Skönhetsminne: En ödmjuk betraktelse av regnbågen i min tid

Det var högst sannolikt att vi skulle hamna här förr eller senare. I drygt tre års tid har det varit mer eller mindre socialt accepterat med pastellfärgade frisyrer som ser ut att häröra direkt från Hasbro’s My Little Pony-produktion eller disneyfilmen Fantasia (1940). Ibland har det handlat om enhetligt färgat hår, och ibland har håret gradvist tonats in i pastellnyansen. Men det har hela tiden handlat om att välja sig en pastellfärg åt gången.

rainbow01

Det enfärgade, pastellfärgade håret har under sommaren 2015 utvecklats i linje med opalpärlans vackra skiftningar. En askig regnbåge. Det var oundvikligt, givet de senaste årens utforskande av pastellerna.

När vi initierade Skönhetskabinettet så var det bland annat med utgångspunkten att vi delar många gemensamma skönhetsminnen. Det är inte ovanligt att människor delar skönhetsminnen med varandra: särskilda konstverk, en tidig kontakt med fina material, ett musikstycke från familjens enda populära LP-skiva, eller en stor, och vanlig, naturupplevelse. Regnbågen som naturföreteelse är spektakulär. Nuförtiden märks det inte minst på våra medmänniskors (och kanske särskilt stockholmarnas) utbrott av hänförelse på Instagram när bågen böjer sig över hustaken. Alla vet att regnbågen är den största naturliga klichén men ingen kan hantera det.

rainbow07

Det skönhetsminne av regnbågen som påverkat mig mest är första gången jag fick den förklarad för mig ur ett naturvetenskapligt perspektiv. Det var i någon av Så funkar-böckerna som det vita solljusets perfekta böjning i olika nyanser tidigast illustrerades för mig. Rött ytterst – rött böjs minst – följt av orange, gult, grönt, blått, indigo och violett innerst – den nyans som böjs mest brutalt. Varför minns jag denna faktainläsning bättre än alla hundratals regnbågar jag någonsin sett? Därför att det finns en skönhetsupplevelse i att tillskansa sig kunskap, och att sedan se något med nya ögon och uppleva det som aldrig förr. En förlängning av det är skönheten i att förstå ett fenomen intellektuellt men samtidigt bortse från det man vet och helt hänge sig åt det man upplever.

De fåtal regnbågar jag minns bäst och med störst ömhet är inte himlens egna utan de regnbågar jag som barn såg när solens ljus bröts i vattenstrålen från familjens vattenspridare i trädgården om sommaren. Då kunde jag styra regnbågen beroende av hur jag placerade spridaren och var jag placerade mig själv. Jag kunde även triumfera över regnbågen genom att springa rakt igenom den, eller erövra den genom att hoppa över den. Jag minns även flera exempel på den regnbågseffekt som uppstår då en ljusstråle bryts mot olja som täcker en vattenyta, och har alltid uppskattat detta fenomen då det är mer artificiellt än den “äkta” regnbågen. Det finns någonting perverst i att med mänsklig hand tvinga naturen att visa upp sina bästa fjädrar.

rainbow03

rainbow08

11 Jag skall upprätta mitt förbund med er: Aldrig mer skall allt liv utrotas genom flodens vatten. Aldrig mer skall en flod komma och fördärva jorden.” 12 Och Gud sade: ”Detta är tecknet på det förbund som jag för all framtid sluter med er och med alla levande varelser hos er: 13 Min regnbåge sätter jag i skyn, och den skall vara tecknet på förbundet mellan mig och jorden. 14 När jag låter moln stiga upp över jorden och regnbågen syns i skyn 15 skall jag tänka på mitt förbund, det som har slutits mellan mig och er och alla levande varelser, allt liv, och vattnet skall inte mer bli en flod som utplånar allt liv. 16 När regnbågen syns i skyn och jag ser på den, skall jag tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden.” 17 Och Gud sade till Noa: ”Detta är tecknet på det förbund som jag har upprättat mellan mig och allt liv på jorden.”

ur Första Mosebok kapitel 9

Vi lever i en alltmer globaliserad och informations(ej att förväxla med kunskap)intensiv värld. I äldre tiders mindre samhällen utvecklades lokala relationer till symboler och sätt att kommunicera via dessa, utan alltför stora intryck från andra samhällens symboler – mycket förenklat uttryckt. I dag frodas vissa av dessa symboler, ofta i enklare form, medan andra för länge sedan fallit i glömska eller förlorat sin funktion. Då vi sedan förra sekelskiftet haft en explosionsartad tillgång till omvärlden är det inte konstigt att exempelvis lokala eller nationella symboler utsätts för konkurrens, utvecklas, dör eller triumferar. Religiösa symboler klarar sig bättre globalt än många politiska symboler eftersom den mesta politiska kamp utkämpas i en lokal eller nationell kontext under mer eller mindre unika förhållanden.

