Om kläder och rum

En gång i tiden skrev jag en upp­sats i mode­ve­ten­skap om föl­jande filmklipp:

Det är ur fil­men The Cell, och mitt fokus (till­sam­mans med min med­skri­bent) var rela­tio­nen mel­lan klä­de­dräkt och rum. Som ni ser i klip­pet är The Demon King, som han kal­las, klädd i en dra­pe­ring som också är en del av rum­mets inred­ning. Just det är när­mast este­tisk per­fek­tion för mig (jag har vissa syn­punk­ter på hans utse­ende i övrigt). Det är något med gräns­lan­det mel­lan kropp och omgiv­ning som helt enkelt är min grej.

The Cell har en sär­präg­lad este­tik som på många sätt känns väl­digt tids­ty­pisk. Den är från sekel­skif­tet 2000. Jen­ni­fer Lopez spe­lar huvud­rol­len. Det hand­lar del­vis om ny tek­nik, och spän­ningen mel­lan mänsk­lig­het och tek­niska land­vin­ningar. Det är en obe­hag­lig film. Myc­ket utspe­lar sig i fik­tiva värl­dar, som är en seri­e­mör­da­res undermedvetna.

The-Cell-2000 The-Cell-221 The-Cell-005 The-Cell-700 ZrkF4

Det feno­men eller vad man ska kalla det som jag tyc­ker är så intres­sant, näm­li­gen att klä­de­dräk­ten också är en del av och kan för­ändra rum­met, illu­stre­rat nedan om ni inte orkade se klip­pet, är dock inget nytt.

965

I vår upp­sats spå­rade vi ett antal histo­riska exem­pel där klä­de­dräkt direkt kor­re­spon­de­rar med rum­sin­te­ri­ö­rer, och där klä­de­dräkt och rum påver­kar varandra på olika sätt.

Fler­ta­let mode­te­o­re­ti­ker talar om tex­tilens sym­bo­liska roll som avskil­jare. Namn som Ben­ja­min och Der­rida for­mu­le­rade tan­kar om utrym­men mel­lan kropp och rum eller kropp och tex­til som ett slags mitt-emellan rum mel­lan kropp och omvärld (som också ankny­ter till Bakhtins begrepp den gro­teska krop­pen… men det kan vi prata om någon annan gång) där tex­tilen också kan anta rol­len som sublimering.

Ett av våra histo­riska exem­pel på direkt kor­re­la­tion mel­lan klä­der och rum, var oer­hört sub­tilt. Sam­met i det sena 1800-talets bor­ger­liga miljö lad­da­des med ero­tiska under­to­ner, sam­ti­digt som det bekräf­tade hem­mets varma trygg­het — i kon­trast till den hårda, kalla sta­den. Kvin­nan, hem­mets väk­tare, iklädde sig sam­me­ten som en andra hud och hem­met, kvin­nans domän, dra­pe­ra­des med sam­met både för ombo­ning, för att det var på modet men också för tygets ero­tiska kon­no­ta­tio­ner. I sam­spe­let mel­lan kvin­nan och hem­met kan man se klä­de­dräk­ten och inred­ningen som för­läng­ningar av varandra, sär­skilt eftersom klä­de­dräk­ten distan­se­ra­des från kvin­nans kropp med hjälp av stål­kri­no­li­nen. (vil­ket i filmsce­nen får din direkta mot­sva­rig­het  i ring­arna på The Demon Kings rygg).

Här två verk av Auguste Toul­mouche, mål­ningar som i alla fall jag tyc­ker bär på en under­lig­gande spän­ning och sam­ti­digt ett oer­hört fokus på klä­de­dräk­ten. I upp­sat­sen arbe­tade vi inte med bild­ma­te­rial alls, den var helt teo­re­tisk utan visu­ella jäm­fö­rel­ser, så mina bil­der i detta inlägg är god­tyck­ligt fram­goog­lade för att, tja, det läm­par sig väl i blogg­for­ma­tet med litet illustrationer.

0_6fa8e_92af1a8a_XXL tumblr_nlds3iIRmL1rwahceo1_500

Kolla på denna Manet — sido­spår — snacka om att klä­de­dräkt och rum går ihop!

Edouard_Manet_005

Genom dräkt­hi­sto­risk lit­te­ra­tur kan man argu­men­tera för att klä­de­dräk­ten är ett verk­tyg för makt, genom vil­ken en aktör kan ikläda sig den soci­ala roll som efter­strä­vas eller för­vän­tas. Visu­a­li­sera något av alla stats­por­trätt av regen­ter från 1500-, 1600– och till viss del 1700-tal — vad hit­tar vi i bak­grun­den om inte någon form av dra­pe­ring eller tex­til som ofta men inte all­tid rela­te­rar till regen­tens klä­de­dräkt. Den avbil­da­des klä­de­dräkt kan också i många fall breda ut sig och vidare ut i rum­met, som om vore den en för­läng­ning av per­so­nen själv som med hjälp av tex­tilen häv­dar sin domän där krop­pen inte når.

Här några god­tyck­ligt fram­goog­lade exem­pel igen:
Hyacinthe_Rigaud_(French)_-_Charles_de_Saint-Albin,_Archbishop_of_Cambrai_-_Google_Art_Project GWD271434 Ingres,_Napoleon_on_his_Imperial_throne

I arbe­tet med upp­sat­sen bör­jade vi fun­dera på klä­ders sam­spel med rum i sam­man­hang som av olika anled­ningar inte föll inom ramen för vårt stu­di­e­ma­te­rial.  Ett sam­tida exem­pel är kamou­fla­ge­klä­der, som i allra högsta grad sam­spe­lar med sitt rum. Att kalla natu­ren för ett rum kanske låter kon­stru­e­rat, men vid när­mare efter­tanke blir det tyd­ligt om man betän­ker att det finns flera olika typer av mil­jöer att kamou­fle­ras i. Klädd i kamou­fla­ge­klä­der för en spe­ci­fik miljö, sam­spe­lar du defi­ni­tivt med och påver­kas av ett givet rum, eftersom kamou­fla­get bryts om du rör dig utan­för miljön.

