Skönhetskabinettet utser Woman Of The Year 2014!

Under det gångna året har Skön­hetska­bi­net­tet age­rat väk­tare av den goda sma­ken genom en diger pro­duk­tion av tex­ter om skön­het, stil, mode, doft, histo­ria, konst, lit­te­ra­tur och poli­tik. Dessa tex­ter är måhända inte tids­ty­piska doku­ment för den som vill fånga någon­ting essen­ti­ellt angå­ende just år 2014 — då blog­gen strä­var efter tidlöshet.

Vil­ken enskild kvin­nas skön­het har avhand­lats av Skön­hetska­bi­net­tet flest gånger under 2014?

Det var en jämn och vac­ker match! Efter nog­grann kvin­no­räk­ning utser
Skön­hetska­bi­net­tet Woman Of The Year 2014…….

 

 

 

SOPHIA LOREN!

womanoftheyear02

Sop­hia vann en för­kros­sande seger genom när­varo i en mängd inlägg, samt före­kom­mande på exem­pel­bil­der för att sta­tu­era en stil­mäs­sigt poäng i våra tex­ter. Grat­tis Sop­hia! Vi äls­kar dig!

Övriga skå­de­spe­lers­kor som käm­pade hårt, men för­lo­rade mot henne, var Marilyn Mon­roe och Monica Bellucci.

womanoftheyear03

*  * *

Den mest omskrivna musi­kern 2014 var Lana del Rey…

womanoftheyear04

… tätt följd av kol­le­gorna Madonna och Jen­ni­fer Lopez.

womanoftheyear05

*  * *

Den mest omskrivna poli­tiska per­so­nen 2014 var Jac­kie Ken­nedy, tätt följd av Hil­lary Clinton.

womanoftheyear06

*  * *

De mest omskrivna fik­tiva karak­tä­rerna 2014 var Male­fi­cent och Snö­vits styv­mor.

womanoftheyear07



Skön­hetska­bi­net­tet väl­kom­nar en soci­o­lo­gisk stu­die av denna sam­man­sätt­ning av kvin­nor, samt hop­pas att Ni läsare föl­jer med oss in i Det Sköna Året 2015!


Comments { 0 }

Tags: , , , , , , , , ,


Lucka 18: Den kvinnliga blicken

– Kata­rina –

movieline1

Det här är en av mina favo­rit­bil­der i kate­go­rin avklädda män. Den före­stäl­ler Liam Nee­son och är väl unge­fär tjugo-trettio år gam­mal eller så, jag vet inte rik­tigt. Jag tyc­ker att den är så fin! Den ser inte ut att vara tagen av en foto­graf, utan sna­rare av en flick­vän under någon mysig semes­ter. När man möter Nee­sons blick så känns det lite som att man är hans tjej. Till stor del tror jag att det beror på vad han har på sig. Män bru­kar inte iklä­das enbart en skjorta när de ska vara sex­iga på bild. Skjorta och kal­songer? Ja. Bara kal­songer? Ja. Helt naken? Ja. Men inte bara en skjorta. Så är en man bara klädd i pri­vata sam­man­hang, till exem­pel under en semes­ter när han har sla­git sig ner på en sten som är till­räck­ligt slät för att inte kräva en skyd­dande kal­song, men ste­nen han lutar sig emot är för vass för att vara bekväm mot en naken rygg.

Det är också fint att Nee­son får vara man­lig i sin egen rätt – för att han har en fin mans­kropp och en sexig blick, inte för att han har typiskt man­liga klä­der på sig, eller för att han pose­rar på ett utpräg­lat man­ligt sätt. Sam­ti­digt är det något näs­tan andro­gynt över bil­den. Som att den speg­lar den delen av sex­u­a­li­te­ten som inte är expli­cit man­lig eller kvinn­lig, utan djupt mänsklig.

Med jämna mel­lan­rum cir­ku­le­rar en del ganska rabi­ata bilda­na­ly­ser på nätet, där tesen är att män inte kan posera som kvin­nor utan att det blott­läg­ger hur löj­liga kvin­nor för­vän­tas se ut på bild. Men den här bil­den – som lika gärna hade kun­nat före­ställa en kvinna – tyc­ker jag visar att det knap­past kan upp­hö­jas till all­män sanning.