rainbow04

Tilda Swinton i manifestation framför Kreml i Moskva, 2013

Queerrörelsen har i sin kamp och opinionsbildning goda anledningar att använda sig av regnbågen som symbol och flagga: Den är tänkt att ena människor som ett folk utan nationella gränser men med gemensamma maktanspråk. Den ska även representera sexuell mångfald som någonting naturligt – då regnbågen är himlens egen flagga. Identifikationen historiskt med användandet av starka färger för att signalera sin identitets avvikelse från majoritetssamhället, se exempelvis Oscar Wildes dandyistiskt gröna nejlika i knapphålet, drar även sin tråd till regnbågsflaggan. Liksom Judy Garlands ikoniska sång.

rainbow06

Wilde

Men jag kan inte låta bli att tycka att regnbågen som symbol är kluven. Visserligen innehåller naturens regnbåge flera färger men den inkluderar inte de viktigaste: det svarta och det vita, även det grå och bruna saknas och den röda, gula och möjligtvis blå nyansen tenderar nästan alltid att överglänsa de övriga. Tanken på en regnbåge som innefattar en mörk eller svart färg får mig att rysa – den skulle vara fantastisk. Regnbågen är dessutom förrädisk till sin natur, då den är rund till sin konstruktion – inte halv. Vi talar alltid om en båge, en bro som ska leda oss till en belöning, en skatt. Men vi menar egentligen en evighetsrörelse utan början eller slut, bara skenbara ingångsvärden (!) och mål. Människan har med öga och ben jagat regnbågen, men den är ett på många vis ouppnåeligt ideal – vilket gör den litet sorglig, som symbol tänkt. Dorothy kom visserligen till landet ovan regnbågen, men väl installerad visade sig det mesta bedra henne.

Inga av ovan invändningar fråntar regnbågen sin sublima kraft att överumpla flanerande privatpersoner med smartphones, eller queerrörelsens behov av en stark och enande palett, eller den kristna människans beslutsamhet att betrakta ljusbågen som ett tecken på Guds förbund med allt liv på jorden. Men den är en överanvänd kliché som antagligen kommer att gå till historien som en av vår tids mest centrala symboler. Därför är det sannolikt inte en slump att opalhåret kommer med sådan kraft just i dessa dagar. Jag tror att man ska vara försiktig med att göra direkta, politiska kopplingar mellan hårfärgen och exempelvis hur USA:s högsta domstol i juni 2015 legaliserade samkönade äktenskap i samtliga delstater. Däremot är den symboliska kopplingen inte ointressant. Av någon anledning vill nu många unga kvinnor rama in sig själva med hjälp av detta färgschema.

Vad betyder det då att färga håret som en opalpärla, en blek regnbåge? Vissa skulle sannolikt svara att en person som väljer denna typ av hårfärg är, eller vill framstå som unik, subversiv, svävande och inte av denna värld – observera att sådana strävanden inte behöver vara negativt menade, även om det kan låta så. Andra menar kanske att en sådan person är uppmärksamhetstörstande och vill se ut som ett barn.

Jag tycker att opalhåret är otroligt vackert, men det ger ett ofrånkomligt naivt och flyktigt intryck. Om jag skulle vara tvungen att fånga den symboliska känslan som håret och regnbågen ger mig så landar jag någonstans mellan hopp, dröm och förgänglighet. Om jag var några år yngre och inte behövde vara representativ i mitt yrke skulle jag definitivt hoppa på tåget. Kanske kan jag i stället hoppa över regnbågen och knipa en silverplats?

rainbow05


Comments { 0 }

Tags: , , ,


Do-nut? Do not! En vandringssägen.

donut01

La Florentine (1840) av Jean-Hippolyte Flandrin. A Girl av Lord Frederick Leighton.