US-Army-training-font-b-uniform-b-font-camouflage-set-male-outdoor-hunting-paintball-sports-clothes

 

 

Litet på samma sätt fun­ge­rar ju kläd­ko­der också: det finns rätta (och såle­des också fel) typer av klä­de­dräk­ter för vissa typer av rum. De hår­dast kodade mil­jö­erna är sådana som omöj­ligt går att avläsa visu­ellt eller härma: där är allt tan­ke­mäs­sigt. En tyst över­ens­kom­melse om vad som läm­par sig, och bara de redan invigda kan avgöra vem som pas­sar in eller inte.


Comments { 1 }

Tags: , , , , ,


We’ll always have Paris

Skön­hetska­bi­net­tet är i ganska låg grad en sam­hälls­kom­men­te­rande blogg. Där­e­mot åter­kom­mer vi ofta till Frank­rike och det franska i våra tex­ter, i högt som lågt. Med anled­ning av terror­då­den i Paris den 13 novem­ber delar kabi­net­tets med­lem­mar med sig av frank­ri­ke­re­la­te­rade tankar.

Anna
40d9e9e3487fe3be837d3c2ffc42f390

Fede­rico Gar­cía Lorca (1898–1936): “We’re all curi­ous about what might hurt us.”

Paris, 1930-talets mitt. På café Les Deux Magots sit­ter en kvinna i sena tju­go­års­ål­dern. Hon är lång, hon är attrak­tiv, hon är konst­när. Hon heter Dora Maar. För­u­tom foto­gra­fisk talang lär hon också ha haft ovan­ligt vackra händer.

man ray 1936 dora maar

 Dora Maar, 1936 av Man Ray.

Just denna kväll blir hon pre­sen­te­rad för Pablo Picasso. Det är deras gemen­samma vän, en av Paris alla poe­ter, som intro­du­ce­rar den tjugo år äldre man­nen för henne. För­mod­li­gen på Picas­sos ini­ti­a­tiv, även om Dora nog har för­be­rett mötet. Hon tar fram en kniv och låter den snabbt arbeta mel­lan fing­rarna på sin handsk­för­sedda hand. Hon fort­sät­ter trots att hon emel­lanåt råkar träffa köt­tet. Handsken fär­gas av små drop­par blod, Picasso blir hän­förd. Denna handske ska han komma att spara som ett minne över sitt första möte med sin musa, som han knappt tio år senare bry­ter upp från men envist fort­sät­ter att såra livet ut.

While rum­ma­ging through Picasso’s belon­gings in 1983, a doctor from Canada found a small par­cel wrap­ped in tis­sue paper with »pour Dora Maar« writ­ten on it. He wrote to her at the rue de Savoie many times to see when he could deli­ver this, but had no response. Finally, he unw­rap­ped the par­cel him­self and found in it a small sil­ver ring, »resembling a flat sig­net ring with the engra­ved ini­ti­als P-D [Pour Dora (for Dora)], but to my abso­lute ama­ze­ment and hor­ror, I found atta­ched on the inside of the sig­net a large SPIKE! Thus it was abso­lu­tely impossible for anyone to wear it! I thanked my lucky stars for her refu­sing to accept this ‘gift’ from Picasso …«

The­rese

kiki1

Det var kons­ten och lit­te­ra­tu­ren som lärde mig om både Paris och livet när jag var ton­å­ring. Under en period läste jag mig ige­nom alla Paris­skild­ringar jag kunde hitta, och till slut fann jag den opti­mala boken: Kikis Paris. Kons­ten, livet & kär­le­ken 1900–1930. Jag lånade och lånade om den på bib­li­o­te­ket kon­stant under mina gymnasieår.

Boken, som gavs ut 1990, är ett rik­tigt prakt­verk, och en fan­tas­tisk genom­gång av alla som hängde i Paris bohe­miska kret­sar under 1900-talets första decen­nier. Kiki, som titeln näm­ner, och omsla­get avbil­dar, var musa och modell, ett nav i konst­närs­li­vet i Mont­par­nasse. Det är till exem­pel hen­nes rygg som bli­vit till en cello på Man Rays kanske mest kända bild.

kiki4

Det är omöj­ligt att göra ”Kikis Paris” rätt­visa i ord: hela boken är en fan­tas­tisk bild­ka­val­kad, vartenda upp­slag är propp­fullt med bil­der. Den utgår ifrån ton­gi­vande per­so­ner och pre­sen­te­rar deras liv, umgäng­eskret­sar, konst och kar­riä­rer. Här ming­lar Picasso och Heming­way, Jean Coc­teau och Ger­trude Stein, Nils och Thora Dar­del, Modig­li­ani, Lee Mil­ler, Meret Oppen­heim och en rad namn man hör mer säl­lan. Så många vackra män och kvin­nor att man knappt tror att det är sant, så många snygga page­fri­sy­rer, häng på caféer, roliga fes­ter, vän­skaps– och kär­leks­re­la­tio­ner och ban­bry­tande konst och litteratur.

kiki3

När jag var 19 bodde en period i Paris. Rik­tigt som i Kikis Paris var det kanske inte, men det var en svind­lande upp­le­velse att för en tid ha sin var­dag i en rik­tigt stor stad, och en grund­lig lek­tion i både kons­ten och livet.

