Ut med magen och in med brösten!

kommunal01 kommunal02

Jag anser att Kom­mu­nals PR-kampanj “Vinn en mans­lön” är este­tiskt undermålig.

Inför inter­na­tio­nella kvin­no­da­gen lät man tolv av sina kvinn­liga ord­fö­ran­den över hela lan­det maskera sig, myc­ket rea­lis­tiskt, till män med hjälp av lös­hår, lin­dade bröst och tju­siga kosty­mer. Detta slås upp stort i Afton­bla­det, med en bild­se­rie som doku­men­te­rar kvin­nor­nas omvand­ling med putt­riga bild­tex­ter så som…

Ut med magen och in med brös­ten!
Ska det behö­vas man­lig atti­tyd för att få mer pengar i löne­ku­ver­tet?
Gör kloc­kan man­nen?
Upp till kamp – som män

… nåväl. Det exem­pel på löne­mäs­sigt mot­sats­för­hål­lande Kom­mu­nal väl­jer att lyfta i sin argu­men­ta­tion är bil­me­ka­ni­kern vs. under­skö­ters­kan — detta eftersom yrkes­grup­perna genom­går lika lång utbild­ning, treå­rigt gym­na­sium. I arti­keln åter­kom­mer de flera gånger till just den eko­no­miska rela­tio­nen mel­lan den man­lige bil­me­ka­ni­kern och den kvinn­liga undersköterskan.

När Kom­mu­nals kvinn­liga ord­fö­ran­den pose­rar som män ser jag bara en sak — näm­li­gen  närings­livs­che­fer från 80– och 90-talet. Kosty­merna är vis­ser­li­gen hyf­sat mode­rik­tiga men slip­sarna slar­viga, fri­sy­rerna otidsen­liga — för att inte säga med dagens stil­mått otänk­bara — likaså ansikts­be­hå­ringen. En annan detalj jag note­rar efter en has­tig, este­tisk bedöm­ning av sam­tida närings­livstop­par (prak­tiskt sam­lade här) är att de all­tid ler, ser sym­pa­tiska och inta­gande ut på ett sätt som man inte nöd­vän­digt­vis gjorde under när­lig­gande årtion­dens por­trätt­fo­to­gra­fe­ringar. De män som Kom­mu­nals ord­fö­ran­den före­stäl­ler ser upp­blåsta och stöd­diga ut, enstaka rent av onda. Några skulle när­mast platsa i en nostal­gisk film vari en man i chefs­po­si­tion köper sex från min­derå­rig — om jag får dra bild­språ­ket till sin abso­luta spets. Min första asso­ci­a­tion när jag såg kam­pan­jen gick fak­tiskt till fil­men Call girl, som vis­ser­li­gen utspe­lar sig på 70-talet.

Var­för? Är det närings­li­vetstop­pens lön man anser att den kom­mu­na­lan­slutne ska närma sig? Är det för att indu­strin sät­ter löne­ut­veck­lingen som man bestämt sig för att klä ut sig till en… boss? Är det för att kvin­norna själva är fackord­fö­ran­den och där­för inte kan klä ut sig till andra man­ligt domi­ne­rade yrkes­grup­per än just che­fer — vil­ket är en hie­rar­kisk posi­tion sna­rare än en yrkes­grupp. Eller är det för att sty­lis­ten har goog­lat »direk­tör« och kom­mit fram till att »direk­tör« är en rim­lig gestalt­ning som sam­man­fat­tar alla de män som tjä­nar mer än en kvinn­lig under­skö­terska? Radikalt.

Jag har också googlat!

kommunal08 kommunal09 kommunal10kommunal05Buy a decent suit. You can’t come in here loo­king like this. Go to Morty Sills, tell ‘em I sent ya.

Om man öns­kar göra en poli­tisk poäng av yttre attri­but, var­för då inte bara walk the walk och klä ut sig till en man­lig bil­me­ka­ni­ker, om det är hans lön man strä­var efter och använ­der som slagsida i sin kam­panj? Går det över­hu­vud­ta­get att tänka sig en PR-kampanj vari en kvinna i ord­fö­ran­de­po­si­tion drar på sig ett blå­ställ fläc­kat av motor­olja med en socka i tro­san, för att sedan stirra stint, näs­tan elakt, in i kameralinsen?