En kollega till mig, D, som börjar närma sig de sextio, ska gå på ett bröllop i sommar och bad om uppslag till vad hon då kan göra av sitt tjocka, lockiga hår. Eftersom hon är ovan vid att göra egna håruppsättningar på fri hand tipsade jag henne om att införskaffa en donut, eller hårmunk – ett väldigt rart ord för att beskriva detta frisyrverktyg. Min kollega D begav sig till NK för att köpa sig en hårmunk. Hon approcherade en försäljare och frågade efter en sådan [nu antar denna text karaktären av vandringssägen] varpå försäljaren med upprörd röst deklarerade att ”NK absolut inte säljer donuts! Sådant kommer du aldrig att hitta här. Du får leta på H&M. Eller… Glitter.” Eftersom jag hört detta uttalande i tredje person kan jag inte till fullo stå för exakt hur försäljaren formulerade sig, eller var hon verbalt kursiverade, men min kollega D beskrev det som att försäljaren visade indignerad upphetsning inför hennes hårmunksförfrågning. Efter deras korta meningsutbyte hängde någonting outtalat vasst i luften.

donut02

Marie en profil (1891) av  Peder Severin Krøyer

Sedan min kollega D berättade om denna ordväxling för mig har den inte lämnat mina tankar. Jag själv begår ofta hårmunk, främst för att det är praktiskt på jobbet, eller när jag inte orkat tvätta håret. En stram och blank hårmunk kan snabbt se professionell ut, och den är lätt att variera genom att dra ut hårtestar, eller rama in den med hjälp av flätor, löshår, sidenband, hårspännen. Men allt detta vet ni ju redan.

Hur många praktiska aspekter man än kan framhålla av hårmunken så finns det något skevt över den. Någonting som gör att man kommer undan genom att använda den. Eller så kanske bara jag trott att man kommit undan. För det är just lätt att använda en hårmunk för att kreera en hög frisyr, på samma sätt som det är lätt att använda en färdigknuten fluga eller slips, en strykfri skjorta, eller ett par kilklacksskor som gör dig lika lång som pumpsen men du slipper vingla omkull.

Det jag försöker komma åt är om det finns någon sorts trash-aspekt av hårmunken som jag aldrig tidigare ens övervägt, förrän jag hörde min kollegas historia. Gör den enkla och relativt billiga tillgängligheten till vad som på avstånd kan förefalla som en genomarbetad frisyr, att man börjar betrakta den som ja… just, enkel, ”billig”?

donut04

källa

Jag konsulterar en av de säkraste källor jag kan komma på, nämligen mammor på internet, som diskuterar livligt under rubriken ”Am I being unresonable to have gone off the hair doughnut style? Is it trashy now?”. Jag brukar resonera som så att om t.o.m. mammor diskuterar hårmunkens uppgång och eventuella fall, så måste det vara ett faktum. Och jag är smått chockad över hur distinkta åsikter det är möjligt att ha i ämnet:

– However recently I have seen a few people with ‘hair doughnut’ hair and thought they looked really trashy (not just because of the hair doughnut, just the overall look). What’s your view on the hair doughnut? Trashy or glam?

– I think it is veering towards trashy now, everyone is doing it and it is obvious it’s just another way to pile hair up, nothing intricate about it.

– I call it the Easyjet Bun – ive flown easyjet a few times over the past year and every female steward wears them – very neatly though, not the messy bun style. They also mix in a skintight scalp hugging ponytail before they put the bun in.

– Mega trashy. The style favoured by idiot drug smugglers.

Mammorna är relativt konsekventa i sitt ängsliga bedömmande av hårmunkens lämplighet. I samtalet anar jag en tendens till att munken bedöms som en särskilt ungdomlig företeelse, och därför ovärdig att använda som vuxen. Jag har dock svårt att hålla med internetmammorna i detta. Det finns visserligen en infantilitet i exempelvis ballerinans strama knut, men jag associerar hellre en svulstig hårknut med en mognare kvinna som valt att behålla sitt långa hår – något som jag önskar att fler äldre, som har möjlighet, gjorde. Denna diskussionstråd på Time Goes By – what it’s really like to get older är för övrigt bedårande (och totalt befriad från internetmammornas vulgära och gnälliga ton) och rekommenderas alla som vill fördjupa sig i den medelålders kvinnans tankar och val gällande sitt hår, samt omgivningens press på att den äldre kvinnan ska klippa sig kort och därmed framstå som mindre fåfäng.

– After years of following the fashion trend of short hair for elders, I am letting my hair grow now. Partly for the reasons you gave, Ronni. Trips to the beauty parlor were difficult for me to arrange. In addition, my cochlear implant gadget (processor, battery and mic) keeps falling off. Long hair combed over the implant processor will help anchor it. (I confess to a smidgen of vanity, as it will also help hide it.)