– Sofie –

image

Mark Maho­ney

Sedan tid­punk­ten för Lana del Reys genom­slag, i bör­jan av 2012, har hon i sina musik­vi­deor bju­dit värl­den att smaka på sina man­liga musor. Dessa män upp­vi­sar en för­vå­nande vari­a­tion och gemen­samt mel­lan dem är att de säl­lan är det mest för­ut­säg­bara valet och till­för där­för verk­li­gen hand­lingen någon­ting just Som Män. I Ride lig­ger Lana Del Rey med äldre män på hotell och lif­tar med mc-gäng genom den ame­ri­kanska vild­mar­ken, i jakt på fri­he­ten. I Natio­nal Ant­hem lever hon famil­je­liv med Pre­si­dent John F. Ken­nedy por­trät­te­rad av har­lem­rap­pa­ren A$AP Rocky. I Bel Air svär­mar hon till­sam­mans med Shaun Ross, värl­dens första foto­mo­dell som är albino, och sex år yngre än Del Rey.

Den man som står ut mest för mig är Mark Maho­ney, som före­kom­mer som äldre, man­lig gestalt i musik­vi­deon till West Coast och Sha­des of Cool. I verk­lig­he­ten är Maho­ney en iko­nisk tatu­e­rare - som har gjort Del Reys tatu­e­ringar. När jag tit­tar på dessa videor slås jag av hur sär­skild deras rela­tion fram­står, givet för­ut­sätt­ning­arna ung vac­ker kvinna, möter äldre play­boy. Det hade kun­nat resul­tera i en platt loli­ta­histo­ria, men så sker ej. Bil­derna kom­mu­ni­ce­rar en känsla av ett band dem emel­lan, som var­ken tycks bestå av djup väns­kan, stor kär­lek eller vild attrak­tion. Vad det består av istäl­let vet jag inte. Mänsk­lig­het kanske. Att för­driva tid till­sam­mans. Fram­för allt i Sha­des of Cool tycks Maho­neys karak­tär tänka myc­ket, kanske på sitt för­flutna, sam­ti­digt som Lana hopp­löst för­sö­ker fånga hans upp­märks­sam­het, locka honom in i nuet. Det tyc­ker jag är fint. Däri finns även flera vackra sce­ner vari han reflek­te­ras i lju­set från en swim­ming­pool. Han expo­ne­ras med sär­skild ömhet, denne 70-tals noir­man, och mer som en idé eller en era i hen­nes liv än som en fak­tisk man — och det är där­för jag tän­ker att han är en musa.

Jag upp­skat­tar att få min kvinn­liga blick prö­vad mot olika typer av män. En mång­fald av manska­rak­tä­rer, skulle man kanske kunna kalla det. Del Rey tycks ha ett sär­skilt gott öga till alla möj­liga sor­ters män, eller åtminstone att expo­ne­ras till­sam­mans med dem och berätta sina histo­rier med hjälp av dem.

– Anna –

Rubens_(Ecce_Homo)

Ecce homo av Peter Paul Rubens

Det är kanske inte vad man skulle kalla »sexig stäm­ning« i Rubens mål­ning. Men det är helt klart något exhi­bi­tio­nis­tiskt i avbild­ningen av Jesus, vil­ket är rim­ligt med tanke på moti­vet. Behold the man! eller Se män­ni­skan! är vad man bru­kar över­sätta Ecce homo! till. Det är svårt att und­vika att se man­nen, och sär­skilt hans väl­for­made kropp. Våra blic­kar dras ned mot höft­dra­pe­ringen, som hasat ned från det ena höft­be­net. Det ser ut som om dra­pe­ringen skulle lösas upp och lämna honom naken, bara han tog ett steg när­mare oss.

– The­rese –

den kvinnliga blicken

En gång i tiden sa en så kal­lad kul­tur­man jag kände att han tyckte att det var roligt att jag objek­ti­fi­e­rade män på samma sätt som män objek­ti­fi­e­rar kvin­nor. Jag har tänkt en del på det genom åren. Nu tror jag att jag objek­ti­fi­e­rar män­ni­skor på ett rätt demo­kra­tiskt sätt — män och kvin­nor unge­fär lika myc­ket, och med objek­ti­fi­era menar jag något posi­tivt, att upp­skatta män­ni­skors utse­en­den, utan att för den skull beröva dem på andra kva­li­te­ter. Helt enkelt att tycka att män­ni­skor är vackra.

Bil­den här ovan­för är tagen på Capri, av den tyske mode­fo­to­gra­fen Her­bert List, som var myc­ket för­tjust i att foto­gra­fera nakna mans­krop­par — unga män med vackra krop­par, i en tra­di­tion som för tan­karna till anti­kens Gre­kland, och som senare kom att påverka den idag mer bekante foto­gra­fen Herb Ritts (vars lika gre­kiska bil­der man kan se på Foto­gra­fiska i Stock­holm just nu).

