Gästinlägg: Viktorianska skönhetsideal, del 1

Mina ideal vad gäller skönhet och mode (och även en massa andra saker, men det behöver vi inte gå in på här) präglades i mycket unga år genom ett idogt läsande av flickböcker från 1800-talet – den viktorianska eran alltså. Inte minst Louisa May Alcotts bok Unga Kvinnor (Little Women) från 1868 var en av de böcker som formade mig.

jw_smith_pix_bookcover

Det var dock vissa problem inbakade i läsningen av boken när det kom till identifikationen: Man identifierade sig ju helt klart med Jo, den starka, intelligenta, självständiga pojkflickan – som dock kritiseras i boken för att hon är så slarvig och ointresserad av sina kläder och sitt yttre. Detta var problematiskt för mig, eftersom jag redan då älskade vackra kläder. Men inte nog med det: storasyster Meg, liksom lillasyster Amy, kritiseras också, fast för sitt alltför stora intresse för kläder och utseende. Den enda som kommer undan utan kritik är Beth, som å andra sidan är mycket sjuk och dör ung, så det var ju inget ideal att sukta efter.

Vad jag inte visste då var hur typisk den här kluvenheten vad det gäller kläder och utseende är för hela perioden: Det som kanske är mest anslående när man tittar på 1800-talets kvinnoideal och de råd som gavs till unga kvinnor (förutom då att kvinnor förväntades vara tysta, snälla, lydiga, fogliga och asexuella) är nämligen att följande två axiom dominerar totalt och inte tycks ses som på något sätt motsägelsefulla:

  1. Kvinnor måste till varje pris vara smala, vackra, välvårdade och välklädda. Det är jätteviktigt. Ingen man vill gifta sig med en fet, ful, slarvig eller ovårdad kvinna. En kvinna som inte gör sitt yttersta för att se behaglig ut är i det närmaste en förolämp­ning mot det manliga släktet.
  2. Kvinnor får absolut inte vara fåfänga och ytliga och intressera sig för sitt utseende. Det är jätteviktigt. Ingen man vill gifta sig med en kvinna som tittar sig i spegeln, läser mode­tidningar och pratar kläder. En kvinna som är upptagen av sig själv (i stället för av männen i sitt liv) är i det närmaste en förolämpning mot det manliga släktet.

Man förstår ju inte riktigt hur de får det här att gå ihop, liksom. Inom psykologin kallas sådana motstridiga förhållningsorder för ”double bind” vilket Wikipedia definierar på följande sätt: “A double bind is an emotionally distressing dilemma in communication in which an individual (or group) receives two or more conflicting messages, in which one message negates the other. This creates a situation in which a successful response to one message results in a failed response to the other (and vice versa), so that the person will automatically be wrong regardless of response. The double bind occurs when the person cannot confront the inherent dilemma, and therefore can neither resolve it nor opt out of the situation.” Double bind är ett effektivt sätt att bryta ner människor psykiskt genom att göra dem osäkra och förvirrade. Och osäkerhet och virrighet ansågs ju i och för sig som typiskt kvinnliga – och ganska attraktiva – egenskaper på den här tiden…

I allmänhet verkar ingen direkt ha reflekterat över detta schizofrena förhållningssätt. Det enda exempel jag har hittat är i Anne Brontës roman Agnes Grey från 1847, där Agnes något sorgset konstaterar:

Det är dåraktigt att önska sig skönhet. Förnuftiga människor varken traktar efter det för egen del eller bryr sig om det hos andra. Om du har ett gott hjärta och ett kultiverat intellekt bryr sig ingen om det yttre. Så sade vår barndoms lärare till oss, och så säger vi till dagens barn. Utan tvivel mycket klokt och korrekt, men stämmer det med verkligheten?

Om en kvinna är vacker och behaglig så prisas hon för båda egenskaperna, men framför allt för sin skönhet, av majoriteten av människor; om hon å andra sidan är obehaglig både till utseende och sätt, så är det hennes utseende som framför allt hålls emot henne; medan om hon är ful men god så är det ingen som bryr sig om henne överhuvudtaget utanför den närmaste familjekretsen.

