Om kläder och rum

En gång i tiden skrev jag en uppsats i modevetenskap om följande filmklipp:

Det är ur filmen The Cell, och mitt fokus (tillsammans med min medskribent) var relationen mellan klädedräkt och rum. Som ni ser i klippet är The Demon King, som han kallas, klädd i en drapering som också är en del av rummets inredning. Just det är närmast estetisk perfektion för mig (jag har vissa synpunkter på hans utseende i övrigt). Det är något med gränslandet mellan kropp och omgivning som helt enkelt är min grej.

The Cell har en särpräglad estetik som på många sätt känns väldigt tidstypisk. Den är från sekelskiftet 2000. Jennifer Lopez spelar huvudrollen. Det handlar delvis om ny teknik, och spänningen mellan mänsklighet och tekniska landvinningar. Det är en obehaglig film. Mycket utspelar sig i fiktiva världar, som är en seriemördares undermedvetna.

The-Cell-2000 The-Cell-221 The-Cell-005 The-Cell-700 ZrkF4

Det fenomen eller vad man ska kalla det som jag tycker är så intressant, nämligen att klädedräkten också är en del av och kan förändra rummet, illustrerat nedan om ni inte orkade se klippet, är dock inget nytt.

965

I vår uppsats spårade vi ett antal historiska exempel där klädedräkt direkt korresponderar med rumsinteriörer, och där klädedräkt och rum påverkar varandra på olika sätt.

Flertalet modeteoretiker talar om textilens symboliska roll som avskiljare. Namn som Benjamin och Derrida formulerade tankar om utrymmen mellan kropp och rum eller kropp och textil som ett slags mitt-emellan rum mellan kropp och omvärld (som också anknyter till Bakhtins begrepp den groteska kroppen… men det kan vi prata om någon annan gång) där textilen också kan anta rollen som sublimering.

Ett av våra historiska exempel på direkt korrelation mellan kläder och rum, var oerhört subtilt. Sammet i det sena 1800-talets borgerliga miljö laddades med erotiska undertoner, samtidigt som det bekräftade hemmets varma trygghet – i kontrast till den hårda, kalla staden. Kvinnan, hemmets väktare, iklädde sig sammeten som en andra hud och hemmet, kvinnans domän, draperades med sammet både för omboning, för att det var på modet men också för tygets erotiska konnotationer. I samspelet mellan kvinnan och hemmet kan man se klädedräkten och inredningen som förlängningar av varandra, särskilt eftersom klädedräkten distanserades från kvinnans kropp med hjälp av stålkrinolinen. (vilket i filmscenen får din direkta motsvarighet  i ringarna på The Demon Kings rygg).

Här två verk av Auguste Toulmouche, målningar som i alla fall jag tycker bär på en underliggande spänning och samtidigt ett oerhört fokus på klädedräkten. I uppsatsen arbetade vi inte med bildmaterial alls, den var helt teoretisk utan visuella jämförelser, så mina bilder i detta inlägg är godtyckligt framgooglade för att, tja, det lämpar sig väl i bloggformatet med litet illustrationer.

0_6fa8e_92af1a8a_XXL tumblr_nlds3iIRmL1rwahceo1_500

Kolla på denna Manet – sidospår – snacka om att klädedräkt och rum går ihop!

Edouard_Manet_005

Genom dräkthistorisk litteratur kan man argumentera för att klädedräkten är ett verktyg för makt, genom vilken en aktör kan ikläda sig den sociala roll som eftersträvas eller förväntas. Visualisera något av alla statsporträtt av regenter från 1500-, 1600- och till viss del 1700-tal – vad hittar vi i bakgrunden om inte någon form av drapering eller textil som ofta men inte alltid relaterar till regentens klädedräkt. Den avbildades klädedräkt kan också i många fall breda ut sig och vidare ut i rummet, som om vore den en förlängning av personen själv som med hjälp av textilen hävdar sin domän där kroppen inte når.

Här några godtyckligt framgooglade exempel igen:
Hyacinthe_Rigaud_(French)_-_Charles_de_Saint-Albin,_Archbishop_of_Cambrai_-_Google_Art_Project GWD271434 Ingres,_Napoleon_on_his_Imperial_throne

I arbetet med uppsatsen började vi fundera på kläders samspel med rum i sammanhang som av olika anledningar inte föll inom ramen för vårt studiematerial.  Ett samtida exempel är kamouflagekläder, som i allra högsta grad samspelar med sitt rum. Att kalla naturen för ett rum kanske låter konstruerat, men vid närmare eftertanke blir det tydligt om man betänker att det finns flera olika typer av miljöer att kamoufleras i. Klädd i kamouflagekläder för en specifik miljö, samspelar du definitivt med och påverkas av ett givet rum, eftersom kamouflaget bryts om du rör dig utanför miljön.