Sofie

linnea

1992 kom Lin­nea i måla­rens träd­gård, en rikt illu­stre­rad barn­bok som pre­sen­te­rade den franske impres­sio­nis­tiska konst­nä­ren Claude Monets liv och konst­närs­skap för svenska barn.

Karak­tä­ren Lin­nea är base­rad på för­fat­ta­rens dot­ter och i boken för­e­nas hon med sin myc­ket äldre granne far­bror Blom­kvist i sitt stora intresse för vackra blom­mor. Detta fina möte över gene­ra­tions­grän­serna resul­te­rar i en gemen­sam resa till Paris där far­bror Blom­kvist tar med henne till Musée de l’Orangerie och låter henne stu­dera mål­ning­arna, lära sig kisa  för att upp­leva hur impres­sio­nis­terna såg omvärl­den. Hon upp­täc­ker typiskt franska mil­jöer och kul­tu­rella vär­den och före­te­el­ser, pain riche och Victor Hugo, och hon nör­dar ner sig totalt i Monets upp­växt, famil­je­liv, hans vackra träd­gård i Giverny, de för­trol­lande näck­ro­sorna och den japanska bron som är ett åter­kom­mande motiv i hans måleri.

linnea2

Det som verk­li­gen slog an hos mig, för­u­tom att det är ett tidigt minne av just franskt måleri och kul­tur, är karak­tä­ren Lin­neas ohäm­made och själv­klara glädje inför allt det som är vac­kert och att det vackra fram­ställs som ett högst rim­ligt intresse: Skild­ringen av hur den unga flic­kan och den äldre vän­nen nog­grant pla­ne­rar sin resa i augusti eftersom att näck­ro­sorna då är som störst. Skild­ringen av ett barn som med sprud­lande entu­si­asm springer mot en grön bro bara för att hon tidi­gare sett den i en mål­ning. Skild­ringen av en 1800-talsfamiljs inre liv och fransk histo­ria helt och hål­let med utgångs­punkt i den skön­hets­upp­le­velse som det kan inne­bära att möta ett konstverk.

Jag kan fort­fa­rande njuta av viss impres­sio­nism, även om Monet inte är någon favo­rit. Där­e­mot är jag över­ty­gad om att Lin­nea i måla­rens träd­gård tidigt gav mig en upp­fatt­ning om hur man kan tränga in i ett konst­närs­skap och en mål­ning så till den milda grad att man till sist står där, inuti moti­vet, och sme­ker ett näck­ros­blad som för­e­vi­ga­des för 100 år sedan.


Comments { 0 }

Tags: ,


Lucka 13: Lucia, och spänningen mellan klädd och oklädd

bild

Idag firar vi Santa Lucia. Bil­den ovan är en mål­ning från 1600-talets mitt som finns i Palazzo Spada i Rom och före­stäl­ler just Lucia. Vi kän­ner igen henne på fatet hon hål­ler upp — om vi tit­tar noga alltså, för det är i den dunkla delen av mål­ningen. Där lig­ger ett par ögon som både kan syfta till hen­nes mar­tyr­skap men också till hen­nes roll som synens skydds­hel­gon. Det är nog inte denna detalj som gör att vi fast­nar för mål­ningen. Vår blick fal­ler sna­rare på hen­nes mjuka axel och bara rygg som accen­tue­ras ytter­li­gare av klär­ob­skyr­må­le­riet. Hår­loc­karna som fal­ler ned i nac­ken är spridda och jag kan före­ställa mig att de kitt­lar mot den nakna huden. Vi kan ana en tunn kläd­nad i vitt som lig­ger mel­lan den blot­tade huden och den kraf­tiga tex­til som dra­pe­ras runt henne. Denna näst intill abso­luta kon­trast mel­lan naken hud och tex­til är vad som ger mål­ningen en sen­su­ell dimen­sion. En ita­li­ensk pro­fes­sor i este­tik, Mario Per­ni­ola, har lagt upp sin forsk­ning om detta på sin webb­sida. Tex­ten bör­jar: »In the figu­ra­tive arts, ero­ti­cism appe­ars as a rela­tions­hip between clot­hing and nudity. The­re­fore, it is con­di­tio­nal on the pos­si­bi­lity of move­ment — tran­sit — from one state to the other.« Trev­lig läs­ning och Glad Lucia!


Comments { 2 }

Tags: , , ,


Lucka 9: Women Being Inglorious Bastards In Western Art History

Någon­ting som vi ser mer och mer av i våra flö­den är humo­ris­tiskt tes­drivna bild­blog­gar ska­pade för att säga någon­ting om män­ni­skan, hen­nes bete­en­den och ideal i en sam­tida poli­tisk kon­text. Dessa artik­lar sprids fli­tigt, ofta med till­hö­rande utrop: “Pre­cis så där är det!” / “Klock­rent!” / “Usch vad hemskt, men sant!” Med snäva visu­ella medel gör man anspråk på att fånga vad man kan upp­leva som ett för­tryc­kande ske­ende i sam­ti­den. Vilka är då dessa visu­ella medel som ska tvät­tas i vår sam­tids­byk? Kajsa Berg­ström kom­men­te­rar vad hon kal­lar för klick­sajtsfe­mi­nism i Expres­sen:

Plöts­ligt fylls flö­det med vat­ten­pöls­grund klick­sajtsfe­mi­nism. Ena dagen är det bil­der på omgjorda Dis­neyp­rin­ses­sor med nya, rea­lis­tiska mid­jor. Upp­rört kon­sta­te­ras att de teck­nade ori­gi­na­len tyd­li­gen inte är ana­to­miskt kor­rekta. Att Elsa i »Frost« kan bygga iss­lott med tan­ken må vara hänt, men så där smal är ingen, suc­kar man och delar län­ken. […] De enda som ännu inte stäl­ler doku­men­tära verk­lig­hets­an­språk på sagorna är ännu dess främsta kon­su­men­ter, bar­nen, som av den anled­ningen bör skyd­das från Face­book så länge för­äld­rarna förmår.

