Gudars like tycks mig den klänningen vara

Idag har jag ägnat mig åt att bläddra i Sara Danius essä­sam­ling Hus­mo­derns död och andra tex­ter. Den är kul för att den hand­lar om så alla möj­liga saker — Freud, att flå en ål (eh okej, just de ämnena föl­jer kanske helt logiskt av varandra), Djuna Bar­nes, kakor, och modets bety­delse för Proust. Det senare bör­jade jag tycka var extra intres­sant när jag läste att Proust (vars På spa­ning efter den tid som flytt jag skam­set måste erkänna att jag ald­rig kom­mit längre än unge­fär 60 sidor i — tre gånger dess­utom) i det när­maste ägnade sig åt produktplacering.

Även om man inte har läst Proust är man kanske på det klara med att han skri­ver rätt omständ­ligt. Eller nog­grant — det är myc­ket som ska beskri­vas lik­som. Inred­ningar och sådant. Och klä­der. Sär­skilt ingå­ende beskrivs det hur Alber­tine, före­må­let för berät­ta­rens olyck­liga kär­lek, dröm­mer om att äga en klän­ning av mär­ket Fortuny.

For­tuny grun­da­des av Mari­ano For­tuny, som var född i Spa­nien, men star­tade sin verk­sam­het som mode­de­sig­ner i Venedig, med filial i Paris. (Före­ta­get finns fort­fa­rande kvar, men ver­kar bara till­verka tyger och inred­ning nu för tiden.) En av hans klän­ningar, The Del­p­hos gown, ska­pad 1907, blev en stor hit bland tidens kän­di­sar. Del­p­hosklän­ningen namn­gavs efter en antik gre­kisk skulp­tur, Kör­sven­nen från Del­h­phi (som hit­tats vid en utgräv­ning tio år tidi­gare), och ser ut som dräk­ten han har på sig. Eller som den peplos som denna gul­liga kore (=ung kvinna) bär:

peplos_kore

Gre­jen är alltså att man ser ut som en gre­kisk skulp­tur eller even­tu­ellt gudinna i den.

Ja, och här är själva Del­p­hosklän­ningen, på en modell från tiden:

Fortuny Delphos dressFin för­makspalm dessutom. 

fortuny dressesI färg kunde den se ut så här.

Del­p­hosklän­ningen blev en succé! Den var ele­gant, i vec­kat siden, och sam­ti­digt super­mo­dern eftersom den var så lätt och fladd­rande. På axlarna och ärmarna hölls den ihop av glaspär­lor. Utö­ver Prousts Alber­tine syn­tes till exem­pel kän­di­sar som Isa­dora Dun­can och Ele­o­nora Duse i den. Och så dök den upp på por­trätt, som detta fina av Spa­ni­ens mot­sva­rig­het till Zorn, Joaquín Sorolla:

Elena_vestida_con_túnica_amarilla_by_Joaquín_Sorolla,_1909Elena Vestida heter kvin­nan på bil­den, 1909 fick hon sitt por­trätt målat.

birleyOch detta är Sir Oswald Hornby Joseph Bir­ley, som målat Miss Muriel Gore in a For­tuny Dress, 1919

klänningsaskDel­p­hosklän­ningen sål­des i vad som ser ut som en hattask, för att hålla sig skrynk­lig och fin!

fortunyklänningEn röd Del­p­hosklän­ning skulle jag vilja ha, kän­ner jag väl­digt starkt! Och sedan kom jag på varför:

the-favourite-1901För att jag skulle se ut som en tjej på en mål­ning av min favo­rit John Wil­liam God­ward i den! (Ser ni, pär­lorna på ärmarna är pre­cis likadana!)

Tyvärr är jag inte ensam om att vilja äga en Del­p­hosklän­ning från For­tuny: de är jät­te­ef­ter­tra­kade, kos­tar mas­sor och åter­finns säk­rast idag på museum. En som har råd är dock super­mo­del­len Nata­lia Vodia­nova, som tyd­li­gen äger två stycken:

nataliavodianovainfortunygown

Jag ska spana efter något lik­nande till som­ma­ren! Gudin­ne­som­ma­ren 2015!


Comments { 2 }

Tags: , , , , , ,


Mönsterelev

Nu hål­ler det här med begä­ret efter klä­der med vackra möns­ter på att spåra ur. Jag har för­sökt jobba hela dagen, men ide­li­gen avbru­tit mig för att bild­googla alla slags möns­ter på tyger och tape­ter, kvin­nor jag gil­lar i klän­ningar med möns­ter, och sedan har jag letat på Etsy efter vintage-kimonos och soff­kud­dar gjorda av kimono-tyg. Jag äger inte ens en soffa. Och det var ju en klän­ning jag ville ha.

Ofta när jag vill ha ett plagg vill jag även ha ett helt sam­man­hang som hör ihop med plag­get. Så här har det varit ända sedan jag var liten och till­bring­ade oer­hört många tim­mar med att bläddra i postor­der­ka­ta­lo­ger och före­ställa mig själv som vuxen kvinna i penn­kjol och pumps, med ett jobb (på kon­tor, där klac­karna på mina pumps skulle klappra i kor­ri­do­rerna) och lun­cher på stan (en bild av »stad« som var en bland­ning av alla stä­der jag sett på film) och vuxna saker som tax­ire­sor och barer (senare upp­da­te­ra­des denna fan­tasi med snygga under­klä­der, pärl­hals­band och älskare).

När jag nu tän­ker på min per­fekt mönst­rade idévärlds-klänning, tän­ker jag mig också bohe­miska till­be­hör som ett stort hus av typen »konst­när­hem«, i Lon­don, eller den ita­li­enska lands­byg­den, eller en stor våning, i Paris, samt­liga med en typ av inred­ning jag egent­li­gen är lite klu­ven till (också bohe­misk: kelim­mat­tor på gol­ven, låg soffa, japanska trä­snitt på väg­garna, stora gröna väx­ter, några kat­ter, skor som behålls på inom­hus, vin i tjocka dricks­glas, kanske till och med en lätt doft av rökelse). Jag är väl­be­ställd och fram­gångs­rik i ett ode­fi­ni­e­rat konst­när­skap, och bju­der hem vän­ner som ser­ve­ras couscous från ett stort ler­fat köpt i Nord­af­rika. Jag ströss­lar över gra­na­täp­pel­skär­nor. Någon tän­der en ciga­rett (inom­hus!), sät­ter på en skiva med jazz. Utan­för fönst­ren är det vårskymning.

Ja, ni hör ju. Det spå­rar ur. Det där låter dess­utom inte som jag för fem öre. Men det är ju också det här som är det fina med allt som den här blog­gen hand­lar om: att det är under­lag för drömmar.

duncan grantDet här mönst­ret är gjort av snygga Dun­can Grant, som ingick i Bloom­s­bu­rygrup­pen. Kunde bli en jät­te­fin klän­ning! I fyr­ti­o­talsmo­dell, tän­ker jag mig, även om mönst­ret är äldre än så. 

japansktFint japanskt möns­ter som givet­vis borde bli något kimono-liknande!

maurice denis ducksEn and­klän­ning! Med möns­ter av sym­bo­lis­ten Mau­rice Denis. Omlott­mo­dell, tän­ker jag mig. I något svalt, fladd­rande tyg till sommaren.


Comments { 1 }

Tags: , ,


Den blommiga klänningen

Det är verk­li­gen själv­upp­ta­get, men varje gång jag ser den här mål­ningen av Édou­ard Vuil­lard tän­ker jag att den före­stäl­ler mig.
the-flowered-dressJag tror att det är för att jag bru­kar ha håret så där i en boll i nac­ken ibland, och för att jag skulle vilja ha den där klän­ningen. För­u­tom som­mar­tid (då jag bru­kar ha blom­miga 1990-talsklänningar med bort­sprät­tade axel­vad­dar från Beyond Retro) bru­kar jag näs­tan ald­rig ha på mig klä­der med möns­ter. 95% av alla plagg jag äger är enfär­gade. Jag vet inte om det beror på läng­tan efter våren, men jag kän­ner en oer­hörd drift att skaffa mönst­rade klä­der. I förr­går köpte jag en blom­mig omlott­klän­ning på rean och trots att jag egent­li­gen är myc­ket ambi­va­lent till att bära blom­migt mitt i vin­tern tror jag att det var ett bra köp.

Vuil­lards mål­ning heter »Den blom­miga klän­ningen«, men jag före­stäl­ler mig att mönst­ret inte alls före­stäl­ler blom­mor, utan blad av kruk­väx­ten monstera. Jag före­stäl­ler mig även att de inte alls är mint­gröna, som på bil­den, utan vita, och att det gröna beror på lju­set — hela rum­met är ju grönt. Gud vad jag vill ha den där klänningen.


Comments { 6 }

Tags: , , ,