Gästinlägg: Viktorianska skönhetsideal, del 1

Mina ideal vad gäl­ler skön­het och mode (och även en massa andra saker, men det behö­ver vi inte gå in på här) präg­la­des i myc­ket unga år genom ett idogt läsande av flick­böc­ker från 1800-talet – den vik­to­ri­anska eran alltså. Inte minst Lou­isa May Alcotts bok Unga Kvin­nor (Little Women) från 1868 var en av de böc­ker som for­made mig.

jw_smith_pix_bookcover

Det var dock vissa pro­blem inba­kade i läs­ningen av boken när det kom till iden­ti­fi­ka­tio­nen: Man iden­ti­fi­e­rade sig ju helt klart med Jo, den starka, intel­li­genta, själv­stän­diga pojk­flic­kan – som dock kri­ti­se­ras i boken för att hon är så slar­vig och oin­tres­se­rad av sina klä­der och sitt yttre. Detta var pro­ble­ma­tiskt för mig, eftersom jag redan då äls­kade vackra klä­der. Men inte nog med det: sto­ra­sys­ter Meg, lik­som lil­la­sys­ter Amy, kri­ti­se­ras också, fast för sitt allt­för stora intresse för klä­der och utse­ende. Den enda som kom­mer undan utan kri­tik är Beth, som å andra sidan är myc­ket sjuk och dör ung, så det var ju inget ideal att sukta efter.

Vad jag inte visste då var hur typisk den här klu­ven­he­ten vad det gäl­ler klä­der och utse­ende är för hela peri­o­den: Det som kanske är mest anslå­ende när man tit­tar på 1800-talets kvin­no­i­deal och de råd som gavs till unga kvin­nor (för­u­tom då att kvin­nor för­vän­ta­des vara tysta, snälla, lydiga, fog­liga och asex­u­ella) är näm­li­gen att föl­jande två axiom domi­ne­rar totalt och inte tycks ses som på något sätt motsägelsefulla:

  1. Kvin­nor måste till varje pris vara smala, vackra, väl­vår­dade och väl­klädda. Det är jät­te­vik­tigt. Ingen man vill gifta sig med en fet, ful, slar­vig eller ovår­dad kvinna. En kvinna som inte gör sitt yttersta för att se behag­lig ut är i det när­maste en förolämp­ning mot det man­liga släktet.
  2. Kvin­nor får abso­lut inte vara fåfänga och ytliga och intres­sera sig för sitt utse­ende. Det är jät­te­vik­tigt. Ingen man vill gifta sig med en kvinna som tit­tar sig i spe­geln, läser mode­tidningar och pra­tar klä­der. En kvinna som är upp­ta­gen av sig själv (i stäl­let för av män­nen i sitt liv) är i det när­maste en för­o­lämp­ning mot det man­liga släktet.

Man för­står ju inte rik­tigt hur de får det här att gå ihop, lik­som. Inom psy­ko­lo­gin kal­las sådana mot­stri­diga för­håll­nings­or­der för ”double bind” vil­ket Wiki­pe­dia defi­ni­e­rar på föl­jande sätt: “A double bind is an emo­tio­nally distres­sing dilemma in com­mu­ni­ca­tion in which an indi­vi­dual (or group) recei­ves two or more con­flicting mes­sa­ges, in which one mes­sage nega­tes the other. This cre­a­tes a situ­a­tion in which a suc­cess­ful response to one mes­sage results in a fai­led response to the other (and vice versa), so that the per­son will auto­ma­ti­cally be wrong regard­less of response. The double bind occurs when the per­son can­not con­front the inhe­rent dilemma, and the­re­fore can neit­her resolve it nor opt out of the situ­a­tion.” Double bind är ett effek­tivt sätt att bryta ner män­ni­skor psy­kiskt genom att göra dem osäkra och för­vir­rade. Och osä­ker­het och vir­rig­het ansågs ju i och för sig som typiskt kvinn­liga – och ganska attrak­tiva – egen­ska­per på den här tiden…

I all­män­het ver­kar ingen direkt ha reflek­te­rat över detta schi­zo­frena för­håll­nings­sätt. Det enda exem­pel jag har hit­tat är i Anne Bron­tës roman Agnes Grey från 1847, där Agnes något sorg­set konstaterar:

Det är dår­ak­tigt att önska sig skön­het. För­nuf­tiga män­ni­skor var­ken trak­tar efter det för egen del eller bryr sig om det hos andra. Om du har ett gott hjärta och ett kul­ti­ve­rat intel­lekt bryr sig ingen om det yttre. Så sade vår barn­doms lärare till oss, och så säger vi till dagens barn. Utan tvi­vel myc­ket klokt och kor­rekt, men stäm­mer det med verkligheten?

