Skönhetsminne: En ödmjuk betraktelse av regnbågen i min tid

Det var högst san­no­likt att vi skulle hamna här förr eller senare. I drygt tre års tid har det varit mer eller mindre soci­alt accep­te­rat med pastell­fär­gade fri­sy­rer som ser ut att häröra direkt från Hasbro’s My Little Pony-produktion eller dis­ney­fil­men Fan­ta­sia (1940). Ibland har det hand­lat om enhet­ligt fär­gat hår, och ibland har håret grad­vist tonats in i pastell­ny­an­sen. Men det har hela tiden hand­lat om att välja sig en pastell­färg åt gången.

rainbow01

Det enfär­gade, pastell­fär­gade håret har under som­ma­ren 2015 utveck­lats i linje med opalpär­lans vackra skift­ningar. En askig regn­båge. Det var ound­vik­ligt, givet de senaste årens utfors­kande av pastellerna.

När vi ini­ti­e­rade Skön­hetska­bi­net­tet så var det bland annat med utgångs­punk­ten att vi delar många gemen­samma skön­hets­min­nen. Det är inte ovan­ligt att män­ni­skor delar skön­hets­min­nen med varandra: sär­skilda konst­verk, en tidig kon­takt med fina mate­rial, ett musik­stycke från famil­jens enda popu­lära LP-skiva, eller en stor, och van­lig, naturupp­le­velse. Regn­bå­gen som natur­fö­re­te­else är spek­ta­ku­lär. Nuför­ti­den märks det inte minst på våra med­män­ni­skors (och kanske sär­skilt stock­hol­mar­nas) utbrott av hän­fö­relse på Instagram när bågen böjer sig över husta­ken. Alla vet att regn­bå­gen är den största natur­liga kli­chén men ingen kan han­tera det.

rainbow07

Det skön­hets­minne av regn­bå­gen som påver­kat mig mest är första gången jag fick den för­kla­rad för mig ur ett natur­ve­ten­skap­ligt per­spek­tiv. Det var i någon av Så fun­kar–böc­kerna som det vita sol­lju­sets per­fekta böj­ning i olika nyan­ser tidi­gast illu­stre­ra­des för mig. Rött ytterst — rött böjs minst — följt av orange, gult, grönt, blått, indigo och vio­lett innerst — den nyans som böjs mest bru­talt. Var­för minns jag denna fak­tain­läs­ning bättre än alla hund­ra­tals regn­bå­gar jag någon­sin sett? Där­för att det finns en skön­hets­upp­le­velse i att till­skansa sig kun­skap, och att sedan se något med nya ögon och upp­leva det som ald­rig förr. En för­läng­ning av det är skön­he­ten i att för­stå ett feno­men intel­lek­tu­ellt men sam­ti­digt bortse från det man vet och helt hänge sig åt det man upplever.

De fåtal regn­bå­gar jag minns bäst och med störst ömhet är inte him­lens egna utan de regn­bå­gar jag som barn såg när solens ljus bröts i vat­ten­strå­len från famil­jens vat­ten­spri­dare i träd­går­den om som­ma­ren. Då kunde jag styra regn­bå­gen bero­ende av hur jag pla­ce­rade spri­da­ren och var jag pla­ce­rade mig själv. Jag kunde även tri­um­fera över regn­bå­gen genom att springa rakt ige­nom den, eller erövra den genom att hoppa över den. Jag minns även flera exem­pel på den regn­bågsef­fekt som upp­står då en ljus­stråle bryts mot olja som täc­ker en vat­ten­yta, och har all­tid upp­skat­tat detta feno­men då det är mer arti­fi­ci­ellt än den “äkta” regn­bå­gen. Det finns någon­ting per­verst i att med mänsk­lig hand tvinga natu­ren att visa upp sina bästa fjädrar.

rainbow03

rainbow08

11 Jag skall upp­rätta mitt för­bund med er: Ald­rig mer skall allt liv utro­tas genom flo­dens vat­ten. Ald­rig mer skall en flod komma och för­därva jor­den.« 12 Och Gud sade: »Detta är teck­net på det för­bund som jag för all fram­tid slu­ter med er och med alla levande varel­ser hos er: 13 Min regn­båge sät­ter jag i skyn, och den skall vara teck­net på för­bun­det mel­lan mig och jor­den. 14 När jag låter moln stiga upp över jor­den och regn­bå­gen syns i skyn 15 skall jag tänka på mitt för­bund, det som har slu­tits mel­lan mig och er och alla levande varel­ser, allt liv, och vatt­net skall inte mer bli en flod som utplå­nar allt liv. 16 När regn­bå­gen syns i skyn och jag ser på den, skall jag tänka på det eviga för­bun­det mel­lan Gud och alla levande varel­ser, allt liv på jor­den.« 17 Och Gud sade till Noa: »Detta är teck­net på det för­bund som jag har upp­rät­tat mel­lan mig och allt liv på jorden.«

ur Första Mose­bok kapi­tel 9

Vi lever i en allt­mer glo­ba­li­se­rad och informations(ej att för­växla med kunskap)intensiv värld. I äldre tiders mindre sam­häl­len utveck­la­des lokala rela­tio­ner till sym­bo­ler och sätt att kom­mu­ni­cera via dessa, utan allt­för stora intryck från andra sam­häl­lens sym­bo­ler — myc­ket för­enk­lat uttryckt. I dag fro­das vissa av dessa sym­bo­ler, ofta i enklare form, medan andra för länge sedan fal­lit i glömska eller för­lo­rat sin funk­tion. Då vi sedan förra sekel­skif­tet haft en explo­sions­ar­tad till­gång till omvärl­den är det inte kons­tigt att exem­pel­vis lokala eller natio­nella sym­bo­ler utsätts för kon­kur­rens, utveck­las, dör eller tri­um­fe­rar. Reli­giösa sym­bo­ler kla­rar sig bättre glo­balt än många poli­tiska sym­bo­ler eftersom den mesta poli­tiska kamp utkäm­pas i en lokal eller natio­nell kon­text under mer eller mindre unika förhållanden.