– Long hair is problematic in old age if it is thinning. Mine is and I’m still vain enough to not want to show off my balding spots. That’s where the bun comes in; it covers the thin area on my crown quite nicely.

– My grandmother, lived into her 80’s,had long white hair that fell below her waist. She always wore it in a bun. When I was young, I was fascinated when she let it down and started to brush it. My mother cannot remember a time when grandma’s hair was short.

– I started growing my hair when I moved to Hawaii. It is not unusual there for women over 50 to have very long hair. I’m 55 and my hair is past my waist and healthier then my daughters with long hair that are 25 and 33. In Hawaii it was much easier to pull it up. I’ve had my hair short most my life Long hair is so much easier for me to take care off. My short hair is not the easy care hair type. My long hair I wash air dry brush and put it up in a bun braid ponytail or leave it down. I’ve had complements on my hair and people think I’m younger then I am. I have always worn my hair the way I want and dressed how I want. To each her own why does anyone worry about the length of anyone’s hair. It sounds like people with control issues.

– I would love to let my hair grow. It is so fine that you could put it all in a cup. It is like baby hair. So, short and curly seems best for me. But may just let it grow and stop the every 6 months perm. You – with thick, long and gray hair I envy you.

– What did the sisters burn their bras for in the long ago if we are still fussing about the prevailing fashions?

– How come as we age, we grow hair on all sorts of other places, like nostrils, ears, chin? Why can’t all stray hair report to the head once we reach age 40? How come, at 40, my tweezers became my best friends? My hair is short, fine, like feathers. What am I, a bird? If so, I want to be an eagle. Eagles fly solo.

Jag, som varken har mormor eller mamma att diskutera sådana här saker med, måste erkänna att jag skulle kunna ägna dagar endast åt att surfa runt på de äldre kvinnornas bloggar som jag hittade i anslutning till ovan citat. Rekommenderas, alltså. Eagles fly solo!

donut05

Toni Morrison och Ingmari Lamy

Men tillbaka till munkmysteriet: Jag besöker själv NK för att reda ut saken. Väl i varuhuset möter jag Therese och vi konfererar. Min tanke var att helt enkelt ställa samma fråga som min kollega D gjort, ”Hej! Jag letar efter en hårmunk, kan du vara så vänlig att assistera mig?”, men vi kommer snart fram till att frågan känns omöjlig och pinsam. Ja, det känns faktiskt plötsligt rent av skamfullt att efterfråga en hårmunk. Jag frågar istället efter håraccessoarer från Evita Peroni* och får det rimliga svaret att NK inte längre har en särskild avdelning för håraccessoarer och att det enda varuhuset säljer inom ramen för hårhantering är produkter av olika slag.

Förvirringen är nu större än någonsin. Om NK inte sålt håraccessoarer på länge så framstår svaret min kollega D fick som än mer dramatiskt. Det är som om man skulle tillfråga en konkursdrabbad asiofobisk bilhandlare om denne säljer Mitsubishi och bilhandlaren – som totalt slutat sälja bilar – gormar att han minsann aldrig, under några omständigheter, skulle sälja en Mitsubishi.

donut06

Ovan ses den s.k. ”Apolloknuten”, som var populär under 1820- och 30-talen, som består av en mittbena och en högt sittande hårbulle kombinerad med korkskruvslockar som ramar in ansiktet.

Vad kommer att hända med hårmunken framöver? Min gissning är att vi kommer att se mer av den – på alla möjliga sätt. Munkens volym ökar, och med möjligheterna att spela in och sprida videotutorials ökar även lekmannens fingerfärdighet i fråga om mer avancerade flätningar i kombination med munken. Jag hyser även en förhoppning om att munken såväl ska föröka sig som att byta skepnad: jag föreställer mig att man skulle kunna arrangera en flertal mindre munkar jämte varandra, eller på varandra, och att de inte nödvändigtvis behöver vara runda utan skulle kunna ta form av kvadrat, trekant, eller kanske hjärtat eller stjärnan. På sikt skulle ett flitigt munkanvändande kunna leda in sin ägare på tyngre substanser, såsom ”vintagefrisyrer” (ett ganska underligt ord, enligt mig) eller ännu hellre en vardaglig comeback för renässans- eller rokokofrisyren.

donut07

Tyra Banks, Lilly Collins och Jennifer Lopez har alla begått hårmunk

Efter att ha tillbringad pinsamt mycket tid åt att tänka på detta kommer jag nog personligen hädanefter att betrakta hårmunken som ett funktionsplagg och anser att den därför borde säljas i olika slitstarka, vattenavstötliga varianter, på exempelvis Naturkompaniet.