Men Agnes Grey är en ovanlig text på det viset att den reflekterar så öppet över det dubbla budskapet. De allra flesta viktorianska romaner fortsätter att sprida det i stället: Hjältinnan är alltid oerhört vacker och beundrad för sin skönhet, men hon är också alltid helt omedveten om denna skönhet; och förutom en stark känsla för att allting runtomkring henne ska vara rent och prydligt, så är hon helt ointresserad av kläder och mode. Stöter vi däremot på en flicka som pratar om kläder så vet vi att hon är ytlig, och tillbringar hon timmar framför spegeln så kan man nästan räkna med att det kommer att gå illa för henne på ett eller annat sätt. Hjälten kommer hon i alla fall inte att få.

0de3cb90eb2f9297f14d09b31e943898

Snygg och prydlig, men mager och blek och alldaglig – inte bra.

james_tissot_-_seaside

Rosig och söt men uppenbarligen fåfäng – inte heller bra.

Det här dubbla förhållningssättet är någonting som kommer tillbaks om och om igen när man läser vad som på engelska kallas för ”conduct books”, alltså böcker som talade om för unga flickor såväl som vuxna kvinnor hur de skulle vara och bete sig. ”Hvad en ung kvinna bör veta” eller ”Hur man blir en snell flicka” är ganska typiska titlar på svenska, och på engelska kan de heta sånt som An Enquiry into the Duties of the Female Sex eller Thoughts on the Education of Daughters, o.s.v. Ingen av de här böckerna sparar på krutet när det gäller att inpränta den enorma betydelsen av att inte vara fåfäng, samtidigt som det är lika viktigt att alltid vara söt och prydlig och hel och ren och nystruken och fläckfri från insidan och ut. En kvinna som har en aldrig så liten fläck eller skrynkla någonstans på sina kläder, även om den sitter på ett under­plagg där det inte syns, är helt enkelt liktydigt med en kvinna som har en fläck på sin vandel, sin moral och sin karaktär.

En av många sedelärande historier jag hittade under en sommar på British Library i London där jag satt och läste dessa böcker, handlar om en ung man som blivit förälskad i en förtjusande ung flicka som han dansat med på ett antal baler. Han beger sig följaktligen till hennes hem en dag för att göra visit, lära känna henne bättre och så småningom (eller kanske ganska snart) fria. Men döm om hans förskräckelse när han upptäcker att målet för hans drömmar när hon återfinns i hemmets lugna vrå är rufsig i håret och har ett par slitna tofflor på fötterna! Han flyr – och tackar sin lyckliga stjärna att han fick chans att uppdaga hennes sanna jag innan det var för sent. Sens moralen är förstås att flickan fick sitt välförtjänta straff i och med att hon härmed förlorade sin chans att bli gift.

33a38ff3a680da1751c68c5c4a59d5a0

Så ska det se ut!

Den här attityden gäller inte bara unga flickor. Äldre kvinnor hutas åt lika mycket: “Det är framför allt två typer av misstag vad det gäller klädsel, som damer ej längre i sin första ungdom har en benägenhet att begå,” skrev Dinah Mullock Craik i A Woman’s Thoughts about Women år 1858: ”Det är svårt att säga vilket som är det värsta. Men jag tror att det är den ungdomliga stilen som är värst…” Och så kommer skräckexempel på kvinnor över fyrtio som klär sig i ljusa balklänningar och sätter konstgjorda blommor i sitt grånande hår. Ve och fasa. Men lika illa är det alltså att strunta i sin klädsel: ”Att en dam inte längre klär sig ungdomligt, innebär verkligen inte att hon har en ursäkt för att klä sig slarvigt” säger Craik strängt. En kvinna som inte längre är ung (vilket tycks innebära över trettio) bör i stället fördubbla ansträngningarna att alltid se ren, proper och prydlig ut – i mörka klänningar och små nätta nystärkta hättor över håret.

d  Bass Otis (American artist, 1784-1861)  Dolley Madsion 1768-1849

Gammal kvinna som gör fel. Men hon ser glad ut!

480px-19th_century_American_potrait_of_a_woman_by_an_unidentified_artist,_HAA

Gammal kvinna som gör rätt. Hon ser inte glad ut.