rainbow04

Tilda Swin­ton i mani­fes­ta­tion fram­för Kreml i Mos­kva, 2013

Que­er­rö­rel­sen har i sin kamp och opi­ni­ons­bild­ning goda anled­ningar att använda sig av regn­bå­gen som sym­bol och flagga: Den är tänkt att ena män­ni­skor som ett folk utan natio­nella grän­ser men med gemen­samma mak­tan­språk. Den ska även repre­sen­tera sex­u­ell mång­fald som någon­ting natur­ligt — då regn­bå­gen är him­lens egen flagga. Iden­ti­fi­ka­tio­nen histo­riskt med använ­dan­det av starka fär­ger för att sig­na­lera sin iden­ti­tets avvi­kelse från majo­ri­tets­sam­häl­let, se exem­pel­vis Oscar Wil­des dan­dy­is­tiskt gröna nej­lika i knapp­hå­let, drar även sin tråd till regn­bågs­flag­gan. Lik­som Judy Gar­lands iko­niska sång.

rainbow06

Wilde

Men jag kan inte låta bli att tycka att regn­bå­gen som sym­bol är klu­ven. Vis­ser­li­gen inne­hål­ler natu­rens regn­båge flera fär­ger men den inklu­de­rar inte de vik­ti­gaste: det svarta och det vita, även det grå och bruna sak­nas och den röda, gula och möj­ligt­vis blå nyan­sen ten­de­rar näs­tan all­tid att över­glänsa de övriga. Tan­ken på en regn­båge som inne­fat­tar en mörk eller svart färg får mig att rysa — den skulle vara fan­tas­tisk. Regn­bå­gen är dess­utom för­rä­disk till sin natur, då den är rund till sin kon­struk­tion — inte halv. Vi talar all­tid om en båge, en bro som ska leda oss till en belö­ning, en skatt. Men vi menar egent­li­gen en evig­hets­rö­relse utan bör­jan eller slut, bara sken­bara ingångs­vär­den (!) och mål. Män­ni­skan har med öga och ben jagat regn­bå­gen, men den är ett på många vis oupp­nå­e­ligt ideal — vil­ket gör den litet sorg­lig, som sym­bol tänkt. Dorothy kom vis­ser­li­gen till lan­det ovan regn­bå­gen, men väl instal­le­rad visade sig det mesta bedra henne.

Inga av ovan invänd­ningar från­tar regn­bå­gen sin sublima kraft att öve­r­umpla fla­ne­rande pri­vat­per­so­ner med smartp­ho­nes, eller que­er­rö­rel­sens behov av en stark och enande palett, eller den kristna män­ni­skans beslut­sam­het att betrakta ljus­bå­gen som ett tec­ken på Guds för­bund med allt liv på jor­den. Men den är en över­an­vänd kli­ché som antag­li­gen kom­mer att gå till histo­rien som en av vår tids mest cen­trala sym­bo­ler. Där­för är det san­no­likt inte en slump att opal­hå­ret kom­mer med sådan kraft just i dessa dagar. Jag tror att man ska vara för­sik­tig med att göra direkta, poli­tiska kopp­lingar mel­lan hår­fär­gen och exem­pel­vis hur USA:s högsta dom­stol i juni 2015 lega­li­se­rade sam­kö­nade äkten­skap i samt­liga del­sta­ter. Där­e­mot är den sym­bo­liska kopp­lingen inte oin­tres­sant. Av någon anled­ning vill nu många unga kvin­nor rama in sig själva med hjälp av detta färgschema.

Vad bety­der det då att färga håret som en opalpärla, en blek regn­båge? Vissa skulle san­no­likt svara att en per­son som väl­jer denna typ av hår­färg är, eller vill fram­stå som unik, sub­ver­siv, svä­vande och inte av denna värld — obser­vera att sådana strä­van­den inte behö­ver vara nega­tivt menade, även om det kan låta så. Andra menar kanske att en sådan per­son är upp­märk­sam­hets­törs­tande och vill se ut som ett barn.

Jag tyc­ker att opal­hå­ret är otro­ligt vac­kert, men det ger ett ofrån­kom­ligt naivt och flyk­tigt intryck. Om jag skulle vara tvungen att fånga den sym­bo­liska käns­lan som håret och regn­bå­gen ger mig så lan­dar jag någon­stans mel­lan hopp, dröm och för­gäng­lig­het. Om jag var några år yngre och inte behövde vara repre­sen­ta­tiv i mitt yrke skulle jag defi­ni­tivt hoppa på tåget. Kanske kan jag i stäl­let hoppa över regn­bå­gen och knipa en silverplats?

rainbow05


Comments { 0 }

Tags: , , ,


Do-nut? Do not! En vandringssägen.

donut01

La Flo­ren­tine (1840) av Jean-Hippolyte Fland­rin. A Girl av Lord Fre­de­rick Leighton.

