Det blonda svallet (ännu en olycklig kärleksaffär)

lesblondes1

På tal om hår man vill ha, så tycker jag att Therese’s beskrivning av hur hennes tidiga estetiska preferenser påverkade hennes längtan efter nittiotalshåret är en rimligare förklaring än den gamla vanliga urbana myten om hur kvinnor med lockigt hår önskar sig rakt hår, och vice versa. Det är en självproducerande stilteori baserad på att (den ofta unga) kvinnans estetiska längtan härrör uteslutande ur en identifikation av vad hon själv inte har, och att hon kräver vad en annan kvinna har, snarare än att hon gör en relativt självständig slutledning av vad hon tycker är vackert. Detta grundar sig i utgångspunkten att den unga kvinnan ser ned på sig själv, sina egna kvaliteter, och suktar efter grannens gröna gräs, eller möjligtvis gröna hår. Avundsjukans kraft ska dock inte viftas bort för lätt.

Nu menar jag inte att man inte influeras starkt av populärkultur, sin omgivning och sina vänner, särskilt under de år då identiteten formas. Men även inom ramen för ungdomlig trendkänslighet tror jag det finns stort utrymme för eget uttryck, experimentering, och en stark vilja som kan ta sig outgrundliga vägar – om pengar och tid finns. Det är nog framför allt det, förutom själva frisyren, som jag tycker så mycket om med kvinnornas uttryck på de fotografier jag valde till detta inlägg, där de flesta härrör från 90- och tidigt 2000-tal. Då blondiner är så vanligt förekommande i marknadsföringssyfte kopplar åtminstone jag ihop dem med en sorts säljande attityd, en påklistrad behagfullhet. Men i dessa bilder plockar jag nästan inte upp några sådana tendenser alls. Men däremot en hel del trots, och egenheter, nästan motvilja.

I couldn’t help but wonder, som Carrie Bradshaw hade gnytt för sig själv, hur blondinen mådde på 90-talet? Min gissning är att det var the best of times and the worst of times, för henne.

lesblondes2

Jag tycker också mycket om nämnda korta, rufsiga nittiotalshår kombinerat med det tunga, dekadenta sminket, även om mina uppväxtbegär ledde mig till att längta efter någonting annat. Jag kom aldrig så långt som till att önska mig ett madonna- eller ett sco­rupcohår, i efterhand inbillar jag mig att det kan vara en mognadsfråga. Snarare fastnade jag vid det långa, blonda svallet och bleka, ganska tråkiga, sminket tillhörande skolans populära och har aldrig riktigt förflyttat mig därifrån, trots utflykter till skarpa mörka och sensuellt röda nyanser och varianter.

Man kan säga att det varit ett guilty pleasure, och jag har haft svårt att erkänna för mig själv att det är det långa, blonda, perfekta svallet jag vill åt, eftersom det alltid varit något av en kliché – åtminstone om man rör sig i humanistiska och konstnärliga sammanhang, eller ö.h.t. vill bli tagen på allvar. Jag ville vara Kelly, inte Brenda. Jag ville vara Shelley, inte Audrey. Men istället för att spara och vårda mitt naturligt blonda hår, som med litet hjälp har förmågan att bölja, har jag utsatt det för svåra prövningar med färg och olika volymer. Det kanske var nödvändigt, men det kan ändå göra mig sur i efterhand.

lesblondes3

Jag är mycket medveten om att det sista det blonda svallet behöver är ännu en person som stämmer in i hyllningskören. Detta hår har genom historien sålt allt från knappnålar till bildäck, tvålar och aktier, det har sålt sex och drömmar, men allt detta säljande har också skett på sin egen bekostnad. På något sätt så känns det ofta som att blondinen i allsköns gestaltning har blivit så tom, tömd på innehåll. När jag hastar igenom en flora av s.k. ”blonde quotes” på Tumblr blir det uppenbart för mig att blondinen (som vanligt) har roligt, eller fun (att ha fun känns inte riktigt som att ha roligt) men hon är inte minnesvärd (som den röd-  eller mörkhåriga systern), och nuförtiden ska hon dessutom vara väldigt intelligent för att balansera upp sin frisyr (att en blond skådespelerska kan njuta av att läsa James Joyce är en lika stor nyhet 1955 som 2014).

Kanske är det också därför så lätt att tillskriva henne en viss mystik? Till skillnad från Anna är jag litet mindre självreflekterad angående mina identifikationsobjekt, men vet med bestämdhet att jag aldrig riktigt lyckats värja mig från blondinen i fiktionen – även under de stora delar av mitt vuxna liv när jag varit allt annat än just blond. När hon råkar ut för någonting, stort som smått, så sitter jag där med bultande tinningar och undrar: Hur ska det gå för henne? Och hur fixar hon sin frisyr? Ibland tänker jag att jag kanske bryr mig så mycket om henne just för att hon i populärkultur råkat ut för i princip allting, hon har använts till precis allt, och då särskilt en hel del våld.

Blondes make the best victims. They’re like virgin snow that shows up the bloody footprints.

…sade ju Alfred Hitchcock en gång. Trevligt.

lesblondes51. Wright som Buttercup i The Princess Bride från 1987 2. Wright som Jenny Curran i Forrest Gump 1997 3. Wright som Claire Underwood 2013.

Så vem som är min favoritblondin just nu? Självfallet Robyn Wright, aktuell som Claire Underwood i HBO-produktionen House of Cards! I tv-serien har hon en kort, taxig frisyr som inte tilltalar mig personligen men som jag på avstånd kan se kvaliteter i.  Genom sin karriär så har hon avverkat ett antal fantastiska svall, som synes ovan.

Vill avsluta denna måhända osammanhängande reflektion med konstaterandet att jag verkligen måste tona håret ASAP.

Bästa hälsningar,

Skönhetskabinettets enda blonda medlem


Comments { 5 }

Tags: , , ,


Nittiotalshåret (en olycklig kärleksaffär)

Ofta formas man i estetiska preferenser av sådant man upptäcker i de tidiga tonåren: det man tycker är snyggt då kommer man alltid tycka är snyggt (på något plan åtminstone, även om man med stigande ålder inser att det absolut inte har något att göra med stil eller god smak).

Allt som hände de första åren på 1990-talet gjorde outplånligt intryck på mig: min bild av skönhet är fortfarande i stor utsträckning synonym med musikvideos jag gillade då. Pet Shop Boys ”Being Boring”, till exempel, eller Madonnas ”Justify my Love”. Herb Ritts-estetiken.

blont nittiotalshår

”Justify my Love” var givetvis spännande eftersom den handlade om sex och kändes vuxen, men djupast intryck gjorde den på mig estetiskt. Jag tyckte att Madonna var fruktansvärt snygg i sina svarta spetsunderkläder, sin svarta trenchcoat och sitt jätteblonda hår i en 1990-talsvariant av Marilyn Monroes frisyr. Sedan kom Izabella Scorupco med sin cover på ”Shame shame shame” och nästan samma frisyr och också en snygg, svartvit video. Jag tyckte att deras frisyrer var underbara.

Men underbarast frisyr då hade Lisa Nilsson.

lisa nilsson

Jag tycker fortfarande att hon är så sjukt vacker på det här skivomslaget. Jag älskar det där tunga, svarta nittiotalssminket, och håret, håret! Jag tycker att hon ser ut som en gudinna.

Andra bra nittiotalfrisyrer hade Isabella Rossellini och Juliette Binoche.

isabella och juliette
Den där bilden på Isabella Rossellini (en kampanj för Lancome, vars ansikte hon då var) brukade synas i Damernas Värld, som min mamma prenumererade på en kort period. Juliette Binoche vet jag inte var jag såg – inte i Kieślowskis filmer i alla fall, för dem har jag fortfarande inte sett – men hon var på bild överallt.

Lite farligare i sin nittiotalspage var Beatrice Dalle (som hade den redan i slutet på åttiotalet, men i min hjärna tillhör hon samma frisyrkluster). Och Amanda Ooms, som jag tyckte verkade fantastiskt spännande redan första gången jag såg henne.

beatrice och amanda

Jag äskar båda dessa bilder. Underkläder och nittiotalspage! På författarfotot till sin roman Nödvändighet från 1991 sitter Amanda Ooms (påklädd) på en uteservering och röker och dricker ett glas vitt och har en fantastisk nittiotalspage. Så ska det vara, tänkte jag, att vara vuxen och skriva böcker och bo i Stockholm (och kanske ligga med en rockstjärna). Det känns inte riktigt så, kan jag erkänna. Framför allt har jag ju ingen page. Jag har heller aldrig legat med en rockstjärna.

Kanske härrör min fascination för nittiotalspagen ur att den är omöjlig för mig. Mitt hår är alldeles för självlockigt för att den någonsin skulle funka. Pagen fortsatte ju däremot att terrorisera mig även genom mina indie-år, då varenda tjej hade den (även om den då var mer av sextiotals- än nittiotalspage. Jag tror att skillnaden består i att den senare är studsigare). Någonstans i skärningspunkten mellan dem fanns rumänska skådespelerskan Elina Löwensohn i Hal Hartleys ”Amateur”.

elina

Jag minns idag ingenting av filmen, fast jag såg den flera gånger. Jag minns bara Elina Löwensohn och hennes page. Framför allt minns jag bilden ovan, och hur genuint ledsen jag var över att jag aldrig, aldrig skulle kunna se ut så där.

Man brukar säga att man aldrig vill ha det hår man faktiskt har – har man rakt vill man ha lockigt och har man lockigt vill man ha rakt. Åtminstone har jag fått höra det en massa gånger. Ibland har jag velat vara lite provokativ och svarat att jag faktiskt gillar mitt lockiga hår och inte skulle vilja byta bort det. Det skulle jag inte vilja heller. Men mina drömfrisyrer kommer alltid att finnas där i början av 1990-talet, alltid lite utom räckhåll.

 


Comments { 12 }

Tags: , ,