Il Giardino

Jag har varit i Rom, egentligen inte för att köpa parfym men nu blev det så ändå. Pojkfröken mer eller mindre tvingade mig att besöka Campomarzio70 på Via Vittoria och det var bara att lyda. Svag för det dramatiska, teatrala och eskapistiska har jag lyckats samla ihop diverse dofter som alla på sitt sätt är underbara men kanske inte så vardagliga. Den senaste tiden har jag saknat något litet lättare att bära dagar som bara är helt vanliga dagar. Jag är negativt inställd till att alla dagar inte är extraordinära men det verkar inte finnas så mycket att göra åt den saken så det är bara att foga sig in i ledet.

Givetvis vill jag inte ha någon helt vanlig parfym, men kanske något mer lågmält än vad som annars återfinns i badrumsskåpet. Jag trodde först att det var det blommiga jag skulle söka mig till, men alla utpräglade blomdofter har haft en tvålig ton som jag ogillar. Jag vill inte dofta tvål. Parfym ska inte lukta rent tycker jag. Faktum är att jag nog tycker tvärtom – det ska inte vara fräscht och kliniskt utan präglat. Kroppen är inte ett badkar, kakelplatta eller vask som ska skrubbas rent. Nu lever vi i så hygienska tider att parfym inte längre handlar om att dölja odörer utan snarare förstärka dofter och andra sinnliga sensationer förknippade med kroppen. Om stank och odörer förr i tiden har Peter Englund skrivit och jag kan varmt rekommendera hans text om det. Jag doftade litet på Santa Maria Novellas äldsta doft till exempel och det var alldeles för skarpt och fräscht för mig, till och med en spritig not som för att lösa upp någon fet kroppsodör. Det var trist eftersom jag tilltalades mycket av tanken på att bära samma doft som Katarina av Medici en gång gjort.

Nåväl, på Campomarzio70 talade jag om vad jag var ute efter och fick därefter prova ett antal föreslagna dofter. Jag bad specifikt om italienska märken vilket var ett sätt att rationalisera ett stundande dyrt inköp – att jag ju var tvungen att PASSA PÅ när jag var i Rom (man är inte direkt ovan vid shopping så att säga). Fastnade hur som helst för en underbar doft från märket Pantheon Roma, som har en begränsad och vad det verkar rätt så smal produktion. Deras koncept utgår ifrån konstnären Rafael och hans älskarinna och stora kärlek Margherita. Rafael är ju begraven i Pantheon så på så vis hänger företagsnamnet ihop med konceptet. Jag köpte Il Giardino, som är döpt efter trädgården i Trastevere där de älskande tu hade sina nattliga möten. Det är en oerhört grön doft. Pantheon själva beskriver den som ”Green, woody and slightly pungent 
yet at the same time harmonious. 
It expresses the profile of a person who is distinguished and delicate, 
sincere and spontaneous, but also deep and thoughtful…”. Det här är väl som med horoskop, men jag tycker att den passar mig. Jag älskar den i alla fall! Jag har aldrig haft en riktig grön doft tidigare för jag har, tja, tyckt att det känts alldeles för kommersiellt och vanligt och absolut inte så som jag vill dofta. Det här är min nya doftkärlek, den känns så elegant i all sin enkelhet. Den är precis så som jag ändå kan acceptera vad gäller vardagligheten: den är  då självklart mer än det andra i samma kategori. Den motsvaras av ett glas vin till lunchen en arbetsdag, ett rött läppstift på kontoret, klackar fastän man inte ska träffa någon speciell. Den är helt enkelt väldigt romersk.
giardino


Comments { 2 }

Tags: , , , ,


Skönhetsminnen, del 1: Dålig parfym och rosigt rouge

Den första riktiga sminkprodukt jag köpte för egna pengar, utöver kanske någon mascara från H&M och någon förvirrad knallblå ögonskugga, var ett rouge från Bourjois. Det var på samma Danmarksfärja där jag köpte min första parfym, den knallgula Samba Nova, som jag tyckte doftade fantastiskt: spännande, färgsprakande! Lite som en Bennetton-reklam.

bennetton

(När jag nu läser recensioner av Samba Nova på Fragrantica finner jag till exempel utlåtandet ”Quite possibly one of the worst fragrances I have ever smelled. The scent of a tour bus filled with ladies in polyester leisure suits, en route to a factory outlet.” Kanske ligger det något i detta. Det hindrade dock inte att jag kände mig på samma gång sofistikerad och spännande i den.)

När det gällde rouget visade jag prov på säkrare omdöme. Man kunde inte köpa Bourjois produkter i Sverige då, så bara det gjorde att det kändes spännande. Jag drogs dessutom till den fina formen på förpackningen – rund, mysig att hålla i handen – och formen på själva rouget, pressat till en rosa liten kulle som jag i efterhand tänker kan föra tankarna till såväl prinsessbakelser som kvinnobröst. Jag valde den kallaste, krispigaste rosa nyans som fanns, exakt samma typ av rouge som jag fortfarande föredrar.

blush-open-34_1Jag använde upp varenda smula av det där rouget. Fortfarande är rouge absolut livsnödvändigt för mig, jag kan inte gå ut utan det. Antagligen använder jag alldeles för mycket, men det struntar jag fullständigt i. Jag älskar rouge. Under en kort period för några år sedan (eller ganska många? Tio? Jag håller på att förlora tidsuppfattningen) kunde man köpa Bourjois på Åhléns, då köpte jag ett rouge som ändå inte var riktigt detsamma. För mörkt, för guldigt. Som på bilden här ovanför, som ändå är det närmaste jag kan komma mitt idévärldens rouge i dagens Bourjois-utbud.

Samma erfarenhet gjorde jag under den tid då jag bodde i Paris, och brukade gå till ett närbeläget Monoprix för att köpa mina skönhetsprodukter: jag köpte säkert tre olika, rosa Bourjois-rouge, och blev besviken på samtliga. De glittrade, de innehöll någon dålig guldnyans. Mitt första rouge var kallt och matt, som en vattenfärgspuck med kyligt pastellrosa puder. Idag går det att hitta precis sådana rouge på till exempel Make Up Store, där jag köper mitt rouge idag. Men jag tänker ändå ofta på det där första från Bourjois. Jag vet att om det fanns att köpa i Sverige så skulle jag står där vid rougehyllan och pilla på de runda burkarna.

Det går så klart lätt att beställa Bourjois på nätet idag, om jag verkligen skulle vilja, men jag vet inte. Det är något med minnet av det där rouget som är så mycket bättre än vad verkligheten någonsin kan bli.


Comments { 2 }

Tags: , , , , ,


Doftskola för den lata och sinnliga

Det här är en liten och högst subjektivt utformad doftskola för den lata och sinnliga: Det man gillar brukar man vilja veta mer om, och precis så tänkte jag för ett par år sedan angående parfymer. Jag tänkte att jag ville skaffa mig en begreppsapparat, att jag ville lära mig om tillverkningsprocesser och olika noter och kategoriseringar. Så jag började göra efterforskningar på nätet, läsa artiklar och låna böcker om parfymer. Och blev helt bedrövad. Herregud, så tråkigt jag tyckte att det var! I stället för att vara något helt igenom lustfyllt och sinnligt, hade jag förvandlat min passion för dofter till en steril verksamhet för intellektet. Jag insåg att mitt intresse för parfym inte var det minsta vetenskapligt – det enda jag var intresserad av var att med minsta möjliga ansträngning hitta mina dofter.

I Doftskola för den lata och sinnliga – bestående av sex enkla lektioner – delar jag med mig av min mycket begränsade, men fullt tillräckliga kunskap om hur man på bästa sätt går till väga för att hitta en doft man trivs med. De fem första lektionerna rör valet av parfym, medan den sista lektionen tar upp sådant som rör användning och förvaring.

doftskola

Mina dofter, översta raden från vänster: Dolce Vita från Dior, Shalimar från Guerlain, Vanilla från Jalaine, Ellenisia från Penhaligon’s, Escale à Portofino från Dior, Summer Clasique 2009 från Jean Paul Gaultier, Chanel N°5  från Chanel, Laura från Laura Biagiotti.

Lektion 1: Genrekunskap.
Nu är vi förvisso inne och nosar på det teoretiska, men härda ut – att kunna omsätta kunskap om doftgenrer i praktiken är mycket användbart. De allra flesta har åtminstone en doft de vet att de gillar. Genom att ta reda på vilken kategori den tillhör (vilket går att göra på till exempel Fragrantica) kan man också ta reda på vilka andra dofter som hör till samma kategori. Ända sedan tonåren har  jag – utan att ens vara medveten om det – haft en faiblesse för orientaliska dofter. När man ringat in den typen av basala fakta kan man utesluta enorma mängder parfymer som man sannolikt inte kommer att gilla, och i stället fokusera sitt sökande till ett mindre antal.

Lektion 2: Prova, prova, prova!
Det viktigaste att veta när man botaniserar bland parfymer är att hur de doftar på flaska eller på en sådan där povsticka i papper på sin höjd kan tjäna som vägledning. Köp aldrig en doft innan du har provat den. Men på samma sätt som man inte ska falla för frestelsen att göra förhastade inköp, ska man heller inte vara för snabb med att avfärda dofter. Shalimar, för att nämna en av mina absoluta favoriter, luktar rent vedervärdigt på flaska men förvandlas till en varm och förföriskt kryddig vanilj  efter en halvtimme på huden.

Lektion 3: Klassikerna.
Det finns ett antal dofter som kvinnor älskat generation efter generation, och man ska inte tveka att gå direkt på giganterna. Jag blev omedelbart förälskad i både Chanel N°5 och Shalimar, till exempel. Den första lanserades 1921, och den andra 1925. Andra älskade klassiker är Guerlains Jicky från 1889, Jean Patous Joy från 1930 och Miss Dior från Christian Dior (1947), men det finns många, många fler. Den som söker (på nätet) skall finna – till exempel den här förteckningen över kvinnliga filmstjärnor och deras favoritparfymer!

Lektion 4: Börja smått.
Innan jag köper en ny parfym vill jag prova ut den ordentligt. Det är otroligt irriterande – och oekonomiskt! – att lägga flera hundra kronor på en doft som man sedan tröttnar på en vecka senare. Därför ser jag till att först införskaffa ett doftprov. Tyvärr har utbudet av gratisprover i butikerna minskat dramatiskt de senaste åren – prover på lite mer exklusiva parfymer är särskilt svåra att få tag på – men det är så klart fortfarande värt att fråga. Däremot finns i princip allt att beställa via nätet. Både The Perfumed Court och Lucky Scent har prisvärda prover i olika storlekar.

Lektion 5: Eau de vadå?
Många dofter finns att köpa i olika koncentrationer. De vanligaste är: parfym, eau de parfum, eau de toilette och eau de cologne. (”Parfym” är alltså både namnet på blandningen med högst koncentration, och ett samlingsnamn för alla dofter oavsett koncentration.) Ju högre koncentration, desto dyrare är doften. Den främsta skillnaden mellan de olika koncentrationerna är intensiteten i doften och hur länge den stannar kvar på huden. Men även proportionerna mellan ingredienserna kan skilja sig åt, så hittar man en doft som är nästan rätt är det definitivt värt att testa en annan koncentration. 

Lektion 6: Bära och förvara.
Nu har vi kommit fram till den sista lektionen, vars innehåll blir aktuellt först när man har en doft i sin ägo…vilket ni nu har, för ni har väl varit flitiga elever, non? Parfym kommer till sin rätt där huden är tunn och varm: handleder, armveck, hals, bröst, insidan på låren. Applicera gör man enklast genom att spreja på handleden och sedan dutta parfymen där man vill ha den. Gnugga inte – då förstörs doftmolekylerna (säger auktoriteterna barskt, så det är lika bra att lyda, även om det låter som hokus pokus)! Parfymer ska helst förvaras både mörkt och svalt, och så länge man undviker sol och värme kan en parfym hålla i många år. Jag förvarar mina flaskor i en garderob i sovrummet, vilket är idealiskt om man föredrar att sova svalt.


Comments { 10 }

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,


Vinterns doft

Pojkfröken skriver om vampyrer och deras dofter. Jag är glad att min senaste parfymkärlek är  samma parfym som Louis kanske doftar: Iris Silver Mist av Serge Lutens. Pojkfröken skriver att det är den mest vampyriska av de alla, och det gör min kärlek till den ännu djupare. Det var Pojkfröken själv som skickade mig 10 ml i gåva för några månader sedan, efter att jag med många utropstecken uttryckt intresse för den i ett annat sammanhang där han beskrev den som något styvmodern i Snövit skulle bära.

Brad Pitt som Louis i En vampyrs bekännelse. Jag tycker att såväl Pitt som Tom Cruise är utmärkta val för rollerna som Louis och Lestat. Ärligt talat är det i mina ögon Cruises bästa prestation, efter Magnolia. Det val av skådespelare jag som gammalt Anne Rice-fan vänder mig emot är Antonio Banderas som Armand. Det är helt fel. Förresten, vad skulle Armand bära? Jag tror en oud… Kanske Mona di Orios… 

Evig stilikon och svårt missförstådd kvinna. 


Comments { 4 }

Tags: , ,