En kol­lega till mig, D, som bör­jar närma sig de sex­tio, ska gå på ett bröl­lop i som­mar och bad om upp­slag till vad hon då kan göra av sitt tjocka, loc­kiga hår. Eftersom hon är ovan vid att göra egna hårupp­sätt­ningar på fri hand tip­sade jag henne om att inför­skaffa en donut, eller hår­munk — ett väl­digt rart ord för att beskriva detta fri­syr­verk­tyg. Min kol­lega D begav sig till NK för att köpa sig en hår­munk. Hon approche­rade en för­säl­jare och frå­gade efter en sådan [nu antar denna text karak­tä­ren av vand­rings­sä­gen] varpå för­säl­ja­ren med upp­rörd röst dekla­re­rade att ”NK abso­lut inte säl­jer donuts! Sådant kom­mer du ald­rig att hitta här. Du får leta på H&M. Eller… Glit­ter.” Eftersom jag hört detta utta­lande i tredje per­son kan jag inte till fullo stå för exakt hur för­säl­ja­ren for­mu­le­rade sig, eller var hon ver­balt kur­si­ve­rade, men min kol­lega D beskrev det som att för­säl­ja­ren visade indig­ne­rad upp­hets­ning inför hen­nes hår­munks­för­fråg­ning. Efter deras korta menings­ut­byte hängde någon­ting out­ta­lat vasst i luften.

donut02

Marie en pro­fil (1891) av  Peder Seve­rin Krøyer

Sedan min kol­lega D berät­tade om denna ord­väx­ling för mig har den inte läm­nat mina tan­kar. Jag själv begår ofta hår­munk, främst för att det är prak­tiskt på job­bet, eller när jag inte orkat tvätta håret. En stram och blank hår­munk kan snabbt se pro­fes­sio­nell ut, och den är lätt att vari­era genom att dra ut hår­tes­tar, eller rama in den med hjälp av flä­tor, lös­hår, siden­band, hår­spän­nen. Men allt detta vet ni ju redan.

Hur många prak­tiska aspek­ter man än kan fram­hålla av hår­mun­ken så finns det något skevt över den. Någon­ting som gör att man kom­mer undan genom att använda den. Eller så kanske bara jag trott att man kom­mit undan. För det är just lätt att använda en hår­munk för att kre­era en hög fri­syr, på samma sätt som det är lätt att använda en fär­dig­knu­ten fluga eller slips, en stryk­fri skjorta, eller ett par kil­klacks­skor som gör dig lika lång som pump­sen men du slip­per vingla omkull.

Det jag för­sö­ker komma åt är om det finns någon sorts trash-aspekt av hår­mun­ken som jag ald­rig tidi­gare ens över­vägt, för­rän jag hörde min kol­le­gas histo­ria. Gör den enkla och rela­tivt bil­liga till­gäng­lig­he­ten till vad som på avstånd kan före­falla som en genom­ar­be­tad fri­syr, att man bör­jar betrakta den som ja… just, enkel, »billig«?

donut04

källa

Jag kon­sul­te­rar en av de säk­raste käl­lor jag kan komma på, näm­li­gen mam­mor på inter­net, som dis­ku­te­rar liv­ligt under rubri­ken »Am I being unre­so­nable to have gone off the hair doughnut style? Is it trashy now?«. Jag bru­kar reso­nera som så att om t.o.m. mam­mor dis­ku­te­rar hår­mun­kens upp­gång och even­tu­ella fall, så måste det vara ett fak­tum. Och jag är smått choc­kad över hur distinkta åsik­ter det är möj­ligt att ha i ämnet:

- However recently I have seen a few people with ‘hair doughnut’ hair and thought they looked really trashy (not just because of the hair doughnut, just the ove­rall look). What’s your view on the hair doughnut? Trashy or glam?

- I think it is vee­ring towards trashy now, eve­ry­one is doing it and it is obvious it’s just anot­her way to pile hair up, not­hing intri­cate about it.

- I call it the Easy­jet Bun — ive flown easy­jet a few times over the past year and every female ste­ward wears them — very neatly though, not the messy bun style. They also mix in a skin­tight scalp hug­ging pony­tail before they put the bun in.

- Mega trashy. The style favou­red by idiot drug smugglers.

Mam­morna är rela­tivt kon­se­kventa i sitt ängs­liga bedöm­mande av hår­mun­kens lämp­lig­het. I sam­ta­let anar jag en ten­dens till att mun­ken bedöms som en sär­skilt ung­dom­lig före­te­else, och där­för ovär­dig att använda som vuxen. Jag har dock svårt att hålla med inter­net­mam­morna i detta. Det finns vis­ser­li­gen en infan­ti­li­tet i exem­pel­vis bal­le­ri­nans strama knut, men jag asso­ci­e­rar hellre en svuls­tig hår­knut med en mog­nare kvinna som valt att behålla sitt långa hår — något som jag öns­kar att fler äldre, som har möj­lig­het, gjorde. Denna dis­kus­sions­tråd på Time Goes By — what it’s really like to get older är för övrigt bedå­rande (och totalt befriad från inter­net­mam­mor­nas vul­gära och gnäl­liga ton) och rekom­men­de­ras alla som vill för­djupa sig i den medel­ål­ders kvin­nans tan­kar och val gäl­lande sitt hår, samt omgiv­ning­ens press på att den äldre kvin­nan ska klippa sig kort och där­med fram­stå som mindre fåfäng.