 

* Har accessoarmärket Evita Peroni någonting att göra med Argentinas första dam Eva Peron? Jag har dammsugit www utan svar, men finner det för  osannolikt för att vara sant. Namnen är så lika företaget måste ha ställt sig den frågan då de startade upp sin verksamhet, 1988 i  Danmark.


Comments { 8 }

Tags: , ,


Det blonda svallet (ännu en olycklig kärleksaffär)

lesblondes1

På tal om hår man vill ha, så tycker jag att Therese’s beskrivning av hur hennes tidiga estetiska preferenser påverkade hennes längtan efter nittiotalshåret är en rimligare förklaring än den gamla vanliga urbana myten om hur kvinnor med lockigt hår önskar sig rakt hår, och vice versa. Det är en självproducerande stilteori baserad på att (den ofta unga) kvinnans estetiska längtan härrör uteslutande ur en identifikation av vad hon själv inte har, och att hon kräver vad en annan kvinna har, snarare än att hon gör en relativt självständig slutledning av vad hon tycker är vackert. Detta grundar sig i utgångspunkten att den unga kvinnan ser ned på sig själv, sina egna kvaliteter, och suktar efter grannens gröna gräs, eller möjligtvis gröna hår. Avundsjukans kraft ska dock inte viftas bort för lätt.

Nu menar jag inte att man inte influeras starkt av populärkultur, sin omgivning och sina vänner, särskilt under de år då identiteten formas. Men även inom ramen för ungdomlig trendkänslighet tror jag det finns stort utrymme för eget uttryck, experimentering, och en stark vilja som kan ta sig outgrundliga vägar – om pengar och tid finns. Det är nog framför allt det, förutom själva frisyren, som jag tycker så mycket om med kvinnornas uttryck på de fotografier jag valde till detta inlägg, där de flesta härrör från 90- och tidigt 2000-tal. Då blondiner är så vanligt förekommande i marknadsföringssyfte kopplar åtminstone jag ihop dem med en sorts säljande attityd, en påklistrad behagfullhet. Men i dessa bilder plockar jag nästan inte upp några sådana tendenser alls. Men däremot en hel del trots, och egenheter, nästan motvilja.

I couldn’t help but wonder, som Carrie Bradshaw hade gnytt för sig själv, hur blondinen mådde på 90-talet? Min gissning är att det var the best of times and the worst of times, för henne.

lesblondes2

Jag tycker också mycket om nämnda korta, rufsiga nittiotalshår kombinerat med det tunga, dekadenta sminket, även om mina uppväxtbegär ledde mig till att längta efter någonting annat. Jag kom aldrig så långt som till att önska mig ett madonna- eller ett sco­rupcohår, i efterhand inbillar jag mig att det kan vara en mognadsfråga. Snarare fastnade jag vid det långa, blonda svallet och bleka, ganska tråkiga, sminket tillhörande skolans populära och har aldrig riktigt förflyttat mig därifrån, trots utflykter till skarpa mörka och sensuellt röda nyanser och varianter.

Man kan säga att det varit ett guilty pleasure, och jag har haft svårt att erkänna för mig själv att det är det långa, blonda, perfekta svallet jag vill åt, eftersom det alltid varit något av en kliché – åtminstone om man rör sig i humanistiska och konstnärliga sammanhang, eller ö.h.t. vill bli tagen på allvar. Jag ville vara Kelly, inte Brenda. Jag ville vara Shelley, inte Audrey. Men istället för att spara och vårda mitt naturligt blonda hår, som med litet hjälp har förmågan att bölja, har jag utsatt det för svåra prövningar med färg och olika volymer. Det kanske var nödvändigt, men det kan ändå göra mig sur i efterhand.

lesblondes3

Jag är mycket medveten om att det sista det blonda svallet behöver är ännu en person som stämmer in i hyllningskören. Detta hår har genom historien sålt allt från knappnålar till bildäck, tvålar och aktier, det har sålt sex och drömmar, men allt detta säljande har också skett på sin egen bekostnad. På något sätt så känns det ofta som att blondinen i allsköns gestaltning har blivit så tom, tömd på innehåll. När jag hastar igenom en flora av s.k. ”blonde quotes” på Tumblr blir det uppenbart för mig att blondinen (som vanligt) har roligt, eller fun (att ha fun känns inte riktigt som att ha roligt) men hon är inte minnesvärd (som den röd-  eller mörkhåriga systern), och nuförtiden ska hon dessutom vara väldigt intelligent för att balansera upp sin frisyr (att en blond skådespelerska kan njuta av att läsa James Joyce är en lika stor nyhet 1955 som 2014).

