Hösten med Kiehl’s

kiehls2

Jag har en period då jag är besatt av hudvård. Det beror på att jag har haft lite bråkig hy på senaste tiden (jag tänker att det är då man blir intresserad av sådana här saker på allvar: med perfekt hy finns ju liksom inte någon riktig motivation?). Tidigare har jag kunnat göra lite vad som helst med min hy – peela ytterst omilt, typ hur ofta som helst, till exempel, och huden har bara gillat det – men dessa dagar tycks nu vara över (åtminstone tillfälligt). Nu tror jag att min hudtyp gått från ”fet och jobbig” till ”fet, jobbig och dessutom känslig”.

En dag när mitt ansikte kändes extra känsligt och bråkigt gick jag och köpte Kiehl’s Skin rescuer – en lugnande fuktkräm i en trivsam liten pumpflaska. Den har varit jättebra, på ett lågmält sätt – inte uträttat några mirakel, men fungerat fint som dagkräm, lugnat och varit snäll mot hyn, inte gjort huden fet eller finnig (det händer mig med ALLA krämer som inte är… bra. Jag har alltid problem med vanliga solskyddskrämer av just den anledningen), dessutom varit dryg trots att jag varit generös med den.

Tidigare i veckan, när jag stressat, varit på fest, sovit dåligt och såg helt död och grå ut i ansiktet insåg jag att jag verkligen saknade en natt-produkt som man vaknar och har blivit snygg av. (Jag har egentligen en syra för sådant, som jag ska återkomma till i ett annat inlägg, men den är så stark att jag med min nya, känsliga hy måste vara lite försiktig med den.)  Efter lite googlande insåg jag att Kiehl’s Midnight recovery kanske kunde vara vad jag var ute efter. Än så länge gillar jag den verkligen: nu har jag för tredje dagen vaknat alldeles mjuk och mysig i ansiktet. Jag har till och med längtat efter läggdags, så att jag ska få använda den. Det är ett slags oljig vätska i en glasflaska med pipett (känns väldigt gammeldags apotek/laboratorium på ett kul sätt), som det bara behövs några droppar av. Den återfuktar, lugnar, gör mig inte fet trots att den är oljig, och gör alltså att min hy ser liksom glad ut när jag vaknar.

När jag köpte Midnight recovery bad jag också om ett prov på Kiehl’s ögonkräm med avocado, som jag nu testat några dagar. Bara tanken på en kräm med avocado gör mig nästan… upphetsad. Och den är verkligen så sjukt krämig, och grön, och… massiv liksom. Eventuellt tror jag att den är för tung för mig, men jag vill inte att det ska vara så, för jag är så förtjust i dess uppenbarelse. Jag ska testa vidare och eventuellt återkomma.

Jag tänkte dra igenom allt jag gillar från Kiehl’s när jag ändå är i farten: Deras Creme de corps body butter är underbart – liksom vispat, med en luftig konsistens, och helt ljuvlig doft av… vanilj, kokos, någon god nöt? Jag vill typ äta det med sked. Jag vet att till exempel Katarina också gillar denna mysiga produkt.

Kiehl’s muskolja är sedan länge en av mina favoritdofter, av en anledning som förklaras i det här inlägget. Jag återkommer till den varje höst. Och på tal om hösten: Kiehl’s handkräm är bra också, men jag har gjort slut på min tub och kunde inte fota den. Antagligen köper jag en ny när den kalla, torra höstluften drar in på allvar.

Överlag ligger Kiehl’s priser rätt högt – särskilt burken med body butter, som kostar 330 kronor, vilket jag egentligen tycker är HUTLÖST för något jag framför allt använder på benen och armbågarna. Om allt var sådär en femtiolapp billigare (eller i vissa fall en hundralapp…) skulle det kännas rimligare, men å andra sidan tycker jag att grejerna verkligen är bra. De känns liksom rustika, och ser dessutom alltid trevliga ut, med en apoteks-känsla som jag är oerhört svag för.

(OBS, detta inlägg är inte sponsrat! Är det väl bäst att påpeka nu när jag riktar så mycket positiv uppmärksamhet mot ett och samma märke. Jag är lojal mot Kiehl’s av fri vilja och har köpt varenda milliliter kräm för mina egna slantar.)


Comments { 1 }

Tags: , , , , , ,


Min doftgarderob

Till för inte så länge sedan var jag inte alls intresserad av parfym. Nu i efterhand tänker jag att det kanske berodde på att jag är så himla kräsen (när det gäller allt! Men särskilt subtiliteter som dofter och nyanser) att parfymavdelningen på ett mindre Åhléns helt enkelt inte hade något som fångade mitt intresse. Sedan hängde jag runt lite på NK när jag bodde i Göteborg och råkade provlukta på Laura Merciers godisparfym Crème Brûlée och höll på att dö för att den doftade så fantastiskt: kola, vanilj, musk, sött, sexigt… Min första tid med den – en vinter – gick jag omkring som i ett rus, i något som påminner om sexuell upphetsning, över mig själv.

Nu inser jag att Crème Brûlée kanske inte är så sofistikerad, och senast jag provade att bära den fick jag huvudvärk direkt. Men den fick mig att inse att jag gillar så kallade gourmandparfymer: parfymer som doftar som något man äter. Det här tycker jag egentligen inte heller känns särskilt sofistikerat – jag tänker att jag hellre vill vara en sval, elegant kvinna som doftar stora, daggiga vita blommor än någon som doftar godis och efterrätt, men nu är det väl bara att acceptera att det är sådan jag är.

Jag är mycket känslig för årstidernas växlingar, så det är absolut nödvändigt för mig med en sommar- och en vinterparfym. Helst också en tidig vår-parfym, och en tidig höst-parfym, och för all del parfymer för olika väderlek, klockslag, sinnesstämningar, omständigheter och sällskap. Så här ser dock min bas-doftgarderob ut:

doftgarderob

Balmains Ambre Gris är min vinterparfym. Jag blev nyfiken på den för att flaskan är så fantastiskt fin (den påminner om Wienersecessionens byggnad med den stora guldbollen på taket). Och för att namnet – Ambre Gris – är så vackert, och färgen på glaset så perfekt rökigt grå, och etiketten så snygg (herregud, jag älskar till och med allt med etiketten: typsnitten, guldramen, papperskvalitén…). Och doften: aldrig har jag känt mig så elegant kvinnlig som när jag bär Ambre Gris. Den går från varm kanel och peppar till mjuk musk, och är på något vis kryddig och gräddig på samma gång. Jag känner mig så sofistikerad med den! Jag vill bara svepa in mig i kashmir och bära höga klackar och underkläder med spetsar och skaffa en rik älskare som ger mig äkta pärlor.

Annick Goutals Petite Chérie är min sommarparfym. I mycket är den raka motsatsen till Ambre Gris: flickig, fräsch, lite krispig och söt på samma gång. Det är också en gourmanddoft, men en grönare, fruktigare: den börjar att dofta päron, lite persika, och landar i något slags vanilj. Första gången jag hade varit och provat den på NK fick jag en komplimang av en man på bussen hem: han tyckte att jag doftade fantastiskt, och det såg jag som beviset för att jag måste köpa den. Det är liksom en ofarlig doft, den doftar sommarlov och bekymmerslöshet, och är lite som dofternas motsvarighet till comfort food: jag blir trygg av den. Jag älskar att känna mig trygg.

Varje höst får jag lust att dofta musk, som är en doft jag har älskat sedan högstadiets White Musk-parfymolja från Body Shop (som jag fortfarande tycker om). Kiehl’s Original Musk är en vuxnare muskdoft, på samma gång liksom fräsch och… eh, kroppslig. Eller, jag skippar omskrivningarna: musk luktar sex.

Jalaines Vanilla har Katarina redan skrivit om, och jag älskar den av precis samma anledningar: det är den perfekta vaniljen! Jag använder den både för sig själv, och tillsammans med andra parfymer för att skapa en vaniljig bas i dem (den gifter sig till exempel väldigt fint med Petite Chérie, om man vill göra den lite tyngre när sommaren börjar lida mot sitt slut och kvällarna blir mörka). Jag tycker att den funkar året runt, även om jag inte använder den under den allra ljusaste sommaren, och vintertid är den fantastisk: så varm, så len. Även jag måste nog skaffa en hel – dyr! – flaska av den här underbara doften.


Comments { 6 }

Tags: , , , , , , , , ,