Skönhetskabinettet utser Woman Of The Year 2014!

Under det gångna året har Skön­hetska­bi­net­tet age­rat väk­tare av den goda sma­ken genom en diger pro­duk­tion av tex­ter om skön­het, stil, mode, doft, histo­ria, konst, lit­te­ra­tur och poli­tik. Dessa tex­ter är måhända inte tids­ty­piska doku­ment för den som vill fånga någon­ting essen­ti­ellt angå­ende just år 2014 — då blog­gen strä­var efter tidlöshet.

Vil­ken enskild kvin­nas skön­het har avhand­lats av Skön­hetska­bi­net­tet flest gånger under 2014?

Det var en jämn och vac­ker match! Efter nog­grann kvin­no­räk­ning utser
Skön­hetska­bi­net­tet Woman Of The Year 2014…….

 

 

 

SOPHIA LOREN!

womanoftheyear02

Sop­hia vann en för­kros­sande seger genom när­varo i en mängd inlägg, samt före­kom­mande på exem­pel­bil­der för att sta­tu­era en stil­mäs­sigt poäng i våra tex­ter. Grat­tis Sop­hia! Vi äls­kar dig!

Övriga skå­de­spe­lers­kor som käm­pade hårt, men för­lo­rade mot henne, var Marilyn Mon­roe och Monica Bellucci.

womanoftheyear03

*  * *

Den mest omskrivna musi­kern 2014 var Lana del Rey…

womanoftheyear04

… tätt följd av kol­le­gorna Madonna och Jen­ni­fer Lopez.

womanoftheyear05

*  * *

Den mest omskrivna poli­tiska per­so­nen 2014 var Jac­kie Ken­nedy, tätt följd av Hil­lary Clinton.

womanoftheyear06

*  * *

De mest omskrivna fik­tiva karak­tä­rerna 2014 var Male­fi­cent och Snö­vits styv­mor.

womanoftheyear07



Skön­hetska­bi­net­tet väl­kom­nar en soci­o­lo­gisk stu­die av denna sam­man­sätt­ning av kvin­nor, samt hop­pas att Ni läsare föl­jer med oss in i Det Sköna Året 2015!


Comments { 0 }

Tags: , , , , , , , , ,


Ondskans estetik II, en utvikning

maleficent01
Som tidi­gare nämnt i denna blogg så befin­ner sig både Anna och jag just nu djupt nere i male­fi­centträs­ket, med anled­ning av den film som har pre­miär i slu­tet av maj. Male­fi­cent, eller ”den onda fén” tro­nar över den totala dis­ney­pro­duk­tio­nens onda karak­tä­rer då hon, till skill­nad från många andra, ald­rig visar en nyans av vare sig ånger eller upp­gi­velse. Hon är över­lagd, sar­kas­tisk, sve­per fram i sin egen ratio­na­li­tet. Cru­ella de Vil? Inte ondare än hur högt sam­ti­den vär­de­rar små, mjuka, fläc­kiga djur­liv, om än en fan­tas­tisk sago­va­ri­ant av Abso­lu­tely Fabu­lous’ Patsy Stone. Den onda drott­ningen Grim­hilde? Fåfäng och neu­ro­tisk. Ursula? Både ond och med ett sinne för humor, men eftersom jag under min upp­växt kom att för­stå att det ”inte är ok att vara tjock” så kunde jag ald­rig till fullo respek­tera Ursula. Detta under­stryks i upp­föl­ja­ren (Return to the sea) vari Ursula ersätts av sin ano­rek­tiskt smala sys­ter Mor­gana. Jag kan hel­ler inte påminna mig om någon dis­neyskurk av man­ligt kön som över­träf­far Male­fi­cent, då de flesta är ofri­vil­ligt komiska och beseg­ras med andra medel än den våld­samma död hon går till mötes. Den man som står Male­fi­cent när­mast är nog Jafar, på grund av hans känsla för mode och fak­tu­met att han får möta döden. Men den sar­kasm och elak­het som man skulle kunna dra som paral­lell till Male­fi­cent, är totalt sprungen ur att han är en lis­mande, rygg­rads­lös byrå­krat – inte ur någon full­kom­lig ondska. Eller som Male­fi­cent själv pro­kla­me­rar: ”Me, the mistress of all evil.”

Nog om detta. Jag var bara tvungen att få det ur mig. Det är ju så roligt att lista och avfärda saker och ting!

Jag kan inte låta bli att tycka att den este­tik som Anna sam­lar i sitt inlägg har någon­ting sen­su­ellt, näs­tan snus­kigt, över sig. Kanske beror det på Male­fi­cents stora ondska kom­bi­ne­rat med att man inte till fullo får se henne bakom hen­nes bru­talt desig­nade medel­tids­dräkt, som en blink­ning från den bort­gångne Alex­an­der McQueen. Så själv­be­härs­kad, ger inte av sig själv och är på så vis kysk, men inte på ett oskulds­fullt utan sna­rare per­ver­te­rat vis. Kanske hade Male­fi­cent bli­vit en bra pia­no­lä­ra­rinna? För att dra det långt så tyc­ker jag att tan­ken på ett erotiskt-psykologiskt även­tyr mel­lan Male­fi­cent och Aurora rim­lig: Male­fi­cent ked­jar prin­ses­san Aurora vid sängen i ett pas­sivt sömn­till­stånd, stänger in henne i en bur av vassa tör­nen, gör henne till sin sovande blomma och hål­ler henne borta från den hete­ro­sex­u­ella, mono­gama, roja­lis­tiska kär­le­ken. En vik­tig disclai­mer här är att jag omöj­ligt kan före­ställa mig Male­fi­cent utföra prak­tiska, sex­u­ella hand­lingar. Det jag för­sö­ker komma åt är sna­rare hen­nes l’air du sexe, som kom­mer av makt — inte figur.

maleficent09Alex­an­der McQueen

I sep­tem­ber 2013 anmäl­des ett pro­gram (”Rid­da­ren av Pelar­go­nien”) på SVT Barn­ka­na­len, då anmä­la­ren ansåg att den törn­ro­sa­lik­nande intri­gen — en kvinna blir kysst i söm­nen — är sex­u­ellt tra­kas­seri och att gestalta sådant i sagor inne­bär att ”vänja barn vid en våld­täktskul­tur där fri vilja och med­gi­vande sud­das ut och den star­kes rätt härs­kar”. Gransk­nings­nämn­den valde att lägga ned ären­det. Kanske hade det varit bra med en Male­fi­cent i denna histo­ria, som gör allt som står i hen­nes makt för att för­hindra kyssen.

Ett pro­blem här tror jag kan vara sex­u­a­li­se­ringen av hand­lingar som sna­rare kan vara mer all­männa ömhets­tec­ken. Hand­tag, famn­tag, klapp eller kyss. En kyss behö­ver inte vara ett övertramp på integri­te­ten eller ett intrång i krop­pen även om den är ovän­tad, och om kys­sen i fråga väc­ker en prin­sessa ur en hund­ra­å­rig, ofri­vil­lig sömn är den giss­nings­vis önsk­värd. Jag minns att jag som barn bru­kade rea­gera på just kys­san­det som hand­lingar näs­tan främ­mande all­männa till sin natur. I sagorna så kysste möd­rarna sina barn innan de gick genom sko­gen till sko­lan, små poj­kar kysste sina fäder innan de drog ut i krig, och ibland kysste barn varandra av glädje eller av sorg. I någon histo­ria kysste en kvinna en vac­ker, sovande man, som hon trodde att hon inte kunde få, och allt var gott, så att säga. No harm done. Hemma hos mig kra­ma­des vi ibland, men vi kyss­tes inte. Det ver­kade vara någon­ting gam­mal­dags, eller kanske franskt, att ägna sig åt.

maleficent10

Till­baka till sam­ti­den, eller näs­tan sam­ti­den: I augusti 2012 på The Natio­nal Art Museum of Ukraine upp­för­des en upp­da­te­rad ver­sion av törn­ro­sa­sa­gan i form av en per­for­mance, regis­se­rad av konst­nä­ren Taras Pola­taiko. Fem kvin­nor tura­des om att sova på muséet och väc­kas av en kys­su­gen besö­kare. I gen­gälld lovade kvin­norna att fri­vil­ligt gifta sig med utde­la­ren, som innan hen utde­lar sin kyss måste skriva på ett kon­trakt på att full­följa äkten­ska­pet. Detta ska­pade pro­blem då den 24-åriga sty­lis­ten Yana Gurz­hiy vak­nade ur sin slum­mer av en kyss från 22-åriga stu­dents­kan Katya Kopu­lenko – då den ukrainska sta­ten inte god­kän­ner gif­ter­mål mel­lan per­so­ner av samma kön. I detta fall rör det sig alltså om oför­ut­säg­bara kys­sar på en kvin­no­kropp i ett med­vets­löst till­stånd, men de är inte för­bjudna, eller opå­budna, utan nog­grant för­be­redda och önskade.

maleficent04Slee­ping Beauty in the Wood (1912) av Max­fi­eld Parrish

Det kan dock tyc­kas osan­no­likt att en histo­ria om en ung, sovande skön­het inte skulle inrymma något som helst våld. Sagan om Törn­rosa har sina röt­ter i 1600-talets Ita­lien, innan brö­derna Grimm ploc­kade upp henne som ”Little Brier-Rose” i sin sagoskatt i bör­jan av 1800-talet. I ita­li­e­na­ren Giam­bat­tista Basti­les ”Sun, Moon, and Talia”, som är en ganska lång och omständ­lig läs­ning för att vara en saga, fal­ler Talia (Törn­rosa) i sömn efter att ha fått en pre­des­ti­ne­rad sticka från en spinn­rock inki­lad under sin nagel.  En för­bi­pas­se­rande (ja) kung våld­för sig på henne sex­u­ellt, vil­ket leder till att hon föder de två tvil­ling­arna Sun och Moon. Hon vak­nar inte av vare sig sam­lag, gra­vi­di­tet eller för­loss­ning. När späd­bar­nen söker hen­nes bröst utan att finna det bör­jar de istäl­let suga på moderns fing­er­top­par, och de suger så hårt att stic­kan från spinn­roc­ken släp­per såret och hon vak­nar. Senare gif­ter hon sig med kungen, efter att han av miss­tag  varit nära att  äta upp de två bar­nen. Något för Barnkanalen?

maleficent05Slee­ping Beauty av Tho­mas Ralph Spence (1845–1918)

I den ursprung­liga törn­ro­sa­sa­gan är från­va­ron av Male­fi­cent total. I senare ver­sio­ner av sagan är hen­nes roll när­va­rande, men ned­to­nad. Över tid kan man säga att det gått från att vara en saga om en (våld­sam) man och en sovande kvinna, till en saga om en (våld­sam) kvinna och en sovande kvinna, för att slut­li­gen bli en histo­ria om en enda (våld­sam) kvinna, kom­plex till sin karak­tär. I de gamla sago­ver­sio­nerna är Male­fi­cent inte säl­lan en gam­mal, puc­kel­ryg­gad fé, utse­en­de­mäs­sigt från­stö­tande, som blir arg för att hon inte får någon guld­tall­rik att äta från vid prin­sess­do­pet. I vår spe­lar Ange­lina Jolie, en av värl­dens mest attrak­tiva kvin­nor med en till synes sär­skilt klar­synt, modig och ömmande per­son­lig­het, rol­len som Male­fi­cent. Det känns symp­to­ma­tiskt på något vis… En karak­tär som växt under flera hundra år för att slut­li­gen, 2014, explodera!

För den som behö­ver stilla sin törst efter törn­rosa­fil­ma­ti­se­ringar kan jag rekom­men­dera austra­li­en­siska Julia Leigh’s regi­de­but Slee­ping Beauty från 2011. Fil­men är duk­tigt sågad från de flesta per­spek­tiv, men jag anser den sevärd inte minst med anled­ning av dess este­tik. Käns­liga tit­tare varnas.

maleficent07
maleficent08
maleficent06


Comments { 5 }

Tags: , , , , ,


Ondskans estetik

Igår kväll, när jag och Sofie drack pro­secco i Göte­borg, lyss­nade vi på Lana del Reys senaste låt, som är sound­trac­ket till Dis­neys Male­fi­cent. Det är en cover på Once Upon A Dream och kan höras i den här trailern:

Här är en till trai­ler för filmen:

Jag äls­kar när Male­fi­cents röst­läge går ned och lik­som slä­par på slu­tet i »I am not afraid«. Det är så snyggt!

Vad gäl­ler just Dis­ney, fan­tasy och sci-fi, är jag ofta dra­gen till onds­kans este­tik. Male­fi­cent är snygg, tyc­ker jag (ni måste alltså se de båda film­klipp jag lagt upp ovan).

En annan snygg ond­ske­full är Jen­ni­fer Lopez i en sekvens i fil­men The Cell:

ishioka-the cell

Och så gil­lar jag ju Snö­vits styv­mor, men det vet ni redan:

En annan stil jag gil­lar är den som Quaithe i Game of Thro­nes har, men jag är inte helt säker på att hon är ond:

Jag skulle kanske inte kalla Mouth of Sau­ron för vac­ker, men det är något med este­ti­ken som till­ta­lar mig även här:

Onds­kans este­tik — det är inte prêt-à-porter direkt, men Male­fi­cents röda läp­par, det höga »håret« och de långa, slanka men tunga svarta tex­tili­erna med inslag av päls känns som en soci­alt accep­te­rad stil att anamma.


Comments { 10 }

Tags: , , , , , ,