Det hon för­sö­ker komma åt är den overk­liga skild­ring­ens rätt att vara just, overkligt.

Pro­ble­met är säl­lan bil­derna eller tex­terna i sig. De kan vara roliga. Jag är inte så trå­kig att jag inte kan roas det minsta av dessa pam­flett­lik­nande upp­gö­rel­ser med allt från fysi­ken hos sago­va­rel­ser och super­hjäl­tar till huvu­vida män­ni­skor med viss hud­färg inte är bio­lo­giskt ämnade att dansa

Nej, pro­ble­met är när man spri­der dessa som ett san­nings­an­språk, som om det du ser på bil­den foku­se­rar dina pro­blem och bevi­sar din pro­blem­for­mu­le­ring. Man kan upp­rört sprida en bild före­stäl­lande Bar­bie och sam­ti­digt hävda att Bar­bie är lång och smal. Det är sant att hon är det. Svå­rare blir det när man använ­der sig av exem­pel­vis histo­riskt måleri — ett enormt bild­ma­te­rial vari man kan finna fog för näs­tan vad som helst. Sär­skilt om man ald­rig väger in epo­kens ideal för rela­tio­ner, eti­kett och avbild­ning. Må den som söker fort­sätta söka tills hen finner!

Under 2014 har ett stort antal blogg­tex­ter av denna karak­tär flo­re­rat. Ett axplock:
Wes­tern Art History: 500 Years of Women Igno­ring Men
Women Who Want To Be Alone In Wes­tern Art History
Women Having A Ter­rible Time At Par­ties In Wes­tern Art History
Women Try­ing To Sleep Unsuc­cess­fully In Wes­tern Art History
Women Rejecting Mar­ri­age Pro­po­sals In Wes­tern Art History
Unhappy Mot­hers In Wes­tern Art History
Unsa­tis­fied Women In Wes­tern Art History
See The Women In Famous Pain­tings Get The Pho­tos­hop Treatment

Söker du i det väs­ter­ländska 1800-talsmåleriet efter motiv vari en man stör en kvinna i hen­nes läs­ning eller hand­ar­bete, för­sö­ker ge henne en skälmsk kyss eller väc­ker henne ur sömn så kan jag lova dig att du fin­ner hund­ra­tals. Letar du efter ett motiv där en kvinna ser otill­freds­ställd, pas­siv och sur ut sam­ti­digt som hon igno­re­rar en man som friar till henne med en blom­bu­kett, så lovar jag dig att du kom­mer att hitta ännu fler.

Som av en hän­delse intres­se­rar ovan motiv mig inte så myc­ket. Det sista jag behö­ver är en vac­ker mål­ning före­stäl­lande en man som talar till en kvinna med sub­tex­ten att han »mans­plai­nar” henne. Den bästa kons­ten gör att vi hit­tar oss själva i histo­rier som inte nöd­vän­digt­vis är våra egna. Nedan föl­jer kanske några sådana.

ingloriousbitch01

- När vi först träf­fa­des sade hon att hon skulle bli min död. Jag tyckte det lät romantiskt.

ingloriousbitch05- Hon sade att det kan vara svårt för nybör­jare. Att det bara hand­lade om att våga släppa kon­trol­len till henne. Hon föreslog att mitt stop­pord skulle vara “hjälp” eller kanske “banan”.

ingloriousbitch03- Under åren då tumö­ren var som värst, envi­sa­des hon all­tid med att läsa ur den där dåliga roma­nen som alla hen­nes vänin­nor läste. Vad hette den nu igen? Självrå­digt Till­vä­ga­gångs­sätt? Makt­full­kom­ligt hand­lande? Självs­vål­digt Bete­ende? Äsch.

(c) Walker Art Gallery; Supplied by The Public Catalogue Foundation- Jag vet att hon ville ha en man med en “rik­tigt fri­syr”, som hon kal­lade det. Kanske borde jag ha gått henne till mötes. Jag för­står ju att man kan ha vissa öns­ke­mål på hur ens part­ner ska se ut. Jag borde ha gått till fri­sö­ren utan käbbel!

ingloriousbitch02- Jag har varit väl­digt tyd­lig mot dig Åsa! Jag tyc­ker om dig som vän, men Ste­fan är den ende jag äls­kar. Du måste sluta dyka upp i min kam­mare på det här viset!

ingloriousbitch08- Hon var några år äldre än mig och kom från staden.

ingloriousbitch04- På kort tid skar de ned dras­tiskt i För­svars­mak­ten. Jag var ju ung och min tjänst drogs så klart in. Det enda jag ville var att dricka mitt roo­i­boste i fred. Men hon var all­tid där och retade mig. Kal­lade mig tenn­sol­dat gjorde hon.

ingloriousbitch10- Sedan jag miste synen märkte jag inte längre hur mina ägo­de­lar försvann.

ingloriousbitch13- Jag borde ha valt en annan troféhustru.

