Il Giardino

Jag har varit i Rom, egent­li­gen inte för att köpa par­fym men nu blev det så ändå. Pojk­frö­ken mer eller mindre tving­ade mig att besöka Campomarzio70 på Via Vit­to­ria och det var bara att lyda. Svag för det dra­ma­tiska, tea­trala och eska­pis­tiska har jag lyc­kats samla ihop diverse dof­ter som alla på sitt sätt är under­bara men kanske inte så var­dag­liga. Den senaste tiden har jag sak­nat något litet lät­tare att bära dagar som bara är helt van­liga dagar. Jag är nega­tivt inställd till att alla dagar inte är extra­or­di­nära men det ver­kar inte fin­nas så myc­ket att göra åt den saken så det är bara att foga sig in i ledet.

Givet­vis vill jag inte ha någon helt van­lig par­fym, men kanske något mer låg­mält än vad som annars åter­finns i bad­rums­skå­pet. Jag trodde först att det var det blom­miga jag skulle söka mig till, men alla utpräg­lade blomdof­ter har haft en två­lig ton som jag ogil­lar. Jag vill inte dofta tvål. Par­fym ska inte lukta rent tyc­ker jag. Fak­tum är att jag nog tyc­ker tvärtom — det ska inte vara fräscht och kli­niskt utan präg­lat. Krop­pen är inte ett bad­kar, kakel­platta eller vask som ska skrub­bas rent. Nu lever vi i så hygi­enska tider att par­fym inte längre hand­lar om att dölja odö­rer utan sna­rare för­stärka dof­ter och andra sinn­liga sen­sa­tio­ner för­knip­pade med krop­pen. Om stank och odö­rer förr i tiden har Peter Englund skri­vit och jag kan varmt rekom­men­dera hans text om det. Jag dof­tade litet på Santa Maria Novel­las äldsta doft till exem­pel och det var all­de­les för skarpt och fräscht för mig, till och med en spri­tig not som för att lösa upp någon fet kropp­s­o­dör. Det var trist eftersom jag till­ta­la­des myc­ket av tan­ken på att bära samma doft som Kata­rina av Medici en gång gjort.

Nåväl, på Campomarzio70 talade jag om vad jag var ute efter och fick där­ef­ter prova ett antal före­slagna dof­ter. Jag bad spe­ci­fikt om ita­li­enska mär­ken vil­ket var ett sätt att ratio­na­li­sera ett stun­dande dyrt inköp — att jag ju var tvungen att PASSA när jag var i Rom (man är inte direkt ovan vid shop­ping så att säga). Fast­nade hur som helst för en under­bar doft från mär­ket Pant­heon Roma, som har en begrän­sad och vad det ver­kar rätt så smal pro­duk­tion. Deras kon­cept utgår ifrån konst­nä­ren Rafael och hans äls­ka­rinna och stora kär­lek Marg­he­rita. Rafael är ju begra­ven i Pant­heon så på så vis hänger före­tags­nam­net ihop med kon­cep­tet. Jag köpte Il Giar­dino, som är döpt efter träd­går­den i Tras­te­vere där de äls­kande tu hade sina natt­liga möten. Det är en oer­hört grön doft. Pant­heon själva beskri­ver den som »Green, woody and slightly pun­gent 
yet at the same time har­mo­ni­ous. 
It expres­ses the pro­file of a per­son who is dis­tin­gu­ished and deli­cate, 
sin­cere and spon­ta­ne­ous, but also deep and thought­ful…«. Det här är väl som med horo­skop, men jag tyc­ker att den pas­sar mig. Jag äls­kar den i alla fall! Jag har ald­rig haft en rik­tig grön doft tidi­gare för jag har, tja, tyckt att det känts all­de­les för kom­mer­si­ellt och van­ligt och abso­lut inte så som jag vill dofta. Det här är min nya doft­kär­lek, den känns så ele­gant i all sin enkel­het. Den är pre­cis så som jag ändå kan accep­tera vad gäl­ler var­dag­lig­he­ten: den är  då själv­klart mer än det andra i samma kate­gori. Den mot­sva­ras av ett glas vin till lun­chen en arbets­dag, ett rött läpp­stift på kon­to­ret, klac­kar fastän man inte ska träffa någon spe­ci­ell. Den är helt enkelt väl­digt romersk.
giardino