US-Army-training-font-b-uniform-b-font-camouflage-set-male-outdoor-hunting-paintball-sports-clothes

 

 

Litet på samma sätt fungerar ju klädkoder också: det finns rätta (och således också fel) typer av klädedräkter för vissa typer av rum. De hårdast kodade miljöerna är sådana som omöjligt går att avläsa visuellt eller härma: där är allt tankemässigt. En tyst överenskommelse om vad som lämpar sig, och bara de redan invigda kan avgöra vem som passar in eller inte.


Comments { 2 }

Tags: , , , , ,


We’ll always have Paris

Skönhetskabinettet är i ganska låg grad en samhällskommenterande blogg. Däremot återkommer vi ofta till Frankrike och det franska i våra texter, i högt som lågt. Med anledning av terrordåden i Paris den 13 november delar kabinettets medlemmar med sig av frankrikerelaterade tankar.

Anna
40d9e9e3487fe3be837d3c2ffc42f390

Federico García Lorca (1898-1936): “We’re all curious about what might hurt us.”

Paris, 1930-talets mitt. På café Les Deux Magots sitter en kvinna i sena tjugoårsåldern. Hon är lång, hon är attraktiv, hon är konstnär. Hon heter Dora Maar. Förutom fotografisk talang lär hon också ha haft ovanligt vackra händer.

man ray 1936 dora maar

 Dora Maar, 1936 av Man Ray.

Just denna kväll blir hon presenterad för Pablo Picasso. Det är deras gemensamma vän, en av Paris alla poeter, som introducerar den tjugo år äldre mannen för henne. Förmodligen på Picassos initiativ, även om Dora nog har förberett mötet. Hon tar fram en kniv och låter den snabbt arbeta mellan fingrarna på sin handskförsedda hand. Hon fortsätter trots att hon emellanåt råkar träffa köttet. Handsken färgas av små droppar blod, Picasso blir hänförd. Denna handske ska han komma att spara som ett minne över sitt första möte med sin musa, som han knappt tio år senare bryter upp från men envist fortsätter att såra livet ut.

While rummaging through Picasso’s belongings in 1983, a doctor from Canada found a small parcel wrapped in tissue paper with ”pour Dora Maar” written on it. He wrote to her at the rue de Savoie many times to see when he could deliver this, but had no response. Finally, he unwrapped the parcel himself and found in it a small silver ring, ”resembling a flat signet ring with the engraved initials P-D [Pour Dora (for Dora)], but to my absolute amazement and horror, I found attached on the inside of the signet a large SPIKE! Thus it was absolutely impossible for anyone to wear it! I thanked my lucky stars for her refusing to accept this ‘gift’ from Picasso …”

Therese

kiki1

Det var konsten och litteraturen som lärde mig om både Paris och livet när jag var tonåring. Under en period läste jag mig igenom alla Parisskildringar jag kunde hitta, och till slut fann jag den optimala boken: Kikis Paris. Konsten, livet & kärleken 1900-1930. Jag lånade och lånade om den på biblioteket konstant under mina gymnasieår.

Boken, som gavs ut 1990, är ett riktigt praktverk, och en fantastisk genomgång av alla som hängde i Paris bohemiska kretsar under 1900-talets första decennier. Kiki, som titeln nämner, och omslaget avbildar, var musa och modell, ett nav i konstnärslivet i Montparnasse. Det är till exempel hennes rygg som blivit till en cello på Man Rays kanske mest kända bild.

kiki4

Det är omöjligt att göra ”Kikis Paris” rättvisa i ord: hela boken är en fantastisk bildkavalkad, vartenda uppslag är proppfullt med bilder. Den utgår ifrån tongivande personer och presenterar deras liv, umgängeskretsar, konst och karriärer. Här minglar Picasso och Hemingway, Jean Cocteau och Gertrude Stein, Nils och Thora Dardel, Modigliani, Lee Miller, Meret Oppenheim och en rad namn man hör mer sällan. Så många vackra män och kvinnor att man knappt tror att det är sant, så många snygga pagefrisyrer, häng på caféer, roliga fester, vänskaps- och kärleksrelationer och banbrytande konst och litteratur.

kiki3

När jag var 19 bodde en period i Paris. Riktigt som i Kikis Paris var det kanske inte, men det var en svindlande upplevelse att för en tid ha sin vardag i en riktigt stor stad, och en grundlig lektion i både konsten och livet.

