Ut med magen och in med brösten!

kommunal01 kommunal02

Jag anser att Kommunals PR-kampanj “Vinn en manslön” är estetiskt undermålig.

Inför internationella kvinnodagen lät man tolv av sina kvinnliga ordföranden över hela landet maskera sig, mycket realistiskt, till män med hjälp av löshår, lindade bröst och tjusiga kostymer. Detta slås upp stort i Aftonbladet, med en bildserie som dokumenterar kvinnornas omvandling med puttriga bildtexter så som…

Ut med magen och in med brösten!
Ska det behövas manlig attityd för att få mer pengar i lönekuvertet?
Gör klockan mannen?
Upp till kamp – som män

… nåväl. Det exempel på lönemässigt motsatsförhållande Kommunal väljer att lyfta i sin argumentation är bilmekanikern vs. undersköterskan – detta eftersom yrkesgrupperna genomgår lika lång utbildning, treårigt gymnasium. I artikeln återkommer de flera gånger till just den ekonomiska relationen mellan den manlige bilmekanikern och den kvinnliga undersköterskan.

När Kommunals kvinnliga ordföranden poserar som män ser jag bara en sak – nämligen  näringslivschefer från 80- och 90-talet. Kostymerna är visserligen hyfsat moderiktiga men slipsarna slarviga, frisyrerna otidsenliga – för att inte säga med dagens stilmått otänkbara – likaså ansiktsbehåringen. En annan detalj jag noterar efter en hastig, estetisk bedömning av samtida näringslivstoppar (praktiskt samlade här) är att de alltid ler, ser sympatiska och intagande ut på ett sätt som man inte nödvändigtvis gjorde under närliggande årtiondens porträttfotograferingar. De män som Kommunals ordföranden föreställer ser uppblåsta och stöddiga ut, enstaka rent av onda. Några skulle närmast platsa i en nostalgisk film vari en man i chefsposition köper sex från minderårig – om jag får dra bildspråket till sin absoluta spets. Min första association när jag såg kampanjen gick faktiskt till filmen Call girl, som visserligen utspelar sig på 70-talet.

Varför? Är det näringslivetstoppens lön man anser att den kommunalanslutne ska närma sig? Är det för att industrin sätter löneutvecklingen som man bestämt sig för att klä ut sig till en… boss? Är det för att kvinnorna själva är fackordföranden och därför inte kan klä ut sig till andra manligt dominerade yrkesgrupper än just chefer – vilket är en hierarkisk position snarare än en yrkesgrupp. Eller är det för att stylisten har googlat ”direktör” och kommit fram till att ”direktör” är en rimlig gestaltning som sammanfattar alla de män som tjänar mer än en kvinnlig undersköterska? Radikalt.

Jag har också googlat!

kommunal08 kommunal09 kommunal10kommunal05Buy a decent suit. You can’t come in here looking like this. Go to Morty Sills, tell ‘em I sent ya.

Om man önskar göra en politisk poäng av yttre attribut, varför då inte bara walk the walk och klä ut sig till en manlig bilmekaniker, om det är hans lön man strävar efter och använder som slagsida i sin kampanj? Går det överhuvudtaget att tänka sig en PR-kampanj vari en kvinna i ordförandeposition drar på sig ett blåställ fläckat av motorolja med en socka i trosan, för att sedan stirra stint, nästan elakt, in i kameralinsen?

Sådana tankar och frågor sysselsatte mig den 8:e mars. Ja, vid sidan om detta då.

kommunal07moodboard


Comments { 2 }

Tags: , ,


Didionysiskt mode: Joan Didion är Célines nya ansikte

Jag tror att de flesta har en relation till Tjejkvinnan? Det är en kvinna i ca 35-55 års åldern som hänvisar till sig själv som “tjej” (se: “Jag ska ut med tjejerna!”). Eftersom Sverige är ett land som lider av obehagligt kraftfull ålderdiskriminering som tar sig ut på alla möjliga vis, så tänker jag inte gå närmare in på vad jag anser om Tjejkvinnan.

