Kvinnlighet på burk

Varje gång någon av mina skön­hets­pro­duk­ter tar slut drab­bas jag av en sådan själv­god­het. Jag ser för­bruk­ningen som en bekräf­telse på att jag är en rik­tig kvinna, inte bara en posör. Vem som helst kan fylla bad­rums­skå­pet med en massa bur­kar och flas­kor, men det krävs viss hän­gi­ven­het för att också använda upp inne­hål­let. Jag tror att det här sät­tet att tänka är en rest från min barn­dom, då de första ste­gen mot att bli en vuxen kvinna – i bemär­kel­sen någon som med lätt­het han­te­rar den rek­vi­sita som hör kvinn­lig­he­ten till – togs genom att hög­tid­ligt pla­cera en flaska Date och en burk Nivea på en hylla ovan­för skriv­bor­det i mitt flick­rum. Inte i bad­rums­skå­pet alltså, vil­ket vore det natur­liga, utan tyd­ligt expo­ne­rade, lik­som på heders­plats. (The­rese skrev väl­digt bra om dessa små altare och annan femi­nin rek­vi­sita i Expres­sen härom dagen.)

Då, pre­cis före ton­å­ren, var blotta inne­ha­vet av de här pro­duk­terna nog för att mar­kera att man var inför­stådd med vad det inne­bar att vara kvinna. Men det dröjde för­stås inte lång tid innan vörd­na­den för pro­duk­terna för­vän­ta­des utö­kas till kon­sum­tion av dem, vil­ket inte alls kom lika natur­ligt för mig: Samma bur­kar och flas­kor stod och sam­lade damm i min hylla under flera år.

smink

Jag letade ige­nom mina göm­mor och hit­tade föl­jande bevis på att jag är en kvinna av hyf­sad kva­li­tet. Den näs­tan tomma par­fymflas­kan är jag extra stolt över. 

Jag får fort­fa­rande kämpa för att använda upp mina skön­hets­pro­duk­ter. Till viss del beror det på att jag ofta är så ombyt­lig att jag helt enkelt inte hin­ner innan jag trött­nar och går vidare till något nytt. Men i ärlig­he­tens namn hand­lar det till stor del om att jag är…en dålig kvinna, det vill säga jag orkar helt enkelt inte lägga ner all den tid som krävs för att bli en sådan där välsmin­kad, väl­dof­tande och super­kvinn­lig femme fatale som jag dröm­mer om att vara. Visst, om jag ska gå på fest kan jag ägna en hel dag åt att göra mig i ord­ning, men till var­dags? Nej, jag orkar verk­li­gen inte.

bord1

Det syns inte på bil­den, men Creme de Corps-burken från Kiehl’s tog pre­cis slut! Och visst lig­ger mina smyc­ket natur­ligt i skå­len? Som om jag använ­der dem dag­li­gen och bara raf­sar av mig dem helt non­cha­lant innan jag går till sängs.

Jag blir så impo­ne­rad av kvin­nor som betrak­tar skön­hets­pro­duk­ter som vilka för­bruk­nings­va­ror som helst; kvin­nor med bad­rums­skå­pen fulla av näs­tan tomma bur­kar och tuber vars inne­håll de använt med samma själv­klar­het som tand­kräm eller deo­do­rant. Varenda gång jag spru­tar på mig par­fym hål­ler jag upp flas­kan mot lju­set för att se hur myc­ket som finns kvar. Först när inne­hål­let i min Shalimar-flaska har nått ner till tex­ten på flas­kans fram­sida får jag inkor­po­rera Shalimar-kvinna i min själv­bild, har jag bestämt.

Den enda skön­hets­pro­duk­ten jag använt rik­tigt myc­ket genom åren är För­sva­rets hud­salva, vil­ket å ena sidan till­ta­lar den del av mig som upp­skat­tar enkla, rejäla och pris­värda pro­duk­ter. Å andra sidan kän­ner jag mig lite för­när­mad av att vara stor­kon­su­ment av en pro­dukt som, bort­sett från att mjuka upp nariga läp­par, även kan använ­das som skid­valla och stekfett.