Samtidigt så målar den fashionabla konstnären James Tissot porträtt av kvinnor som praktiskt taget ÄR sina kläder, och det går inte att missta sig på hans förtjusning i sina objekt. (Tissots far var tyghandlare och hans mor var modist, vilket ibland har anförts som skäl för sonens känsla för textilier och mode.) Se hur den svarta boan smeksamt slingrar sig runt kvinnas skuldra, barm och midja på det här porträttet:

e845cf87369f4e05dec22f5fc035de9a

Sensuellt.

Och se hur han frossar i tyger, krås och volanger på dessa unga kvinnor (där de själva står för smeksamheten i och med att den ena lägger huvudet mot den andra lite som en spinnande katt):

the-confidence-1867

Sensuellt.

Skönheten här under är hans älskarinna Kathleen Newton, som tragiskt dog i lungsot vid 28 års ålder. Man kan se hur förälskad han är i varje detalj i hennes apparition, från det pikanta lilla ansiktet inramat av det magnifika hattbrättet, via den oerhört eleganta pälsbrämade jackan (i broderad mocka?) ned till spetsarna på underkjolen och varje frasande sidenvolang däremellan – för att inte tala om de små nätta knäppkängorna:

5cd291758497ebc3dd2103c4ff30eab8

Förälskat.

Så rådet man skulle ge viktorianska kvinnor så här i efterskott vore nog att slå dövörat till för moralisterna och satsa på flärd och fåfänglighet – det lönar sig bättre om en vill attrahera karlar och det är definitivt mycket roligare!

Gästinlägg av Birgitta Berglund.


Comments { 2 }

Tags: , , , , , , , ,


Riktlinjer för malprevention

I helgen hände något fruktansvärt och det var att jag upptäckte en klädmal cirkulera ovanför en hög kläder min sambo skapat av otvättade skjortor och någon halvsmutsig byxa han tyckte passade bättre på golvet än i tvättkorgen. Jag kan inte nog understryka vikten av att följa mina Riktlinjer för malprevention, särskilt ni som liksom jag har mycket päls, silke och ull i era garderober:

– Kläder ska hänga på galgar eller vara prydligt vikta i ett slutet skåp eller låda (så att mal ej kan flyga in).

– Kläder ligger aldrig på golvet.

– I varenda garderob ska minst en cederträkula befinna sig (mal hatar dessa – mina är i form av ekollon, så de är både fina och praktiska).

– Klädesplagg som är extra smaskiga för mal ska förvaras separat: på en egen hylla eller till och med i egen garderob. Denna ska kollas extra noggrant, och gärna vikas om eller om päls, borstas av emellanåt.

– Päls och kashmir ska med fördel frysas en vecka eller två under sommaren när det ändå inte används.

– Vid malattack, be Gud om styrka och sanera sedan allt genom att tvätta, frysa, torktumla (välj det mest effektiva tillvägagångssättet beroende på vad plaggen tål) och torka ur alla utrymmen.

 

Ja, egentligen skulle jag ju blogga om bland annat paradisisk doft och skönheten i att vänta/längta, men nu är hela min tillvaro satt på paus eftersom jag har några garderober att sanera. Håll till godo, och på snart återseende!


Comments { 4 }

Tags: , , ,


Ett anspråkslöst förslag

På senaste tiden har jag känt en längtan efter bilder på kvinnor med kläder som korvar sig och skär in lite någonstans. Ja, det låter antagligen som en konstig önskan. Men jag har börjat tycka att det är så himla snyggt, att se att en kropp består liksom av… kött, hull, att ett behåband eller en troskant skär in, att plagg åker upp och knorvar sig lite och åker in i ett veck av något slag, eftersom de sitter på en kropp. Det här är inget inlägg om att ett kroppsideal borde ersättas av ett annat, det är en anspråkslös önskan om att en annan typ av bilder borde kunna få förekomma. Jag är så trött på kroppar som ser ut att vara av plast! Oavsett om de är smala eller tjocka.