Om en kvinna är vac­ker och behag­lig så pri­sas hon för båda egen­ska­perna, men fram­för allt för sin skön­het, av majo­ri­te­ten av män­ni­skor; om hon å andra sidan är obe­hag­lig både till utse­ende och sätt, så är det hen­nes utse­ende som fram­för allt hålls emot henne; medan om hon är ful men god så är det ingen som bryr sig om henne över­hu­vud­ta­get utan­för den när­maste familjekretsen.

Men Agnes Grey är en ovan­lig text på det viset att den reflek­te­rar så öppet över det dubbla bud­ska­pet. De allra flesta vik­to­ri­anska roma­ner fort­sät­ter att sprida det i stäl­let: Hjäl­tin­nan är all­tid oer­hört vac­ker och beund­rad för sin skön­het, men hon är också all­tid helt omed­ve­ten om denna skön­het; och för­u­tom en stark känsla för att all­ting run­tom­kring henne ska vara rent och pryd­ligt, så är hon helt oin­tres­se­rad av klä­der och mode. Stö­ter vi där­e­mot på en flicka som pra­tar om klä­der så vet vi att hon är ytlig, och till­bringar hon tim­mar fram­för spe­geln så kan man näs­tan räkna med att det kom­mer att gå illa för henne på ett eller annat sätt. Hjäl­ten kom­mer hon i alla fall inte att få.

0de3cb90eb2f9297f14d09b31e943898

Snygg och pryd­lig, men mager och blek och all­dag­lig – inte bra.

james_tissot_-_seaside

Rosig och söt men uppen­bar­li­gen fåfäng – inte hel­ler bra.

Det här dubbla för­håll­nings­sät­tet är någon­ting som kom­mer till­baks om och om igen när man läser vad som på eng­elska kal­las för ”con­duct books”, alltså böc­ker som talade om för unga flic­kor såväl som vuxna kvin­nor hur de skulle vara och bete sig. ”Hvad en ung kvinna bör veta” eller ”Hur man blir en snell flicka” är ganska typiska tit­lar på svenska, och på eng­elska kan de heta sånt som An Enquiry into the Duties of the Female Sex eller Thoughts on the Educa­tion of Daugh­ters, o.s.v. Ingen av de här böc­kerna spa­rar på kru­tet när det gäl­ler att inpränta den enorma bety­del­sen av att inte vara fåfäng, sam­ti­digt som det är lika vik­tigt att all­tid vara söt och pryd­lig och hel och ren och nystru­ken och fläck­fri från insi­dan och ut. En kvinna som har en ald­rig så liten fläck eller skrynkla någon­stans på sina klä­der, även om den sit­ter på ett under­plagg där det inte syns, är helt enkelt lik­ty­digt med en kvinna som har en fläck på sin van­del, sin moral och sin karaktär.

En av många sede­lä­rande histo­rier jag hit­tade under en som­mar på Bri­tish Lib­rary i Lon­don där jag satt och läste dessa böc­ker, hand­lar om en ung man som bli­vit för­äls­kad i en för­tju­sande ung flicka som han dan­sat med på ett antal baler. Han beger sig följakt­li­gen till hen­nes hem en dag för att göra visit, lära känna henne bättre och så små­ningom (eller kanske ganska snart) fria. Men döm om hans för­skräc­kelse när han upp­täc­ker att målet för hans dröm­mar när hon åter­finns i hem­mets lugna vrå är ruf­sig i håret och har ett par slitna toff­lor på föt­terna! Han flyr – och tac­kar sin lyck­liga stjärna att han fick chans att upp­daga hen­nes sanna jag innan det var för sent. Sens mora­len är för­stås att flic­kan fick sitt väl­för­tjänta straff i och med att hon här­med för­lo­rade sin chans att bli gift.