Sådana tan­kar och frå­gor sys­sel­satte mig den 8:e mars. Ja, vid sidan om detta då.

kommunal07mood­board


Comments { 2 }

Tags: , ,


Do-nut? Do not! En vandringssägen.

donut01

La Flo­ren­tine (1840) av Jean-Hippolyte Fland­rin. A Girl av Lord Fre­de­rick Leighton.

En kol­lega till mig, D, som bör­jar närma sig de sex­tio, ska gå på ett bröl­lop i som­mar och bad om upp­slag till vad hon då kan göra av sitt tjocka, loc­kiga hår. Eftersom hon är ovan vid att göra egna hårupp­sätt­ningar på fri hand tip­sade jag henne om att inför­skaffa en donut, eller hår­munk — ett väl­digt rart ord för att beskriva detta fri­syr­verk­tyg. Min kol­lega D begav sig till NK för att köpa sig en hår­munk. Hon approche­rade en för­säl­jare och frå­gade efter en sådan [nu antar denna text karak­tä­ren av vand­rings­sä­gen] varpå för­säl­ja­ren med upp­rörd röst dekla­re­rade att ”NK abso­lut inte säl­jer donuts! Sådant kom­mer du ald­rig att hitta här. Du får leta på H&M. Eller… Glit­ter.” Eftersom jag hört detta utta­lande i tredje per­son kan jag inte till fullo stå för exakt hur för­säl­ja­ren for­mu­le­rade sig, eller var hon ver­balt kur­si­ve­rade, men min kol­lega D beskrev det som att för­säl­ja­ren visade indig­ne­rad upp­hets­ning inför hen­nes hår­munks­för­fråg­ning. Efter deras korta menings­ut­byte hängde någon­ting out­ta­lat vasst i luften.

donut02

Marie en pro­fil (1891) av  Peder Seve­rin Krøyer

Sedan min kol­lega D berät­tade om denna ord­väx­ling för mig har den inte läm­nat mina tan­kar. Jag själv begår ofta hår­munk, främst för att det är prak­tiskt på job­bet, eller när jag inte orkat tvätta håret. En stram och blank hår­munk kan snabbt se pro­fes­sio­nell ut, och den är lätt att vari­era genom att dra ut hår­tes­tar, eller rama in den med hjälp av flä­tor, lös­hår, siden­band, hår­spän­nen. Men allt detta vet ni ju redan.

Hur många prak­tiska aspek­ter man än kan fram­hålla av hår­mun­ken så finns det något skevt över den. Någon­ting som gör att man kom­mer undan genom att använda den. Eller så kanske bara jag trott att man kom­mit undan. För det är just lätt att använda en hår­munk för att kre­era en hög fri­syr, på samma sätt som det är lätt att använda en fär­dig­knu­ten fluga eller slips, en stryk­fri skjorta, eller ett par kil­klacks­skor som gör dig lika lång som pump­sen men du slip­per vingla omkull.

Det jag för­sö­ker komma åt är om det finns någon sorts trash-aspekt av hår­mun­ken som jag ald­rig tidi­gare ens över­vägt, för­rän jag hörde min kol­le­gas histo­ria. Gör den enkla och rela­tivt bil­liga till­gäng­lig­he­ten till vad som på avstånd kan före­falla som en genom­ar­be­tad fri­syr, att man bör­jar betrakta den som ja… just, enkel, »billig«?

donut04

källa

Jag kon­sul­te­rar en av de säk­raste käl­lor jag kan komma på, näm­li­gen mam­mor på inter­net, som dis­ku­te­rar liv­ligt under rubri­ken »Am I being unre­so­nable to have gone off the hair doughnut style? Is it trashy now?«. Jag bru­kar reso­nera som så att om t.o.m. mam­mor dis­ku­te­rar hår­mun­kens upp­gång och even­tu­ella fall, så måste det vara ett fak­tum. Och jag är smått choc­kad över hur distinkta åsik­ter det är möj­ligt att ha i ämnet:

- However recently I have seen a few people with ‘hair doughnut’ hair and thought they looked really trashy (not just because of the hair doughnut, just the ove­rall look). What’s your view on the hair doughnut? Trashy or glam?

