Rataj­kowski som spe­lar Andie i Gone Girl

Jag tyc­ker att det är intres­sant att se hur sådant som i text omnämns i posi­tiva orda­lag vad gäl­ler utse­ende sedan visu­a­li­se­ras. Det gäl­ler inte bara kvinn­lig skön­het. Själv­klart är det lika intres­sant att se hur man­liga utse­en­den tol­kas från skrift till bild. Och för att inte tala om land­skap. Det måste vara en utma­ning att i bild gestalta sådant en läsare redan före­ställt sig i sitt inre.

I fal­let Gone Girl kanske det inte fanns så många vägar att gå vad gäl­ler tolk­ningen av ett par rik­tigt snygga, stora bröst. Eller har jag fel där? Jag vet inte om jag tror på objek­tiv skön­het, eller att det finns en all­män smak, men visst finns det en slags bild av hur ett par snygga bröst ser ut? Om än kon­stru­e­rad och inte essen­ti­ell — det kan så klart diskuteras.

Svå­rare blir det med visu­a­li­se­ring av sådant som egent­li­gen inte finns i denna värld utan är helt bero­ende av fan­ta­sin. Alvdrott­ningen Galadriel omnämns som så vac­ker att man viker sig för hen­nes blick. Hur cas­tar man en sådan en roll? Tänk på att Sagan om Ringen-filmerna släpp­tes 2001–2003 och alltså spe­la­des in strax innan. 1990-talets slut. Var Pamela Anders­son fort­fa­rande het då? Tänk om man valt henne som Galadriel? Var­för blev det inte så? Var Cate Blan­chett, som ju valet föll på, verk­li­gen i ropet som en stor skön­het då? Eller kon­stru­e­ra­des hon som det i sam­band med att hon fick spela rollen?

Galadriel_earnest

Cate Blan­chett som Lady Galadriel

Ett exem­pel där man helt från­gått för­vänt­ningar på rol­lens utse­ende är castingen av Kris­ten Ste­wart som Snö­vit i Snow White and the Hunts­man. Här fanns det ändå ganska tyd­liga mar­kö­rer att för­hålla sig till utö­ver »vack­rast i lan­det är«: hy vit som snö, läp­par röda som blod, hår svart som eben­holts. Jag vet inte om jag tyc­ker att Ste­wart har sådana fär­ger? Och man ver­kar inte ha bemö­dat sig sär­skilt myc­ket med att styla henne så heller:

Snow-White-and-the-Huntsman-2-Kristen-Stewart-Forest-Spirit snow-white-and-the-huntsman-4
Kris­ten Ste­wart som Snövit

I fal­let Kris­ten Ste­wart som Snö­vit är jag ganska säker på att det hand­lar om att det är just Kris­ten Ste­wart, känd från Twi­light. Man behö­ver inte anpassa hen­nes utse­ende efter sagan och den tra­de­rade upp­fatt­ningen om Snö­vit, för den publik man vän­der sig mot har redan iko­ni­se­rat Ste­wart med anled­ning av hen­nes tidi­gare roller.

Frå­gan är vad som är mest bun­det till sin tid: Emily Rataj­kowkis byst, Cate Blan­chett som Galadriel eller Kris­ten Ste­wart som skönhetsikon?


Comments { 1 }

Tags: , , , , , ,