Kanske är det också därför så lätt att tillskriva henne en viss mystik? Till skillnad från Anna är jag litet mindre självreflekterad angående mina identifikationsobjekt, men vet med bestämdhet att jag aldrig riktigt lyckats värja mig från blondinen i fiktionen – även under de stora delar av mitt vuxna liv när jag varit allt annat än just blond. När hon råkar ut för någonting, stort som smått, så sitter jag där med bultande tinningar och undrar: Hur ska det gå för henne? Och hur fixar hon sin frisyr? Ibland tänker jag att jag kanske bryr mig så mycket om henne just för att hon i populärkultur råkat ut för i princip allting, hon har använts till precis allt, och då särskilt en hel del våld.

Blondes make the best victims. They’re like virgin snow that shows up the bloody footprints.

…sade ju Alfred Hitchcock en gång. Trevligt.

lesblondes51. Wright som Buttercup i The Princess Bride från 1987 2. Wright som Jenny Curran i Forrest Gump 1997 3. Wright som Claire Underwood 2013.

Så vem som är min favoritblondin just nu? Självfallet Robyn Wright, aktuell som Claire Underwood i HBO-produktionen House of Cards! I tv-serien har hon en kort, taxig frisyr som inte tilltalar mig personligen men som jag på avstånd kan se kvaliteter i.  Genom sin karriär så har hon avverkat ett antal fantastiska svall, som synes ovan.

Vill avsluta denna måhända osammanhängande reflektion med konstaterandet att jag verkligen måste tona håret ASAP.

Bästa hälsningar,

Skönhetskabinettets enda blonda medlem


Comments { 5 }

Tags: , , ,


Hull och hår

Jag blev så glad av att läsa Thereses text om kroppar som ser ut som kroppar! Inte heller jag har något principiellt emot kroppar som på olika sätt manipulerats för att se mindre naturliga ut, eller vackrare än genomsnittet, men personligen föredrar jag verkligen när människor – både män och kvinnor – ser ut att vara på riktigt. Det är något slags taktil kvalitet som försvinner när kläder sitter för perfekt, och när det som är under kläderna ser ut att vara artificiellt. Men det är inte bara veck och hull som som är frånvarande på bilder nu för tiden: Kvinnor tycks numera sakna både bröstvårtor och snippa.

toe3

Bilden ovan föreställer Farrah Fawcett och är från en scen i tv-serien Charlie’s Angels. Jag tycker att det är så snyggt att man anar hennes bröstvårtor genom t-shirten. Det ser friskt och fertilt ut. Man ser att det är på riktigt. Alla som har ett par bröst kan föreställa sig hur den där t-shirten (visst ser den mjuk och urtvättad ut?) känns mot huden, och alla som har klämt på ett par bröst kan föreställa sig hur Farrahs bröst känns genom tyget.

toe6

Här är fler riktiga bröst på en till synes oretuscherad bild ur en Victoria’s Secret-katalog från 1979. Om man har stora bröst som hon till vänster, eller lite hängiga som hon till höger, då blir det varmt och svettigt under dem när man sitter ner. Nu för tiden ser man inga svettiga bröst på Victoria’s Secrets bilder.

Sigourney  Weaver – här i rollen som Ripley i Alien – har inte bara ett par svettiga bröst, hon har även en svettig snippa i ett par, med dagens mått mätt, illasittande trosor. För visst är kvinnors trosor mystiskt tomma numera?

toe5

Titta vad snygg Sofia Loren är med sina håriga armhålor på bilden nedan! De ser ut att lukta deodorant och lite svett, precis som armhålor brukar göra. Kvinnor med bröstvårtor och snippa må vara sällsynta, men håriga kvinnor är näst intill utrotningshotade i dessa dagar. Hår på kvinnor har blivit så laddat att man per automatik antas ägna sig åt politisk aktivism om man inte är helt renrakad. Jag är ingen aktivist, men jag tycker att det är fint med hår under armarna. Det ger en rejäl look som jag gillar, och så är det mysigt att ta på.

toe2

Jag tror inte att den släta och hårlösa kroppen har etablerats som (bild-)norm för att den möter ett verkligt ideal och är något som människor i gemen gillar eller tänder på egentligen. Tvärt om tror jag att det handlar om att man successivt har försökt göra kroppar mindre kroppsliga genom att dölja eller retuschera bort sådant som för tankarna till sex: allt som är svettigt, kladdigt, hårigt eller doftar naturligt. Den ”perfekta” kroppen är kysk och knappt ens sinnlig; den går inte att ta på, den har ingen struktur, inga skrymslen och varma, fuktiga veck. Den kan bara betraktas.