- I think it is vee­ring towards trashy now, eve­ry­one is doing it and it is obvious it’s just anot­her way to pile hair up, not­hing intri­cate about it.

- I call it the Easy­jet Bun — ive flown easy­jet a few times over the past year and every female ste­ward wears them — very neatly though, not the messy bun style. They also mix in a skin­tight scalp hug­ging pony­tail before they put the bun in.

- Mega trashy. The style favou­red by idiot drug smugglers.

Mam­morna är rela­tivt kon­se­kventa i sitt ängs­liga bedöm­mande av hår­mun­kens lämp­lig­het. I sam­ta­let anar jag en ten­dens till att mun­ken bedöms som en sär­skilt ung­dom­lig före­te­else, och där­för ovär­dig att använda som vuxen. Jag har dock svårt att hålla med inter­net­mam­morna i detta. Det finns vis­ser­li­gen en infan­ti­li­tet i exem­pel­vis bal­le­ri­nans strama knut, men jag asso­ci­e­rar hellre en svuls­tig hår­knut med en mog­nare kvinna som valt att behålla sitt långa hår — något som jag öns­kar att fler äldre, som har möj­lig­het, gjorde. Denna dis­kus­sions­tråd på Time Goes By — what it’s really like to get older är för övrigt bedå­rande (och totalt befriad från inter­net­mam­mor­nas vul­gära och gnäl­liga ton) och rekom­men­de­ras alla som vill för­djupa sig i den medel­ål­ders kvin­nans tan­kar och val gäl­lande sitt hår, samt omgiv­ning­ens press på att den äldre kvin­nan ska klippa sig kort och där­med fram­stå som mindre fåfäng.

- After years of following the fashion trend of short hair for elders, I am let­ting my hair grow now. Partly for the rea­sons you gave, Ronni. Trips to the beauty par­lor were dif­ficult for me to arrange. In addi­tion, my cochlear implant gad­get (pro­ces­sor, bat­tery and mic) keeps fal­ling off. Long hair com­bed over the implant pro­ces­sor will help anchor it. (I con­fess to a smidgen of vanity, as it will also help hide it.)

- Long hair is pro­ble­ma­tic in old age if it is thin­ning. Mine is and I’m still vain enough to not want to show off my bal­ding spots. That’s where the bun comes in; it covers the thin area on my crown quite nicely.

- My grand­mot­her, lived into her 80’s,had long white hair that fell below her waist. She always wore it in a bun. When I was young, I was fasci­na­ted when she let it down and star­ted to brush it. My mot­her can­not remem­ber a time when grandma’s hair was short.

- I star­ted growing my hair when I moved to Hawaii. It is not unu­sual there for women over 50 to have very long hair. I’m 55 and my hair is past my waist and healt­hier then my daugh­ters with long hair that are 25 and 33. In Hawaii it was much easier to pull it up. I’ve had my hair short most my life Long hair is so much easier for me to take care off. My short hair is not the easy care hair type. My long hair I wash air dry brush and put it up in a bun braid pony­tail or leave it down. I’ve had com­ple­ments on my hair and people think I’m younger then I am. I have always worn my hair the way I want and dres­sed how I want. To each her own why does anyone worry about the length of anyone’s hair. It sounds like people with con­trol issues.

- I would love to let my hair grow. It is so fine that you could put it all in a cup. It is like baby hair. So, short and curly seems best for me. But may just let it grow and stop the every 6 months perm. You — with thick, long and gray hair I envy you.

- What did the sis­ters burn their bras for in the long ago if we are still fus­sing about the pre­vailing fashions?

- How come as we age, we grow hair on all sorts of other pla­ces, like nostrils, ears, chin? Why can’t all stray hair report to the head once we reach age 40? How come, at 40, my twee­zers became my best fri­ends? My hair is short, fine, like feat­hers. What am I, a bird? If so, I want to be an eagle. Eag­les fly solo.