- After years of following the fashion trend of short hair for elders, I am let­ting my hair grow now. Partly for the rea­sons you gave, Ronni. Trips to the beauty par­lor were dif­ficult for me to arrange. In addi­tion, my cochlear implant gad­get (pro­ces­sor, bat­tery and mic) keeps fal­ling off. Long hair com­bed over the implant pro­ces­sor will help anchor it. (I con­fess to a smidgen of vanity, as it will also help hide it.)

- Long hair is pro­ble­ma­tic in old age if it is thin­ning. Mine is and I’m still vain enough to not want to show off my bal­ding spots. That’s where the bun comes in; it covers the thin area on my crown quite nicely.

- My grand­mot­her, lived into her 80’s,had long white hair that fell below her waist. She always wore it in a bun. When I was young, I was fasci­na­ted when she let it down and star­ted to brush it. My mot­her can­not remem­ber a time when grandma’s hair was short.

- I star­ted growing my hair when I moved to Hawaii. It is not unu­sual there for women over 50 to have very long hair. I’m 55 and my hair is past my waist and healt­hier then my daugh­ters with long hair that are 25 and 33. In Hawaii it was much easier to pull it up. I’ve had my hair short most my life Long hair is so much easier for me to take care off. My short hair is not the easy care hair type. My long hair I wash air dry brush and put it up in a bun braid pony­tail or leave it down. I’ve had com­ple­ments on my hair and people think I’m younger then I am. I have always worn my hair the way I want and dres­sed how I want. To each her own why does anyone worry about the length of anyone’s hair. It sounds like people with con­trol issues.

- I would love to let my hair grow. It is so fine that you could put it all in a cup. It is like baby hair. So, short and curly seems best for me. But may just let it grow and stop the every 6 months perm. You — with thick, long and gray hair I envy you.

- What did the sis­ters burn their bras for in the long ago if we are still fus­sing about the pre­vailing fashions?

- How come as we age, we grow hair on all sorts of other pla­ces, like nostrils, ears, chin? Why can’t all stray hair report to the head once we reach age 40? How come, at 40, my twee­zers became my best fri­ends? My hair is short, fine, like feat­hers. What am I, a bird? If so, I want to be an eagle. Eag­les fly solo.

Jag, som var­ken har mor­mor eller mamma att dis­ku­tera sådana här saker med, måste erkänna att jag skulle kunna ägna dagar endast åt att surfa runt på de äldre kvin­nor­nas blog­gar som jag hit­tade i anslut­ning till ovan citat. Rekom­men­de­ras, alltså. Eag­les fly solo!

donut05

Toni Mor­ri­son och Ing­mari Lamy

Men till­baka till munk­myste­riet: Jag besö­ker själv NK för att reda ut saken. Väl i varu­hu­set möter jag The­rese och vi kon­fe­re­rar. Min tanke var att helt enkelt ställa samma fråga som min kol­lega D gjort, »Hej! Jag letar efter en hår­munk, kan du vara så vän­lig att assi­stera mig?«, men vi kom­mer snart fram till att frå­gan känns omöj­lig och pin­sam. Ja, det känns fak­tiskt plöts­ligt rent av skam­fullt att efter­fråga en hår­munk. Jag frå­gar istäl­let efter hårac­ces­so­a­rer från Evita Peroni* och får det rim­liga sva­ret att NK inte längre har en sär­skild avdel­ning för hårac­ces­so­a­rer och att det enda varu­hu­set säl­jer inom ramen för hår­han­te­ring är pro­duk­ter av olika slag.

För­vir­ringen är nu större än någon­sin. Om NK inte sålt hårac­ces­so­a­rer på länge så fram­står sva­ret min kol­lega D fick som än mer dra­ma­tiskt. Det är som om man skulle till­fråga en kon­kurs­drab­bad asio­fo­bisk bil­hand­lare om denne säl­jer Mitsubishi och bil­hand­la­ren — som totalt slu­tat sälja bilar — gor­mar att han min­sann ald­rig, under några omstän­dig­he­ter, skulle sälja en Mitsubishi.

donut06

Ovan ses den s.k. »Apol­lo­knu­ten«, som var popu­lär under 1820– och 30-talen, som består av en mitt­bena och en högt sit­tande hår­bulle kom­bi­ne­rad med kork­skruvsloc­kar som ramar in ansiktet.

Vad kom­mer att hända med hår­mun­ken fram­ö­ver? Min giss­ning är att vi kom­mer att se mer av den — på alla möj­liga sätt. Mun­kens volym ökar, och med möj­lig­he­terna att spela in och sprida vide­o­tu­to­ri­als ökar även lek­man­nens fing­er­fär­dig­het i fråga om mer avan­ce­rade flät­ningar i kom­bi­na­tion med mun­ken. Jag hyser även en för­hopp­ning om att mun­ken såväl ska för­öka sig som att byta skep­nad: jag före­stäl­ler mig att man skulle kunna arran­gera en fler­tal mindre mun­kar jämte varandra, eller på varandra, och att de inte nöd­vän­digt­vis behö­ver vara runda utan skulle kunna ta form av kvadrat, tre­kant, eller kanske hjär­tat eller stjär­nan. På sikt skulle ett fli­tigt mun­kan­vän­dande kunna leda in sin ägare på tyngre sub­stan­ser, såsom »vin­tage­fri­sy­rer« (ett ganska under­ligt ord, enligt mig) eller ännu hellre en var­dag­lig come­back för renäs­sans– eller rokokofrisyren.

donut07

Tyra Banks, Lilly Col­lins och Jen­ni­fer Lopez har alla begått hårmunk

Efter att ha till­bringad pin­samt myc­ket tid åt att tänka på detta kom­mer jag nog per­son­li­gen hädan­ef­ter att betrakta hår­mun­ken som ett funk­tions­plagg och anser att den där­för borde säl­jas i olika slit­starka, vat­ten­av­stöt­liga vari­an­ter, på exem­pel­vis Naturkompaniet.