33a38ff3a680da1751c68c5c4a59d5a0

Så ska det se ut!

Den här atti­ty­den gäl­ler inte bara unga flic­kor. Äldre kvin­nor hutas åt lika myc­ket: “Det är fram­för allt två typer av miss­tag vad det gäl­ler kläd­sel, som damer ej längre i sin första ung­dom har en benä­gen­het att begå,” skrev Dinah Mul­lock Craik i A Woman’s Thoughts about Women år 1858: ”Det är svårt att säga vil­ket som är det värsta. Men jag tror att det är den ung­dom­liga sti­len som är värst…” Och så kom­mer skräckex­em­pel på kvin­nor över fyr­tio som klär sig i ljusa bal­klän­ningar och sät­ter konst­gjorda blom­mor i sitt grå­nande hår. Ve och fasa. Men lika illa är det alltså att strunta i sin kläd­sel: ”Att en dam inte längre klär sig ung­dom­ligt, inne­bär verk­li­gen inte att hon har en ursäkt för att klä sig slar­vigt” säger Craik strängt. En kvinna som inte längre är ung (vil­ket tycks inne­bära över tret­tio) bör i stäl­let för­dubbla ansträng­ning­arna att all­tid se ren, pro­per och pryd­lig ut – i mörka klän­ningar och små nätta nystärkta hät­tor över håret.

d  Bass Otis (American artist, 1784-1861)  Dolley Madsion 1768-1849

Gam­mal kvinna som gör fel. Men hon ser glad ut!

480px-19th_century_American_potrait_of_a_woman_by_an_unidentified_artist,_HAA

Gam­mal kvinna som gör rätt. Hon ser inte glad ut.

Sam­ti­digt så målar den fashio­nabla konst­nä­ren James Tis­sot por­trätt av kvin­nor som prak­tiskt taget ÄR sina klä­der, och det går inte att missta sig på hans för­tjus­ning i sina objekt. (Tis­sots far var tyg­hand­lare och hans mor var modist, vil­ket ibland har anförts som skäl för sonens känsla för tex­tilier och mode.) Se hur den svarta boan smek­samt sling­rar sig runt kvin­nas skuldra, barm och midja på det här porträttet:

e845cf87369f4e05dec22f5fc035de9a

Sen­su­ellt.

Och se hur han fros­sar i tyger, krås och volanger på dessa unga kvin­nor (där de själva står för smek­sam­he­ten i och med att den ena läg­ger huvu­det mot den andra lite som en spin­nande katt):

the-confidence-1867

Sen­su­ellt.

Skön­he­ten här under är hans äls­ka­rinna Kathleen Newton, som tra­giskt dog i lung­sot vid 28 års ålder. Man kan se hur för­äls­kad han är i varje detalj i hen­nes appa­ri­tion, från det pikanta lilla ansik­tet inra­mat av det mag­ni­fika hatt­brät­tet, via den oer­hört ele­ganta päls­brä­made jac­kan (i bro­de­rad mocka?) ned till spet­sarna på under­kjo­len och varje fra­sande siden­vo­lang där­e­mel­lan – för att inte tala om de små nätta knäppkängorna:

5cd291758497ebc3dd2103c4ff30eab8

För­äls­kat.

Så rådet man skulle ge vik­to­ri­anska kvin­nor så här i efter­skott vore nog att slå dövö­rat till för mora­lis­terna och satsa på flärd och fåfäng­lig­het – det lönar sig bättre om en vill attra­hera kar­lar och det är defi­ni­tivt myc­ket roligare!

Gästin­lägg av Bir­gitta Berglund.