800px-Jan_Janssens_-_Caritas_RomanaJag var så stolt när min yngsta kom in på Konst­fack. Första i släk­ten! Jag för­sökte all­tid stötta hen­nes projekt.

ingloriousbitch07- När hon varit otro­gen bru­kade hon all­tid bjuda på fin fru­kost dagen efter. Jag hade lärt mig känna igen det dåliga sam­ve­tet. Två soc­ker­bi­tar idag!

ingloriousbitch06- Det var sista gången vi tilläm­pade majoritetsbeslut.


Comments { 2 }

Tags: , ,


There are three subjects I don’t like discussing. My former marriage, women artists, and what I think of my contemporaries

När ska det komma en mode­rik­tig bio­pic om Helen Fran­kentha­lers liv? Det var ju trots allt tre år sedan hon gick bort. Popstjär­nan Regina Spek­tor skulle kunna göra sin skå­de­spe­lar­de­but som Fran­kentha­ler — de var för­bluf­fande lika i konst­nä­rens unga år — eller någon av skå­de­spe­lers­korna Carey Mul­li­gan, Anna Kendrick, Emma Wat­son eller Made­line Zima, för att sedan gå över till exem­pel­vis Susan Saran­don, Juli­anne Moore, Robin Wright eller Sigou­rey Wea­ver när den mog­nare Fran­kentha­ler ska por­trät­te­ras. Var­så­god film­bran­schen, för­valta mitt tips väl.

frankenthaler01

Det känns smått ohe­der­ligt av mig att intres­sera mig så för per­so­nen Fran­kentha­ler, hen­nes stil och livs­stil, när hon själv så tyd­ligt mar­ke­rade mot den typen av upp­märk­sam­het. Jag kan skylla på tids­an­dan kanske, när för­fat­ta­ren är en rock­stjärna i sig själv, och man ofta talar mer om konst­nä­ren än om ver­ket. På den punk­ten finns det myc­ket att lära av Fran­kentha­ler, sär­skilt eftersom det ofta kan tyc­kas lät­tare att respek­tera tan­ke­gångar hur än enkla och åter­upp­rep­bara de må vara — när dessa tan­kar kom­mer från andra sidan gra­ven. När de utta­la­des i en annan tid som brot­ta­des med samma grund­läg­gande pro­blem som vi gör nu, men med andra för­ut­sätt­ningar och red­skap. Hon var ben­hård i fråga om den iden­ti­tets­fix­e­ringen som vi sär­skilt brot­tas med idag. Fran­kentha­ler sade

Obviously, first I am invol­ved in pain­ting not the who and how. I won­der if my pictu­res are »lyri­cal« (that loa­ded word!) because I’m a woman. Loo­king at my pain­tings as if they were pain­ted by a woman is super­fi­cial, a side issue, like loo­king at Kli­nes and say­ing they are bohe­mian. The making of seri­ous pain­ting is dif­ficult and com­pli­ca­ted for all seri­ous pain­ters. One must be one­self, whatever.

Mot bak­grund av detta är det svi­dande uppen­bart att Fran­kentha­ler nog inte öns­kar vara min kvinn­liga sti­li­kon. Jag upp­skat­tar verk­li­gen hur hon å ena sidan skarpt avfär­dar tan­ken på en kri­tik av hen­nes konst med utgångs­punkt i hen­nes kön som ytlig, sam­ti­digt som hon leker med tan­ken på sig själv som femi­nint lyrisk. Fran­kentha­lers största kri­ti­ker höll just de tunna, poe­tiska lag­ren av söt färg emot henne, en kri­tik hon tyck­tes ta emot med glim­ten i ögat: hon kom­men­te­rar det genom att vara såväl sko­nings­lös i sin inställ­ning som per­son­ligt sökande i vad det lyriska består samt humo­ris­tiskt avfärdande.

Det är just sådana mång­bott­nade glim­tar in i en per­son som gör dem till per­son­liga före­bil­der eller iko­ner för mig, vare sig de vill det eller ej. Och kanske sär­skilt vad gäl­lande kvin­nor som annars lätt ten­de­rar att göra våld på sin egen dub­bel­het i offentligheten.

For me, being a ‘lady pain­ter’ was never an issue. I don’t resent being a female pain­ter. I don’t exploit it. I paint.

Hur myc­ket jag än hål­ler med Fran­kentha­ler i ovan citat så tju­sas jag märk­värt av uttryc­ket ‘lady pain­ter’. Det låter så… fint? Kanske bara för att det är skri­vet på eng­elska. Fran­kentha­ler note­rar fak­tu­met att hon ÄR en kvinn­lig konst­när, och tycks på så vis till­skriva det någon­ting, men under­stry­ker vik­ten av att inte explo­a­tera det. Detta citat, banalt i sin enkel­het egent­li­gen, öpp­nade mina ögon för en irri­ta­tion jag närt länge men inte satt ord på i det offent­liga sam­ta­let om all möj­lig konst­när­lig pro­duk­tion, må det vara för­fat­tande, dik­tande, foto­gra­fe­ring, måleri, per­for­man­ce­art, tea­ter. Man talar ofta om att en konst­när “utfors­kar” sig själv i någon aspekt i sin konst. Det är rim­ligt. Men allt­för ofta upp­le­ver jag att utfors­kan­det används som en slö syno­nym när konst­nä­ren sna­rare väl­jer att explo­a­tera aspek­ter av sig själv. Det är en hår­fin gräns, men jag vill hävda att det går att känna instink­tivt när någon explo­a­te­rar aspek­ter av sig själv, till skill­nad från att bara utforska sig själv, berätta om sig själv. Detta var alltså någon­ting som Helen Fran­kentha­ler abso­lut inte ville göra i sin konst eller då hon del­tog i det offent­liga sam­ta­let om sig själv och sin produktion.

frankenthaler11

Saddle shoes

Hon tog sig fram i den mans­do­mi­ne­rade mil­jön inom New York-skolan utan att bry sig nämn­värt om de övriga med­lem­marna valde att “accep­tera” henne eller ej. Detta själv­för­tro­ende här­stam­made måhända ur den pri­vi­li­ge­rade upp­väx­ten i den intel­lek­tu­ella och pro­gres­siva famil­jen på Man­hat­tans Upper East Side. Jag reso­ne­rar — kanske för­doms­fullt — att det är lät­tare att inte bry sig när man har råd att inte bry sig.