Däremot: Flickvinnan, som även kanske skulle kunna kallas Flicktanten – är en gestalt som jag tidigare ej ägnat en tanke men som nu sysselsatt mig i flera dagar. Det hela började när man offentliggjorde att Joan Didion är Célines nya ansikte i den kommande kollektionen SS15.

didion08

Foto av Juergen Teller, för Céline

Didion, som fyllde 80 år förra månaden, är journalist, författare, kulturikon och omhuldad intellektuell (därmed inte sagt att hon inte är intellektuellt, däremot är hon definitivt omhuldad). Dessa värden har hon genom sin samverkan med Céline lånat ut till märket, som i övrigt väl bäst kan beskrivas som minimalistiskt, kontrollerad, anonym och svalt sensuellt med fokus på material, snitt och block. *stream of consciousness* Jag har alltid tänkt att konsumenten av kläder från Céline framför allt annat tillbringar sin tid på sin luftkonditionerade arbetsplats när hon inte ligger på en beige divan hos sin psykolog och motsträvigt talar ut om en gammal ätstörning, en gammal pojkvän eller en gammal mamma – allt finansierat av new money. Célinekvinnan, som tangerar att vara flicka, kikar ut bakom sin gardin och skriver sedan i sin wordpressblogg att hon stått och kikat ut bakom sin gardin. Tar en distanskurs i franska och är besviken för att hon inte blir kär i läraren, det går bara inte! *gråter* KBT kanske egentligen skulle göra större underverk för célinekonsumenten än psykoanalysen? Och nog är väl célinekonsumenten protestant? Om jag får vara så fördomsfull.

Joan Didion by Annie Leibovitz

Författarporträttet som användes till den svenska utgåvan av Ett år av magiskt tänkande (som översattes 2007)

Didion beskrivs som en dream girl och poster girl av Vouge , och som en ”half child and half sphinx, thinner than a cigarette” av The Guardian.

Är hon en flickvinna/flicktant? Utifrån den vokabulär med vilken Célines kampanj tagits emot måste jag nästan svara ja. Allt tycks falla tillbaka på hennes litenhet, spädhet, en sorts åldrande näpenhet men ändå med en distinkt skärpa och trots – så som man kan uppfatta lillgamla barn. Jag tror att det är lätt att uppfatta henne som ett förkroppsligande av ett naturtillstånd. Jag tänker på omslaget till Ett år av magiskt tänkande vari hon poserar framför en spretig lönn  – svårt att avgöra vad som förgrenar sig mest på den bilden (ovan), stammen eller hennes ådror. Det är synd, med tanke på hur hon snarare förkroppsligar kultur, civilisation, vetenskap, familjeband. Fotografiet är oavsett vilket enastående.

didion04

Joan, 1961

didion05

Joan, 1977

Den sommarkollektion som Didion välsignat är 60- och 70-talsinspirerad – en tid då Didions privatliv och karriär blomstrade, och då flera av de mest ikoniska fotografierna på henne togs. Det var i slutet på 70-talet som hennes omtalade packlista skrevs, när hon bodde i Hollywood och ständigt kastade sig ut på skrivuppdrag. Den innehåller bland annat en tröja, sandaler, cigaretter, bourbon och babyolja. Didions känsla för mode har alltid framhållits jämte hennes intellektuella insatser och modeindustrin har anklagats för att hylla hennes stil framför hennes karriär – troligtvis delvis eftersom hon har ett tydligt estetiskt ideal som hon tycks hålla högt. Hennes karriär tog dessutom sin början på vougeredaktionen.

didionceliness15

Jag kan faktiskt föreställa mig Didion bära ett fåtal av kollektionens plagg. Kanske främst dess accessoarer. Men resortkollektionen känns mer didionysisk (!).