Comments { 7 }

Tags: , , , , , , , ,


Att köpa eller inte köpa

Idag har jag köpt hårprodukter för 621 kronor och det känns helt värdelöst. Först var jag glad, för jag behövde en inpackning eller ett extremt bra balsam, och på PUB:s bottenvåning finns det en affär som bara säljer hårprodukter och den är helt, helt underbar, och jag gick omkring där alldeles yr av lycka över alla otroligt vackra förpackningar och tänkte mys, mys, nu ska jag unna mig något bra till mitt risiga vinterhår.

Sedan såg jag att det balsam – Paul Mitchells The Detangler – som jag egentligen var ute efter fanns i en presentask som blivit över från julhandeln och som reades ut, så då köpte jag den. Det är första gången jag har köpt så dyrt schampo och balsam (att jag över huvud taget känner till deras existens beror på att jag fick Paul Mitchell-grejer i present en gång, jag är mycket dåligt orienterad bland bättre hårvårdsprodukter annars). Nu blev det inte ens dyrare än Aussie-produkterna jag brukar köpa i vanliga fall.

hårgrejerBra dyrt balsam.

Fast sedan kom jag på att jag behövde Aussie-produkter också, för min värmeskyddskräm och min anti-frisskräm (båda absolut nödvändigt för mitt vildsinta, torra lockiga hår) var slut, och sedan såg jag i en varuhusspegel hur oerhört behovet av ny hårfärg var och sedan hade jag alltså köpt hårvård för 621 kronor.

Ni kanske inte tycker att det är mycket, kanske säger det mest att jag har rätt billiga vanor, och jag vill verkligen inte moralisera över någons hårvårdsvanor vare sig de är billiga eller dyra, och det kanske är inte 621 kronor så jättemycket, om man ser till vad jag fick: hälften är produkter av salongskvalitet som jag vet är underbara och resten är sådant jag ser som absoluta nödvändigheter, och att det kostade så pass mycket beror mest av allt på att ALLA mina hårvårdsprodukter var slut på samma gång, och de där Paul Mitchell-grejerna kommer att räcka i typ ett år… men ändå.

Jag tänkte på tunnelbanan hem hur oerhört kort steget är mellan eufori och äckel över konsumtion. Vissa dagar känns det som typ det högsta livet har att bjuda, att stryka runt på ett varuhus och provdofta på parfymer och känna sig flärdfull, det är den bästa eskapism jag vet. Andra dagar känns det som idag: Vad tusan håller jag på med? Är jag verkligen en sådan person som köper dyrt balsam? (Dessutom passade jag på att provlukta på Roses de Chloé, eftersom jag länge har velat ha en rosparfym, och den var underbar, och jag tänkte att det här borde kanske bli min vårparfym, men nu tänker jag: Ingen ny parfym på mycket länge!!)

Ja, jag vet inte vad jag vill säga med det här. Att det är tråkigt att shoppa när man inte blir glad av det? Ja, det är det verkligen. När man blir glad av det är det däremot underbart. Ja, jag tycker verkligen det. Förhoppningsvis kommer jag resten av denna kalla, fattiga, stressiga och deadlinespäckade januari åtminstone vara fin i håret.


Comments { 12 }

Tags: , , , ,


Nittiotalshåret (en olycklig kärleksaffär)

Ofta formas man i estetiska preferenser av sådant man upptäcker i de tidiga tonåren: det man tycker är snyggt då kommer man alltid tycka är snyggt (på något plan åtminstone, även om man med stigande ålder inser att det absolut inte har något att göra med stil eller god smak).

Allt som hände de första åren på 1990-talet gjorde outplånligt intryck på mig: min bild av skönhet är fortfarande i stor utsträckning synonym med musikvideos jag gillade då. Pet Shop Boys ”Being Boring”, till exempel, eller Madonnas ”Justify my Love”. Herb Ritts-estetiken.

blont nittiotalshår

”Justify my Love” var givetvis spännande eftersom den handlade om sex och kändes vuxen, men djupast intryck gjorde den på mig estetiskt. Jag tyckte att Madonna var fruktansvärt snygg i sina svarta spetsunderkläder, sin svarta trenchcoat och sitt jätteblonda hår i en 1990-talsvariant av Marilyn Monroes frisyr. Sedan kom Izabella Scorupco med sin cover på ”Shame shame shame” och nästan samma frisyr och också en snygg, svartvit video. Jag tyckte att deras frisyrer var underbara.

