Lizzie rusar hem, med fruktsaft i hela ansiktet och söndertrasad klänning från goblinernas våld:
She cried, “Laura,” up the garden,
“Did you miss me?
Come and kiss me.
Never mind my bruises,
Hug me, kiss me, suck my juices
Squeez’d from goblin fruits for you,
Goblin pulp and goblin dew.
Eat me, drink me, love me;
Laura, make much of me;
For your sake I have braved the glen
And had to do with goblin merchant men.”
Slutet gott, allting gott. Laura blir frisk av fruktjuicerna som hon kysser från sin systers ansikte. Alltså, jag behöver ju inte skriva er på näsan – ni förstår att det inte handlar om förbjuden frukt i den bokstavliga meningen, inte sant? Det finns också religiösa symboler i dikten, som liljan Lizzie liknas vid vilket ju är renhetens symbol, den blomma ärkeängel Gabriel ofta skildras med i bebådelsescener.
Leonardo da Vinci, Bebådelsen. Klicka på bilden för att se den i högupplöst format!
George Hitchcock, Bebådelsen, 1887. En ovanlig bebådelsebild, helt utan ängel, duva eller ”ljusstråle” men desto fler liljor. Klicka på bilden för högupplöst format!
Den förbjudna frukten är mest känt som ett bibliskt påfund, eller kanske som otrohetsmetafor. Symboliken kring förbjuden frukt tar sig fler uttryck än så, även om konsekvenserna tenderar likna varandra. I filmen
Pans labyrint finns en scen där huvudpersonen, den lilla flickan Ofelia, utsätts för en situation liknande Goblin Market. Hon har fått i uppdrag av en faun att hämta en dolk hos ett monster och noga blivit varnad för att inte äta från det dukade bordet. På väg därifrån faller hon för frestelsen och äter två druvor. Förödande konsekvenser: två av de medföljande älvorna slukas genast av monstret och Ofelia hade stått på tur om hon inte lyckats rymma. En sagofilm, tänker ni? Må så vara, men den är så fasansfullt mörk och sorglig att det är näst intill outhärdligt att se den.

Ett annat givet exempel, på tal om sagor, är Snövit. Den onda styvmodern lurar i Snövit ett giftigt äpple för att undanröja sin konkurrent om titeln Vackrast i landet. Till skillnad från kunskapens frukt i Edens lustgård, som ju i någon mån innebär ett uppvaknande (om än ett hemskt sådant), så är konsekvensen av ett bett av äpplet i sagan om Snövit dödens sömn. Intressant är att det förhäxade äpplet har ett botemedel, nämligen kärlekens första kyss. Vad bra, tänker vi, men minns sensmoralen: det måste vara kärlekens FÖRSTA kyss.


Jag tycker att det är intressant att det är samma kroppsdel, alltså munnen, som är både fördärvet och räddningen i sagan om Snövit. Det är Snövits mun och bett som försätter henne i dödens sömn, men det är också samma mun som i kontakten med en annans kommer att rädda henne. Samma sak i någon mån i Goblin Market: det enda botemedlet för Laura är att äta den frukt som förgiftat henne. I de båda exemplen är kvinnans renhet och oskuldsfullhet bärande: i Goblin Market kan Laura efter sin fruktorgie inte längre höra goblinerna, utan blir räddad av sin ståndaktiga syster. I Snövit är flickans jungfrulighet det som räddar henne, för tänk om prinsen som i slutet kysser henne hade varit hennes andra, tredje eller fjärde kärlek? Eller om hon redan kysst prinsen en eller flera gången innan?
Det är samma sak med dessa oändliga debatter kring mat och ätande i vår egen tid: du är ditt eget fall men också potentiellt din egen räddning.