Jag kom att tänka på det när jag kollade på Agent Provocateurs vår- och sommarkollektion. Nog ser det här ut som en kropp som är… mjuk? Jag fattar att om man ska sälja underkläder så vill man presentera dem på ett attraktivt och välsittande vis. Men ändå. Alla de där banden hit och dit, nog borde de skära in någonstans på en kropp av den där typen? Här är det i alla fall lite gränsfall på höften:

agent-provocateur-spring-2014-campaign4

Det var just den bilden som fick mig att tänka ”Gud vad snyggt när det skär in på höfterna!”. Jag påstår inte att jag är representativ för kategorin kvinnliga konsumenter, men att ett plagg skär in lite på höfterna på en modell som är jättehet ändå ger mig mycket större lust att köpa det. På mig skär rätt många trosor in på höfterna. Strumpbyxorna hasar rätt ofta ner och ger mig en liten muffin top. Kanske är det av självbevarelsedrift, men jag har alltså börjat att tycka att detta är snyggt. Och att det är rubbat att något som är både snyggt och (tror jag i alla fall) vanligt, nästan aldrig syns på bild.

Det här tycker jag är jättesnyggt:

det skär in

Det är som synes Sophia Loren, och jag försöker alltså inte säga att hennes kroppstyp är bättre än någon annan kroppstyp, men jag tycker att det är så himla snyggt att hennes kropp ser ut som en kropp. Kläder stramar och knölar lite, fastnar i kroppsveck, skär in.

Jag är verkligen inte för realism när det gäller sådant som den här bloggen handlar om, jag har egentligen inga problem med att saker – och kroppar – avbildas som vackrare – eller bara annorlunda – än vad de oftast är i verkligheten, jag tycker inte att ”naturligt” är att föredra. Jag undrar bara hur det gick till när världen enades om att det bästa sättet att visa kläder är på en kropp som ser ut att vara gjord av något annat än kropp.


Comments { 7 }

Tags: , , ,


Fin serie, fin stil

Weissensee-Folge-2-006

Ni har nu 22 dagar på er att se den tyska DDR-såpan Weissensee på SVT Play. Det är den mysigaste lilla serie (bara sex avsnitt! Hurra! Perfekt för oss som aldrig pallar tusen miljoner avsnitt i fyrtiosju säsonger, utan drömmer om en revival för den fina gamla genren miniserien som var populär på åttiotalet) jag sett på länge. Det är enkel handling (Romeo och Julia och Stasi, typ), ett fint litet persongalleri och den bästa vinjettmusiken sedan Varuhuset.

weissensee-familie-kupfer-DW-Vermischtes-Sacrow

Och dessutom är Weissensee genialt gjord i sin estetik: så självklar i kläder och styling att jag på något sätt började tro att den var från 1980 – året då den utspelar sig – när jag såg den. Det verkar liksom lätt att gå lite för långt i förtjusningen över att återskapa en epok när man ska göra en film eller tv-serie som utspelar sig i förfluten tid. Jag vill minnas att jag läste en text om det en gång, kanske av Kjell Häglund. Den gick ut på att om man nu ska återskapa till exempel 1960-talet, kan inte alla saker i filmen vara från just 1960-talet, precis som alla saker i exempelvis min lägenhet inte är från 2010-talet. Nästan inget faktiskt, mer än böcker och tidningar, men jag är kanske extrem åt andra hållet. Jag brukar tänka på det här i samband med exempelvis Mad Men, som även om den är fantastiskt snygg samtidigt känns lite utstuderad i just den aspekten.

Weissensee-Macher-arbeiten-an-dritter-Staffel_ArtikelQuer

I Weissensee är stylingen precis som hela seriens själ liksom anspråkslös. Jag inser att en serie som ska utspela sig i DDR inte kan innehålla samma typ av åttiotalsmarkörer som om den hade utspelat sig i till exempel Sverige, men det anspråkslösa i kläder och rekvisita matchar verkligen hela seriens stämning så bra. Det är oerhört fint alltsammans: en bitterljuv, subtilt förmedlad känsla av tidigt åttiotal. Som bonus till Skönhetskabinettets läsare utspelar den sig dessutom delvis i en torftig DDR-skönhetsbutik, där utbudet av hudvård och parfym verkar suga, men där expediterna har väldigt fina rosa rockar.

weissensee1

I vår kommer den andra säsongen av Weissensee på SVT, så då måste ni ha sett den första!