Fran­kentha­lers själv­bild när hon pre­cis skulle äntra New Yorks konst­värld var “a saddle-shoed girl a year out of Ben­ning­ton”. Det finns en kon­kret oskulds­full­het i den själv­bil­den, sam­ti­digt som hon beskri­ver just den peri­o­den då hon intro­du­ce­ra­des för de stora. Jack­son Pol­lock, David Smith, Franz Kline och Wil­lem och Elaine de Kooning.

frankenthaler23

I en even­tu­ell spel­film om hen­nes liv är det uppen­bart att man skulle foku­sera på hen­nes rela­tio­ner och kon­stru­era ett spän­nings­för­hål­lande mel­lan hen­nes konst och kons­ten pro­du­ce­rad av män­nen i hen­nes liv. Jag har sett sådana amo­rösa berät­tar­grepp kri­ti­se­ras många gånger, inte minst när den efter­läng­tade bio­gra­fiska skild­ring av Monica Zet­terlunds liv kom 2013 — som i mångt och myc­ket följde en kro­no­logi upp­byggd kring män­nen i hen­nes liv: pap­pan Bengt, Vil­got Sjö­man, Sture Åker­vall. Jag för­står kri­ti­ken på ett idé­plan men kan inte känna den, kanske för att jag själv oftast minns saker i rela­tion till vem jag vid till­fäl­let var till­sam­mans med. Jag före­stäl­ler mig dess­utom att konst­närspar eller för­fat­tar­par, skå­de­spe­lar­par, som lever länge och nära inpå varandra del­tar i varand­ras arbete på olika sätt, stöt­tar, kri­ti­se­rar, sabo­te­rar. Man för­mins­kar inte nöd­vän­digt­vis en per­son genom att tala om den den äls­kade, eller hatade. Jag ser där­för gärna fler fruar och äls­ka­rin­nor i man­liga biopics!

För att nämna ännu ett exem­pel ur svensk kon­text som gjort just detta så var den bio­gra­fiska skild­ringen Dom över död man av Torgny Segerstedt (för­visso chefs­re­dak­tör på Göte­borgs Han­dels– och Sjö­farts­tid­ning, där han ihär­digt kri­ti­se­rade nazis­men, och inte konst­när) rys­ligt bra. Jag har ald­rig sett Ulla Skoog spela så bra som i rol­len som hust­run Puste Segerstedt, och Per­nilla August som äls­ka­rin­nan Maja Fors­sman. Jag grät så svårt till denna film att jag knappt fin­ner mot­stycke, och skulle önska att fler såg den. Ett myc­ket bra exem­pel på när kvin­nor­nas rol­ler är rele­vanta, utan att det för den del känns som att de är inkvo­te­rade. Bil­den av Segerstedt för­stärks av kvin­norna i hans liv.

frankenthaler07

Fran­kentha­ler omfam­nar lyck­ligt Robert Mot­her­well fram­för sitt mest kända verk, Mountain and Sea (1962)

frankenthaler19Ovan Fran­kentha­lers Madame But­ter­fly (2000) och nedan Mot­her­wells Run­ning Elegy II (1983)

Spe­a­king of men. Fran­kentha­lers pappa var domare vid New York State Supreme Court och dog av can­cer när hon var blott elva år gam­mal, vil­ket slung­ade henne in i ett fyra år långt depres­sions­lik­nande till­stånd med svåra migränan­fall. Konst­kri­ti­kern Cle­ment Gre­en­berg intro­du­ce­rade Fran­kentha­ler för New York-skolans abstrakta måleri och giss­nings­vis skulle fil­men om hen­nes liv ta avspark där någon­stans. Vidare var hon gift med expres­sio­nis­ten Robert Mot­her­well mel­lan 1958–1971. Jag kan ju bara tala för mig själv, men min inre paglian går ned i spa­gat av för­tjus­ning när jag tit­tar paral­lellt på deras respek­tive mål­ningar från den peri­o­den. Det äkta paret kal­la­des “the gol­den couple” i mindre bemed­lade konst­närskret­sar, då de eta­ble­rade sig på East 94th Street där de ägnade sig åt ett extra­va­gant soci­a­li­se­rande. Jag skulle gärna se några duk­tigt sce­no­gra­fe­rade pas­sa­ger ur det äkta parets liv till­sam­mans, när de målar och dis­ku­te­rar, när de hål­ler mid­dags­bjud­ningar för över hundra per­so­ner ur sin tids kul­tu­re­lit. Fran­kentha­ler talar högt, skrat­tar, dan­sar och göder sina gäs­ter grund­ligt. Vad ser­ve­rade man? Räkcock­tail, lax­mousse, ambro­sia­sal­lad, coq au vin, Biff Wel­ling­ton, Baconlin­dade ost­ron med plom­mon, cock­tail­pin­nar med ost och ana­nas, fon­due, crêpes, Babys­ham eller Man­hat­tan eller Ves­per cocktails!