Jag, som var­ken har mor­mor eller mamma att dis­ku­tera sådana här saker med, måste erkänna att jag skulle kunna ägna dagar endast åt att surfa runt på de äldre kvin­nor­nas blog­gar som jag hit­tade i anslut­ning till ovan citat. Rekom­men­de­ras, alltså. Eag­les fly solo!

donut05

Toni Mor­ri­son och Ing­mari Lamy

Men till­baka till munk­myste­riet: Jag besö­ker själv NK för att reda ut saken. Väl i varu­hu­set möter jag The­rese och vi kon­fe­re­rar. Min tanke var att helt enkelt ställa samma fråga som min kol­lega D gjort, »Hej! Jag letar efter en hår­munk, kan du vara så vän­lig att assi­stera mig?«, men vi kom­mer snart fram till att frå­gan känns omöj­lig och pin­sam. Ja, det känns fak­tiskt plöts­ligt rent av skam­fullt att efter­fråga en hår­munk. Jag frå­gar istäl­let efter hårac­ces­so­a­rer från Evita Peroni* och får det rim­liga sva­ret att NK inte längre har en sär­skild avdel­ning för hårac­ces­so­a­rer och att det enda varu­hu­set säl­jer inom ramen för hår­han­te­ring är pro­duk­ter av olika slag.

För­vir­ringen är nu större än någon­sin. Om NK inte sålt hårac­ces­so­a­rer på länge så fram­står sva­ret min kol­lega D fick som än mer dra­ma­tiskt. Det är som om man skulle till­fråga en kon­kurs­drab­bad asio­fo­bisk bil­hand­lare om denne säl­jer Mitsubishi och bil­hand­la­ren — som totalt slu­tat sälja bilar — gor­mar att han min­sann ald­rig, under några omstän­dig­he­ter, skulle sälja en Mitsubishi.

donut06

Ovan ses den s.k. »Apol­lo­knu­ten«, som var popu­lär under 1820– och 30-talen, som består av en mitt­bena och en högt sit­tande hår­bulle kom­bi­ne­rad med kork­skruvsloc­kar som ramar in ansiktet.

Vad kom­mer att hända med hår­mun­ken fram­ö­ver? Min giss­ning är att vi kom­mer att se mer av den — på alla möj­liga sätt. Mun­kens volym ökar, och med möj­lig­he­terna att spela in och sprida vide­o­tu­to­ri­als ökar även lek­man­nens fing­er­fär­dig­het i fråga om mer avan­ce­rade flät­ningar i kom­bi­na­tion med mun­ken. Jag hyser även en för­hopp­ning om att mun­ken såväl ska för­öka sig som att byta skep­nad: jag före­stäl­ler mig att man skulle kunna arran­gera en fler­tal mindre mun­kar jämte varandra, eller på varandra, och att de inte nöd­vän­digt­vis behö­ver vara runda utan skulle kunna ta form av kvadrat, tre­kant, eller kanske hjär­tat eller stjär­nan. På sikt skulle ett fli­tigt mun­kan­vän­dande kunna leda in sin ägare på tyngre sub­stan­ser, såsom »vin­tage­fri­sy­rer« (ett ganska under­ligt ord, enligt mig) eller ännu hellre en var­dag­lig come­back för renäs­sans– eller rokokofrisyren.

donut07

Tyra Banks, Lilly Col­lins och Jen­ni­fer Lopez har alla begått hårmunk

Efter att ha till­bringad pin­samt myc­ket tid åt att tänka på detta kom­mer jag nog per­son­li­gen hädan­ef­ter att betrakta hår­mun­ken som ett funk­tions­plagg och anser att den där­för borde säl­jas i olika slit­starka, vat­ten­av­stöt­liga vari­an­ter, på exem­pel­vis Naturkompaniet.

 

* Har acces­so­ar­mär­ket Evita Peroni någon­ting att göra med Argen­ti­nas första dam Eva Peron? Jag har damm­su­git www utan svar, men fin­ner det för  osan­no­likt för att vara sant. Nam­nen är så lika före­ta­get måste ha ställt sig den frå­gan då de star­tade upp sin verk­sam­het, 1988 i  Danmark.


