Ut med magen och in med brösten!

kommunal01 kommunal02

Jag anser att Kommunals PR-kampanj “Vinn en manslön” är estetiskt undermålig.

Inför internationella kvinnodagen lät man tolv av sina kvinnliga ordföranden över hela landet maskera sig, mycket realistiskt, till män med hjälp av löshår, lindade bröst och tjusiga kostymer. Detta slås upp stort i Aftonbladet, med en bildserie som dokumenterar kvinnornas omvandling med puttriga bildtexter så som…

Ut med magen och in med brösten!
Ska det behövas manlig attityd för att få mer pengar i lönekuvertet?
Gör klockan mannen?
Upp till kamp – som män

… nåväl. Det exempel på lönemässigt motsatsförhållande Kommunal väljer att lyfta i sin argumentation är bilmekanikern vs. undersköterskan – detta eftersom yrkesgrupperna genomgår lika lång utbildning, treårigt gymnasium. I artikeln återkommer de flera gånger till just den ekonomiska relationen mellan den manlige bilmekanikern och den kvinnliga undersköterskan.

När Kommunals kvinnliga ordföranden poserar som män ser jag bara en sak – nämligen  näringslivschefer från 80- och 90-talet. Kostymerna är visserligen hyfsat moderiktiga men slipsarna slarviga, frisyrerna otidsenliga – för att inte säga med dagens stilmått otänkbara – likaså ansiktsbehåringen. En annan detalj jag noterar efter en hastig, estetisk bedömning av samtida näringslivstoppar (praktiskt samlade här) är att de alltid ler, ser sympatiska och intagande ut på ett sätt som man inte nödvändigtvis gjorde under närliggande årtiondens porträttfotograferingar. De män som Kommunals ordföranden föreställer ser uppblåsta och stöddiga ut, enstaka rent av onda. Några skulle närmast platsa i en nostalgisk film vari en man i chefsposition köper sex från minderårig – om jag får dra bildspråket till sin absoluta spets. Min första association när jag såg kampanjen gick faktiskt till filmen Call girl, som visserligen utspelar sig på 70-talet.

Varför? Är det näringslivetstoppens lön man anser att den kommunalanslutne ska närma sig? Är det för att industrin sätter löneutvecklingen som man bestämt sig för att klä ut sig till en… boss? Är det för att kvinnorna själva är fackordföranden och därför inte kan klä ut sig till andra manligt dominerade yrkesgrupper än just chefer – vilket är en hierarkisk position snarare än en yrkesgrupp. Eller är det för att stylisten har googlat ”direktör” och kommit fram till att ”direktör” är en rimlig gestaltning som sammanfattar alla de män som tjänar mer än en kvinnlig undersköterska? Radikalt.

Jag har också googlat!

kommunal08 kommunal09 kommunal10kommunal05Buy a decent suit. You can’t come in here looking like this. Go to Morty Sills, tell ‘em I sent ya.

Om man önskar göra en politisk poäng av yttre attribut, varför då inte bara walk the walk och klä ut sig till en manlig bilmekaniker, om det är hans lön man strävar efter och använder som slagsida i sin kampanj? Går det överhuvudtaget att tänka sig en PR-kampanj vari en kvinna i ordförandeposition drar på sig ett blåställ fläckat av motorolja med en socka i trosan, för att sedan stirra stint, nästan elakt, in i kameralinsen?

Sådana tankar och frågor sysselsatte mig den 8:e mars. Ja, vid sidan om detta då.

kommunal07moodboard


Comments { 2 }

Tags: , ,


Lucka 4: Pappa, jag vill ha en italienare!

(varning: denna text innehåller smickrande generaliseringar om en folkgrupp)

Hemkommen efter en veckas vistelse i Florens känner jag ett akut behov av att ventilera stadens skönhet. Ja, arkitekturen, palatsen, floden, konsten är fantastisk i sig. Men det som förföljer mig enda in i (och hem till) Norden är den italienska, manliga fägringen – väl belagd i landets konst- och modehistoria. Människans skönhet är väldigt drabbande i just Florens, på ett sätt jag anser att det inte är i andra italienska städer. Det är en fråga om det helhetsgrepp italienarna tar om gestaltningen av sig själva, la bella figura: Den essentiella strävan efter vackra, graciösa manér, en välkomponerad yta som resulterar i den vackra, polerade, perfekta figuren som även för sig väl. Man brukar säga att Italien är ett land för skådespelare, av vilka mycket få står på en riktigt scen.

bellafigura01

 T.v. Självporträtt av Gian Lorenzo Bernini, den ultimata italienske mannen. T.h. Orfeo olio su tela, målad någon gång mellan 2005-2009, av Roberto Ferri.

Vid sidan av la bella figura, det italienska i att genom alla aspekter av sin person ge bästa möjliga intryck, pågår givetvis ett helt vanligt samhälle som inte nödvändigtvis agerar ut denna idé. Men alla samhällen har sina himmelriken och sina helgon – och Italiens motsvarighet kan inte vara någonting annat än Florens! La bella figura kommer särskilt väl till sin rätt för den som strosar längs Florens gator fredag, lördag, söndag. Männen där är nästan obehagligt välklädda. Mode i all ära, men det rör sig snarare om klassiska snitt, fina material och detaljer: blanka skor, smarta hattar, tunna handskar, romantiskt mönstrade scarfs, näsdukar, slipsar, skinnväskor, välgroomade storslagna ansikten, tjockt barockhår inte sällan med silvriga slingor även bland de yngre männen, kroppar som är vältränade utan att se ut att ha blivit framforcerade på ett gym, ett attraktivt kroppsspråk. Och alla dessa komponenter tycks såväl minutiöst matchade som ihopslängda på några få minuter. Nej, inte alla män – som vi brukar säga. Men tillräckligt många för att det ska påverka hela upplevelsen av staden.

bellafigura03

Män vid Piti, Florens

Under veckosluten trängs dessa män på Florens gator. Eller, trängs är fel ord eftersom det indikerar att gatulivet skulle vara rörigt och buffligt. Snarare rör de sig längs gatorna i en sorts civilisationens dans, hela tiden i relation till andra män – och kvinnor. Männen i Florens bekräftar varandra på ett underbart vis som jag aldrig tidigare sett motsvarighet till. De betraktar och kommenterar ljudlöst varandras utmärkta uppenbarelser, vänder sig om några grader mer än nödvändigt när de passerar varandra, visar upp sig, går vidare till nästa beundrare att beundra. Ett liknande respektfullt, uppskattande beteende riktas mot kvinnor, på ett sätt som är främmande för mig som är uppväxt i Sverige där vi som främlingar knappt möter varandras blickar. Jag upplevde inte en enda gång att jag blev avklädd av en manlig blick i Florens. Snarare känns det som att de klär på en med blicken, i positiv bemärkelse. Jag är inte omedveten om madonna/hora-komplexet, så var det sagt.

Det ovan beskrivna kallas för la passeggiata, av sociologer beskrivet som en kulturell performancepromenad. Det viktigaste under dessa flanörtimmar är att se och bli sedd, vedere e farsi vedere. Traditionen har även en social, folkenande effekt, och följer flirtens logik – men inte nödvändigtvis med vare sig sexuella eller romantiska motiv.

bellafigura04

Sophia Loren

Hela den italienska befolkningen tilltalas inte av detta, dock. Club dei Brutti (Association of Ugly People) kämpar mot diskriminering baserad på skönhet, och vill att den minoritet italienare som upplever sig som särskilt oattraktiva ska övervinna sina fobier och hitta en partner. Kämpa!

”Ugly things must be hidden, unpleasant and tragic facts swept under the carpet whenever possible,” skrev Luigi Barzini i sitt klassiska psykologiska porträtt från 1964, The Italians: A Full Length Portrait. ”These practices were not (as many think) developed by people who find life rewarding and exhilarating, but by a pessimistic, realistic, resigned and frightened people. They prefer to glide elegantly over the surface of life and leave the depths unplumbed.”

Eftersom la bella figura opererar även bortom den visuella skönheten, exempelvis genom att dirigera etikett vid affärsuppgörelser och politiska mekanismer, är det kanske på sin plats att fråga sig vilket sorts samhälle detta skapar? Att det italienska skönhetsdyrkandet skulle ha en del i hur Silvio Berlusconi kom till makten och hur han använde den, är inte orimligt. “Ethics become aesthetics: You no longer have ethical problems, only aesthetical ones,”, argumenterar sociologen Franco Ferrarotti: ”Morality — a set of rules — no longer exists, only morale — how you feel today. It functions wonderfully in terms of political power if you know how to make a bella figura.” Upphöjandet av en förförande och förledande ledare reflekterar måhända självbilden hos det sköna folket. En mer kvalificerad genomgång av det italienska folkets relation till sina ledare, och då särskilt deras nya premiärminister Matteo Renzi, bjöd Anna Brodow på i sin text ”Italiensk bokföring” i Axess nr 7 2014.

bellafigura05

När Berlusconis flaggskeppskanal sände den amerikanska såpoperan The Bold and the Beautiful, dubbad givetvis, så bytte man kort och gott titel till Beautiful. Förvånad? När samma såpa sänds i Sverige översätts titeln till Glamour. Det känns symptomatiskt för ett land i total avsaknad av just glamour. Och italienare. Vi har inte så många sådana här, tyvärr. De är ungefär 19.000 st.

Kom igen nu, pappa. Ge mig en sådan. Till jul.


Comments { 0 }

Tags: ,