 

* Har acces­so­ar­mär­ket Evita Peroni någon­ting att göra med Argen­ti­nas första dam Eva Peron? Jag har damm­su­git www utan svar, men fin­ner det för  osan­no­likt för att vara sant. Nam­nen är så lika före­ta­get måste ha ställt sig den frå­gan då de star­tade upp sin verk­sam­het, 1988 i  Danmark.


Comments { 8 }

Tags: , ,


Det blonda svallet (ännu en olycklig kärleksaffär)

lesblondes1

På tal om hår man vill ha, så tyc­ker jag att Therese’s beskriv­ning av hur hen­nes tidiga este­tiska pre­fe­ren­ser påver­kade hen­nes läng­tan efter nit­ti­o­tals­hå­ret är en rim­li­gare för­kla­ring än den gamla van­liga urbana myten om hur kvin­nor med loc­kigt hår öns­kar sig rakt hår, och vice versa. Det är en själv­pro­du­ce­rande stil­te­ori base­rad på att (den ofta unga) kvin­nans este­tiska läng­tan här­rör ute­slu­tande ur en iden­ti­fi­ka­tion av vad hon själv inte har, och att hon krä­ver vad en annan kvinna har, sna­rare än att hon gör en rela­tivt själv­stän­dig slut­led­ning av vad hon tyc­ker är vac­kert. Detta grun­dar sig i utgångs­punk­ten att den unga kvin­nan ser ned på sig själv, sina egna kva­li­te­ter, och suk­tar efter gran­nens gröna gräs, eller möj­ligt­vis gröna hår. Avund­sju­kans kraft ska dock inte vif­tas bort för lätt.

Nu menar jag inte att man inte influe­ras starkt av popu­lär­kul­tur, sin omgiv­ning och sina vän­ner, sär­skilt under de år då iden­ti­te­ten for­mas. Men även inom ramen för ung­dom­lig trend­käns­lig­het tror jag det finns stort utrymme för eget uttryck, expe­ri­men­te­ring, och en stark vilja som kan ta sig out­grund­liga vägar — om pengar och tid finns. Det är nog fram­för allt det, för­u­tom själva fri­sy­ren, som jag tyc­ker så myc­ket om med kvin­nor­nas uttryck på de foto­gra­fier jag valde till detta inlägg, där de flesta här­rör från 90– och tidigt 2000-tal. Då blon­di­ner är så van­ligt före­kom­mande i mark­nads­fö­rings­syfte kopp­lar åtminstone jag ihop dem med en sorts säl­jande atti­tyd, en påklist­rad behag­full­het. Men i dessa bil­der ploc­kar jag näs­tan inte upp några sådana ten­den­ser alls. Men där­e­mot en hel del trots, och egen­he­ter, näs­tan motvilja.

I couldn’t help but won­der, som Car­rie Brad­shaw hade gnytt för sig själv, hur blon­di­nen mådde på 90-talet? Min giss­ning är att det var the best of times and the worst of times, för henne.

lesblondes2

Jag tyc­ker också myc­ket om nämnda korta, ruf­siga nit­ti­o­tals­hår kom­bi­ne­rat med det tunga, deka­denta smin­ket, även om mina upp­växt­be­gär ledde mig till att längta efter någon­ting annat. Jag kom ald­rig så långt som till att önska mig ett madonna– eller ett sco­rupcohår, i efter­hand inbil­lar jag mig att det kan vara en mog­nads­fråga. Sna­rare fast­nade jag vid det långa, blonda sval­let och bleka, ganska trå­kiga, smin­ket till­hö­rande sko­lans popu­lära och har ald­rig rik­tigt för­flyt­tat mig där­i­från, trots utflyk­ter till skarpa mörka och sen­su­ellt röda nyan­ser och varianter.

Man kan säga att det varit ett guilty ple­a­sure, och jag har haft svårt att erkänna för mig själv att det är det långa, blonda, per­fekta sval­let jag vill åt, eftersom det all­tid varit något av en kli­ché — åtminstone om man rör sig i huma­nis­tiska och konst­när­liga sam­man­hang, eller ö.h.t. vill bli tagen på all­var. Jag ville vara Kelly, inte Brenda. Jag ville vara Shel­ley, inte Aud­rey. Men istäl­let för att spara och vårda mitt natur­ligt blonda hår, som med litet hjälp har för­må­gan att bölja, har jag utsatt det för svåra pröv­ningar med färg och olika voly­mer. Det kanske var nöd­vän­digt, men det kan ändå göra mig sur i efterhand.

lesblondes3

Jag är myc­ket med­ve­ten om att det sista det blonda sval­let behö­ver är ännu en per­son som stäm­mer in i hyll­nings­kö­ren. Detta hår har genom histo­rien sålt allt från knapp­nå­lar till bildäck, två­lar och aktier, det har sålt sex och dröm­mar, men allt detta säl­jande har också skett på sin egen bekost­nad. På något sätt så känns det ofta som att blon­di­nen i allsköns gestalt­ning har bli­vit så tom, tömd på inne­håll. När jag has­tar ige­nom en flora av s.k. »blonde quo­tes« på Tum­blr blir det uppen­bart för mig att blon­di­nen (som van­ligt) har roligt, eller fun (att ha fun känns inte rik­tigt som att ha roligt) men hon är inte min­nesvärd (som den röd–  eller mörk­hå­riga sys­tern), och nuför­ti­den ska hon dess­utom vara väl­digt intel­li­gent för att balan­sera upp sin fri­syr (att en blond skå­de­spe­lerska kan njuta av att läsa James Joyce är en lika stor nyhet 1955 som 2014).