Comments { 5 }

Tags: , , , ,


Jag hatar vintern

Nej, nu har jag suttit i en halvtimme och letat efter fina bilder på stilfulla kvinnor i vintermiljö, eftersom jag försökte ljuga för mig själv och skriva ett glatt blogginlägg om att tokig kanske inte den här yrvakna vintern är ändå – jag hade ett bra vinterögonblick i eftermiddags efter en Hornstullsmässig lunch med jättegod, rustik soppa kokad på någon menlös rotfrukt och serverad med jättegott, rustikt surdegsbröd, och det snöade utanför och jag tänkte att det här med vinter är ju rätt mysigt ändå…

…men nej. Det är jättehemskt. Man måste ha dubbla strumpbyxor varav minst ett par i ull, man måste ha några tråkiga skor för att inte halka och slå ihjäl sig, och eftersom jag aldrig får ändan ur vagnen och köper en päls måste jag ha en tråkig gammal kappa som inte ens är varm, varför jag måste ha flera lager tröjor under och känna mig otymplig och korvig.

Alla bilder på bra klädda personer som jag har i min dator föreställer människor i ett helt annat klimat än det här. Italien och Frankrike mest, i en obestämbar mild årstid där man aldrig behöver strumpbyxor (om man inte vill) men alltid kan bära trenchcoat (om man vill). Det är så mycket mer civiliserat.

Skönhetskabinettets största vinterhatare ska nu bita ihop, bläddra lite i boken Klassiska semesterorter i Europa och ta ett glas vin. Snart är det vår.

bra årstid

Typiskt fin bild från typisk bra årstid med typiskt bra kläder.

 


Comments { 5 }

Tags: , ,


Den blommiga klänningen

Det är verkligen självupptaget, men varje gång jag ser den här målningen av Édouard Vuillard tänker jag att den föreställer mig.
the-flowered-dressJag tror att det är för att jag brukar ha håret så där i en boll i nacken ibland, och för att jag skulle vilja ha den där klänningen. Förutom sommartid (då jag brukar ha blommiga 1990-talsklänningar med bortsprättade axelvaddar från Beyond Retro) brukar jag nästan aldrig ha på mig kläder med mönster. 95% av alla plagg jag äger är enfärgade. Jag vet inte om det beror på längtan efter våren, men jag känner en oerhörd drift att skaffa mönstrade kläder. I förrgår köpte jag en blommig omlottklänning på rean och trots att jag egentligen är mycket ambivalent till att bära blommigt mitt i vintern tror jag att det var ett bra köp.

Vuillards målning heter ”Den blommiga klänningen”, men jag föreställer mig att mönstret inte alls föreställer blommor, utan blad av krukväxten monstera. Jag föreställer mig även att de inte alls är mintgröna, som på bilden, utan vita, och att det gröna beror på ljuset – hela rummet är ju grönt. Gud vad jag vill ha den där klänningen.


Comments { 6 }

Tags: , , ,


Bänkpapper för vuxna

Nu är det som sagt höst, och somliga av oss har börjat skolan. Givetvis måste man även i vuxen ålder ekipera sig inför skolstart. Jag har tyvärr halkat efter, men turligt nog håller en höstgarderob året om så jag anser inte att jag missat shoppingtåget utan kommer glatt hoppa på vid nästa CSN-utbetalning.

Följande ska köpas:

– En svart, rak kjol som ska vara knåläng men inte för snäv.

– En eller två blusar, gärna i pudriga färger eller smutsig pastell.

– En kofta i kashmir. Den lär bli svart, även om det vore roligt med någon annan färg. Men koftor ska kunna matchas lätt, tycker jag. Särskilt om man lägger litet pengar på den.

– En vardagsklänning. Jag tycker att det är som mest bekvämt att ha klänning på mig. Jag tycker också att det är roligast att köpa extraordinära klänningar av diverse slag. Detta blir ett problem i min vardag, som jag nu ska åtgärda.

Är det någon annan som ska uppdatera sin höstgarderob?


Comments { 0 }

Tags: ,