Skönhetskabinettet utser Woman Of The Year 2014!

Under det gångna året har Skönhetskabinettet agerat väktare av den goda smaken genom en diger produktion av texter om skönhet, stil, mode, doft, historia, konst, litteratur och politik. Dessa texter är måhända inte tidstypiska dokument för den som vill fånga någonting essentiellt angående just år 2014 – då bloggen strävar efter tidlöshet.

Vilken enskild kvinnas skönhet har avhandlats av Skönhetskabinettet flest gånger under 2014?

Det var en jämn och vacker match! Efter noggrann kvinnoräkning utser
Skönhetskabinettet Woman Of The Year 2014…….

 

 

 

SOPHIA LOREN!

womanoftheyear02

Sophia vann en förkrossande seger genom närvaro i en mängd inlägg, samt förekommande på exempelbilder för att statuera en stilmässigt poäng i våra texter. Grattis Sophia! Vi älskar dig!

Övriga skådespelerskor som kämpade hårt, men förlorade mot henne, var Marilyn Monroe och Monica Bellucci.

womanoftheyear03

*  *  *

Den mest omskrivna musikern 2014 var Lana del Rey…

womanoftheyear04

… tätt följd av kollegorna Madonna och Jennifer Lopez.

womanoftheyear05

*  *  *

Den mest omskrivna politiska personen 2014 var Jackie Kennedy, tätt följd av Hillary Clinton.

womanoftheyear06

*  *  *

De mest omskrivna fiktiva karaktärerna 2014 var Maleficent och Snövits styvmor.

womanoftheyear07



Skönhetskabinettet välkomnar en sociologisk studie av denna sammansättning av kvinnor, samt hoppas att Ni läsare följer med oss in i Det Sköna Året 2015!


Comments { 0 }

Tags: , , , , , , , , ,


Lucka 18: Den kvinnliga blicken

– Katarina –

movieline1

Det här är en av mina favoritbilder i kategorin avklädda män. Den föreställer Liam Neeson och är väl ungefär tjugo-trettio år gammal eller så, jag vet inte riktigt. Jag tycker att den är så fin! Den ser inte ut att vara tagen av en fotograf, utan snarare av en flickvän under någon mysig semester. När man möter Neesons blick så känns det lite som att man är hans tjej. Till stor del tror jag att det beror på vad han har på sig. Män brukar inte iklädas enbart en skjorta när de ska vara sexiga på bild. Skjorta och kalsonger? Ja. Bara kalsonger? Ja. Helt naken? Ja. Men inte bara en skjorta. Så är en man bara klädd i privata sammanhang, till exempel under en semester när han har slagit sig ner på en sten som är tillräckligt slät för att inte kräva en skyddande kalsong, men stenen han lutar sig emot är för vass för att vara bekväm mot en naken rygg.

Det är också fint att Neeson får vara manlig i sin egen rätt – för att han har en fin manskropp och en sexig blick, inte för att han har typiskt manliga kläder på sig, eller för att han poserar på ett utpräglat manligt sätt. Samtidigt är det något nästan androgynt över bilden. Som att den speglar den delen av sexualiteten som inte är explicit manlig eller kvinnlig, utan djupt mänsklig.

Med jämna mellanrum cirkulerar en del ganska rabiata bildanalyser på nätet, där tesen är att män inte kan posera som kvinnor utan att det blottlägger hur löjliga kvinnor förväntas se ut på bild. Men den här bilden – som lika gärna hade kunnat föreställa en kvinna – tycker jag visar att det knappast kan upphöjas till allmän sanning.

– Sofie –

image

Mark Mahoney

Sedan tidpunkten för Lana del Reys genomslag, i början av 2012, har hon i sina musikvideor bjudit världen att smaka på sina manliga musor. Dessa män uppvisar en förvånande variation och gemensamt mellan dem är att de sällan är det mest förutsägbara valet och tillför därför verkligen handlingen någonting just Som Män. I Ride ligger Lana Del Rey med äldre män på hotell och liftar med mc-gäng genom den amerikanska vildmarken, i jakt på friheten. I National Anthem lever hon familjeliv med President John F. Kennedy porträtterad av harlemrapparen A$AP Rocky. I Bel Air svärmar hon tillsammans med Shaun Ross, världens första fotomodell som är albino, och sex år yngre än Del Rey.

Den man som står ut mest för mig är Mark Mahoney, som förekommer som äldre, manlig gestalt i musikvideon till West Coast och Shades of Cool. I verkligheten är Mahoney en ikonisk tatuerare – som har gjort Del Reys tatueringar. När jag tittar på dessa videor slås jag av hur särskild deras relation framstår, givet förutsättningarna ung vacker kvinna, möter äldre playboy. Det hade kunnat resultera i en platt lolitahistoria, men så sker ej. Bilderna kommunicerar en känsla av ett band dem emellan, som varken tycks bestå av djup vänskan, stor kärlek eller vild attraktion. Vad det består av istället vet jag inte. Mänsklighet kanske. Att fördriva tid tillsammans. Framför allt i Shades of Cool tycks Mahoneys karaktär tänka mycket, kanske på sitt förflutna, samtidigt som Lana hopplöst försöker fånga hans uppmärkssamhet, locka honom in i nuet. Det tycker jag är fint. Däri finns även flera vackra scener vari han reflekteras i ljuset från en swimmingpool. Han exponeras med särskild ömhet, denne 70-tals noirman, och mer som en idé eller en era i hennes liv än som en faktisk man – och det är därför jag tänker att han är en musa.