Men här är det en kvinna som betrak­tar den lätt­klädde man­nen. Jag äls­kar bil­den för att den är så ovan­lig, så ero­tisk — jag före­stäl­ler mig en fort­sätt­ning på den, med ett sce­na­rio som är ännu mer ero­tiskt, som man kan ana här, i spän­ningen mel­lan dem. Och det är man­nen som är den som är mest lätt­klädd, som visar upp sin kropp, för en kvinna som jag före­stäl­ler mig tyc­ker myc­ket om att se den.

Och det känns som en väl­digt modern bild, visst? Som något man kunde hitta i ett mode­ma­ga­sin idag. Den är tagen för näs­tan 80 år sedan — 1935.


Comments { 1 }

Tags: , , , , , ,


Lucka 8: Jackie, åh!

I några vec­kor har en bild cir­ku­le­rat i mitt Twitter-flöde, som enligt upp­gift ska skildra Jac­kie Ken­nedy sekun­der efter att hen­nes make pre­si­den­ten bli­vit skju­ten. Hon lutar sig bakåt över bil­hu­ven, på väg ut:

B4QhUxfIEAAU2yG

Såvitt jag för­stått det är just bil­den ovan fejk och kom­mer från någon slags rekon­struk­tion, vil­ket ver­kar rim­ligt med tanke på bland annat per­spek­ti­vet. Hur som helst så blev jag drab­bad av bil­den — ja, drab­bad är verk­li­gen rätt ord och det är inte första gången jag bli­vit det i fal­let Jac­kie Ken­nedy. Här är min favo­rit­bild på henne, hon är strax över 30 år om jag minns rätt:

140516-jackie-kennedy-1900_2107948ef170c575dc678fde715844f8

Jag tyc­ker att det är en under­bar bild av ame­ri­kansk soci­e­tet vid 1900-talets mitt i all­män­het och en rörande bild av Jac­kie Ken­nedy i syn­ner­het eftersom den känns så nära och intim. Blot­tande på något sätt.

26 år gam­mal och nygift drab­bas hon av ett miss­fall. Ett år senare föder hon en dot­ter, Ara­bella, som visar sig vara död­född. Bar­nen Caro­line och John Jr hin­ner komma innan ytter­li­gare en liten baby som avli­der bara två dagar efter föd­seln. Vil­ken misär.

Kennedy JFK_limousine

jfk-assassination-1113

Tre måna­der efter att hon för­lo­rat ett barn för tredje gången skjuts hen­nes man till döds bred­vid henne i bilen. Så nära sit­ter hon honom att hen­nes rosa Chanel-dräkt fläc­kas av pre­si­den­tens blod. Nedan är två bil­der varav den nedre nog fak­tiskt är auten­tisk — jag vet inte, men gis­sar det. Läsare som kan detta bättre får gärna rätta mig om jag har fel:

JFK (US/FR 1991) WARNER BROS/LE STUDIO CANAL+ Picture from t

zapruder_abraham_1852_2005

Jac­kie Ken­nedy föd­des som Jac­que­line Bou­vier (låter nam­net bekant? Bou­vier är Marge Simp­sons födel­se­namn, och hen­nes mamma heter Jac­que­line i för­namn. Nej, inte en slump. Ni minns väl avsnit­tet av The Simp­sons när Marge fyn­dar en rosa Chanel-dräkt på out­let och hela hen­nes soci­ala liv änd­ras på grund av denna dräkt — det är helt klart en med­ve­ten refe­rens till Den Rosa Chanel-dräkten som feno­men. The Simp­sons är en intres­sant serie med sina ganska sub­tila para­fra­ser. Exem­pel­vis finns det ett avsnitt som är helt byggt på en något obskyr novell av Gabriel Gar­cia Mar­quez, men nu kom­mer jag ifrån ämnet…). Som Jac­kie Ken­nedy blev hon snabbt en sti­li­kon i sin roll som First Lady men fram­gången som mode­i­kon mat­ta­des knap­past av efter JFKs död. Som Jac­kie Onas­sis fort­satte hon att prägla 1960-talets modescen, och när Ray Ban lan­se­rade ett par 60-talsretro sol­glas­ö­gon för några år sedan döp­tes de just till Jac­kie Oh:

ray-ban-4101-601-jackie-ohh+fr++productPageXtraLarge

Skön­hetska­bi­netts hus­gu­dinna Lana del Rey antar rol­len som Jac­kie Ken­nedy i videon till Natio­nal Ant­hem:

national_anthem_lana-del-rey2-e1368506456891

National-Anthem-Music-Video-lana-del-rey-31430256-1148-646

 

