Kvinnlighet på burk

Varje gång någon av mina skönhetsprodukter tar slut drabbas jag av en sådan självgodhet. Jag ser förbrukningen som en bekräftelse på att jag är en riktig kvinna, inte bara en posör. Vem som helst kan fylla badrumsskåpet med en massa burkar och flaskor, men det krävs viss hängivenhet för att också använda upp innehållet. Jag tror att det här sättet att tänka är en rest från min barndom, då de första stegen mot att bli en vuxen kvinna – i bemärkelsen någon som med lätthet hanterar den rekvisita som hör kvinnligheten till – togs genom att högtidligt placera en flaska Date och en burk Nivea på en hylla ovanför skrivbordet i mitt flickrum. Inte i badrumsskåpet alltså, vilket vore det naturliga, utan tydligt exponerade, liksom på hedersplats. (Therese skrev väldigt bra om dessa små altare och annan feminin rekvisita i Expressen härom dagen.)

Då, precis före tonåren, var blotta innehavet av de här produkterna nog för att markera att man var införstådd med vad det innebar att vara kvinna. Men det dröjde förstås inte lång tid innan vördnaden för produkterna förväntades utökas till konsumtion av dem, vilket inte alls kom lika naturligt för mig: Samma burkar och flaskor stod och samlade damm i min hylla under flera år.

smink

Jag letade igenom mina gömmor och hittade följande bevis på att jag är en kvinna av hyfsad kvalitet. Den nästan tomma parfymflaskan är jag extra stolt över. 

Jag får fortfarande kämpa för att använda upp mina skönhetsprodukter. Till viss del beror det på att jag ofta är så ombytlig att jag helt enkelt inte hinner innan jag tröttnar och går vidare till något nytt. Men i ärlighetens namn handlar det till stor del om att jag är…en dålig kvinna, det vill säga jag orkar helt enkelt inte lägga ner all den tid som krävs för att bli en sådan där välsminkad, väldoftande och superkvinnlig femme fatale som jag drömmer om att vara. Visst, om jag ska gå på fest kan jag ägna en hel dag åt att göra mig i ordning, men till vardags? Nej, jag orkar verkligen inte.

bord1

Det syns inte på bilden, men Creme de Corps-burken från Kiehl’s tog precis slut! Och visst ligger mina smycket naturligt i skålen? Som om jag använder dem dagligen och bara rafsar av mig dem helt nonchalant innan jag går till sängs.

Jag blir så imponerad av kvinnor som betraktar skönhetsprodukter som vilka förbrukningsvaror som helst; kvinnor med badrumsskåpen fulla av nästan tomma burkar och tuber vars innehåll de använt med samma självklarhet som tandkräm eller deodorant. Varenda gång jag sprutar på mig parfym håller jag upp flaskan mot ljuset för att se hur mycket som finns kvar. Först när innehållet i min Shalimar-flaska har nått ner till texten på flaskans framsida får jag inkorporera Shalimar-kvinna i min självbild, har jag bestämt.

Den enda skönhetsprodukten jag använt riktigt mycket genom åren är Försvarets hudsalva, vilket å ena sidan tilltalar den del av mig som uppskattar enkla, rejäla och prisvärda produkter. Å andra sidan känner jag mig lite förnärmad av att vara storkonsument av en produkt som, bortsett från att mjuka upp nariga läppar, även kan användas som skidvalla och stekfett.


Comments { 3 }

Tags: , , , , , , , , , , ,


Sparkrav

Eftersom det är nyårsafton vore det kul att skriva en riktigt flärdfull bloggtext…men jag sitter hemma i soffan och jobbar. Även om jag har det ganska trevligt tillsammans med min kille – som också  jobbar – och ett glas vin, så är jag inte på ett särskilt flärdfullt humör. Så här följer ett redigt och näst intill husmoderligt inlägg.

Jag brukar vanligtvis inte syssla med nyårslöften, men inför 2014 har jag bestämt att jag ska försöka leva lite mer sparsamt. Det är väl inte direkt ett löfte, men i alla fall en målsättning. När jag satte mig ner och tänkte igenom vad det är jag egentligen gör med mina pengar så insåg jag snart (nåja, jag visste väl redan från början) att jag lägger väldigt mycket pengar på hud- och hårvårdsprodukter. I stället för alla schampon, krämer och rengöringsprodukter jag vanligtvis använder, ska jag under året som följer övergå till dessa rejäla folkhemsprodukter.