Jag tror inte, så som kampanjen delvis hyllats för, att man nu vänder sig även till en äldre konsumentgrupp utan snarare att man lånar av gammal stjärnglans för att ge den unga konsumenten ett djup i nuet, och framför allt i sin shopping. Jag har alltid tänk att modeindustrin med sina höst-, vinter-, vår- och sommarkollektioner påminner om en liten gumma som håller ett stadigt, konservativt grepp om sin tummade kalender, var sak på sin plats, även om estetiken i sig är en ständig hommage till ungdomen. Å andra sidan har man faktiskt sett ett ökande porträtterande och objektifierande av äldre profiler det senaste året: I Dolce & Gabbana’s nya kampanj figurerar tre bedårande mormödrar, och i Karen Walkers glasögonkollektion Forever 2013 exponeras produkterna på modeller i åldrarna 65 och 92 med advanced style.

Jag noterar ofta när designers beskriver sin strävan att de skapar kläder för en kvinna ”on the go” samt att hon är ”mitt i livet”, alterantivt bara ”young”. Dessa beskrivningar är nog egentligen synonymt för en kvinna som är ung men som ändå har kommit en bit i sin karriär. Samtidigt förskjuts punkten för vad ”mitt i livet innebär”. Förr kom man i arbete tidigare. Nu är det inte ovanligt att man kommer ut i arbetslivet och börjar tjäna pengar först i trettioårsåldern – en förutsättning för att kunna göra investeringar i märkeskläder. Den äldre konsumenten har blivit friskare och mer köpstark, så det är inte underligt om branschen försöker hitta vägar att kommunicera både med mormor och barnbarn.

didion06

Dolce & Gabbana SS15

didion07

Caren Walker Forever 2013

didion03

Joni Mitchell för Saint Laurent 2015

Den enda bild som släppts från Céline (kanske den enda? Jag vet inte hur det fungerar när man är ett _ansikte_ för någonting, kanske räcker det att man bara visar sitt ansikte en gång?) har Didion tunn, silvrig bob, stora svarta solglasögon som jag associerar till limousinfönster, svart klänning i aningen genomskinligt tyg och ett stort halshängsmycke som jag vid första ögonkastet trodde föreställde ett kranium – hårt exponerad av kamerans blixt. Min spontana reaktion på bilden var att jag tyckte att det var tråkigt att man inte plockat upp spår ur tidigare, ikoniska fotografier från hennes ungdom – alternativt lät henne befinna sig i närhet till sitt skrivande. Ett gott exempel på en sådan kampanj är Joni Mitchell för Saint Laurents.

Men vid närmare eftertanke så kanske ändå Tellers fotografi fångar Didion ganska väl? Särskilt då man kan ana att hennes ögon bakom limousinfönstren borrar sig rakt in i betraktaren, men utan att möta blicken. Som om hon kikade ut bakom sin mörka gardin? *slut på stream of consciousness*

didion02

Joan Didion och hennes dotter Quintana Roo (som gick bort 2005) matchar varandra i svarta polotröjor i GAP’s reklam vid namn Original. Fotografiet togs av Annie Leibowitz 1989. Så underbart foto och även fin reklam för just polotröjor, eller hur? Det är ju exakt sådär det ska vara när man har på sig en svart polotröja: man ska smälta in mot en enfärgad bakgrund samtidigt som man kramar någon i en annan, likadan, tröja.

* * *

Pssst… We Tell Ourselves Stories In Order To Live är inte bara titeln på Didions essäsamling som kom 2006, utan även namnet på den första dokumentär som nu spelas in om hennes liv. Filmen finansierades via Kickstarter.


Comments { 1 }

Tags: , , ,


Gästinlägg: Viktorianska skönhetsideal, del 2

Jag skrev i mitt förra inlägg om det dubbla budskapet som gavs 1800-talets kvinnor: Var vacker och välvårdad, men intressera dig för allt i världen inte för ditt yttre. De flesta kvinnor verkar dock ha tagit till sig endast första delen av budskapet, för sanningen är att kvinnor i allmänhet ägnade oerhört mycket tid, möda och tankeverksamhet åt sina kläder. Och det behövdes verkligen. Förutom att det alltså gällde att alltid vara välvårdad men aldrig vara fåfäng så tillkommer nämligen det faktum att det var oerhört viktigt att ha rätt kläder vid rätt tillfälle. Det var inte bara stor skillnad på vardags­kläder och finkläder; för dem som tillhörde den burgna medel- och över­klassen var det ett stort antal schatteringar där emellan. En balklänning var inte detsamma som en teater­klänning, vilken i sin tur inte var detsamma som en middags­klänning. En promenaddräkt var inte detsamma som en riddräkt, och ingen av dem såg ut som en visitdräkt, eller för den delen som en söndagsdräkt att gå till kyrkan i. En societetsdam under andra halvan av 1800-talet kunde byta kläder upp till sju gånger om dagen. Och om man betänker att varken blixtlås eller tryckknappar var uppfunna, utan det var fråga om knappar, hyskor, hakar, band och snörningar, så förstår man att det måste ha upptagit en stor dela av deras dag bara att ta sig ur och i kläderna.

Man förstår också att det fanns en yrkesgrupp som hette kammarjungfru, vars främsta uppgift var att klä av och på sin arbetsgivare, att rengöra, reparera, tvätta och stryka hennes kläder, hålla reda på smycken och accessoarer, samt att tvätta, kamma, borsta, fläta, locka och sätta upp hennes hår. Men det var förstås bara de rikaste, och i allmänhet bara gifta kvinnor, som hade en kammar­jungfru. En medelklassflicka förväntades sköta sina kläder själv, vilket var synnerligen tidsödande. Man ska komma ihåg att många (för att inte säga de flesta) av de här materialen inte var tvättbara. I princip var det bara underkläderna som verkligen tvättades i vatten; med överkläderna eller vad man ska kalla dem, så var det fråga om borstning, vädring och fläckurtagning på olika sätt. Nu hade man ju föralldel en stor mängd underkläder mellan kroppen och det yttre höljet, så det här innebär alltså inte att människor var lortaktiga. (Om det var något viktorianerna var, så var det renliga.) Man kan jämföra med en konservativt klädd affärsman idag, vars underkläder, skjortor och strumpor tvättas regel­bundet, men vars kostymer på sin höjd kemtvättas en gång per säsong.

Men ett sjå var det, när man inte kunde stoppa kläderna i en tvättmaskin. Ett exempel på tröttsam rengöring var kjolfållar. Kjolarna släpade ju i marken och det var inte acceptabelt att lyfta upp dem om det var lerigt ute – vilket det var om det var dåligt väder, eftersom de allra flesta vägar var grus- och lervägar. Så när man kom in efter en promenad i dåligt väder hade man en 5-10 centimeter bred bård av lera runt kjolkanten. Vad man då fick göra var att ta av sig promenaddräkten och hänga upp den på tork lagom nära en brasa, och när den var helt torr och leran hade stelnat kunde man börja borsta försiktigt med en särskild borste… Proceduren tog normalt en till två timmar varje gång.

Dessutom ska man komma ihåg att kläder inte fanns att köpa färdiga (såvida man inte till­hörde den grupp på samhällets botten som köpte begagnade kläder i slumkvarterens gatu­stånd). En medelklassflicka eller för den delen en gift kvinna med en begränsad klädkassa sydde oftast själv sina kläder; men även om hon inte gjorde det utan anlitade en sömmerska, så fick hon själv i princip designa hur varje klänning skulle se ut: vilket tyg, vilken färg, vilka band och dekorationer, hur krage, ärmar och liv skulle skäras, hur många volanger på kjolen och hur breda… Allt det här var förknippat med många kval och mycken vånda – man kan ju tänka sig ungefär hur det ska se ut, men tänk om det ändå inte blir bra när klänningen är färdig?

Modetidningar med planscher studerades därför noggrant, och en skicklig sömmerska som också hade god smak och kunde ge råd om färger och modeller var guld värd. Ibland kunde man gå en mellanväg mellan att sy själv eller beställa från sömmerska: Författarinnan Elizabeth Gaskell, till exempel, som var gift med en präst och hade fyra döttrar och en begränsad budget, lejde en sömmerska för att ta alla mått och skära till kläderna, men tog sen hem dem och gjorde själva sömnaden själv. Omkretsen på 1800-talets vida kjolar kunde vara 5-10 meter och all sömnad gjordes för hand, så det var många, långa timmar som gick åt bara till att fålla även en enkel modell. Lägger man till lager på lager av volanger, som var populärt i mitten på seklet, så svindlar tanken. Genomsnittskvinnan måste ha sytt kilometervis med sömmar under en livstid.

Om man tittar lite närmare på vad kvinnor egentligen hade på sig under 1800-talet så slås man framför allt av hur gräsligt obekväma kläderna var, och det får verkligen mig i alla fall att reflektera över vanans makt. Om jag börjar från 1800-talets början, så är vi i den tidsperiod som kallas empiren. Det var då modernt med tunna, lätta klänningar i bomullsmuslin som föll rakt ner från bysten och som bars med väldigt lite underkläder. Faktum är att klänningarna ser ut nästan som under­klänningar eller nattlinnen, och man blir lite tagen av att anständiga damer kunde klä sig så här:

birgitta1

Miss Wet T-shirt, anyone?

Det här verkar ju rätt så bekvämt i alla fall, tycker man kanske. Ja – på en ung, slank flicka en vacker sommardag måste det ha varit underbart lätt och svalt, och därtill mycket klädsamt. Men hur kändes det om man var överårig och överviktig att gå klädd så här halvnaken? Och hur var det på vintern? Man ska komma ihåg att det var före centralvärmens tid, och att husen enligt våra mått var svinkalla. Dessutom använde inte kvinnor underbyxor, utan de hade helt nakna underliv under sina tunna klänningar. Bekvämt när man går på toa förstås, och kanske en fördel om man vill ägna sig åt lite snabbt och promiskuöst sex i något hörn. Men det var ju inte därför, utan skälet var att allt som hade med byxor att göra var förknippat med det manliga könet, så det ansågs opassande, helt enkelt oanständigt, för kvinnor att bära under­byxor. När de väl började användas (vilket var först under andra halvan av seklet) så hade de länge helt öppen gren, alltså de bestod i princip av två separata ben som knöts kring midjan vart och ett för sig. De här kvinnorna måste ha frusit något fruktansvärt. Eller gjorde de inte det? Vande de sig? Kände de inte kylan?

birgitta2

Upplagt för urinvägsinfektioner

Det är förstås ingen slump att man ser en lång sjal bakom kvinnan på bilden ovan. Kashmirsjalar – som till en början verkligen var importerade från Kashmir i norra Indien (nuvarande Pakistan) och kostade smärre förmögenheter – blev under den här tiden högt skattade statussymboler. Kejsarinnan Joséphine, Napoleons hustru, lär ha ägt flera hundra och avbildas nästan aldrig utan en kashmirsjal, som hon antingen bär över axlarna, håller i handen, släpar bakom sig eller helt nonchalant har slängt ifrån sig på en stol eller soffa.

josephine

Joséphine och hennes sjalar

birgitta3

Hur du varierar dina sjalar

Efter 1810 började linjen på kläderna så långsamt ändras: Midjan sjönk längre och längre ner tills den nådde sin naturliga position och blev samtidigt allt mer åtsittande. I samband med det vidgades ärmar och axlar upptill och kjolen nertill, så att man börjar få den typiska timglas­silhuetten. Samtidigt blir materialen kraftigare: Frasigt siden ersätter de tunna, mjuka bomullsmuslinerna för aftonbruk, och till vardags blir det mer och mer ylle. Och så fortsätter kjolarna att bli allt vidare… och vidare… och vidare.

Enda sättet att uppnå den önskade vidden i kjolen var genom lager på lager på lager av underkjolar. Runt 1850 hade kvinnorna flera kilo underkjolar på sig, som alla hängde från midjan. Det här var tungt som sjutton att släpa runt på – och varmt! Och det här är ytterligare en av mode­historiens gåtor: Husen blir inte kallare under den här tiden, snarare tvärtom: med ökat välstånd kommer ökad uppvärmning. De här kvinnorna måste ha svettas något fruktansvärt i sina lager på lager av ylle som bars i princip året om. Eller gjorde de inte det? Vande de sig? Är hela konceptet varmt – kallt bara en fråga om vana?

birgitta4

Svettigt

Räddningen kom i mitten på 50-talet med krinolinen. I ett slag befriades kvinnorna från lagren av tunga underkjolar i och med att klänningskjolen i stället hölls ut av ett system av tunna metallringar sammanfogade av bomullsband. Det betydde inte bara att tyngden försvann, utan kjolen hölls också ut från kroppen i stället för att sno in sig mellan benen, och många kvinnor har vittnat om vilken enorm befrielse det var.

birgitta5

Luftigt

Fast något direkt mysplagg var ju inte krinolinen förstås. Det var svårt att gå igenom dörröppningar och att ta sig upp och ner i vagnar, för att inte tala om att gå på teatern. Det var nästan nödvändigt att ha en egen loge, så nere på parkett satt nu bara singelherrar. Det var svårt för en man att gå bredvid sin hustru och i princip omöjligt att komma så nära att han kunde lägga armen om henne. Många män klagade över hur fruarnas krinoliner skrapade dem på anklarna. Det var också svårt att sitta ner utan att hela kjolen, som ju nu var helt stel, for upp framför kvinnan ifråga. För att inte tala om vad som kunde hända utomhus en blåsig dag. Ja, det är inte helt förvånande att det är nu underbyxor snabbt blir på modet.

Men det allvarligaste problemet med krinolinen var brandfaran. Eftersom kvinnorna inte hade koll på sina kjolar som ju liksom var långt ifrån dem, så kunde de stå för nära en brasa och kjolen kunde ta eld. Det förekom en hel del rätt otäcka tillbud av det här slaget och åtminstone ett dödsfall som jag känner till. Krinolinen i sin extrema form blev av alla de här skälen inte så långvarig. Ganska snart började silhuetten förändras. Vidden drogs mer och mer bakåt tills man till sist har en silhuett som är helt rak framtill och på sidorna – men enorm baktill. Turnyren är född. När turnyren står på höjden av sin popularitet är kjolen så snäv framtill och på sidorna att en kvinna knappt kan gå, och så enorm baktill att hon knappt kan sitta. Hon kan egentligen bara stå.

birgitta6birgitta7

Varsågod och sitt!

Mot slutet av seklet normaliseras kjolen något, får man väl säga. Under 1800-talets sista decennium är kjolen ganska vid och ganska böljande men ändå synnerligen modest jämfört med vad den varit innan. Fast sådär jättebekvämt ser väl inte det här ut:

birgitta10birgitta9birgitta8

Men visst är det vackert…

Med färdiggjorda kläder som är billiga i inköp, mjuka och lättvättade material, samt enkla modeller som sitter löst på kroppen – och knappt några underkläder alls förutom stretchiga underbyxor – så har vi en komfort i klädväg idag som 1800-talskvinnan knappt skulle kunna föreställa sig. Och då har jag ändå inte berört det obekvämaste av allt – korsetten. Fortsättning följer…

Gästbloggat av Birgitta Berglund.


Comments { 3 }

Tags: , , , , ,