Comments { 8 }

Tags: , ,


Det blonda svallet (ännu en olycklig kärleksaffär)

lesblondes1

På tal om hår man vill ha, så tyc­ker jag att Therese’s beskriv­ning av hur hen­nes tidiga este­tiska pre­fe­ren­ser påver­kade hen­nes läng­tan efter nit­ti­o­tals­hå­ret är en rim­li­gare för­kla­ring än den gamla van­liga urbana myten om hur kvin­nor med loc­kigt hår öns­kar sig rakt hår, och vice versa. Det är en själv­pro­du­ce­rande stil­te­ori base­rad på att (den ofta unga) kvin­nans este­tiska läng­tan här­rör ute­slu­tande ur en iden­ti­fi­ka­tion av vad hon själv inte har, och att hon krä­ver vad en annan kvinna har, sna­rare än att hon gör en rela­tivt själv­stän­dig slut­led­ning av vad hon tyc­ker är vac­kert. Detta grun­dar sig i utgångs­punk­ten att den unga kvin­nan ser ned på sig själv, sina egna kva­li­te­ter, och suk­tar efter gran­nens gröna gräs, eller möj­ligt­vis gröna hår. Avund­sju­kans kraft ska dock inte vif­tas bort för lätt.

Nu menar jag inte att man inte influe­ras starkt av popu­lär­kul­tur, sin omgiv­ning och sina vän­ner, sär­skilt under de år då iden­ti­te­ten for­mas. Men även inom ramen för ung­dom­lig trend­käns­lig­het tror jag det finns stort utrymme för eget uttryck, expe­ri­men­te­ring, och en stark vilja som kan ta sig out­grund­liga vägar — om pengar och tid finns. Det är nog fram­för allt det, för­u­tom själva fri­sy­ren, som jag tyc­ker så myc­ket om med kvin­nor­nas uttryck på de foto­gra­fier jag valde till detta inlägg, där de flesta här­rör från 90– och tidigt 2000-tal. Då blon­di­ner är så van­ligt före­kom­mande i mark­nads­fö­rings­syfte kopp­lar åtminstone jag ihop dem med en sorts säl­jande atti­tyd, en påklist­rad behag­full­het. Men i dessa bil­der ploc­kar jag näs­tan inte upp några sådana ten­den­ser alls. Men där­e­mot en hel del trots, och egen­he­ter, näs­tan motvilja.

I couldn’t help but won­der, som Car­rie Brad­shaw hade gnytt för sig själv, hur blon­di­nen mådde på 90-talet? Min giss­ning är att det var the best of times and the worst of times, för henne.

lesblondes2

Jag tyc­ker också myc­ket om nämnda korta, ruf­siga nit­ti­o­tals­hår kom­bi­ne­rat med det tunga, deka­denta smin­ket, även om mina upp­växt­be­gär ledde mig till att längta efter någon­ting annat. Jag kom ald­rig så långt som till att önska mig ett madonna– eller ett sco­rupcohår, i efter­hand inbil­lar jag mig att det kan vara en mog­nads­fråga. Sna­rare fast­nade jag vid det långa, blonda sval­let och bleka, ganska trå­kiga, smin­ket till­hö­rande sko­lans popu­lära och har ald­rig rik­tigt för­flyt­tat mig där­i­från, trots utflyk­ter till skarpa mörka och sen­su­ellt röda nyan­ser och varianter.

Man kan säga att det varit ett guilty ple­a­sure, och jag har haft svårt att erkänna för mig själv att det är det långa, blonda, per­fekta sval­let jag vill åt, eftersom det all­tid varit något av en kli­ché — åtminstone om man rör sig i huma­nis­tiska och konst­när­liga sam­man­hang, eller ö.h.t. vill bli tagen på all­var. Jag ville vara Kelly, inte Brenda. Jag ville vara Shel­ley, inte Aud­rey. Men istäl­let för att spara och vårda mitt natur­ligt blonda hår, som med litet hjälp har för­må­gan att bölja, har jag utsatt det för svåra pröv­ningar med färg och olika voly­mer. Det kanske var nöd­vän­digt, men det kan ändå göra mig sur i efterhand.