Barnängen barntvål: Det här var min go-to tvål under studietidens knapra år. För 25:- får man ett fempack prima tvål som funkar till både kropp och händer. Tvålen är ovanligt fast och blir inte alls så där geggig som till exempel tvål från Dove blir. Den känns därför väldigt fräsch (jag har annars förstått att många upplever tvål som mindre hygienisk än duschkräm på flaska) och räcker i en oändlighet. Doften är mild och behaglig – ”klassisk tvål” – och får antas vara anpassad till små barnstjärtar. Hett tips för allergiker, alltså! Finns på närmsta ICA.

Barnangen

 

ACO:s bad- och duscholja: Tyvärr har jag satt i system att köpa dyra hudkrämer, använda ungefär en tredjedel av dem, för att sedan tröttna. Jag vill så gärna vara en sådan där kvinna som kliver upp ur ett ångande varmt bad och smörjer in sig med en lyxig kräm, men jag är för rastlös för att bada, och jag ogillar den kladdiga hinna som jag upplever att alla krämer lämnar efter sig. ACO:s bad- och duscholja inhandlas för ungefär en femtiolapp på Apoteket. Den är, förutom prisvärd, oändligt mycket mer effektiv än vanliga hudkrämer jag har testat, och eftersom man använder den i duschen så slipper man det sedvanliga kladdet med att smörja in sig. Eller snarare: Eftersom man använder den i duschen så spelar det ingen roll att det blir lite kladdigt. Första gången jag köpte den här oljan var det för att testa ett billigare alternativ, men nu skulle jag aldrig välja något annat även om jag hade en obegränsad krämbudget. Gud, jag blir helt till mig nu när jag skriver om den; ACO:s bad- och duscholja är verkligen bra på alla sätt!

ACO

 

Fructis schampo och balsam: Hm, okej, jag får väl medge att inget slår Kérastases Nutritive-serie, men av alla billiga schampon och balsam jag testat är Fructis de jag tycker bäst om. De är dryga och habila, och jag gillar verkligen doften. I jämförelse med exempelvis vedervärdiga Elvital från L’Oréal är de närmast att likna vid salongsprodukter; krämiga och rikt löddrande. När jag hade långt hår hade jag nog inte kompromissat på den här punkten, men min nuvarande korta page har ännu ej revolterat.

Fructis

 

Mandelolja: Jag har väldigt känslig hy och har vant mig vid att behöva lägga mycket pengar på både rengöringsprodukter och en massa olika krämer till ansiktet. De senaste tio åren har jag alltid återkommit till Exuviance (även om jag har gjort rätt många avstickare och testat annat). Exuviance är tyvärr ganska dyrt, men billigare hudvårdsmärken är helt uteslutna: Inom ett par dagar blir jag rödflammig, torr och fet om vartannat. Helt ohållbart, alltså. Den senaste tiden har en hel del prisvärda franska märken letat sig hit till våra apotek, men jag har varken hunnit eller orkat botanisera ordentligt bland dem än. Men så slog det mig plötsligt: Mandelolja – jag ska testa mandelolja! Sagt och gjort. Den senaste veckan har jag uteslutande använt mig av mandelolja i ansiktet. Jag börjar med att skölja av ansiktet med ljummet vatten, sedan smörjer jag in mig med olja, för att avslutningsvis skölja ordentligt med ljummet vatten igen. Klart! Ingen vanlig rengöring, inget ansiktsvatten, inget serum, ingen kräm. Det har som sagt bara gått en vecka sedan jag blev en Mandeloljetjej, men hittills är resultatet över all förväntan: Allt smink försvinner i ett nafs, och huden känns len och återfuktad. Oljan jag använder mig av är en kallpressad mandelolja utan tillsatser från Apoteket, och den kostar ungefär femtio kronor.

mandelolja hårvård hudvård skönhet och hälsa


Comments { 12 }

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,