Sofie

linnea

1992 kom Linnea i målarens trädgård, en rikt illustrerad barnbok som presenterade den franske impressionistiska konstnären Claude Monets liv och konstnärsskap för svenska barn.

Karaktären Linnea är baserad på författarens dotter och i boken förenas hon med sin mycket äldre granne farbror Blomkvist i sitt stora intresse för vackra blommor. Detta fina möte över generationsgränserna resulterar i en gemensam resa till Paris där farbror Blomkvist tar med henne till Musée de l’Orangerie och låter henne studera målningarna, lära sig kisa  för att uppleva hur impressionisterna såg omvärlden. Hon upptäcker typiskt franska miljöer och kulturella värden och företeelser, pain riche och Victor Hugo, och hon nördar ner sig totalt i Monets uppväxt, familjeliv, hans vackra trädgård i Giverny, de förtrollande näckrosorna och den japanska bron som är ett återkommande motiv i hans måleri.

linnea2

Det som verkligen slog an hos mig, förutom att det är ett tidigt minne av just franskt måleri och kultur, är karaktären Linneas ohämmade och självklara glädje inför allt det som är vackert och att det vackra framställs som ett högst rimligt intresse: Skildringen av hur den unga flickan och den äldre vännen noggrant planerar sin resa i augusti eftersom att näckrosorna då är som störst. Skildringen av ett barn som med sprudlande entusiasm springer mot en grön bro bara för att hon tidigare sett den i en målning. Skildringen av en 1800-talsfamiljs inre liv och fransk historia helt och hållet med utgångspunkt i den skönhetsupplevelse som det kan innebära att möta ett konstverk.

Jag kan fortfarande njuta av viss impressionism, även om Monet inte är någon favorit. Däremot är jag övertygad om att Linnea i målarens trädgård tidigt gav mig en uppfattning om hur man kan tränga in i ett konstnärsskap och en målning så till den milda grad att man till sist står där, inuti motivet, och smeker ett näckrosblad som förevigades för 100 år sedan.


Comments { 0 }

Tags: ,


Lucka 13: Lucia, och spänningen mellan klädd och oklädd

bild

Idag firar vi Santa Lucia. Bilden ovan är en målning från 1600-talets mitt som finns i Palazzo Spada i Rom och föreställer just Lucia. Vi känner igen henne på fatet hon håller upp – om vi tittar noga alltså, för det är i den dunkla delen av målningen. Där ligger ett par ögon som både kan syfta till hennes martyrskap men också till hennes roll som synens skyddshelgon. Det är nog inte denna detalj som gör att vi fastnar för målningen. Vår blick faller snarare på hennes mjuka axel och bara rygg som accentueras ytterligare av klärobskyrmåleriet. Hårlockarna som faller ned i nacken är spridda och jag kan föreställa mig att de kittlar mot den nakna huden. Vi kan ana en tunn klädnad i vitt som ligger mellan den blottade huden och den kraftiga textil som draperas runt henne. Denna näst intill absoluta kontrast mellan naken hud och textil är vad som ger målningen en sensuell dimension. En italiensk professor i estetik, Mario Perniola, har lagt upp sin forskning om detta på sin webbsida. Texten börjar: ”In the figurative arts, eroticism appears as a relationship between clothing and nudity. Therefore, it is conditional on the possibility of movement – transit – from one state to the other.” Trevlig läsning och Glad Lucia!


Comments { 2 }

Tags: , , ,


Lucka 9: Women Being Inglorious Bastards In Western Art History

Någonting som vi ser mer och mer av i våra flöden är humoristiskt tesdrivna bildbloggar skapade för att säga någonting om människan, hennes beteenden och ideal i en samtida politisk kontext. Dessa artiklar sprids flitigt, ofta med tillhörande utrop: “Precis så där är det!” / “Klockrent!” / “Usch vad hemskt, men SÅ sant!” Med snäva visuella medel gör man anspråk på att fånga vad man kan uppleva som ett förtryckande skeende i samtiden. Vilka är då dessa visuella medel som ska tvättas i vår samtidsbyk? Kajsa Bergström kommenterar vad hon kallar för klicksajtsfeminism i Expressen:

Plötsligt fylls flödet med vattenpölsgrund klicksajtsfeminism. Ena dagen är det bilder på omgjorda Disneyprinsessor med nya, realistiska midjor. Upprört konstateras att de tecknade originalen tydligen inte är anatomiskt korrekta. Att Elsa i ”Frost” kan bygga isslott med tanken må vara hänt, men så där smal är ingen, suckar man och delar länken. […] De enda som ännu inte ställer dokumentära verklighetsanspråk på sagorna är ännu dess främsta konsumenter, barnen, som av den anledningen bör skyddas från Facebook så länge föräldrarna förmår.

Det hon försöker komma åt är den overkliga skildringens rätt att vara just, overkligt.

Problemet är sällan bilderna eller texterna i sig. De kan vara roliga. Jag är inte så tråkig att jag inte kan roas det minsta av dessa pamflettliknande uppgörelser med allt från fysiken hos sagovarelser och superhjältar till huvuvida människor med viss hudfärg inte är biologiskt ämnade att dansa

Nej, problemet är när man sprider dessa som ett sanningsanspråk, som om det du ser på bilden fokuserar dina problem och bevisar din problemformulering. Man kan upprört sprida en bild föreställande Barbie och samtidigt hävda att Barbie är lång och smal. Det är sant att hon är det. Svårare blir det när man använder sig av exempelvis historiskt måleri – ett enormt bildmaterial vari man kan finna fog för nästan vad som helst. Särskilt om man aldrig väger in epokens ideal för relationer, etikett och avbildning. Må den som söker fortsätta söka tills hen finner!

Under 2014 har ett stort antal bloggtexter av denna karaktär florerat. Ett axplock:
Western Art History: 500 Years of Women Ignoring Men
Women Who Want To Be Alone In Western Art History
Women Having A Terrible Time At Parties In Western Art History
Women Trying To Sleep Unsuccessfully In Western Art History
Women Rejecting Marriage Proposals In Western Art History
Unhappy Mothers In Western Art History
Unsatisfied Women In Western Art History
See The Women In Famous Paintings Get The Photoshop Treatment

Söker du i det västerländska 1800-talsmåleriet efter motiv vari en man stör en kvinna i hennes läsning eller handarbete, försöker ge henne en skälmsk kyss eller väcker henne ur sömn så kan jag lova dig att du finner hundratals. Letar du efter ett motiv där en kvinna ser otillfredsställd, passiv och sur ut samtidigt som hon ignorerar en man som friar till henne med en blombukett, så lovar jag dig att du kommer att hitta ännu fler.

Som av en händelse intresserar ovan motiv mig inte så mycket. Det sista jag behöver är en vacker målning föreställande en man som talar till en kvinna med subtexten att han ”mansplainar” henne. Den bästa konsten gör att vi hittar oss själva i historier som inte nödvändigtvis är våra egna. Nedan följer kanske några sådana.

ingloriousbitch01

– När vi först träffades sade hon att hon skulle bli min död. Jag tyckte det lät romantiskt.

ingloriousbitch05– Hon sade att det kan vara svårt för nybörjare. Att det bara handlade om att våga släppa kontrollen till henne. Hon föreslog att mitt stoppord skulle vara “hjälp” eller kanske “banan”.

ingloriousbitch03– Under åren då tumören var som värst, envisades hon alltid med att läsa ur den där dåliga romanen som alla hennes väninnor läste. Vad hette den nu igen? Självrådigt Tillvägagångssätt? Maktfullkomligt handlande? Självsvåldigt Beteende? Äsch.

(c) Walker Art Gallery; Supplied by The Public Catalogue Foundation– Jag vet att hon ville ha en man med en “riktigt frisyr”, som hon kallade det. Kanske borde jag ha gått henne till mötes. Jag förstår ju att man kan ha vissa önskemål på hur ens partner ska se ut. Jag borde ha gått till frisören utan käbbel!

ingloriousbitch02– Jag har varit väldigt tydlig mot dig Åsa! Jag tycker om dig som vän, men Stefan är den ende jag älskar. Du måste sluta dyka upp i min kammare på det här viset!

ingloriousbitch08– Hon var några år äldre än mig och kom från staden.

ingloriousbitch04– På kort tid skar de ned drastiskt i Försvarsmakten. Jag var ju ung och min tjänst drogs så klart in. Det enda jag ville var att dricka mitt rooiboste i fred. Men hon var alltid där och retade mig. Kallade mig tennsoldat gjorde hon.

ingloriousbitch10– Sedan jag miste synen märkte jag inte längre hur mina ägodelar försvann.

ingloriousbitch13– Jag borde ha valt en annan troféhustru.

800px-Jan_Janssens_-_Caritas_RomanaJag var så stolt när min yngsta kom in på Konstfack. Första i släkten! Jag försökte alltid stötta hennes projekt.

ingloriousbitch07– När hon varit otrogen brukade hon alltid bjuda på fin frukost dagen efter. Jag hade lärt mig känna igen det dåliga samvetet. Två sockerbitar idag!

ingloriousbitch06– Det var sista gången vi tillämpade majoritetsbeslut.


Comments { 2 }

Tags: , ,


There are three subjects I don’t like discussing. My former marriage, women artists, and what I think of my contemporaries

När ska det komma en moderiktig biopic om Helen Frankenthalers liv? Det var ju trots allt tre år sedan hon gick bort. Popstjärnan Regina Spektor skulle kunna göra sin skådespelardebut som Frankenthaler – de var förbluffande lika i konstnärens unga år – eller någon av skådespelerskorna Carey Mulligan, Anna Kendrick, Emma Watson eller Madeline Zima, för att sedan gå över till exempelvis Susan Sarandon, Julianne Moore, Robin Wright eller Sigourey Weaver när den mognare Frankenthaler ska porträtteras. Varsågod filmbranschen, förvalta mitt tips väl.

frankenthaler01

Det känns smått ohederligt av mig att intressera mig så för personen Frankenthaler, hennes stil och livsstil, när hon själv så tydligt markerade mot den typen av uppmärksamhet. Jag kan skylla på tidsandan kanske, när författaren är en rockstjärna i sig själv, och man ofta talar mer om konstnären än om verket. På den punkten finns det mycket att lära av Frankenthaler, särskilt eftersom det ofta kan tyckas lättare att respektera tankegångar hur än enkla och återupprepbara de må vara – när dessa tankar kommer från andra sidan graven. När de uttalades i en annan tid som brottades med samma grundläggande problem som vi gör nu, men med andra förutsättningar och redskap. Hon var benhård i fråga om den identitetsfixeringen som vi särskilt brottas med idag. Frankenthaler sade

Obviously, first I am involved in painting not the who and how. I wonder if my pictures are ”lyrical” (that loaded word!) because I’m a woman. Looking at my paintings as if they were painted by a woman is superficial, a side issue, like looking at Klines and saying they are bohemian. The making of serious painting is difficult and complicated for all serious painters. One must be oneself, whatever.

Mot bakgrund av detta är det svidande uppenbart att Frankenthaler nog inte önskar vara min kvinnliga stilikon. Jag uppskattar verkligen hur hon å ena sidan skarpt avfärdar tanken på en kritik av hennes konst med utgångspunkt i hennes kön som ytlig, samtidigt som hon leker med tanken på sig själv som feminint lyrisk. Frankenthalers största kritiker höll just de tunna, poetiska lagren av söt färg emot henne, en kritik hon tycktes ta emot med glimten i ögat: hon kommenterar det genom att vara såväl skoningslös i sin inställning som personligt sökande i vad det lyriska består samt humoristiskt avfärdande.

Det är just sådana mångbottnade glimtar in i en person som gör dem till personliga förebilder eller ikoner för mig, vare sig de vill det eller ej. Och kanske särskilt vad gällande kvinnor som annars lätt tenderar att göra våld på sin egen dubbelhet i offentligheten.

For me, being a ‘lady painter’ was never an issue. I don’t resent being a female painter. I don’t exploit it. I paint.

Hur mycket jag än håller med Frankenthaler i ovan citat så tjusas jag märkvärt av uttrycket ‘lady painter’. Det låter så… fint? Kanske bara för att det är skrivet på engelska. Frankenthaler noterar faktumet att hon ÄR en kvinnlig konstnär, och tycks på så vis tillskriva det någonting, men understryker vikten av att inte exploatera det. Detta citat, banalt i sin enkelhet egentligen, öppnade mina ögon för en irritation jag närt länge men inte satt ord på i det offentliga samtalet om all möjlig konstnärlig produktion, må det vara författande, diktande, fotografering, måleri, performanceart, teater. Man talar ofta om att en konstnär “utforskar” sig själv i någon aspekt i sin konst. Det är rimligt. Men alltför ofta upplever jag att utforskandet används som en slö synonym när konstnären snarare väljer att exploatera aspekter av sig själv. Det är en hårfin gräns, men jag vill hävda att det går att känna instinktivt när någon exploaterar aspekter av sig själv, till skillnad från att bara utforska sig själv, berätta om sig själv. Detta var alltså någonting som Helen Frankenthaler absolut inte ville göra i sin konst eller då hon deltog i det offentliga samtalet om sig själv och sin produktion.

frankenthaler11

Saddle shoes

Hon tog sig fram i den mansdominerade miljön inom New York-skolan utan att bry sig nämnvärt om de övriga medlemmarna valde att “acceptera” henne eller ej. Detta självförtroende härstammade måhända ur den priviligerade uppväxten i den intellektuella och progressiva familjen på Manhattans Upper East Side. Jag resonerar – kanske fördomsfullt – att det är lättare att inte bry sig när man har råd att inte bry sig.

Frankenthalers självbild när hon precis skulle äntra New Yorks konstvärld var “a saddle-shoed girl a year out of Bennington”. Det finns en konkret oskuldsfullhet i den självbilden, samtidigt som hon beskriver just den perioden då hon introducerades för de stora. Jackson Pollock, David Smith, Franz Kline och Willem och Elaine de Kooning.

frankenthaler23

I en eventuell spelfilm om hennes liv är det uppenbart att man skulle fokusera på hennes relationer och konstruera ett spänningsförhållande mellan hennes konst och konsten producerad av männen i hennes liv. Jag har sett sådana amorösa berättargrepp kritiseras många gånger, inte minst när den efterlängtade biografiska skildring av Monica Zetterlunds liv kom 2013 – som i mångt och mycket följde en kronologi uppbyggd kring männen i hennes liv: pappan Bengt, Vilgot Sjöman, Sture Åkervall. Jag förstår kritiken på ett idéplan men kan inte känna den, kanske för att jag själv oftast minns saker i relation till vem jag vid tillfället var tillsammans med. Jag föreställer mig dessutom att konstnärspar eller författarpar, skådespelarpar, som lever länge och nära inpå varandra deltar i varandras arbete på olika sätt, stöttar, kritiserar, saboterar. Man förminskar inte nödvändigtvis en person genom att tala om den den älskade, eller hatade. Jag ser därför gärna fler fruar och älskarinnor i manliga biopics!

För att nämna ännu ett exempel ur svensk kontext som gjort just detta så var den biografiska skildringen Dom över död man av Torgny Segerstedt (förvisso chefsredaktör på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där han ihärdigt kritiserade nazismen, och inte konstnär) rysligt bra. Jag har aldrig sett Ulla Skoog spela så bra som i rollen som hustrun Puste Segerstedt, och Pernilla August som älskarinnan Maja Forssman. Jag grät så svårt till denna film att jag knappt finner motstycke, och skulle önska att fler såg den. Ett mycket bra exempel på när kvinnornas roller är relevanta, utan att det för den del känns som att de är inkvoterade. Bilden av Segerstedt förstärks av kvinnorna i hans liv.

frankenthaler07

Frankenthaler omfamnar lyckligt Robert Motherwell framför sitt mest kända verk, Mountain and Sea (1962)

frankenthaler19Ovan Frankenthalers Madame Butterfly (2000) och nedan Motherwells Running Elegy II (1983)

Speaking of men. Frankenthalers pappa var domare vid New York State Supreme Court och dog av cancer när hon var blott elva år gammal, vilket slungade henne in i ett fyra år långt depressionsliknande tillstånd med svåra migränanfall. Konstkritikern Clement Greenberg introducerade Frankenthaler för New York-skolans abstrakta måleri och gissningsvis skulle filmen om hennes liv ta avspark där någonstans. Vidare var hon gift med expressionisten Robert Motherwell mellan 1958-1971. Jag kan ju bara tala för mig själv, men min inre paglian går ned i spagat av förtjusning när jag tittar parallellt på deras respektive målningar från den perioden. Det äkta paret kallades “the golden couple” i mindre bemedlade konstnärskretsar, då de etablerade sig på East 94th Street där de ägnade sig åt ett extravagant socialiserande. Jag skulle gärna se några duktigt scenograferade passager ur det äkta parets liv tillsammans, när de målar och diskuterar, när de håller middagsbjudningar för över hundra personer ur sin tids kulturelit. Frankenthaler talar högt, skrattar, dansar och göder sina gäster grundligt. Vad serverade man? Räkcocktail, laxmousse, ambrosiasallad, coq au vin, Biff Wellington, Baconlindade ostron med plommon, cocktailpinnar med ost och ananas, fondue, crêpes, Babysham eller Manhattan eller Vesper cocktails!

frankenthaler22

Frankenthaler har alltid vägrat att diskutera sitt äktenskap, i linje med sin i övrigt så höga integritet. Detta kommer givetvis att försvåra för en eventuell regissör som vill slå mynt om det gyllene parets estetiska förening. Den enda gång hon uttalat sig om sitt liv som ensamstående mynnade ut i ”At times I enjoy being alone, at times I don’t.” Det må vara ett korthugget och markerande svar, men jag tycker ändå att det är vackert. Jag, som är relativt rädd för tanken på ensamhet kan känna förtröstan i att det ju är precis så det är både att vara ensam och att vara i en relation. Ibland njuter man av det, och ibland inte. Ett tillknäppt svar, men talande för en viss hållning som jag önskar jag kunde anamma. 1989, då hennes omfattande retrospektivutställning recenserades, avfärdare The New Yorker hennes verk som konst för styrelserum. Man kallade henne för den förnäma högprästinnan på grund av hennes ovilja att vara rolig i intervjuer.

När man studerar tidiga fotografier av Frankenthaler är det svårt att inte känna waspstilens mjuka vingslag fläkta. Frankenthaler fångad på fotografier bär ofta luftiga vita skjortor, cigarettbyxor, mörka förkläden, svarta polotröjor. De ljuvligt pastelliga fotografierna från LIFE Magazine år 1956 där hon bär kjol, knutblus, diadem och rött läppstift förefaller som ett avsteg från den strama stilen, som om hon “klätt upp sig” för att bli förevigad i symbios med sin konst. När man studerar de tjugo till trettio professionella fotografier på Frankenthaler som figurerar och upprepar sig online blir det tydligt att det under det konstnärligt slappa och praktiska modet finns en stilmedvetenhet, och där jag vill hävda att hon matchar sitt måleri (alternativt att måleriet matchar henne). Fotografiet ur LIFE Magazine i början av detta inlägg är kanske det tydligaste, men även nedan ateljéfoto av Alexander Liberman där hon bär djupröda manschesterbyxor och en mossgrön blus jämte sina målningar som går i nästan identiska kulörter är ett intressant exempel. Kan inte föreställa mig att detta är en slump.

frankenthaler03

frankenthaler15

Helen fotograferad av Dan Budnick 1968 framför sin målning Summer Banner som hon målade samma år.

frankenthaler17Essence mulberry (1977)

Helen-Frankenthaler-michael-fredericksOvan fotografi av Michael Fredericks, nedan Snowpines (2004)

frankenthaler16Helen i sitt hem på Contentment Island, i april 2003.

Jag idealiserar den diffusa bild det går att skapa sig av Helen Frankenthalers livsstil under hennes sista tjugo år. Hon målade in till slutet. Hon bytte de stora papprena till mer lätthanterliga dukar och tog hjälp av assistenter. Hon delade sin tid mellan New York och Contentment Island, i Darien Connecticut, vars namn skvallrar om en tillfredställd tillvaro, belåten, tillbakalutad. Åh! Hon gav ut informationen att hon simmar flera gånger i veckan. Att hon tycker om att rymma från sitt arbete och se en bergmanmatinée “I’ll take my lunch to the movie – yoghurt or shrimps or something”. Jag vill också sitta i en mörk salong mitt på dagen, doppa salta räkor i sur, kall yoghurt och sedan återvända till min ateljé och hälla färg över en duk – vilket någon senare kommer att recensera som ett vackert landskap! Hennes assistenter ombads ofta lämna ateljén när hon skulle sätt igång. Under intensiv koncentration blandade hon oljefärgen med hushållspenslar, moppar, skrapor. När Frankenthaler var liten brukade hon fylla en hink med vatten och droppa olika nyanser av nagellack ned i vätskan för att studera hur färgerna simmade om varandra.

Det som jag avslutningsvis tar med mig av Frankenthalers diverse visdomar är denna betraktelse över konsten

Art has a will of its own. It has nothing to do with the taste of the moment or what’s expected of you. That’s a formula for dead art, or fashionable art.

En tanke väl värd att bära med sig varje gång man betraktar ett konstverk. Visserligen kan man inte påstå att Frankenthalers konstnärliga produktion inte var högst populärt under hennes egen tid, i någon mån var det fashionable art – men jag tror inte att det nödvändigtvis kändes så för henne när hon skapade den. I denna videodokumentation besöker hon Portland State University 1972 för att svara på konststudenternas frågor i Lincoln Hall Auditorium. Efter halva utfrågningen åker ett par stora, svarta solglasögon på. Hon säger att de får tala högre när de ställer frågor till henne. De får allt ta och komma närmare om hon ska kunna höra dem ordentligt. Jag är inte van vid den här typen av ljussättning och inspelning. Ni får förlåta mig om jag framstår som litet underlig, säger Susan Sarandon med släpig röst.