Kanske är det också där­för så lätt att till­skriva henne en viss mystik? Till skill­nad från Anna är jag litet mindre självre­flek­te­rad angå­ende mina iden­ti­fi­ka­tions­ob­jekt, men vet med bestämd­het att jag ald­rig rik­tigt lyc­kats värja mig från blon­di­nen i fik­tio­nen — även under de stora delar av mitt vuxna liv när jag varit allt annat än just blond. När hon råkar ut för någon­ting, stort som smått, så sit­ter jag där med bul­tande tin­ningar och und­rar: Hur ska det gå för henne? Och hur fixar hon sin fri­syr? Ibland tän­ker jag att jag kanske bryr mig så myc­ket om henne just för att hon i popu­lär­kul­tur råkat ut för i prin­cip all­ting, hon har använts till pre­cis allt, och då sär­skilt en hel del våld.

Blon­des make the best victims. They’re like vir­gin snow that shows up the bloody foot­prints.

…sade ju Alfred Hit­ch­cock en gång. Trevligt.

lesblondes51. Wright som But­ter­cup i The Prin­cess Bride från 1987 2. Wright som Jenny Cur­ran i For­rest Gump 1997 3. Wright som Claire Under­wood 2013.

Så vem som är min favo­rit­blon­din just nu? Själv­fal­let Robyn Wright, aktu­ell som Claire Under­wood i HBO-produktionen House of Cards! I tv-serien har hon en kort, taxig fri­syr som inte till­ta­lar mig per­son­li­gen men som jag på avstånd kan se kva­li­te­ter i.  Genom sin kar­riär så har hon avver­kat ett antal fan­tas­tiska svall, som synes ovan.

Vill avsluta denna måhända osam­man­häng­ande reflek­tion med kon­sta­te­ran­det att jag verk­li­gen måste tona håret ASAP.

Bästa häls­ningar,

Skön­hetska­bi­net­tets enda blonda medlem


Comments { 5 }

Tags: , , ,


Hull och hår

Jag blev så glad av att läsa The­re­ses text om krop­par som ser ut som krop­par! Inte hel­ler jag har något prin­ci­piellt emot krop­par som på olika sätt mani­pu­le­rats för att se mindre natur­liga ut, eller vack­rare än genom­snit­tet, men per­son­li­gen före­drar jag verk­li­gen när män­ni­skor – både män och kvin­nor – ser ut att vara på rik­tigt. Det är något slags tak­til kva­li­tet som för­svin­ner när klä­der sit­ter för per­fekt, och när det som är under klä­derna ser ut att vara arti­fi­ci­ellt. Men det är inte bara veck och hull som som är från­va­rande på bil­der nu för tiden: Kvin­nor tycks numera sakna både bröst­vår­tor och snippa.

toe3

Bil­den ovan före­stäl­ler Far­rah Faw­cett och är från en scen i tv-serien Charlie’s Ang­els. Jag tyc­ker att det är så snyggt att man anar hen­nes bröst­vår­tor genom t-shirten. Det ser friskt och fer­tilt ut. Man ser att det är på rik­tigt. Alla som har ett par bröst kan före­ställa sig hur den där t-shirten (visst ser den mjuk och urtvät­tad ut?) känns mot huden, och alla som har klämt på ett par bröst kan före­ställa sig hur Far­rahs bröst känns genom tyget.

toe6

Här är fler rik­tiga bröst på en till synes ore­tu­sche­rad bild ur en Victoria’s Secret-katalog från 1979. Om man har stora bröst som hon till väns­ter, eller lite häng­iga som hon till höger, då blir det varmt och svet­tigt under dem när man sit­ter ner. Nu för tiden ser man inga svet­tiga bröst på Victoria’s Secrets bil­der.

Sigour­ney  Wea­ver – här i rol­len som Ripley i Alien – har inte bara ett par svet­tiga bröst, hon har även en svet­tig snippa i ett par, med dagens mått mätt, illa­sit­tande tro­sor. För visst är kvin­nors tro­sor mys­tiskt tomma numera?

toe5

Titta vad snygg Sofia Loren är med sina håriga arm­hålor på bil­den nedan! De ser ut att lukta deo­do­rant och lite svett, pre­cis som arm­hålor bru­kar göra. Kvin­nor med bröst­vår­tor och snippa må vara säll­synta, men håriga kvin­nor är näst intill utrot­nings­ho­tade i dessa dagar. Hår på kvin­nor har bli­vit så lad­dat att man per auto­ma­tik antas ägna sig åt poli­tisk akti­vism om man inte är helt renra­kad. Jag är ingen akti­vist, men jag tyc­ker att det är fint med hår under armarna. Det ger en rejäl look som jag gil­lar, och så är det mysigt att ta på.

toe2

Jag tror inte att den släta och hår­lösa krop­pen har eta­ble­rats som (bild-)norm för att den möter ett verk­ligt ideal och är något som män­ni­skor i gemen gil­lar eller tän­der på egent­li­gen. Tvärt om tror jag att det hand­lar om att man suc­ces­sivt har för­sökt göra krop­par mindre kropps­liga genom att dölja eller retu­schera bort sådant som för tan­karna till sex: allt som är svet­tigt, klad­digt, hårigt eller dof­tar natur­ligt. Den »per­fekta« krop­pen är kysk och knappt ens sinn­lig; den går inte att ta på, den har ingen struk­tur, inga skryms­len och varma, fuk­tiga veck. Den kan bara betraktas.