frankenthaler22

Fran­kentha­ler har all­tid väg­rat att dis­ku­tera sitt äkten­skap, i linje med sin i övrigt så höga integri­tet. Detta kom­mer givet­vis att för­svåra för en even­tu­ell regis­sör som vill slå mynt om det gyl­lene parets este­tiska för­e­ning. Den enda gång hon utta­lat sig om sitt liv som ensam­stå­ende myn­nade ut i »At times I enjoy being alone, at times I don’t.« Det må vara ett kort­hug­get och mar­ke­rande svar, men jag tyc­ker ändå att det är vac­kert. Jag, som är rela­tivt rädd för tan­ken på ensam­het kan känna för­trös­tan i att det ju är pre­cis så det är både att vara ensam och att vara i en rela­tion. Ibland nju­ter man av det, och ibland inte. Ett till­knäppt svar, men talande för en viss håll­ning som jag öns­kar jag kunde anamma. 1989, då hen­nes omfat­tande ret­ro­spek­tivut­ställ­ning recen­se­ra­des, avfär­dare The New Yor­ker hen­nes verk som konst för sty­rel­se­rum. Man kal­lade henne för den för­näma hög­prä­stin­nan på grund av hen­nes ovilja att vara rolig i intervjuer.

När man stu­de­rar tidiga foto­gra­fier av Fran­kentha­ler är det svårt att inte känna was­psti­lens mjuka ving­slag fläkta. Fran­kentha­ler fångad på foto­gra­fier bär ofta luf­tiga vita skjor­tor, ciga­rett­byxor, mörka för­klä­den, svarta polotrö­jor. De ljuv­ligt pastel­liga foto­gra­fi­erna från LIFE Maga­zine år 1956 där hon bär kjol, knut­blus, dia­dem och rött läpp­stift före­fal­ler som ett avsteg från den strama sti­len, som om hon “klätt upp sig” för att bli för­e­vi­gad i sym­bios med sin konst. När man stu­de­rar de tjugo till tret­tio pro­fes­sio­nella foto­gra­fier på Fran­kentha­ler som figu­re­rar och upp­re­par sig online blir det tyd­ligt att det under det konst­när­ligt slappa och prak­tiska modet finns en stil­med­ve­ten­het, och där jag vill hävda att hon mat­char sitt måleri (alter­na­tivt att måle­riet mat­char henne). Foto­gra­fiet ur LIFE Maga­zine i bör­jan av detta inlägg är kanske det tyd­li­gaste, men även nedan atel­jé­foto av Alex­an­der Liber­man där hon bär djupröda mansches­ter­byxor och en moss­grön blus jämte sina mål­ningar som går i näs­tan iden­tiska kulör­ter är ett intres­sant exem­pel. Kan inte före­ställa mig att detta är en slump.

frankenthaler03

frankenthaler15

Helen foto­gra­fe­rad av Dan Bud­nick 1968 fram­för sin mål­ning Sum­mer Ban­ner som hon målade samma år.

frankenthaler17Essence mul­berry (1977)

Helen-Frankenthaler-michael-fredericksOvan foto­grafi av Michael Fre­de­ricks, nedan Snowpi­nes (2004)

frankenthaler16Helen i sitt hem på Con­tent­ment Island, i april 2003.

Jag ide­a­li­se­rar den dif­fusa bild det går att skapa sig av Helen Fran­kentha­lers livs­stil under hen­nes sista tjugo år. Hon målade in till slu­tet. Hon bytte de stora papprena till mer lätt­han­ter­liga dukar och tog hjälp av assi­sten­ter. Hon delade sin tid mel­lan New York och Con­tent­ment Island, i Darien Con­necticut, vars namn skvall­rar om en till­fred­ställd till­varo, belå­ten, till­ba­ka­lu­tad. Åh! Hon gav ut infor­ma­tio­nen att hon sim­mar flera gånger i vec­kan. Att hon tyc­ker om att rymma från sitt arbete och se en berg­man­ma­tinée “I’ll take my lunch to the movie — yog­hurt or shrimps or somet­hing”. Jag vill också sitta i en mörk salong mitt på dagen, doppa salta räkor i sur, kall yog­hurt och sedan åter­vända till min ateljé och hälla färg över en duk — vil­ket någon senare kom­mer att recen­sera som ett vac­kert land­skap! Hen­nes assi­sten­ter ombads ofta lämna atel­jén när hon skulle sätt igång. Under inten­siv kon­cent­ra­tion blan­dade hon olje­fär­gen med hus­hållspens­lar, mop­par, skra­por. När Fran­kentha­ler var liten bru­kade hon fylla en hink med vat­ten och droppa olika nyan­ser av nagel­lack ned i väts­kan för att stu­dera hur fär­gerna sim­made om varandra.

Det som jag avslut­nings­vis tar med mig av Fran­kentha­lers diverse vis­do­mar är denna betrak­telse över konsten

Art has a will of its own. It has not­hing to do with the taste of the moment or what’s expec­ted of you. That’s a for­mula for dead art, or fashio­nable art.

En tanke väl värd att bära med sig varje gång man betrak­tar ett konst­verk. Vis­ser­li­gen kan man inte påstå att Fran­kentha­lers konst­när­liga pro­duk­tion inte var högst popu­lärt under hen­nes egen tid, i någon mån var det fashio­nable art — men jag tror inte att det nöd­vän­digt­vis kän­des så för henne när hon ska­pade den. I denna vide­o­do­ku­men­ta­tion besö­ker hon Port­land State Uni­ver­sity 1972 för att svara på konst­stu­den­ter­nas frå­gor i Lin­coln Hall Audi­to­rium. Efter halva utfråg­ningen åker ett par stora, svarta sol­glas­ö­gon på. Hon säger att de får tala högre när de stäl­ler frå­gor till henne. De får allt ta och komma när­mare om hon ska kunna höra dem ordent­ligt. Jag är inte van vid den här typen av ljus­sätt­ning och inspel­ning. Ni får för­låta mig om jag fram­står som litet under­lig, säger Susan Saran­don med slä­pig röst.