Frankenthaler

frankenthaler21Min favoritmålning av Frankenthaler, Persian Garden (1965)


Comments { 0 }

Tags: , , , ,


Vackra kvinnor i konsten

eMuseumPlus-1

Antoine Watteau, Kärlekslektionen. Bild: Nationalmuseum. Notera kvinnan som plockar en ros bakom de kurtiserande paren…

eMuseumPlus-2

 

…det måste vara denna kvinna. En enkel kvinna, både av skissen att döma och det faktum att Watteau fick skissa av henne och hennes väninna i en sådan okonstlad miljö. Antoine Watteau, Studie av två kvinnor. Bild: Nationalmuseum.

Är det inte djupt rörande, att en piga som kanske var helt ovetandes om att hon blev avtecknad, förevigats i vad som anses vara en av de främsta rokokomålningarna? Jag lyssnade en gång på en predikan, där prästen talade om att det finns två sorters död: den första döden, när man dör, och den andra döden; när det inte finns någon levande kvar som minns en. Det är så sorgligt med alla som dör den andra döden snart eller direkt efter den första döden. Som inte blir ihågkomna av någon. Själar som lider i detta liv tycks vara de som också glöms snabbast. De får inga monument, romaner, biografier eller porträtt efter sig. Det finns i historien en uppsjö av människor som omedelbart dött den andra döden och blott ett fåtal ihågkomna av de idag levande. Det är så fint när någon som haft oddsen emot sig är för alltid förevigad och beundrad.

Här kan man se en liten film om målningen, som Nationalmuseum gjort: http://youtu.be/20C4zlN5gPk Den är bara några minuter och jag rekommenderar den inte minst för de fina detaljerna ur både målningen och skissen.


Comments { 4 }

Tags: , , ,


Vackra kvinnor i konsten

Det här är en målning av den välkända konstnären Michelangelo Merisi, kallad Caravaggio, som har en särskild plats i mitt såväl som i många andras hjärtan. Den tituleras Madonna di Loreto, men även Madonna dei Pellegrini, och hänger på sin ursprungliga plats i Sant’Agostino i Rom. Denna blogg är inte rätt plats för konstvetenskapliga texter, men jag vill skriva några ord om modellen för den högt välsignade i målningen. Som ni ser är det en mycket vacker kvinna, och hon är faktiskt identifierad. Det är en kvinna som funnits på riktigt, och vi vet litet grann om henne.

Utifrån tidiga biografiker som t.ex. Giovanni Baglione och Gian Pietro Bellori för att nämna några, har forskare under 1900-talet kartlagt mer personliga och intima aspekter av Caravaggios konstnärskap, och det är genom sådana studier vi också kunnat blottlägga andra öden och liv som annars inte skulle hamnat i historieböckerna.

Modellen i Madonna di Loreto hette Maddalena, eller Lena, och var konstnärens älskarinna eller flickvän kring 1604-1606. Han ska också ska ha råkat i bråk över henne, och vidare heter det att hon rörde sig kring Piazza Navona. Lena identifieras  som modell i en senare målning (Madonna del Parafrenieri, se bild nedan) som blev avvisad från kyrkorummet det beställdes till och som idag finns i Galleria Borghese i Rom. Kardinal Scipione Borghese köpte verket till sin samling. Missnöjet med målningen från dess ursprungliga beställare kopplas ibland till kvinnans identitet. Att man kunde identifiera henne som Caravaggios Lena skulle varit opassande för Peterskyrkan dit den var tänkt.

Jag kan förstå missnöjet från samtiden, jag skulle själv ha svårt att se någon samtida med mig vara modell för de religiösa figurer min tro cirkulerar kring. Då skulle jag lätt koppla samman den religiösa figuren med den avporträtterade och kontemplationen skulle inte alls bli över jungfrun. Men att använda sig av modeller är intet nytt inte ens under det tidiga 1600-talets himmel. Det nya hos Caravaggio må ha varit avsaknaden av klassicistisk idealisering av natur och modell, men i detta fall var det nog modellens rykte som var problemet. Det gläder mig att en sådan skönhet triumferat och har sitt namn känt i mångas medvetande, medan jag som ändå är kunnig inom området inte kan ett enda namn på någon av målningens, och hennes, kritiker.

Vill man ha referenser så är det Hibbard (1983) och Friedlaender (1955) som gäller.  


Comments { 1 }

Tags: