Nu har jag fingret i luften här och gör en liten samtidsspaning: vad kvinnor ska eller inte ska äta och hur kvinnor ska eller inte ska förhålla sig till mat och vidare till sin kropp känns som 2000-talets ständiga debatt. På senare tid har jag följt fatshion-rörelsen och kroppspositivismens framfart parallellt med LCHF och ”strong is the new skinny”. Samtidigt som mode i större storlekar ökat på den breda marknaden lever uttryck som ”du är vad du äter” kvar. Ja, man får väl sålla sig till alla politiska skribenter och konstatera att vi lever i en polariseringens tid. Men ett laddat förhållande till mat kan ta sig andra, mer symboliska och estetiska uttryck.

Arthus Rackhams illustration från 1933. 

Christina Rossettis Goblin Market från 1859 handlar om systrarna Lizzie och Laura, som lockas att köpa frukt av gobliner (ja, det heter tydligen gobliner på svenska? Jag tycker de borde kallas vättar istället.) Dikten börjar:

Our grapes fresh from the vine,

Pomegranates full and fine,

Dates and sharp bullaces,

Rare pears and greengages,

Damsons and bilberries,

Taste them and try:

Currants and gooseberries,

Bright-fire-like barberries,

Figs to fill your mouth,

Citrons from the South,

Sweet to tongue and sound to eye;

Come buy, come buy.”

 

Men, tidigt in i dikten blir vi varse att detta är fördärvad frukt:

 “Lie close,” Laura said,

Pricking up her golden head:

“We must not look at goblin men,

We must not buy their fruits:

Who knows upon what soil they fed

Their hungry thirsty roots?”

 

Trots detta kommer Laura så småningom att, med en gyllene lock av sitt hår som betalning, köpa frukt av goblinerna. Här börjar också de i mina kanske anakronistiska ögon inte så subtila erotiska undertonerna komma fram:

She suck’d and suck’d and suck’d the more

Fruits which that unknown orchard bore;

She suck’d until her lips were sore;

 

När Laura ätit frukten blir hon sjuk och vill ha mer. Men, hon som redan har ätit den kan varken se eller höra goblinerna mer. Lizzie, Lauras syster, står inte ut med att se hennes förtvivlan. Hon beger sig till goblinerna för att köpa frukten och ge åt sin syster. Goblinerna försöker med våld få Lizzie att själv äta men

White and golden Lizzie stood,

Like a lily in a flood,—

 (…)

One may lead a horse to water,

Twenty cannot make him drink.

Though the goblins cuff’d and caught her,

Coax’d and fought her,

Bullied and besought her,

Scratch’d her, pinch’d her black as ink,

Kick’d and knock’d her,

Maul’d and mock’d her,

Lizzie utter’d not a word;

Would not open lip from lip

 

Lizzie rusar hem, med fruktsaft i hela ansiktet och söndertrasad klänning från goblinernas våld:

She cried, “Laura,” up the garden,

“Did you miss me?

Come and kiss me.

Never mind my bruises,

Hug me, kiss me, suck my juices

Squeez’d from goblin fruits for you,

Goblin pulp and goblin dew.

Eat me, drink me, love me;

Laura, make much of me;

For your sake I have braved the glen

And had to do with goblin merchant men.”

 

Slutet gott, allting gott. Laura blir frisk av fruktjuicerna som hon kysser från sin systers ansikte. Alltså, jag behöver ju inte skriva er på näsan – ni förstår att det inte handlar om förbjuden frukt i den bokstavliga meningen, inte sant? Det finns också religiösa symboler i dikten, som liljan Lizzie liknas vid vilket ju är renhetens symbol, den blomma ärkeängel Gabriel ofta skildras med i bebådelsescener.

 

Leonardo da Vinci, Bebådelsen. Klicka på bilden för att se den i högupplöst format!

 

George Hitchcock, Bebådelsen, 1887. En ovanlig bebådelsebild, helt utan ängel, duva eller ”ljusstråle” men desto fler liljor. Klicka på bilden för högupplöst format!

 

Den förbjudna frukten är mest känt som ett bibliskt påfund, eller kanske som otrohetsmetafor.  Symboliken kring förbjuden frukt tar sig fler uttryck än så, även om konsekvenserna tenderar likna varandra. I filmen Pans labyrint finns en scen där huvudpersonen, den lilla flickan Ofelia, utsätts för en situation liknande Goblin Market. Hon har fått i uppdrag av en faun att hämta en dolk hos ett monster och noga blivit varnad för att inte äta från det dukade bordet. På väg därifrån faller hon för frestelsen och äter två druvor. Förödande konsekvenser: två av de medföljande älvorna slukas genast av monstret och Ofelia hade stått på tur om hon inte lyckats rymma. En sagofilm, tänker ni? Må så vara, men den är så fasansfullt mörk och sorglig att det är näst intill outhärdligt att se den.

 

 

Ett annat givet exempel, på tal om sagor, är Snövit. Den onda styvmodern lurar i Snövit ett giftigt äpple för att undanröja sin konkurrent om titeln Vackrast i landet. Till skillnad från kunskapens frukt i Edens lustgård, som ju i någon mån innebär ett uppvaknande (om än ett hemskt sådant), så är konsekvensen av ett bett av äpplet i sagan om Snövit dödens sömn.  Intressant är att det förhäxade äpplet har ett botemedel, nämligen kärlekens första kyss. Vad bra, tänker vi, men minns sensmoralen: det måste vara kärlekens FÖRSTA kyss.

 

Jag tycker att det är intressant att det är samma kroppsdel, alltså munnen, som är både fördärvet och räddningen i sagan om Snövit. Det är Snövits mun och bett som försätter henne i dödens sömn, men det är också samma mun som i kontakten med en annans kommer att rädda henne. Samma sak i någon mån i Goblin Market: det enda botemedlet för Laura är att äta den frukt som förgiftat henne. I de båda exemplen är kvinnans renhet och oskuldsfullhet bärande: i Goblin Market kan Laura efter sin fruktorgie inte längre höra goblinerna, utan blir räddad av sin ståndaktiga syster. I Snövit är flickans jungfrulighet det som räddar henne, för tänk om prinsen som i slutet kysser henne hade varit hennes andra, tredje eller fjärde kärlek? Eller om hon redan kysst prinsen en eller flera gången innan?

 

Det är samma sak med dessa oändliga debatter kring mat och ätande i vår egen tid: du är ditt eget fall men också potentiellt din egen räddning.

Follow