Comments { 6 }

Tags: , , , , , , , ,


Att köpa eller inte köpa

Idag har jag köpt hår­pro­duk­ter för 621 kro­nor och det känns helt vär­de­löst. Först var jag glad, för jag behövde en inpack­ning eller ett extremt bra bal­sam, och på PUB:s bot­ten­vå­ning finns det en affär som bara säl­jer hår­pro­duk­ter och den är helt, helt under­bar, och jag gick omkring där all­de­les yr av lycka över alla otro­ligt vackra för­pack­ningar och tänkte mys, mys, nu ska jag unna mig något bra till mitt risiga vinterhår.

Sedan såg jag att det bal­sam – Paul Mit­chells The Detang­ler – som jag egent­li­gen var ute efter fanns i en pre­sentask som bli­vit över från jul­han­deln och som rea­des ut, så då köpte jag den. Det är första gången jag har köpt så dyrt schampo och bal­sam (att jag över huvud taget kän­ner till deras existens beror på att jag fick Paul Mitchell-grejer i pre­sent en gång, jag är myc­ket dåligt ori­en­te­rad bland bättre hår­vårds­pro­duk­ter annars). Nu blev det inte ens dyrare än Aussie-produkterna jag bru­kar köpa i van­liga fall.

hårgrejerBra dyrt balsam.

Fast sedan kom jag på att jag behövde Aussie-produkter också, för min vär­me­skydds­kräm och min anti-frisskräm (båda abso­lut nöd­vän­digt för mitt vild­sinta, torra loc­kiga hår) var slut, och sedan såg jag i en varu­hus­spe­gel hur oer­hört beho­vet av ny hår­färg var och sedan hade jag alltså köpt hår­vård för 621 kronor.

Ni kanske inte tyc­ker att det är myc­ket, kanske säger det mest att jag har rätt bil­liga vanor, och jag vill verk­li­gen inte mora­li­sera över någons hår­vårdsva­nor vare sig de är bil­liga eller dyra, och det kanske är inte 621 kro­nor så jät­te­myc­ket, om man ser till vad jag fick: hälf­ten är pro­duk­ter av salongs­kva­li­tet som jag vet är under­bara och res­ten är sådant jag ser som abso­luta nöd­vän­dig­he­ter, och att det kos­tade så pass myc­ket beror mest av allt på att ALLA mina hår­vårds­pro­duk­ter var slut på samma gång, och de där Paul Mitchell-grejerna kom­mer att räcka i typ ett år… men ändå.

Jag tänkte på tun­nel­ba­nan hem hur oer­hört kort ste­get är mel­lan eufori och äckel över kon­sum­tion. Vissa dagar känns det som typ det högsta livet har att bjuda, att stryka runt på ett varu­hus och prov­dofta på par­fy­mer och känna sig flärd­full, det är den bästa eska­pism jag vet. Andra dagar känns det som idag: Vad tusan hål­ler jag på med? Är jag verk­li­gen en sådan per­son som köper dyrt bal­sam? (Dess­utom pas­sade jag på att prov­lukta på Roses de Chloé, eftersom jag länge har velat ha en rospar­fym, och den var under­bar, och jag tänkte att det här borde kanske bli min vår­par­fym, men nu tän­ker jag: Ingen ny par­fym på myc­ket länge!!)

Ja, jag vet inte vad jag vill säga med det här. Att det är trå­kigt att shoppa när man inte blir glad av det? Ja, det är det verk­li­gen. När man blir glad av det är det där­e­mot under­bart. Ja, jag tyc­ker verk­li­gen det. För­hopp­nings­vis kom­mer jag res­ten av denna kalla, fat­tiga, stres­siga och dead­li­ne­späc­kade janu­ari åtminstone vara fin i håret.


Comments { 12 }

Tags: , , , ,


Nittiotalshåret (en olycklig kärleksaffär)

Ofta for­mas man i este­tiska pre­fe­ren­ser av sådant man upp­täc­ker i de tidiga ton­å­ren: det man tyc­ker är snyggt då kom­mer man all­tid tycka är snyggt (på något plan åtminstone, även om man med sti­gande ålder inser att det abso­lut inte har något att göra med stil eller god smak).

Allt som hände de första åren på 1990-talet gjorde out­plån­ligt intryck på mig: min bild av skön­het är fort­fa­rande i stor utsträck­ning syno­nym med musik­vi­deos jag gil­lade då. Pet Shop Boys »Being Boring«, till exem­pel, eller Madon­nas »Justify my Love«. Herb Ritts-estetiken.

blont nittiotalshår

»Justify my Love« var givet­vis spän­nande eftersom den hand­lade om sex och kän­des vuxen, men dju­past intryck gjorde den på mig este­tiskt. Jag tyckte att Madonna var fruk­tans­värt snygg i sina svarta spets­un­der­klä­der, sin svarta trench­coat och sitt jät­te­blonda hår i en 1990-talsvariant av Marilyn Mon­roes fri­syr. Sedan kom Iza­bella Sco­rupco med sin cover på »Shame shame shame« och näs­tan samma fri­syr och också en snygg, svart­vit video. Jag tyckte att deras fri­sy­rer var underbara.

Men under­ba­rast fri­syr då hade Lisa Nilsson.

lisa nilsson

Jag tyc­ker fort­fa­rande att hon är så sjukt vac­ker på det här skivom­sla­get. Jag äls­kar det där tunga, svarta nit­ti­o­tals­smin­ket, och håret, håret! Jag tyc­ker att hon ser ut som en gudinna.

Andra bra nit­ti­otal­fri­sy­rer hade Isa­bella Ros­sel­lini och Juli­ette Binoche.

isabella och juliette
Den där bil­den på Isa­bella Ros­sel­lini (en kam­panj för Lan­come, vars ansikte hon då var) bru­kade synas i Damer­nas Värld, som min mamma pre­nu­me­re­rade på en kort period. Juli­ette Binoche vet jag inte var jag såg — inte i Kieślowskis fil­mer i alla fall, för dem har jag fort­fa­rande inte sett — men hon var på bild överallt.

Lite far­li­gare i sin nit­ti­o­tals­page var Bea­trice Dalle (som hade den redan i slu­tet på åtti­o­ta­let, men i min hjärna till­hör hon samma fri­s­yrklus­ter). Och Amanda Ooms, som jag tyckte ver­kade fan­tas­tiskt spän­nande redan första gången jag såg henne.

beatrice och amanda

Jag äskar båda dessa bil­der. Under­klä­der och nit­ti­o­tals­page! På för­fat­tar­fo­tot till sin roman Nöd­vän­dig­het från 1991 sit­ter Amanda Ooms (påklädd) på en ute­ser­ve­ring och röker och dric­ker ett glas vitt och har en fan­tas­tisk nit­ti­o­tals­page. Så ska det vara, tänkte jag, att vara vuxen och skriva böc­ker och bo i Stock­holm (och kanske ligga med en rock­stjärna). Det känns inte rik­tigt så, kan jag erkänna. Fram­för allt har jag ju ingen page. Jag har hel­ler ald­rig legat med en rockstjärna.

Kanske här­rör min fasci­na­tion för nit­ti­o­tals­pa­gen ur att den är omöj­lig för mig. Mitt hår är all­de­les för själv­loc­kigt för att den någon­sin skulle funka. Pagen fort­satte ju där­e­mot att ter­ro­ri­sera mig även genom mina indie-år, då varenda tjej hade den (även om den då var mer av sex­tio­tals– än nit­ti­o­tals­page. Jag tror att skill­na­den består i att den senare är stud­si­gare). Någon­stans i skär­nings­punk­ten mel­lan dem fanns rumänska skå­de­spe­lers­kan Elina Löwen­sohn i Hal Hart­leys »Amateur«.

elina

Jag minns idag ingen­ting av fil­men, fast jag såg den flera gånger. Jag minns bara Elina Löwen­sohn och hen­nes page. Fram­för allt minns jag bil­den ovan, och hur genu­int led­sen jag var över att jag ald­rig, ald­rig skulle kunna se ut så där.

Man bru­kar säga att man ald­rig vill ha det hår man fak­tiskt har — har man rakt vill man ha loc­kigt och har man loc­kigt vill man ha rakt. Åtminstone har jag fått höra det en massa gånger. Ibland har jag velat vara lite pro­vo­ka­tiv och sva­rat att jag fak­tiskt gil­lar mitt loc­kiga hår och inte skulle vilja byta bort det. Det skulle jag inte vilja hel­ler. Men mina dröm­fri­sy­rer kom­mer all­tid att fin­nas där i bör­jan av 1990-talet, all­tid lite utom räckhåll.

 


Comments { 12 }

Tags: , ,


Ny frisyr?

I juni ska jag klippa mig. Fak­tum är att så snart jag skri­vit klart detta inlägg ska jag boka tid.

Har ni sett Real Housewi­ves of New York? Jag tyc­ker att Kelly Ben­si­mon har så himla snyggt hår:

En annan kvinna med fan­tas­tiskt hår är Lena Olin:

Jag har snart samma längd som Kelly och Lena, men jag har en ganska myc­ket mör­kare nyans på mitt bruna hår. För tre år sedan blekte jag hela håret för att kunna färga det rött. Som­ma­ren med rött hår fick jag mer upp­märk­sam­het från män än under hela mitt liv. Min kol­lega sa att det var för att jag såg ut som en pre­ra­fae­li­tisk kvinna, och att män­nen där­för för­knip­pade mig med sex. Detta var inte kon­ten­tan av histo­rien om när jag blekte håret, utan det jag ville berätta är att jag fort­fa­rande lider svi­terna av att ha utsatt håret för ett sådant sli­tage. Jag kom­mer ald­rig mer i hela mitt liv att bleka håret. Dess­utom und­rar jag om fri­sy­ren ovan är för gam­mal för mig? Nu kän­ner jag mig för­visso unge­fär jämn­å­rig med både Kelly och Lena, men det är jag inte. De är medel­ål­ders, 40 + i alla fall, och jag är ju bara 27. Vad tyc­ker ni?


Comments { 2 }

Tags: , , ,