Såväl låten som videon är två favo­ri­ter hos mig. Jag kan före­ställa mig att icke­frälsta kanske tyc­ker att det är fjan­tigt i slu­tet när Lana pra­tar om »JFK«, ni vet »and I loved him, I LOVED HIMLOVED HIMLOVED HIM… and I still love him« men jag tyc­ker det är fint. Drab­bande och rörande.

ob_c0c375_national-anthem-01

Jag tror att det som till­ta­lar mig både med Lana och Jac­kie Ken­nedy men på olika sätt är att de båda är så vackra, pole­rade, per­fekta ytor — sti­li­ko­ner! — och sam­ti­digt rym­mer så tra­siga och sårade sjä­lar. Det kanske låter cyniskt men jag fin­ner det inspi­re­rande. I all sin misär var Jac­kie så jäkla snygg. Åh, Jackie.

uths2ljszczsl2st


Comments { 3 }

Tags: , ,


What does it all mean?

En mer ambi­tiös blog­gare skulle inte bara slänga upp de här fil­merna på sin blogg utan att skriva en lång text om dem också, men jag har var­ken tid eller ork att göra det just nu, så jag skri­ver bara en kort text.

Båda fil­merna är reklam­fil­mer (säger man »reklam­film« när de är så bra och snygga?) för kläd­mär­ken – den första för Prada, den andra för H&M. Prada-filmen har ett uppen­bart freu­di­anskt tema: Helena Bon­ham Car­ters karak­tär går ju i psy­ko­a­na­lys hos Ben Kings­leys karak­tär (som har en upp­stop­pad igel­kott på sitt skriv­bord, vil­ket även Freud hade!). Men visst är H&M-filmen jungi­ansk? Jag måste läsa på om Jung.

Båda fil­merna är sådana mäs­ter­verk! Jag har sett dem en mil­jon gånger. Det är min favo­ritre­gis­sör Roman Polan­ski som har gjort Prada-filmen, och som ni ser är det Lana Del Rey – min favo­ritar­tist – som sjunger i H&M-filmen.

Jag vet inte om det är en slump eller inte, men jag tyc­ker att fil­merna rent este­tiskt lik­nar varandra på ganska många sätt. Fär­gen på väg­garna på Ben Kings­leys mot­tag­ning är en mör­kare nyans av den på väg­garna i H&M-filmen, och hel­täck­nings­mat­tan i H&M-filmen är en lju­sare nyans än den på Helena Bon­ham Car­ters blus. Och i H&M-filmen flim­rar en skrat­tande kvinna förbi som är smin­kad i näs­tan exakt samma fär­ger som Bon­ham Carter.

Ja…det var väl tyvärr allt jag hade att säga för tillfället.


Comments { 2 }

Tags: , , , , , , , ,


I skydd av skuggan

Jag har ald­rig varit sär­skilt för­tjust i att sola, och ju äldre jag blir desto mer för­sö­ker jag und­vika solen helt och hål­let. När jag väl bör­jade använda sol­glas­ö­gon (vil­ket av någon kons­tig anled­ning var först en bra bit efter att jag hade fyllt tju­go­fem) bör­jade jag också så sak­te­liga känna att det vore skönt att utöka områ­det som skyl­des, och nu har jag lan­dat i ett beslut: Jag ska köpa en solhatt!

Men det finns flera fäl­lor jag vill und­vika. Den får till exem­pel inte vara för tokig, för bohe­misk eller — Gud för­bjude! — för spor­tig. Som all­tid när det gäl­ler att vis­tas i solen med vär­dig­he­ten i behåll tän­ker jag använda mig av en upp­da­te­rad ver­sion av den roman­ti­se­rade bil­den jag har av hur kvin­nor klädde sig i semester­pa­ra­dis som Por­to­fino, San­to­rino och Côte d’Azur på 1950-talet.

Lana

 

Bild: Lana Del Rey i vär­dig upp­syn och hatt.


Comments { 0 }

Tags: , , , ,


Dagens doft

Sarrasins — Serge Lutens. Den dof­tar som Lana del Reys Natio­nal Ant­hem låter.


Comments { 1 }

Tags: , ,