Comments { 3 }

Tags: , , , , , , , , , , ,


Doftskola för den lata och sinnliga

Det här är en liten och högst sub­jek­tivt utfor­mad doft­skola för den lata och sinn­liga: Det man gil­lar bru­kar man vilja veta mer om, och pre­cis så tänkte jag för ett par år sedan angå­ende par­fy­mer. Jag tänkte att jag ville skaffa mig en begrepps­ap­pa­rat, att jag ville lära mig om till­verk­nings­pro­ces­ser och olika noter och kate­go­ri­se­ringar. Så jag bör­jade göra efter­forsk­ningar på nätet, läsa artik­lar och låna böc­ker om par­fy­mer. Och blev helt bedrö­vad. Her­re­gud, så trå­kigt jag tyckte att det var! I stäl­let för att vara något helt ige­nom lust­fyllt och sinn­ligt, hade jag för­vand­lat min pas­sion för dof­ter till en ste­ril verk­sam­het för intel­lek­tet. Jag insåg att mitt intresse för par­fym inte var det minsta veten­skap­ligt – det enda jag var intres­se­rad av var att med minsta möj­liga ansträng­ning hitta mina dofter.

I Doft­skola för den lata och sinn­liga – bestå­ende av sex enkla lek­tio­ner – delar jag med mig av min myc­ket begrän­sade, men fullt till­räck­liga kun­skap om hur man på bästa sätt går till väga för att hitta en doft man trivs med. De fem första lek­tio­nerna rör valet av par­fym, medan den sista lek­tio­nen tar upp sådant som rör använd­ning och förvaring.

doftskola

Mina dof­ter, översta raden från väns­ter: Dolce Vita från Dior, Shali­mar från Guer­lain, Vanilla från Jalaine, Elle­ni­sia från Penhaligon’s, Escale à Por­to­fino från Dior, Sum­mer Cla­si­que 2009 från Jean Paul Gaul­tier, Cha­nel N°5  från Cha­nel, Laura från Laura Biagiotti.

Lek­tion 1: Gen­re­kun­skap.
Nu är vi för­visso inne och nosar på det teo­re­tiska, men härda ut – att kunna omsätta kun­skap om doft­gen­rer i prak­ti­ken är myc­ket använd­bart. De allra flesta har åtminstone en doft de vet att de gil­lar. Genom att ta reda på vil­ken kate­gori den till­hör (vil­ket går att göra på till exem­pel Fragran­tica) kan man också ta reda på vilka andra dof­ter som hör till samma kate­gori. Ända sedan ton­å­ren har  jag – utan att ens vara med­ve­ten om det – haft en fai­blesse för ori­en­ta­liska dof­ter. När man ringat in den typen av basala fakta kan man ute­sluta enorma mäng­der par­fy­mer som man san­no­likt inte kom­mer att gilla, och i stäl­let foku­sera sitt sökande till ett mindre antal.

Lek­tion 2: Prova, prova, prova!
Det vik­ti­gaste att veta när man bota­ni­se­rar bland par­fy­mer är att hur de dof­tar på flaska eller på en sådan där pov­sticka i pap­per på sin höjd kan tjäna som väg­led­ning. Köp ald­rig en doft innan du har pro­vat den. Men på samma sätt som man inte ska falla för fres­tel­sen att göra för­has­tade inköp, ska man hel­ler inte vara för snabb med att avfärda dof­ter. Shali­mar, för att nämna en av mina abso­luta favo­ri­ter, luk­tar rent veder­vär­digt på flaska men för­vand­las till en varm och för­fö­riskt kryd­dig vanilj  efter en halv­timme på huden.

Lek­tion 3: Klas­si­kerna.
Det finns ett antal dof­ter som kvin­nor äls­kat gene­ra­tion efter gene­ra­tion, och man ska inte tveka att gå direkt på gigan­terna. Jag blev ome­del­bart för­äls­kad i både Cha­nel N°5 och Shali­mar, till exem­pel. Den första lan­se­ra­des 1921, och den andra 1925. Andra äls­kade klas­si­ker är Guer­lains Jicky från 1889, Jean Patous Joy från 1930 och Miss Dior från Christian Dior (1947), men det finns många, många fler. Den som söker (på nätet) skall finna – till exem­pel den här för­teck­ningen över kvinn­liga film­stjär­nor och deras favoritparfymer!

Lek­tion 4: Börja smått.
Innan jag köper en ny par­fym vill jag prova ut den ordent­ligt. Det är otro­ligt irri­te­rande – och oeko­no­miskt! – att lägga flera hundra kro­nor på en doft som man sedan trött­nar på en vecka senare. Där­för ser jag till att först inför­skaffa ett doft­prov. Tyvärr har utbu­det av gra­tis­pro­ver i buti­kerna mins­kat dra­ma­tiskt de senaste åren – pro­ver på lite mer exklu­siva par­fy­mer är sär­skilt svåra att få tag på – men det är så klart fort­fa­rande värt att fråga. Där­e­mot finns i prin­cip allt att beställa via nätet. Både The Per­fu­med Court och Lucky Scent har pris­värda pro­ver i olika storlekar.

Lek­tion 5: Eau de vadå?
Många dof­ter finns att köpa i olika kon­cent­ra­tio­ner. De van­li­gaste är: par­fym, eau de par­fum, eau de toi­lette och eau de cologne. (»Par­fym« är alltså både nam­net på bland­ningen med högst kon­cent­ra­tion, och ett sam­lings­namn för alla dof­ter oav­sett kon­cent­ra­tion.) Ju högre kon­cent­ra­tion, desto dyrare är dof­ten. Den främsta skill­na­den mel­lan de olika kon­cent­ra­tio­nerna är inten­si­te­ten i dof­ten och hur länge den stan­nar kvar på huden. Men även pro­por­tio­nerna mel­lan ingre­di­en­serna kan skilja sig åt, så hit­tar man en doft som är näs­tan rätt är det defi­ni­tivt värt att testa en annan koncentration. 

Lek­tion 6: Bära och för­vara.
Nu har vi kom­mit fram till den sista lek­tio­nen, vars inne­håll blir aktu­ellt först när man har en doft i sin ägo…vilket ni nu har, för ni har väl varit fli­tiga ele­ver, non? Par­fym kom­mer till sin rätt där huden är tunn och varm: hand­le­der, arm­veck, hals, bröst, insi­dan på låren. Appli­cera gör man enklast genom att spreja på hand­le­den och sedan dutta par­fy­men där man vill ha den. Gnugga inte – då för­störs doft­mo­le­ky­lerna (säger auk­to­ri­te­terna barskt, så det är lika bra att lyda, även om det låter som hokus pokus)! Par­fy­mer ska helst för­va­ras både mörkt och svalt, och så länge man und­vi­ker sol och värme kan en par­fym hålla i många år. Jag för­va­rar mina flas­kor i en gar­de­rob i sov­rum­met, vil­ket är ide­a­liskt om man före­drar att sova svalt.


Comments { 10 }

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,


Min doftgarderob

Den senaste tiden har jag läst lite här och var att man bör ha en doft­gar­de­rob, det vill säga ett antal dof­ter som till­sam­mans till­freds­stäl­ler alla doft­re­la­te­rade behov man kan tän­kas ha. En var­dags­par­fym, en fest­par­fym, en semester­par­fym och så vidare. Jag har verk­li­gen inte varit sär­skilt struk­tu­re­rad när det gäl­ler mina par­fymin­köp, och sna­rare  än att för­söka hitta olika par­fy­mer för olika till­fäl­len har jag letat efter uni­ver­sal­par­fy­men som pas­sar alla till­fäl­len. Men jag inser att det är att hop­pas på lite för myc­ket. Jag har dock lyc­kats begränsa mig till fem olika dofter:

1) Laura från Laura Bia­gi­otti. Av par­fy­merna i min doft­gar­de­rob är det här den jag har haft längst. Min lil­la­sys­ter fick den i pre­sent när vi fort­fa­rande bodde hemma, och om jag inte minns fel bru­kade vi använda den båda två. Den är anspråks­lös, men inte trå­kig. Blom­mig, men inte för söt. Frisk, men inte CK One-tramsig. Den är inte sexig, men där­e­mot väl­digt trev­lig. Länge var det här min var­dags­par­fym, men efter att jag velat för­nya mig lite, och av en slump upp­täckt att den luk­tar extra gott när man svet­tas, har Laura bli­vit min trä­nings­par­fym (jag inser att det kan verka kons­tigt, onö­digt eller fåfängt att ha en trä­nings­par­fym, men jag för­står inte var­för man skulle vilja avstå från att lukta gott bara för att man är på gymmet.)