Jag uppskattar att få min kvinnliga blick prövad mot olika typer av män. En mångfald av manskaraktärer, skulle man kanske kunna kalla det. Del Rey tycks ha ett särskilt gott öga till alla möjliga sorters män, eller åtminstone att exponeras tillsammans med dem och berätta sina historier med hjälp av dem.

– Anna –

Rubens_(Ecce_Homo)

Ecce homo av Peter Paul Rubens

Det är kanske inte vad man skulle kalla ”sexig stämning” i Rubens målning. Men det är helt klart något exhibitionistiskt i avbildningen av Jesus, vilket är rimligt med tanke på motivet. Behold the man! eller Se människan! är vad man brukar översätta Ecce homo! till. Det är svårt att undvika att se mannen, och särskilt hans välformade kropp. Våra blickar dras ned mot höftdraperingen, som hasat ned från det ena höftbenet. Det ser ut som om draperingen skulle lösas upp och lämna honom naken, bara han tog ett steg närmare oss.

– Therese –

den kvinnliga blicken

En gång i tiden sa en så kallad kulturman jag kände att han tyckte att det var roligt att jag objektifierade män på samma sätt som män objektifierar kvinnor. Jag har tänkt en del på det genom åren. Nu tror jag att jag objektifierar människor på ett rätt demokratiskt sätt – män och kvinnor ungefär lika mycket, och med objektifiera menar jag något positivt, att uppskatta människors utseenden, utan att för den skull beröva dem på andra kvaliteter. Helt enkelt att tycka att människor är vackra.

Bilden här ovanför är tagen på Capri, av den tyske modefotografen Herbert List, som var mycket förtjust i att fotografera nakna manskroppar – unga män med vackra kroppar, i en tradition som för tankarna till antikens Grekland, och som senare kom att påverka den idag mer bekante fotografen Herb Ritts (vars lika grekiska bilder man kan se på Fotografiska i Stockholm just nu).

Men här är det en kvinna som betraktar den lättklädde mannen. Jag älskar bilden för att den är så ovanlig, så erotisk – jag föreställer mig en fortsättning på den, med ett scenario som är ännu mer erotiskt, som man kan ana här, i spänningen mellan dem. Och det är mannen som är den som är mest lättklädd, som visar upp sin kropp, för en kvinna som jag föreställer mig tycker mycket om att se den.

Och det känns som en väldigt modern bild, visst? Som något man kunde hitta i ett modemagasin idag. Den är tagen för nästan 80 år sedan – 1935.


Comments { 1 }

Tags: , , , , , ,


Lucka 8: Jackie, åh!

I några veckor har en bild cirkulerat i mitt Twitter-flöde, som enligt uppgift ska skildra Jackie Kennedy sekunder efter att hennes make presidenten blivit skjuten. Hon lutar sig bakåt över bilhuven, på väg ut:

B4QhUxfIEAAU2yG

Såvitt jag förstått det är just bilden ovan fejk och kommer från någon slags rekonstruktion, vilket verkar rimligt med tanke på bland annat perspektivet. Hur som helst så blev jag drabbad av bilden – ja, drabbad är verkligen rätt ord och det är inte första gången jag blivit det i fallet Jackie Kennedy. Här är min favoritbild på henne, hon är strax över 30 år om jag minns rätt:

140516-jackie-kennedy-1900_2107948ef170c575dc678fde715844f8

Jag tycker att det är en underbar bild av amerikansk societet vid 1900-talets mitt i allmänhet och en rörande bild av Jackie Kennedy i synnerhet eftersom den känns så nära och intim. Blottande på något sätt.

26 år gammal och nygift drabbas hon av ett missfall. Ett år senare föder hon en dotter, Arabella, som visar sig vara dödfödd. Barnen Caroline och John Jr hinner komma innan ytterligare en liten baby som avlider bara två dagar efter födseln. Vilken misär.

Kennedy JFK_limousine

jfk-assassination-1113

Tre månader efter att hon förlorat ett barn för tredje gången skjuts hennes man till döds bredvid henne i bilen. Så nära sitter hon honom att hennes rosa Chanel-dräkt fläckas av presidentens blod. Nedan är två bilder varav den nedre nog faktiskt är autentisk – jag vet inte, men gissar det. Läsare som kan detta bättre får gärna rätta mig om jag har fel:

JFK (US/FR 1991) WARNER BROS/LE STUDIO CANAL+ Picture from t

zapruder_abraham_1852_2005

Jackie Kennedy föddes som Jacqueline Bouvier (låter namnet bekant? Bouvier är Marge Simpsons födelsenamn, och hennes mamma heter Jacqueline i förnamn. Nej, inte en slump. Ni minns väl avsnittet av The Simpsons när Marge fyndar en rosa Chanel-dräkt på outlet och hela hennes sociala liv ändras på grund av denna dräkt – det är helt klart en medveten referens till Den Rosa Chanel-dräkten som fenomen. The Simpsons är en intressant serie med sina ganska subtila parafraser. Exempelvis finns det ett avsnitt som är helt byggt på en något obskyr novell av Gabriel Garcia Marquez, men nu kommer jag ifrån ämnet…). Som Jackie Kennedy blev hon snabbt en stilikon i sin roll som First Lady men framgången som modeikon mattades knappast av efter JFKs död. Som Jackie Onassis fortsatte hon att prägla 1960-talets modescen, och när Ray Ban lanserade ett par 60-talsretro solglasögon för några år sedan döptes de just till Jackie Oh:

ray-ban-4101-601-jackie-ohh+fr++productPageXtraLarge

Skönhetskabinetts husgudinna Lana del Rey antar rollen som Jackie Kennedy i videon till National Anthem:

national_anthem_lana-del-rey2-e1368506456891

National-Anthem-Music-Video-lana-del-rey-31430256-1148-646

 

Såväl låten som videon är två favoriter hos mig. Jag kan föreställa mig att ickefrälsta kanske tycker att det är fjantigt i slutet när Lana pratar om ”JFK”, ni vet ”and I loved him, I LOVED HIM I LOVED HIM I LOVED HIM… and I still love him” men jag tycker det är fint. Drabbande och rörande.

ob_c0c375_national-anthem-01

Jag tror att det som tilltalar mig både med Lana och Jackie Kennedy men på olika sätt är att de båda är så vackra, polerade, perfekta ytor – stilikoner! – och samtidigt rymmer så trasiga och sårade själar. Det kanske låter cyniskt men jag finner det inspirerande. I all sin misär var Jackie så jäkla snygg. Åh, Jackie.

uths2ljszczsl2st


Comments { 3 }

Tags: , ,


What does it all mean?

En mer ambitiös bloggare skulle inte bara slänga upp de här filmerna på sin blogg utan att skriva en lång text om dem också, men jag har varken tid eller ork att göra det just nu, så jag skriver bara en kort text.

Båda filmerna är reklamfilmer (säger man ”reklamfilm” när de är så bra och snygga?) för klädmärken – den första för Prada, den andra för H&M. Prada-filmen har ett uppenbart freudianskt tema: Helena Bonham Carters karaktär går ju i psykoanalys hos Ben Kingsleys karaktär (som har en uppstoppad igelkott på sitt skrivbord, vilket även Freud hade!). Men visst är H&M-filmen jungiansk? Jag måste läsa på om Jung.

Båda filmerna är sådana mästerverk! Jag har sett dem en miljon gånger. Det är min favoritregissör Roman Polanski som har gjort Prada-filmen, och som ni ser är det Lana Del Rey – min favoritartist – som sjunger i H&M-filmen.

Jag vet inte om det är en slump eller inte, men jag tycker att filmerna rent estetiskt liknar varandra på ganska många sätt. Färgen på väggarna på Ben Kingsleys mottagning är en mörkare nyans av den på väggarna i H&M-filmen, och heltäckningsmattan i H&M-filmen är en ljusare nyans än den på Helena Bonham Carters blus. Och i H&M-filmen flimrar en skrattande kvinna förbi som är sminkad i nästan exakt samma färger som Bonham Carter.

Ja…det var väl tyvärr allt jag hade att säga för tillfället.


Comments { 2 }

Tags: , , , , , , , ,


I skydd av skuggan

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att sola, och ju äldre jag blir desto mer försöker jag undvika solen helt och hållet. När jag väl började använda solglasögon (vilket av någon konstig anledning var först en bra bit efter att jag hade fyllt tjugofem) började jag också så sakteliga känna att det vore skönt att utöka området som skyldes, och nu har jag landat i ett beslut: Jag ska köpa en solhatt!

Men det finns flera fällor jag vill undvika. Den får till exempel inte vara för tokig, för bohemisk eller – Gud förbjude! – för sportig. Som alltid när det gäller att vistas i solen med värdigheten i behåll tänker jag använda mig av en uppdaterad version av den romantiserade bilden jag har av hur kvinnor klädde sig i semesterparadis som Portofino, Santorino och Côte d’Azur på 1950-talet.

Lana

 

Bild: Lana Del Rey i värdig uppsyn och hatt.


Comments { 0 }

Tags: , , , ,


Dagens doft

Sarrasins – Serge Lutens. Den doftar som Lana del Reys National Anthem låter.


Comments { 1 }

Tags: , ,