Comments { 2 }

Tags: , , , , , , , ,


Riktlinjer för malprevention

I hel­gen hände något fruk­tans­värt och det var att jag upp­täckte en kläd­mal cir­ku­lera ovan­för en hög klä­der min sambo ska­pat av otvät­tade skjor­tor och någon halv­smut­sig byxa han tyckte pas­sade bättre på gol­vet än i tvätt­kor­gen. Jag kan inte nog under­stryka vik­ten av att följa mina Rikt­lin­jer för malpre­ven­tion, sär­skilt ni som lik­som jag har myc­ket päls, silke och ull i era garderober:

- Klä­der ska hänga på gal­gar eller vara pryd­ligt vikta i ett slu­tet skåp eller låda (så att mal ej kan flyga in).

- Klä­der lig­ger ald­rig på golvet.

- I varenda gar­de­rob ska minst en cederträkula befinna sig (mal hatar dessa — mina är i form av ekol­lon, så de är både fina och praktiska).

- Klä­des­plagg som är extra smas­kiga för mal ska för­va­ras sepa­rat: på en egen hylla eller till och med i egen gar­de­rob. Denna ska kol­las extra nog­grant, och gärna vikas om eller om päls, borstas av emellanåt.

- Päls och kash­mir ska med för­del fry­sas en vecka eller två under som­ma­ren när det ändå inte används.

- Vid mal­at­tack, be Gud om styrka och sanera sedan allt genom att tvätta, frysa, tork­tumla (välj det mest effek­tiva till­vä­ga­gångs­sät­tet bero­ende på vad plag­gen tål) och torka ur alla utrymmen.

 

Ja, egent­li­gen skulle jag ju blogga om bland annat para­di­sisk doft och skön­he­ten i att vänta/längta, men nu är hela min till­varo satt på paus eftersom jag har några gar­de­ro­ber att sanera. Håll till godo, och på snart återseende!


Comments { 4 }

Tags: , , ,


Ett anspråkslöst förslag

På senaste tiden har jag känt en läng­tan efter bil­der på kvin­nor med klä­der som kor­var sig och skär in lite någon­stans. Ja, det låter antag­li­gen som en kons­tig öns­kan. Men jag har bör­jat tycka att det är så himla snyggt, att se att en kropp består lik­som av… kött, hull, att ett behå­band eller en tros­kant skär in, att plagg åker upp och knor­var sig lite och åker in i ett veck av något slag, eftersom de sit­ter på en kropp. Det här är inget inlägg om att ett kropps­i­deal borde ersät­tas av ett annat, det är en anspråks­lös öns­kan om att en annan typ av bil­der borde kunna få före­komma. Jag är så trött på krop­par som ser ut att vara av plast! Oav­sett om de är smala eller tjocka.

Jag kom att tänka på det när jag kol­lade på Agent Pro­voca­teurs vår– och som­mar­kol­lek­tion. Nog ser det här ut som en kropp som är… mjuk? Jag fat­tar att om man ska sälja under­klä­der så vill man pre­sen­tera dem på ett attrak­tivt och väl­sit­tande vis. Men ändå. Alla de där ban­den hit och dit, nog borde de skära in någon­stans på en kropp av den där typen? Här är det i alla fall lite gräns­fall på höften:

agent-provocateur-spring-2014-campaign4

Det var just den bil­den som fick mig att tänka »Gud vad snyggt när det skär in på höf­terna!«. Jag påstår inte att jag är repre­sen­ta­tiv för kate­go­rin kvinn­liga kon­su­men­ter, men att ett plagg skär in lite på höf­terna på en modell som är jät­te­het ändå ger mig myc­ket större lust att köpa det. På mig skär rätt många tro­sor in på höf­terna. Strump­byx­orna hasar rätt ofta ner och ger mig en liten muf­fin top. Kanske är det av själv­be­va­rel­se­drift, men jag har alltså bör­jat att tycka att detta är snyggt. Och att det är rub­bat att något som är både snyggt och (tror jag i alla fall) van­ligt, näs­tan ald­rig syns på bild.

Det här tyc­ker jag är jättesnyggt:

det skär in

Det är som synes Sop­hia Loren, och jag för­sö­ker alltså inte säga att hen­nes kropps­typ är bättre än någon annan kropps­typ, men jag tyc­ker att det är så himla snyggt att hen­nes kropp ser ut som en kropp. Klä­der stra­mar och knö­lar lite, fast­nar i kropps­veck, skär in.

Jag är verk­li­gen inte för rea­lism när det gäl­ler sådant som den här blog­gen hand­lar om, jag har egent­li­gen inga pro­blem med att saker — och krop­par — avbil­das som vack­rare — eller bara annorlunda — än vad de oftast är i verk­lig­he­ten, jag tyc­ker inte att »natur­ligt« är att före­dra. Jag und­rar bara hur det gick till när värl­den ena­des om att det bästa sät­tet att visa klä­der är på en kropp som ser ut att vara gjord av något annat än kropp.


Comments { 7 }

Tags: , , ,


Fin serie, fin stil

Weissensee-Folge-2-006

Ni har nu 22 dagar på er att se den tyska DDR-såpan Weis­sen­see på SVT Play. Det är den mysi­gaste lilla serie (bara sex avsnitt! Hurra! Per­fekt för oss som ald­rig pal­lar tusen mil­jo­ner avsnitt i fyr­tio­sju säsonger, utan dröm­mer om en revi­val för den fina gamla gen­ren mini­se­rien som var popu­lär på åtti­o­ta­let) jag sett på länge. Det är enkel hand­ling (Romeo och Julia och Stasi, typ), ett fint litet per­son­gal­leri och den bästa vin­jett­mu­si­ken sedan Varuhuset.

weissensee-familie-kupfer-DW-Vermischtes-Sacrow

Och dess­utom är Weis­sen­see geni­alt gjord i sin este­tik: så själv­klar i klä­der och sty­ling att jag på något sätt bör­jade tro att den var från 1980 — året då den utspe­lar sig — när jag såg den. Det ver­kar lik­som lätt att gå lite för långt i för­tjus­ningen över att åter­skapa en epok när man ska göra en film eller tv-serie som utspe­lar sig i för­flu­ten tid. Jag vill min­nas att jag läste en text om det en gång, kanske av Kjell Häglund. Den gick ut på att om man nu ska åter­skapa till exem­pel 1960-talet, kan inte alla saker i fil­men vara från just 1960-talet, pre­cis som alla saker i exem­pel­vis min lägen­het inte är från 2010-talet. Näs­tan inget fak­tiskt, mer än böc­ker och tid­ningar, men jag är kanske extrem åt andra hål­let. Jag bru­kar tänka på det här i sam­band med exem­pel­vis Mad Men, som även om den är fan­tas­tiskt snygg sam­ti­digt känns lite utstu­de­rad i just den aspekten.

Weissensee-Macher-arbeiten-an-dritter-Staffel_ArtikelQuer

I Weis­sen­see är sty­lingen pre­cis som hela seri­ens själ lik­som anspråks­lös. Jag inser att en serie som ska utspela sig i DDR inte kan inne­hålla samma typ av åtti­o­tals­mar­kö­rer som om den hade utspe­lat sig i till exem­pel Sve­rige, men det anspråks­lösa i klä­der och rek­vi­sita mat­char verk­li­gen hela seri­ens stäm­ning så bra. Det är oer­hört fint allt­sam­mans: en bit­ter­ljuv, sub­tilt för­med­lad känsla av tidigt åtti­o­tal. Som bonus till Skön­hetska­bi­net­tets läsare utspe­lar den sig dess­utom del­vis i en torf­tig DDR-skönhetsbutik, där utbu­det av hud­vård och par­fym ver­kar suga, men där expe­di­terna har väl­digt fina rosa rockar.

weissensee1

I vår kom­mer den andra säsongen av Weis­sen­see på SVT, så då måste ni ha sett den första!


Comments { 5 }

Tags: , , , ,


Jag hatar vintern

Nej, nu har jag sut­tit i en halv­timme och letat efter fina bil­der på stil­fulla kvin­nor i vin­termiljö, eftersom jag för­sökte ljuga för mig själv och skriva ett glatt blog­gin­lägg om att tokig kanske inte den här yrvakna vin­tern är ändå — jag hade ett bra vin­ter­ö­gon­blick i efter­mid­dags efter en Hornstulls­mäs­sig lunch med jät­te­god, rustik soppa kokad på någon men­lös rot­frukt och ser­ve­rad med jät­te­gott, rustikt sur­degs­bröd, och det snö­ade utan­för och jag tänkte att det här med vin­ter är ju rätt mysigt ändå…

…men nej. Det är jät­te­hemskt. Man måste ha dubbla strump­byxor varav minst ett par i ull, man måste ha några trå­kiga skor för att inte halka och slå ihjäl sig, och eftersom jag ald­rig får ändan ur vag­nen och köper en päls måste jag ha en trå­kig gam­mal kappa som inte ens är varm, var­för jag måste ha flera lager trö­jor under och känna mig otymp­lig och korvig.

Alla bil­der på bra klädda per­so­ner som jag har i min dator före­stäl­ler män­ni­skor i ett helt annat kli­mat än det här. Ita­lien och Frank­rike mest, i en obe­stäm­bar mild års­tid där man ald­rig behö­ver strump­byxor (om man inte vill) men all­tid kan bära trench­coat (om man vill). Det är så myc­ket mer civiliserat.

Skön­hetska­bi­net­tets största vin­ter­ha­tare ska nu bita ihop, bläddra lite i boken Klas­siska semeste­ror­ter i Europa och ta ett glas vin. Snart är det vår.

bra årstid

Typiskt fin bild från typisk bra års­tid med typiskt bra kläder.

 


Comments { 5 }

Tags: , ,


Den blommiga klänningen

Det är verk­li­gen själv­upp­ta­get, men varje gång jag ser den här mål­ningen av Édou­ard Vuil­lard tän­ker jag att den före­stäl­ler mig.
the-flowered-dressJag tror att det är för att jag bru­kar ha håret så där i en boll i nac­ken ibland, och för att jag skulle vilja ha den där klän­ningen. För­u­tom som­mar­tid (då jag bru­kar ha blom­miga 1990-talsklänningar med bort­sprät­tade axel­vad­dar från Beyond Retro) bru­kar jag näs­tan ald­rig ha på mig klä­der med möns­ter. 95% av alla plagg jag äger är enfär­gade. Jag vet inte om det beror på läng­tan efter våren, men jag kän­ner en oer­hörd drift att skaffa mönst­rade klä­der. I förr­går köpte jag en blom­mig omlott­klän­ning på rean och trots att jag egent­li­gen är myc­ket ambi­va­lent till att bära blom­migt mitt i vin­tern tror jag att det var ett bra köp.

Vuil­lards mål­ning heter »Den blom­miga klän­ningen«, men jag före­stäl­ler mig att mönst­ret inte alls före­stäl­ler blom­mor, utan blad av kruk­väx­ten monstera. Jag före­stäl­ler mig även att de inte alls är mint­gröna, som på bil­den, utan vita, och att det gröna beror på lju­set — hela rum­met är ju grönt. Gud vad jag vill ha den där klänningen.


Comments { 6 }

Tags: , , ,


Bänkpapper för vuxna

Nu är det som sagt höst, och som­liga av oss har bör­jat sko­lan. Givet­vis måste man även i vuxen ålder eki­pera sig inför skol­start. Jag har tyvärr hal­kat efter, men tur­ligt nog hål­ler en höst­gar­de­rob året om så jag anser inte att jag mis­sat shop­ping­tå­get utan kom­mer glatt hoppa på vid nästa CSN-utbetalning.

Föl­jande ska köpas:

- En svart, rak kjol som ska vara knå­läng men inte för snäv.

- En eller två blu­sar, gärna i pud­riga fär­ger eller smut­sig pastell.

- En kofta i kash­mir. Den lär bli svart, även om det vore roligt med någon annan färg. Men kof­tor ska kunna mat­chas lätt, tyc­ker jag. Sär­skilt om man läg­ger litet pengar på den.

- En var­dags­klän­ning. Jag tyc­ker att det är som mest bekvämt att ha klän­ning på mig. Jag tyc­ker också att det är roli­gast att köpa extra­or­di­nära klän­ningar av diverse slag. Detta blir ett pro­blem i min var­dag, som jag nu ska åtgärda.

Är det någon annan som ska upp­da­tera sin höstgarderob?


Comments { 0 }

Tags: ,