Lucka 4: Pappa, jag vill ha en italienare!

(varning: denna text innehåller smickrande generaliseringar om en folkgrupp)

Hemkommen efter en veckas vistelse i Florens känner jag ett akut behov av att ventilera stadens skönhet. Ja, arkitekturen, palatsen, floden, konsten är fantastisk i sig. Men det som förföljer mig enda in i (och hem till) Norden är den italienska, manliga fägringen – väl belagd i landets konst- och modehistoria. Människans skönhet är väldigt drabbande i just Florens, på ett sätt jag anser att det inte är i andra italienska städer. Det är en fråga om det helhetsgrepp italienarna tar om gestaltningen av sig själva, la bella figura: Den essentiella strävan efter vackra, graciösa manér, en välkomponerad yta som resulterar i den vackra, polerade, perfekta figuren som även för sig väl. Man brukar säga att Italien är ett land för skådespelare, av vilka mycket få står på en riktigt scen.

bellafigura01

 T.v. Självporträtt av Gian Lorenzo Bernini, den ultimata italienske mannen. T.h. Orfeo olio su tela, målad någon gång mellan 2005-2009, av Roberto Ferri.

Vid sidan av la bella figura, det italienska i att genom alla aspekter av sin person ge bästa möjliga intryck, pågår givetvis ett helt vanligt samhälle som inte nödvändigtvis agerar ut denna idé. Men alla samhällen har sina himmelriken och sina helgon – och Italiens motsvarighet kan inte vara någonting annat än Florens! La bella figura kommer särskilt väl till sin rätt för den som strosar längs Florens gator fredag, lördag, söndag. Männen där är nästan obehagligt välklädda. Mode i all ära, men det rör sig snarare om klassiska snitt, fina material och detaljer: blanka skor, smarta hattar, tunna handskar, romantiskt mönstrade scarfs, näsdukar, slipsar, skinnväskor, välgroomade storslagna ansikten, tjockt barockhår inte sällan med silvriga slingor även bland de yngre männen, kroppar som är vältränade utan att se ut att ha blivit framforcerade på ett gym, ett attraktivt kroppsspråk. Och alla dessa komponenter tycks såväl minutiöst matchade som ihopslängda på några få minuter. Nej, inte alla män – som vi brukar säga. Men tillräckligt många för att det ska påverka hela upplevelsen av staden.

bellafigura03

Män vid Piti, Florens

Under veckosluten trängs dessa män på Florens gator. Eller, trängs är fel ord eftersom det indikerar att gatulivet skulle vara rörigt och buffligt. Snarare rör de sig längs gatorna i en sorts civilisationens dans, hela tiden i relation till andra män – och kvinnor. Männen i Florens bekräftar varandra på ett underbart vis som jag aldrig tidigare sett motsvarighet till. De betraktar och kommenterar ljudlöst varandras utmärkta uppenbarelser, vänder sig om några grader mer än nödvändigt när de passerar varandra, visar upp sig, går vidare till nästa beundrare att beundra. Ett liknande respektfullt, uppskattande beteende riktas mot kvinnor, på ett sätt som är främmande för mig som är uppväxt i Sverige där vi som främlingar knappt möter varandras blickar. Jag upplevde inte en enda gång att jag blev avklädd av en manlig blick i Florens. Snarare känns det som att de klär på en med blicken, i positiv bemärkelse. Jag är inte omedveten om madonna/hora-komplexet, så var det sagt.

Det ovan beskrivna kallas för la passeggiata, av sociologer beskrivet som en kulturell performancepromenad. Det viktigaste under dessa flanörtimmar är att se och bli sedd, vedere e farsi vedere. Traditionen har även en social, folkenande effekt, och följer flirtens logik – men inte nödvändigtvis med vare sig sexuella eller romantiska motiv.

bellafigura04

Sophia Loren

Hela den italienska befolkningen tilltalas inte av detta, dock. Club dei Brutti (Association of Ugly People) kämpar mot diskriminering baserad på skönhet, och vill att den minoritet italienare som upplever sig som särskilt oattraktiva ska övervinna sina fobier och hitta en partner. Kämpa!

”Ugly things must be hidden, unpleasant and tragic facts swept under the carpet whenever possible,” skrev Luigi Barzini i sitt klassiska psykologiska porträtt från 1964, The Italians: A Full Length Portrait. ”These practices were not (as many think) developed by people who find life rewarding and exhilarating, but by a pessimistic, realistic, resigned and frightened people. They prefer to glide elegantly over the surface of life and leave the depths unplumbed.”

Eftersom la bella figura opererar även bortom den visuella skönheten, exempelvis genom att dirigera etikett vid affärsuppgörelser och politiska mekanismer, är det kanske på sin plats att fråga sig vilket sorts samhälle detta skapar? Att det italienska skönhetsdyrkandet skulle ha en del i hur Silvio Berlusconi kom till makten och hur han använde den, är inte orimligt. “Ethics become aesthetics: You no longer have ethical problems, only aesthetical ones,”, argumenterar sociologen Franco Ferrarotti: ”Morality — a set of rules — no longer exists, only morale — how you feel today. It functions wonderfully in terms of political power if you know how to make a bella figura.” Upphöjandet av en förförande och förledande ledare reflekterar måhända självbilden hos det sköna folket. En mer kvalificerad genomgång av det italienska folkets relation till sina ledare, och då särskilt deras nya premiärminister Matteo Renzi, bjöd Anna Brodow på i sin text ”Italiensk bokföring” i Axess nr 7 2014.

bellafigura05

När Berlusconis flaggskeppskanal sände den amerikanska såpoperan The Bold and the Beautiful, dubbad givetvis, så bytte man kort och gott titel till Beautiful. Förvånad? När samma såpa sänds i Sverige översätts titeln till Glamour. Det känns symptomatiskt för ett land i total avsaknad av just glamour. Och italienare. Vi har inte så många sådana här, tyvärr. De är ungefär 19.000 st.

Kom igen nu, pappa. Ge mig en sådan. Till jul.


Comments { 0 }

Tags: ,


Sommarstil: den amerikanska utlandsturisten

MCDSUMM EC027

Den amerikanska utlandsturisten är en utmärkt sommarstil, som i detta inlägg kommer att exemplifieras av en mogen Katherine Hepburn i Sir David Lean’s tämligen fåniga Summertime (från 1955, ”Sommarens Dårskåp” på svenska). Filmen är en av många liknande skildringar om amerikaner som reser i Italien, där resmålet och tillika resemodet står särskilt i fokus och nästan tar så mycket utrymme i anspråk att de blir som en ytterligare karaktärer. The Talented Mr Ripley är också en sådan film, som även den utspelar sig i 50-talets italien, och brukar få utgöra standardexemplet på den ultimata resestilen. Men denna gång blir det alltså sommarens dårskaper vi rullar ögonen i…

summertime09Historien i korthet handlar om Jane Hudson (Katherine Hepburn), sekreterare vid en grundskola i Ohio, som uppfyller sin dröm om att besöka Venedig där hon checkar in på Pensione Fiorini. Om man vill bo på samma hotell som filmen spelades in på, så bör man boka rum på Pensione Accademia. Handlingen är i princip ett mishmash av Roman Holiday och Brief Encounter, och trots vissa tidsenliga, plumpa ”kulturkrockar” mellan den puritanska amerikanskan och hennes kontinentala, undertrykta begär, är den ganska söt och ibland tankvärd. Enligt mig är ensamhet en fundamental del av att uppleva sommaren, vilket gestaltas väl i denna film (Lana del Rey håller med om detta!)

summertime04

summertime01Hepburns korallfärgade bomullsklänning, med tillhörande hårband, är otroligt fin särskilt eftersom den tycks ha kvaliteterna av skjortklänning, omlottklänning, byxdress och kimono på samma gång. Vad jag vidare gillar med Hepburns klänning är hur högt upp i halsen den går. Jag brukar själv ofta säkra luftiga sommarklänningar högt upp i halsen med en vanlig säkerhetsnål, för att inte bränna bröstet. Om det gick att köpa Signora Fiorinis (Isa Miranda, en italiesk Marlene Dietrich) vita, djupt urringade blus så skulle jag göra det utan att blinka. Kanske det perfekta sommarplagget som tyvärr lyser med sin frånvaro i min garderob. I skrivande stund känns det som att jag skulle kunna betala vad som helst för en sådan blus. Läsare kan vänligen utnyttja denna bekännelse för att bättra på sin egen ekonomi!

summertime08

summertime05Bra med svart på sommaren!

summertime11Hepburn får en venetiansk makeover! Så avundsjuk.

En dag beger sig Hepburns karaktär till Piazza San Marco (nähä!?), där hon slår sig ned vid ett cafébord med sin filmkamera, och tycks slitas mellan känslor av såväl ensamhet som exaltering. Här stiftar hon för första gången bekantskap med filmens manliga karaktär, antikhandlaren Renato de Rossi (Rossano Brazzi), som iakttar henne snett bakifrån och då särskilt hennes bara vrister i ett par söta, vita sandaler. Besvärad av detta möte stormar Hepburns karaktär därifrån. Scenen kan med fördel ses nedan, och jag kan tänka mig att exempelvis genusvetare kan få ut mycket av ett minituöst studie av obekvämligheten i detta första möte, innan den logiska kärleksaffären börjar spira.

 summertime02

Hepburn och Brazzi, och den röda bägare som till slut gör att de träffas igen (han säljer den i sin antikbutik). Det är väldigt svårt att inte tolka denna röda bägare som en starkt sensuell och feminin symbol. När bägaren för dem samman framställs den som unik av sitt slag, men senare i filmen avslöjas att det finns ett flertal kopior. Mister du en står dig tusen åter! Eller fem. Under filmens gång återkommer även ett par ljuvliga röda skor, som tas på varje gång hon ägnar sig åt någonting mer handfast sensuellt.

summertime12

summertime13Hepburn gråter och tar farväl, med en kabelstickad tröja givetvis. Vad jag vet är inte twitterdebatten angående kabelstickade tröjor totalt avstannad än.

summertime06Hepburn deppar i Venedig.

Det är svårt att slå fast om Summertime slutar lyckligt eller olyckligt. Filmen spelades in under vad man skulle kunna kalla Hepburns ”spinster”-period då hon framför allt spelade mogna kvinnor alternativt änkor som får uppleva kärlek utan att vara i sina naivaste år, och underförstått slutar lyckligt.  Efter ett antal melodrama intriger lämnar Hepburn Venedig och sin passionerade men smått lögnaktiga antikhandlare, som en emotionellt och sexuellt mer erfaren kvinna – själv, men inte lika ensam.


Comments { 2 }

Tags: , , ,