2) Sum­mer Clas­si­que 2009 från Jean Paul Gaul­tier. Det här är en som­mar­par­fym, och det är bara på som­ma­ren jag använ­der den. Den dof­tar sol och bad, cykel­tu­rer genom folk­tomma stä­der och Hen­kel Troc­ken–berus­ning. Den för­svin­ner ganska snabbt från huden, vil­ket jag antar beror på att den inte inne­hål­ler någon alko­hol, men det gör sam­ti­digt att den känns väl­digt lätt och just som­ma­ran­pas­sad. Sum­mer Clas­si­que kom­mer i en ny ver­sion varje som­mar. Det är lite trå­kigt att det inte går att fort­sätta köpa sin favo­rit, men sam­ti­digt gil­lar jag tan­ken på att man kan låta varje som­mar få sin spe­ci­ella doft.

3) Escale á Por­to­fino från Dior. Just nu är det här den par­fy­men jag använ­der oftast. Kanske beror det på de asso­ci­a­tio­ner man får av nam­net, men jag tyc­ker verk­li­gen att den dof­tar medel­havs­se­mes­ter! Lata dagar på en stor altan med utsikt över havet, mörka sol­glas­ö­gon och sol­hat­tar med breda brät­ten — sådant får Escale á Por­to­fino mig att tänka på. Den har tyd­liga inslag av citrus vil­ket jag inte all­tid gil­lar, men den dof­tar unge­fär som en iskall gin och tonic och inte alls så där inten­sivt och huvud­värks­fram­kal­lande apelsinblommigt.

4) Elle­ni­sia från Penhaligon’s. Det här är min mest sofisti­ke­rade par­fym. Den dof­tar så som jag före­ställde mig att franska kvin­nor dof­tade när jag var liten, det vill säga kvinn­ligt, för­fö­riskt och respek­tin­gi­vande. När jag bär den är det också lite så jag kän­ner mig. Eller i ärlig­he­tens namn kän­ner jag nog att det är egen­ska­per jag bör leva upp till, sna­rare än egen­ska­per jag plöts­ligt får. På så sätt är  Elle­ni­sia en ganska krä­vande parfym.

5) Vanilla från Jalaine. Den här par­fy­men — som är en olja — blev jag tip­sad om av The­rese. Jag har all­tid gil­lat tan­ken på att dofta vanilj, men har ald­rig hit­tat en vanilj­par­fym som jag tyc­ker om i prak­ti­ken. Oftast är de för söta och kväl­jande, och inte säl­lan upp­le­ver jag dem som all­de­les för syn­te­tiska. Men Vanilla är allt jag drömt om! Inled­nings­vis dof­tar den för­vå­nans­värt kärvt (på samma sätt som jag före­stäl­ler mig att en vilt väx­ande vanil­jor­kidé dof­tar om man bry­ter stjäl­ken på den), och det kärva fort­sät­ter hela tiden att lura under den smö­riga vanil­jen. Vanilla har en väl­digt mät­tad doft, vil­ket jag verk­li­gen tyc­ker om. Den läm­nar inget utrymme för tolk­ning. Och den är sexig utan att vara inställ­sam. Än så länge hus­hål­ler jag med de få drop­parna som finns kvar av mitt prov, men jag hop­pas snart ha över­ta­lat mig själv om att 975 kr är ett skä­ligt pris för 5 ml vanilj­dof­tande olja.

bild-1-1

 

Bild: Laura från Laura Bia­gi­otti, Clas­si­que Sum­mer 2009 från Jean Paul Gaul­tier, Escale à Por­to­fino från Dior, Elle­ni­sia från Penhaligon’s och Vanilla från Jalaine.


Comments { 2 }

Tags: , , , , , , , , , ,