lesblondes3

Jag är myc­ket med­ve­ten om att det sista det blonda sval­let behö­ver är ännu en per­son som stäm­mer in i hyll­nings­kö­ren. Detta hår har genom histo­rien sålt allt från knapp­nå­lar till bildäck, två­lar och aktier, det har sålt sex och dröm­mar, men allt detta säl­jande har också skett på sin egen bekost­nad. På något sätt så känns det ofta som att blon­di­nen i allsköns gestalt­ning har bli­vit så tom, tömd på inne­håll. När jag has­tar ige­nom en flora av s.k. »blonde quo­tes« på Tum­blr blir det uppen­bart för mig att blon­di­nen (som van­ligt) har roligt, eller fun (att ha fun känns inte rik­tigt som att ha roligt) men hon är inte min­nesvärd (som den röd–  eller mörk­hå­riga sys­tern), och nuför­ti­den ska hon dess­utom vara väl­digt intel­li­gent för att balan­sera upp sin fri­syr (att en blond skå­de­spe­lerska kan njuta av att läsa James Joyce är en lika stor nyhet 1955 som 2014).

Kanske är det också där­för så lätt att till­skriva henne en viss mystik? Till skill­nad från Anna är jag litet mindre självre­flek­te­rad angå­ende mina iden­ti­fi­ka­tions­ob­jekt, men vet med bestämd­het att jag ald­rig rik­tigt lyc­kats värja mig från blon­di­nen i fik­tio­nen — även under de stora delar av mitt vuxna liv när jag varit allt annat än just blond. När hon råkar ut för någon­ting, stort som smått, så sit­ter jag där med bul­tande tin­ningar och und­rar: Hur ska det gå för henne? Och hur fixar hon sin fri­syr? Ibland tän­ker jag att jag kanske bryr mig så myc­ket om henne just för att hon i popu­lär­kul­tur råkat ut för i prin­cip all­ting, hon har använts till pre­cis allt, och då sär­skilt en hel del våld.

Blon­des make the best victims. They’re like vir­gin snow that shows up the bloody foot­prints.

…sade ju Alfred Hit­ch­cock en gång. Trevligt.

lesblondes51. Wright som But­ter­cup i The Prin­cess Bride från 1987 2. Wright som Jenny Cur­ran i For­rest Gump 1997 3. Wright som Claire Under­wood 2013.

Så vem som är min favo­rit­blon­din just nu? Själv­fal­let Robyn Wright, aktu­ell som Claire Under­wood i HBO-produktionen House of Cards! I tv-serien har hon en kort, taxig fri­syr som inte till­ta­lar mig per­son­li­gen men som jag på avstånd kan se kva­li­te­ter i.  Genom sin kar­riär så har hon avver­kat ett antal fan­tas­tiska svall, som synes ovan.

Vill avsluta denna måhända osam­man­häng­ande reflek­tion med kon­sta­te­ran­det att jag verk­li­gen måste tona håret ASAP.

Bästa häls­ningar,

Skön­hetska­bi­net­tets enda blonda medlem


Comments { 5 }

Tags: , , ,


Nittiotalshåret (en olycklig kärleksaffär)

Ofta for­mas man i este­tiska pre­fe­ren­ser av sådant man upp­täc­ker i de tidiga ton­å­ren: det man tyc­ker är snyggt då kom­mer man all­tid tycka är snyggt (på något plan åtminstone, även om man med sti­gande ålder inser att det abso­lut inte har något att göra med stil eller god smak).

Allt som hände de första åren på 1990-talet gjorde out­plån­ligt intryck på mig: min bild av skön­het är fort­fa­rande i stor utsträck­ning syno­nym med musik­vi­deos jag gil­lade då. Pet Shop Boys »Being Boring«, till exem­pel, eller Madon­nas »Justify my Love«. Herb Ritts-estetiken.

blont nittiotalshår

»Justify my Love« var givet­vis spän­nande eftersom den hand­lade om sex och kän­des vuxen, men dju­past intryck gjorde den på mig este­tiskt. Jag tyckte att Madonna var fruk­tans­värt snygg i sina svarta spets­un­der­klä­der, sin svarta trench­coat och sitt jät­te­blonda hår i en 1990-talsvariant av Marilyn Mon­roes fri­syr. Sedan kom Iza­bella Sco­rupco med sin cover på »Shame shame shame« och näs­tan samma fri­syr och också en snygg, svart­vit video. Jag tyckte att deras fri­sy­rer var underbara.

