Röda dagar

Drastic från China Glaze är det lack jag oftast återkommer till. Eller ”återkommer” och ”återkommer” – det är i princip det enda lack jag använder bortsett från de få gånger jag försöker mig på något blekrosa i förhoppning om att det ska vara den perfekta Marilyn Monroe sitter i soffan och läser Arthur Millers manus-färgen, vilket det aldrig är.

Jag föredrar aningen mörkare färger (Drastic är djupare och liksom mustigare än det ser ut att vara på bilden), för jag tycker att de är lite mer lågmälda och lättare att matcha med det man har på sig. Dessutom ser mina händer torra och nariga ut när jag har röda lack som är mer åt tomat/tomte-hållet. Tidigare brukade jag alltid använda Bordeaux från Essie, som är en ännu djupare färg än Drastic, men de har gjort något så irriterande som att ändra färgen men inte namnet. Köper man Bordeaux nu får man alltså inte samma Bor­deaux som tidigare, utan något rost-röd-brunt lack som inte alls är fint. Däremot har Essie en massa klarröda lack som är riktigt snygga, bland annat Russian Roulette och A-List.

Rött nagellack är pålitligt och tidlöst på samma sätt som Den lilla svarta, ett pärlhalsband eller ett par ballerinaskor. Och det är hett! Jag tycker att det för tankarna till sena vinterfester med en massa snygga människor i trånga lägenheter, knappt upplysta av levande ljus och det svaga skenet från gatlyktorna utanför. Sådana fester som är så varma att man utan problem kan gå ut i kylan på balkongen och röka utan att börja frysa, och den enda anledningen till att man röker är att man tycker att det ser så tjusigt och franskt ut när man håller cigaretten mellan fingrarna.

bild1

 

Bild: Två lager Drastic från China Glaze.


Comments { 2 }

Tags: , , , , , ,


Nyfiken grön

odlenaglar

Nej, det här nagellacket var nog inte riktigt min grej. När jag tittar ner på mina händer medan jag skriver det här inlägget ser det ut som två par ödleklor som rasslar över tangenterna. Lacket är Broadcloth Petrol från mitt & Other Stories-köp, och fast det täcker bra i bara ett enda lager, och är väldigt vackert grönskimrande, som egyptiska skarabéer tänker jag, som ett nagellack som hade varit det självklara valet för Kleopatra (efter blodrött och guld i alla fall)…

taylor_cleopatra

…så är det inte riktigt min grej. Det här är åtminstone femte gången jag köper ett grönt nagellack, bara för att konstatera att det här med gröna nagellack inte är min grej. Men det är Valborg idag, och jag ska snart dricka billigt mousserande vin till People from Ibiza, så det känns som ett exakt lagom oseriöst nagellack för just i kväll.

 

Bild 1: Broadcloth Petrol från & Other Stories, ett lager.

Bild 2: Elizabeth Taylor som Kleopatra.


Comments { 0 }

Tags: , , ,


Mamelon Rose

När jag låg och filosoferade i sängen i går kväll slog det mig att Eternal Optimist (som jag skrev om här) är ett älskarinnelack. I dagsljus är det lite för vulgärt för att jag ska känna mig helt bekväm, men i sovrummet, bland prassliga lakan och i det dämpade skenet från ett stearinljus, kändes det plötsligt helt rätt. Färgen var inte längre lika påträngande skär utan mer åt det dimmigt brun-rosa hållet, ungefär som ett par bleka bröstvårtor, och mina händer såg nakna ut på samma sätt som en kropp ser naken ut i tunna, cremefärgade underkläder.

Eternal Optimist är verkligen inte ett mångsidiga nagellack, men det har sin uppgift att fylla när man är i behov av en färg som får en att känna sig som en förförisk Sidney Sheldon-kvinna, och när man vet säkert att man inte kommer att lämna sovrummet.

marilyn-monroe-bert-stern

 

Bild: Marilyn Monroe fotograferad av Bert Stern 1962, under det som kom att kallas The Last Sitting.


Comments { 0 }

Tags: , , , ,


Fyra nyanser av dekadens

nagellack&os_

Jag tillbringade eftermiddagen igår med att bli bjuden på champagne av en väldigt trevlig man i NK:s champagnebar (de har en sådan! Även om man knappt lägger märke till den: den ligger en liten trappa upp inne på avdelningen för armbandsur, juveler och andra väldigt dyra saker), och jag kan erkänna att jag skriver det här blogginlägget delvis bara för att få inleda det precis så.

Efter champagnen strosade jag upprymd längs Biblioteksgatan, som nu känns nästan som att vara i ett annat land efter att Sephora och & Other Stories har flyttat in (även om Beatrice och jag, som gjorde en utflykt till Täby centrum i höstas för att besöka Sephora-butiken där, är överens om att den butiken är bättre).

Förra gången jag var på & Other Stories köpte jag ett läppglans och en duschcreme som jag gillade ganska mycket. (Duschcremen heter Shinjuku Bloom och ska dofta nyregnad körsbärsblom. Gott doftar den i alla fall – det är Byredo-Ben Gorham som har komponerat dofterna.) Ingen av produkterna var underbar, men de kändes prisvärda, och jag uppskattar känslan av bra basprodukter som den egna serien skönhetsprodukter ger: många fina färger, många goda dofter, helt okej priser.

Igår köpte jag fyra nagellack. Jag tror aldrig att jag har köpt fyra nagellack samtidigt förut, så det kändes nästan dekadent. Det hängde definitivt ihop med att jag hade druckit champagne. Det var svårt att fota dem så att färgerna stämmer med verkligheten, men jag lyckades ungefär, även om ”Cordivan Vine” till vänster är lite ljusare och liksom mer dassigt lilavinröd.

Feg som jag är började jag med att testa ”Borato griege”, en nyans som jag inte tycker är så griege (alltså grå-beige) som grå-lila: kall, liksom plastig. Nu kommer en referens helt obegriplig för er åttiotalister, men den får mig att tänka på färgen på plastkåpan på en Facit-skrivmaskin (det här är till exempel ganska likt). Jag tänker därför pennkjol, kontorsarbete… på ett sexigt Mad Men-sätt. Eller för all del betong och konstskolefest, om man har på sig nåt asymmetriskt svart istället.

Nagellacket täckte dålig i ett lager men bra i två och hade en tjock liten pensel på ett kort skaft som var helt okej att måla med, även om det kändes lite klumpigt. 70 kr styck kostar lacken från & Other Stories, vilket är som ett nagellack från till exempel Isadora, och – att döma så här ett dygn in i användandet – är det ungefär lika bra… på ett så där handfast, prisvärt men ganska oglamouröst sätt.

Det bästa med & Other Stories-nagellacken skulle jag säga är att det finns många fina färger att välja på (jag kommer att komma tillbaka i höst för att köpa ett skimrande, oxblodsfärgat lack), och att färgskalan känns genomtänkt och liksom harmonisk på ett annat sätt än till exempel Isadoras. Och att förpackningarna är snyggare!


Comments { 1 }

Tags: , , ,


Eternal optimist

Det är verkligen svårt att hitta fina beiga nagellack. Jag är rätt nöjd med Samoan Sand från OPI, men jag skulle vilja ha något som är aningen mindre grådaskigt. För ett par veckor sedan köpte jag Eternal Optimist från Essie, och i dag testade jag det för första gången, Men nja, jag vet inte riktigt om det var så mycket att hänga i julgranen. Det var väl helt okej, men jag hade önskat att det var lite ljusare och gräddigare i färgen. Jag tycker att det är lite för rosa på ett sätt som för tankarna till de lack min mamma brukade använda på somrarna när jag var liten. Jag inser när jag skriver det här att den typen av associationer faktiskt är ganska eftersträvansvärda, men det är inte riktigt vad jag är ute efter just nu. Jag vill inte ha en glad färg, utan en dämpad, dimmig, drömsk färg. En färg som man föreställer sig att Marilyn Monroe hade på sina naglar när hon satt osminkad i soffan och läste Arthur Millers manus.

bild-1

 

Bild: Två lager Eternal Optimist från Essie.


Comments { 5 }

Tags: , , , ,