Comments { 2 }

Tags: , , , ,


Skönhetsminnen, del 1: Dålig parfym och rosigt rouge

Den första rik­tiga smink­pro­dukt jag köpte för egna pengar, utö­ver kanske någon mascara från H&M och någon för­vir­rad knall­blå ögon­skugga, var ett rouge från Bour­jois. Det var på samma Dan­marks­färja där jag köpte min första par­fym, den knall­gula Samba Nova, som jag tyckte dof­tade fan­tas­tiskt: spän­nande, färgspra­kande! Lite som en Bennetton-reklam.

bennetton

(När jag nu läser recen­sio­ner av Samba Nova på Fragran­tica fin­ner jag till exem­pel utlå­tan­det »Quite pos­sibly one of the worst fragran­ces I have ever smel­led. The scent of a tour bus fil­led with ladies in poly­es­ter lei­sure suits, en route to a factory out­let.« Kanske lig­ger det något i detta. Det hind­rade dock inte att jag kände mig på samma gång sofisti­ke­rad och spän­nande i den.)

När det gällde rou­get visade jag prov på säk­rare omdöme. Man kunde inte köpa Bour­jois pro­duk­ter i Sve­rige då, så bara det gjorde att det kän­des spän­nande. Jag drogs dess­utom till den fina for­men på för­pack­ningen — rund, mysig att hålla i han­den — och for­men på själva rou­get, pres­sat till en rosa liten kulle som jag i efter­hand tän­ker kan föra tan­karna till såväl prin­sess­ba­kel­ser som kvin­no­bröst. Jag valde den kal­laste, kris­pi­gaste rosa nyans som fanns, exakt samma typ av rouge som jag fort­fa­rande föredrar.

blush-open-34_1Jag använde upp varenda smula av det där rou­get. Fort­fa­rande är rouge abso­lut livsnöd­vän­digt för mig, jag kan inte gå ut utan det. Antag­li­gen använ­der jag all­de­les för myc­ket, men det strun­tar jag full­stän­digt i. Jag äls­kar rouge. Under en kort period för några år sedan (eller ganska många? Tio? Jag hål­ler på att för­lora tids­upp­fatt­ningen) kunde man köpa Bour­jois på Åhléns, då köpte jag ett rouge som ändå inte var rik­tigt det­samma. För mörkt, för guld­igt. Som på bil­den här ovan­för, som ändå är det när­maste jag kan komma mitt idévärl­dens rouge i dagens Bourjois-utbud.

Samma erfa­ren­het gjorde jag under den tid då jag bodde i Paris, och bru­kade gå till ett när­be­lä­get Mono­prix för att köpa mina skön­hets­pro­duk­ter: jag köpte säkert tre olika, rosa Bourjois-rouge, och blev besvi­ken på samt­liga. De glitt­rade, de inne­höll någon dålig guld­ny­ans. Mitt första rouge var kallt och matt, som en vat­ten­färgs­puck med kyligt pastell­rosa puder. Idag går det att hitta pre­cis sådana rouge på till exem­pel Make Up Store, där jag köper mitt rouge idag. Men jag tän­ker ändå ofta på det där första från Bour­jois. Jag vet att om det fanns att köpa i Sve­rige så skulle jag står där vid rou­ge­hyl­lan och pilla på de runda burkarna.

Det går så klart lätt att beställa Bour­jois på nätet idag, om jag verk­li­gen skulle vilja, men jag vet inte. Det är något med min­net av det där rou­get som är så myc­ket bättre än vad verk­lig­he­ten någon­sin kan bli.


Comments { 0 }

Tags: , , , , ,


Doftskola för den lata och sinnliga

Det här är en liten och högst sub­jek­tivt utfor­mad doft­skola för den lata och sinn­liga: Det man gil­lar bru­kar man vilja veta mer om, och pre­cis så tänkte jag för ett par år sedan angå­ende par­fy­mer. Jag tänkte att jag ville skaffa mig en begrepps­ap­pa­rat, att jag ville lära mig om till­verk­nings­pro­ces­ser och olika noter och kate­go­ri­se­ringar. Så jag bör­jade göra efter­forsk­ningar på nätet, läsa artik­lar och låna böc­ker om par­fy­mer. Och blev helt bedrö­vad. Her­re­gud, så trå­kigt jag tyckte att det var! I stäl­let för att vara något helt ige­nom lust­fyllt och sinn­ligt, hade jag för­vand­lat min pas­sion för dof­ter till en ste­ril verk­sam­het för intel­lek­tet. Jag insåg att mitt intresse för par­fym inte var det minsta veten­skap­ligt – det enda jag var intres­se­rad av var att med minsta möj­liga ansträng­ning hitta mina dofter.

I Doft­skola för den lata och sinn­liga – bestå­ende av sex enkla lek­tio­ner – delar jag med mig av min myc­ket begrän­sade, men fullt till­räck­liga kun­skap om hur man på bästa sätt går till väga för att hitta en doft man trivs med. De fem första lek­tio­nerna rör valet av par­fym, medan den sista lek­tio­nen tar upp sådant som rör använd­ning och förvaring.

doftskola

Mina dof­ter, översta raden från väns­ter: Dolce Vita från Dior, Shali­mar från Guer­lain, Vanilla från Jalaine, Elle­ni­sia från Penhaligon’s, Escale à Por­to­fino från Dior, Sum­mer Cla­si­que 2009 från Jean Paul Gaul­tier, Cha­nel N°5  från Cha­nel, Laura från Laura Biagiotti.

Lek­tion 1: Gen­re­kun­skap.
Nu är vi för­visso inne och nosar på det teo­re­tiska, men härda ut – att kunna omsätta kun­skap om doft­gen­rer i prak­ti­ken är myc­ket använd­bart. De allra flesta har åtminstone en doft de vet att de gil­lar. Genom att ta reda på vil­ken kate­gori den till­hör (vil­ket går att göra på till exem­pel Fragran­tica) kan man också ta reda på vilka andra dof­ter som hör till samma kate­gori. Ända sedan ton­å­ren har  jag – utan att ens vara med­ve­ten om det – haft en fai­blesse för ori­en­ta­liska dof­ter. När man ringat in den typen av basala fakta kan man ute­sluta enorma mäng­der par­fy­mer som man san­no­likt inte kom­mer att gilla, och i stäl­let foku­sera sitt sökande till ett mindre antal.

Lek­tion 2: Prova, prova, prova!
Det vik­ti­gaste att veta när man bota­ni­se­rar bland par­fy­mer är att hur de dof­tar på flaska eller på en sådan där pov­sticka i pap­per på sin höjd kan tjäna som väg­led­ning. Köp ald­rig en doft innan du har pro­vat den. Men på samma sätt som man inte ska falla för fres­tel­sen att göra för­has­tade inköp, ska man hel­ler inte vara för snabb med att avfärda dof­ter. Shali­mar, för att nämna en av mina abso­luta favo­ri­ter, luk­tar rent veder­vär­digt på flaska men för­vand­las till en varm och för­fö­riskt kryd­dig vanilj  efter en halv­timme på huden.

Lek­tion 3: Klas­si­kerna.
Det finns ett antal dof­ter som kvin­nor äls­kat gene­ra­tion efter gene­ra­tion, och man ska inte tveka att gå direkt på gigan­terna. Jag blev ome­del­bart för­äls­kad i både Cha­nel N°5 och Shali­mar, till exem­pel. Den första lan­se­ra­des 1921, och den andra 1925. Andra äls­kade klas­si­ker är Guer­lains Jicky från 1889, Jean Patous Joy från 1930 och Miss Dior från Christian Dior (1947), men det finns många, många fler. Den som söker (på nätet) skall finna – till exem­pel den här för­teck­ningen över kvinn­liga film­stjär­nor och deras favoritparfymer!

Lek­tion 4: Börja smått.
Innan jag köper en ny par­fym vill jag prova ut den ordent­ligt. Det är otro­ligt irri­te­rande – och oeko­no­miskt! – att lägga flera hundra kro­nor på en doft som man sedan trött­nar på en vecka senare. Där­för ser jag till att först inför­skaffa ett doft­prov. Tyvärr har utbu­det av gra­tis­pro­ver i buti­kerna mins­kat dra­ma­tiskt de senaste åren – pro­ver på lite mer exklu­siva par­fy­mer är sär­skilt svåra att få tag på – men det är så klart fort­fa­rande värt att fråga. Där­e­mot finns i prin­cip allt att beställa via nätet. Både The Per­fu­med Court och Lucky Scent har pris­värda pro­ver i olika storlekar.

Lek­tion 5: Eau de vadå?
Många dof­ter finns att köpa i olika kon­cent­ra­tio­ner. De van­li­gaste är: par­fym, eau de par­fum, eau de toi­lette och eau de cologne. (»Par­fym« är alltså både nam­net på bland­ningen med högst kon­cent­ra­tion, och ett sam­lings­namn för alla dof­ter oav­sett kon­cent­ra­tion.) Ju högre kon­cent­ra­tion, desto dyrare är dof­ten. Den främsta skill­na­den mel­lan de olika kon­cent­ra­tio­nerna är inten­si­te­ten i dof­ten och hur länge den stan­nar kvar på huden. Men även pro­por­tio­nerna mel­lan ingre­di­en­serna kan skilja sig åt, så hit­tar man en doft som är näs­tan rätt är det defi­ni­tivt värt att testa en annan koncentration. 

Lek­tion 6: Bära och för­vara.
Nu har vi kom­mit fram till den sista lek­tio­nen, vars inne­håll blir aktu­ellt först när man har en doft i sin ägo…vilket ni nu har, för ni har väl varit fli­tiga ele­ver, non? Par­fym kom­mer till sin rätt där huden är tunn och varm: hand­le­der, arm­veck, hals, bröst, insi­dan på låren. Appli­cera gör man enklast genom att spreja på hand­le­den och sedan dutta par­fy­men där man vill ha den. Gnugga inte – då för­störs doft­mo­le­ky­lerna (säger auk­to­ri­te­terna barskt, så det är lika bra att lyda, även om det låter som hokus pokus)! Par­fy­mer ska helst för­va­ras både mörkt och svalt, och så länge man und­vi­ker sol och värme kan en par­fym hålla i många år. Jag för­va­rar mina flas­kor i en gar­de­rob i sov­rum­met, vil­ket är ide­a­liskt om man före­drar att sova svalt.


Comments { 10 }

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,


Vinterns doft

Pojk­frö­ken skri­ver om vam­py­rer och deras dof­ter. Jag är glad att min senaste par­fym­kär­lek är  samma par­fym som Louis kanske dof­tar: Iris Sil­ver Mist av Serge Lutens. Pojk­frö­ken skri­ver att det är den mest vam­py­riska av de alla, och det gör min kär­lek till den ännu dju­pare. Det var Pojk­frö­ken själv som skic­kade mig 10 ml i gåva för några måna­der sedan, efter att jag med många utrops­tec­ken uttryckt intresse för den i ett annat sam­man­hang där han beskrev den som något styv­mo­dern i Snö­vit skulle bära.

Brad Pitt som Louis i En vam­pyrs bekän­nelse. Jag tyc­ker att såväl Pitt som Tom Cru­ise är utmärkta val för rol­lerna som Louis och Lestat. Ärligt talat är det i mina ögon Cru­i­ses bästa pre­sta­tion, efter Mag­no­lia. Det val av skå­de­spe­lare jag som gam­malt Anne Rice-fan vän­der mig emot är Anto­nio Ban­de­ras som Armand. Det är helt fel. För­res­ten, vad skulle Armand bära? Jag tror en oud… Kanske Mona di Orios… 

Evig sti­li­kon och svårt miss­för­stådd kvinna. 


Comments { 4 }

Tags: , ,