Men under­ba­rast fri­syr då hade Lisa Nilsson.

lisa nilsson

Jag tyc­ker fort­fa­rande att hon är så sjukt vac­ker på det här skivom­sla­get. Jag äls­kar det där tunga, svarta nit­ti­o­tals­smin­ket, och håret, håret! Jag tyc­ker att hon ser ut som en gudinna.

Andra bra nit­ti­otal­fri­sy­rer hade Isa­bella Ros­sel­lini och Juli­ette Binoche.

isabella och juliette
Den där bil­den på Isa­bella Ros­sel­lini (en kam­panj för Lan­come, vars ansikte hon då var) bru­kade synas i Damer­nas Värld, som min mamma pre­nu­me­re­rade på en kort period. Juli­ette Binoche vet jag inte var jag såg — inte i Kieślowskis fil­mer i alla fall, för dem har jag fort­fa­rande inte sett — men hon var på bild överallt.

Lite far­li­gare i sin nit­ti­o­tals­page var Bea­trice Dalle (som hade den redan i slu­tet på åtti­o­ta­let, men i min hjärna till­hör hon samma fri­s­yrklus­ter). Och Amanda Ooms, som jag tyckte ver­kade fan­tas­tiskt spän­nande redan första gången jag såg henne.

beatrice och amanda

Jag äskar båda dessa bil­der. Under­klä­der och nit­ti­o­tals­page! På för­fat­tar­fo­tot till sin roman Nöd­vän­dig­het från 1991 sit­ter Amanda Ooms (påklädd) på en ute­ser­ve­ring och röker och dric­ker ett glas vitt och har en fan­tas­tisk nit­ti­o­tals­page. Så ska det vara, tänkte jag, att vara vuxen och skriva böc­ker och bo i Stock­holm (och kanske ligga med en rock­stjärna). Det känns inte rik­tigt så, kan jag erkänna. Fram­för allt har jag ju ingen page. Jag har hel­ler ald­rig legat med en rockstjärna.

Kanske här­rör min fasci­na­tion för nit­ti­o­tals­pa­gen ur att den är omöj­lig för mig. Mitt hår är all­de­les för själv­loc­kigt för att den någon­sin skulle funka. Pagen fort­satte ju där­e­mot att ter­ro­ri­sera mig även genom mina indie-år, då varenda tjej hade den (även om den då var mer av sex­tio­tals– än nit­ti­o­tals­page. Jag tror att skill­na­den består i att den senare är stud­si­gare). Någon­stans i skär­nings­punk­ten mel­lan dem fanns rumänska skå­de­spe­lers­kan Elina Löwen­sohn i Hal Hart­leys »Amateur«.

elina

Jag minns idag ingen­ting av fil­men, fast jag såg den flera gånger. Jag minns bara Elina Löwen­sohn och hen­nes page. Fram­för allt minns jag bil­den ovan, och hur genu­int led­sen jag var över att jag ald­rig, ald­rig skulle kunna se ut så där.

Man bru­kar säga att man ald­rig vill ha det hår man fak­tiskt har — har man rakt vill man ha loc­kigt och har man loc­kigt vill man ha rakt. Åtminstone har jag fått höra det en massa gånger. Ibland har jag velat vara lite pro­vo­ka­tiv och sva­rat att jag fak­tiskt gil­lar mitt loc­kiga hår och inte skulle vilja byta bort det. Det skulle jag inte vilja hel­ler. Men mina dröm­fri­sy­rer kom­mer all­tid att fin­nas där i bör­jan av 1990-talet, all­tid lite utom räckhåll.

 


Comments { 12 }

Tags: , ,