Frankenthaler

frankenthaler21Min favo­rit­mål­ning av Fran­kentha­ler, Per­sian Gar­den (1965)


Comments { 0 }

Tags: , , , ,


Vackra kvinnor i konsten

eMuseumPlus-1

Anto­ine Wat­teau, Kär­leks­lek­tio­nen. Bild: Natio­nal­mu­seum. Notera kvin­nan som ploc­kar en ros bakom de kur­ti­se­rande paren…

eMuseumPlus-2

 

…det måste vara denna kvinna. En enkel kvinna, både av skis­sen att döma och det fak­tum att Wat­teau fick skissa av henne och hen­nes väninna i en sådan okonst­lad miljö. Anto­ine Wat­teau, Stu­die av två kvin­nor. Bild: Nationalmuseum.

Är det inte djupt rörande, att en piga som kanske var helt ove­tan­des om att hon blev avteck­nad, för­e­vi­gats i vad som anses vara en av de främsta roko­komål­ning­arna? Jag lyss­nade en gång på en pre­di­kan, där präs­ten talade om att det finns två sor­ters död: den första döden, när man dör, och den andra döden; när det inte finns någon levande kvar som minns en. Det är så sorg­ligt med alla som dör den andra döden snart eller direkt efter den första döden. Som inte blir ihåg­komna av någon. Sjä­lar som lider i detta liv tycks vara de som också glöms snab­bast. De får inga monu­ment, roma­ner, bio­gra­fier eller por­trätt efter sig. Det finns i histo­rien en upp­sjö av män­ni­skor som ome­del­bart dött den andra döden och blott ett fåtal ihåg­komna av de idag levande. Det är så fint när någon som haft odd­sen emot sig är för all­tid för­e­vi­gad och beundrad.

Här kan man se en liten film om mål­ningen, som Natio­nal­mu­seum gjort: http://youtu.be/20C4zlN5gPk Den är bara några minu­ter och jag rekom­men­de­rar den inte minst för de fina detal­jerna ur både mål­ningen och skissen.


Comments { 4 }

Tags: , , ,


Vackra kvinnor i konsten

Det här är en mål­ning av den väl­kända konst­nä­ren Miche­lang­elo Merisi, kal­lad Cara­vag­gio, som har en sär­skild plats i mitt såväl som i många and­ras hjär­tan. Den titu­le­ras Madonna di Loreto, men även Madonna dei Pel­le­g­rini, och hänger på sin ursprung­liga plats i Sant’Agostino i Rom. Denna blogg är inte rätt plats för konst­ve­ten­skap­liga tex­ter, men jag vill skriva några ord om model­len för den högt väl­sig­nade i mål­ningen. Som ni ser är det en myc­ket vac­ker kvinna, och hon är fak­tiskt iden­ti­fi­e­rad. Det är en kvinna som fun­nits på rik­tigt, och vi vet litet grann om henne.

Uti­från tidiga bio­gra­fi­ker som t.ex. Gio­vanni Bag­li­one och Gian Pietro Bel­lori för att nämna några, har fors­kare under 1900-talet kart­lagt mer per­son­liga och intima aspek­ter av Cara­vag­gios konst­när­skap, och det är genom sådana stu­dier vi också kun­nat blott­lägga andra öden och liv som annars inte skulle ham­nat i historieböckerna.

Model­len i Madonna di Loreto hette Mad­da­lena, eller Lena, och var konst­nä­rens äls­ka­rinna eller flick­vän kring 1604–1606. Han ska också ska ha råkat i bråk över henne, och vidare heter det att hon rörde sig kring Piazza Navona. Lena iden­ti­fie­ras  som modell i en senare mål­ning (Madonna del Para­fre­ni­eri, se bild nedan) som blev avvi­sad från kyr­ko­rum­met det beställ­des till och som idag finns i Gal­le­ria Borg­hese i Rom. Kar­di­nal Sci­pi­one Borg­hese köpte ver­ket till sin sam­ling. Miss­nö­jet med mål­ningen från dess ursprung­liga bestäl­lare kopp­las ibland till kvin­nans iden­ti­tet. Att man kunde iden­ti­fi­era henne som Cara­vag­gios Lena skulle varit opas­sande för Peters­kyr­kan dit den var tänkt.

Jag kan för­stå miss­nö­jet från sam­ti­den, jag skulle själv ha svårt att se någon sam­tida med mig vara modell för de reli­giösa figu­rer min tro cir­ku­le­rar kring. Då skulle jag lätt koppla sam­man den reli­giösa figu­ren med den avpor­trät­te­rade och kon­temp­la­tio­nen skulle inte alls bli över jung­frun. Men att använda sig av model­ler är intet nytt inte ens under det tidiga 1600-talets him­mel. Det nya hos Cara­vag­gio må ha varit avsak­na­den av klas­si­cis­tisk ide­a­li­se­ring av natur och modell, men i detta fall var det nog model­lens rykte som var pro­ble­met. Det glä­der mig att en sådan skön­het tri­um­fe­rat och har sitt namn känt i mångas med­ve­tande, medan jag som ändå är kun­nig inom områ­det inte kan ett enda namn på någon av mål­ning­ens, och hen­nes, kritiker.

Vill man ha refe­ren­ser så är det Hib­bard (1983) och Fri­ed­laen­der (1955) som gäller.  


Comments { 1 }

Tags: