Gudars like tycks mig den klänningen vara

Idag har jag ägnat mig åt att bläddra i Sara Danius essäsamling Husmoderns död och andra texter. Den är kul för att den handlar om så alla möjliga saker – Freud, att flå en ål (eh okej, just de ämnena följer kanske helt logiskt av varandra), Djuna Barnes, kakor, och modets betydelse för Proust. Det senare började jag tycka var extra intressant när jag läste att Proust (vars På spaning efter den tid som flytt jag skamset måste erkänna att jag aldrig kommit längre än ungefär 60 sidor i – tre gånger dessutom) i det närmaste ägnade sig åt produktplacering.

Även om man inte har läst Proust är man kanske på det klara med att han skriver rätt omständligt. Eller noggrant – det är mycket som ska beskrivas liksom. Inredningar och sådant. Och kläder. Särskilt ingående beskrivs det hur Albertine, föremålet för berättarens olyckliga kärlek, drömmer om att äga en klänning av märket Fortuny.

Fortuny grundades av Mariano Fortuny, som var född i Spanien, men startade sin verksamhet som modedesigner i Venedig, med filial i Paris. (Företaget finns fortfarande kvar, men verkar bara tillverka tyger och inredning nu för tiden.) En av hans klänningar, The Delphos gown, skapad 1907, blev en stor hit bland tidens kändisar. Delphosklänningen namngavs efter en antik grekisk skulptur, Körsvennen från Delhphi (som hittats vid en utgrävning tio år tidigare), och ser ut som dräkten han har på sig. Eller som den peplos som denna gulliga kore (=ung kvinna) bär:

peplos_kore

Grejen är alltså att man ser ut som en grekisk skulptur eller eventuellt gudinna i den.

Ja, och här är själva Delphosklänningen, på en modell från tiden:

Fortuny Delphos dressFin förmakspalm dessutom. 

fortuny dressesI färg kunde den se ut så här.

Delphosklänningen blev en succé! Den var elegant, i veckat siden, och samtidigt supermodern eftersom den var så lätt och fladdrande. På axlarna och ärmarna hölls den ihop av glaspärlor. Utöver Prousts Albertine syntes till exempel kändisar som Isadora Duncan och Eleonora Duse i den. Och så dök den upp på porträtt, som detta fina av Spaniens motsvarighet till Zorn, Joaquín Sorolla:

Elena_vestida_con_túnica_amarilla_by_Joaquín_Sorolla,_1909Elena Vestida heter kvinnan på bilden, 1909 fick hon sitt porträtt målat.

birleyOch detta är Sir Oswald Hornby Joseph Birley, som målat Miss Muriel Gore in a Fortuny Dress, 1919

klänningsaskDelphosklänningen såldes i vad som ser ut som en hattask, för att hålla sig skrynklig och fin!

fortunyklänningEn röd Delphosklänning skulle jag vilja ha, känner jag väldigt starkt! Och sedan kom jag på varför:

the-favourite-1901För att jag skulle se ut som en tjej på en målning av min favorit John William Godward i den! (Ser ni, pärlorna på ärmarna är precis likadana!)

Tyvärr är jag inte ensam om att vilja äga en Delphosklänning från Fortuny: de är jätteeftertrakade, kostar massor och återfinns säkrast idag på museum. En som har råd är dock supermodellen Natalia Vodianova, som tydligen äger två stycken:

nataliavodianovainfortunygown

Jag ska spana efter något liknande till sommaren! Gudinnesommaren 2015!


Comments { 2 }

Tags: , , , , , ,


Mönsterelev

Nu håller det här med begäret efter kläder med vackra mönster på att spåra ur. Jag har försökt jobba hela dagen, men ideligen avbrutit mig för att bildgoogla alla slags mönster på tyger och tapeter, kvinnor jag gillar i klänningar med mönster, och sedan har jag letat på Etsy efter vintage-kimonos och soffkuddar gjorda av kimono-tyg. Jag äger inte ens en soffa. Och det var ju en klänning jag ville ha.

Ofta när jag vill ha ett plagg vill jag även ha ett helt sammanhang som hör ihop med plagget. Så här har det varit ända sedan jag var liten och tillbringade oerhört många timmar med att bläddra i postorderkataloger och föreställa mig själv som vuxen kvinna i pennkjol och pumps, med ett jobb (på kontor, där klackarna på mina pumps skulle klappra i korridorerna) och luncher på stan (en bild av ”stad” som var en blandning av alla städer jag sett på film) och vuxna saker som taxiresor och barer (senare uppdaterades denna fantasi med snygga underkläder, pärlhalsband och älskare).

När jag nu tänker på min perfekt mönstrade idévärlds-klänning, tänker jag mig också bohemiska tillbehör som ett stort hus av typen ”konstnärhem”, i London, eller den italienska landsbygden, eller en stor våning, i Paris, samtliga med en typ av inredning jag egentligen är lite kluven till (också bohemisk: kelimmattor på golven, låg soffa, japanska träsnitt på väggarna, stora gröna växter, några katter, skor som behålls på inomhus, vin i tjocka dricksglas, kanske till och med en lätt doft av rökelse). Jag är välbeställd och framgångsrik i ett odefinierat konstnärskap, och bjuder hem vänner som serveras couscous från ett stort lerfat köpt i Nordafrika. Jag strösslar över granatäppelskärnor. Någon tänder en cigarett (inomhus!), sätter på en skiva med jazz. Utanför fönstren är det vårskymning.

Ja, ni hör ju. Det spårar ur. Det där låter dessutom inte som jag för fem öre. Men det är ju också det här som är det fina med allt som den här bloggen handlar om: att det är underlag för drömmar.

duncan grantDet här mönstret är gjort av snygga Duncan Grant, som ingick i Bloomsburygruppen. Kunde bli en jättefin klänning! I fyrtiotalsmodell, tänker jag mig, även om mönstret är äldre än så. 

japansktFint japanskt mönster som givetvis borde bli något kimono-liknande!

maurice denis ducksEn andklänning! Med mönster av symbolisten Maurice Denis. Omlottmodell, tänker jag mig. I något svalt, fladdrande tyg till sommaren.


Comments { 1 }

Tags: , ,


Den blommiga klänningen

Det är verkligen självupptaget, men varje gång jag ser den här målningen av Édouard Vuillard tänker jag att den föreställer mig.
the-flowered-dressJag tror att det är för att jag brukar ha håret så där i en boll i nacken ibland, och för att jag skulle vilja ha den där klänningen. Förutom sommartid (då jag brukar ha blommiga 1990-talsklänningar med bortsprättade axelvaddar från Beyond Retro) brukar jag nästan aldrig ha på mig kläder med mönster. 95% av alla plagg jag äger är enfärgade. Jag vet inte om det beror på längtan efter våren, men jag känner en oerhörd drift att skaffa mönstrade kläder. I förrgår köpte jag en blommig omlottklänning på rean och trots att jag egentligen är mycket ambivalent till att bära blommigt mitt i vintern tror jag att det var ett bra köp.

Vuillards målning heter ”Den blommiga klänningen”, men jag föreställer mig att mönstret inte alls föreställer blommor, utan blad av krukväxten monstera. Jag föreställer mig även att de inte alls är mintgröna, som på bilden, utan vita, och att det gröna beror på ljuset – hela rummet är ju grönt. Gud vad jag vill ha den där klänningen.


Comments { 6 }

Tags: , , ,