Men underbarast frisyr då hade Lisa Nilsson.

lisa nilsson

Jag tycker fortfarande att hon är så sjukt vacker på det här skivomslaget. Jag älskar det där tunga, svarta nittiotalssminket, och håret, håret! Jag tycker att hon ser ut som en gudinna.

Andra bra nittiotalfrisyrer hade Isabella Rossellini och Juliette Binoche.

isabella och juliette
Den där bilden på Isabella Rossellini (en kampanj för Lancome, vars ansikte hon då var) brukade synas i Damernas Värld, som min mamma prenumererade på en kort period. Juliette Binoche vet jag inte var jag såg – inte i Kieślowskis filmer i alla fall, för dem har jag fortfarande inte sett – men hon var på bild överallt.

Lite farligare i sin nittiotalspage var Beatrice Dalle (som hade den redan i slutet på åttiotalet, men i min hjärna tillhör hon samma frisyrkluster). Och Amanda Ooms, som jag tyckte verkade fantastiskt spännande redan första gången jag såg henne.

beatrice och amanda

Jag äskar båda dessa bilder. Underkläder och nittiotalspage! På författarfotot till sin roman Nödvändighet från 1991 sitter Amanda Ooms (påklädd) på en uteservering och röker och dricker ett glas vitt och har en fantastisk nittiotalspage. Så ska det vara, tänkte jag, att vara vuxen och skriva böcker och bo i Stockholm (och kanske ligga med en rockstjärna). Det känns inte riktigt så, kan jag erkänna. Framför allt har jag ju ingen page. Jag har heller aldrig legat med en rockstjärna.

Kanske härrör min fascination för nittiotalspagen ur att den är omöjlig för mig. Mitt hår är alldeles för självlockigt för att den någonsin skulle funka. Pagen fortsatte ju däremot att terrorisera mig även genom mina indie-år, då varenda tjej hade den (även om den då var mer av sextiotals- än nittiotalspage. Jag tror att skillnaden består i att den senare är studsigare). Någonstans i skärningspunkten mellan dem fanns rumänska skådespelerskan Elina Löwensohn i Hal Hartleys ”Amateur”.

elina

Jag minns idag ingenting av filmen, fast jag såg den flera gånger. Jag minns bara Elina Löwensohn och hennes page. Framför allt minns jag bilden ovan, och hur genuint ledsen jag var över att jag aldrig, aldrig skulle kunna se ut så där.

Man brukar säga att man aldrig vill ha det hår man faktiskt har – har man rakt vill man ha lockigt och har man lockigt vill man ha rakt. Åtminstone har jag fått höra det en massa gånger. Ibland har jag velat vara lite provokativ och svarat att jag faktiskt gillar mitt lockiga hår och inte skulle vilja byta bort det. Det skulle jag inte vilja heller. Men mina drömfrisyrer kommer alltid att finnas där i början av 1990-talet, alltid lite utom räckhåll.

 


Comments { 12 }

Tags: , ,


Ny frisyr?

I juni ska jag klippa mig. Faktum är att så snart jag skrivit klart detta inlägg ska jag boka tid.

Har ni sett Real Housewives of New York? Jag tycker att Kelly Bensimon har så himla snyggt hår:

En annan kvinna med fantastiskt hår är Lena Olin:

Jag har snart samma längd som Kelly och Lena, men jag har en ganska mycket mörkare nyans på mitt bruna hår. För tre år sedan blekte jag hela håret för att kunna färga det rött. Sommaren med rött hår fick jag mer uppmärksamhet från män än under hela mitt liv. Min kollega sa att det var för att jag såg ut som en prerafaelitisk kvinna, och att männen därför förknippade mig med sex. Detta var inte kontentan av historien om när jag blekte håret, utan det jag ville berätta är att jag fortfarande lider sviterna av att ha utsatt håret för ett sådant slitage. Jag kommer aldrig mer i hela mitt liv att bleka håret. Dessutom undrar jag om frisyren ovan är för gammal för mig? Nu känner jag mig förvisso ungefär jämnårig med både Kelly och Lena, men det är jag inte. De är medelålders, 40 + i alla fall, och jag är ju bara 27. Vad tycker ni?


Comments { 2 }

Tags: , , ,