We’ll always have Paris

Skönhetskabinettet är i ganska låg grad en samhällskommenterande blogg. Däremot återkommer vi ofta till Frankrike och det franska i våra texter, i högt som lågt. Med anledning av terrordåden i Paris den 13 november delar kabinettets medlemmar med sig av frankrikerelaterade tankar.

Anna
40d9e9e3487fe3be837d3c2ffc42f390

Federico García Lorca (1898-1936): “We’re all curious about what might hurt us.”

Paris, 1930-talets mitt. På café Les Deux Magots sitter en kvinna i sena tjugoårsåldern. Hon är lång, hon är attraktiv, hon är konstnär. Hon heter Dora Maar. Förutom fotografisk talang lär hon också ha haft ovanligt vackra händer.

man ray 1936 dora maar

 Dora Maar, 1936 av Man Ray.

Just denna kväll blir hon presenterad för Pablo Picasso. Det är deras gemensamma vän, en av Paris alla poeter, som introducerar den tjugo år äldre mannen för henne. Förmodligen på Picassos initiativ, även om Dora nog har förberett mötet. Hon tar fram en kniv och låter den snabbt arbeta mellan fingrarna på sin handskförsedda hand. Hon fortsätter trots att hon emellanåt råkar träffa köttet. Handsken färgas av små droppar blod, Picasso blir hänförd. Denna handske ska han komma att spara som ett minne över sitt första möte med sin musa, som han knappt tio år senare bryter upp från men envist fortsätter att såra livet ut.

While rummaging through Picasso’s belongings in 1983, a doctor from Canada found a small parcel wrapped in tissue paper with ”pour Dora Maar” written on it. He wrote to her at the rue de Savoie many times to see when he could deliver this, but had no response. Finally, he unwrapped the parcel himself and found in it a small silver ring, ”resembling a flat signet ring with the engraved initials P-D [Pour Dora (for Dora)], but to my absolute amazement and horror, I found attached on the inside of the signet a large SPIKE! Thus it was absolutely impossible for anyone to wear it! I thanked my lucky stars for her refusing to accept this ‘gift’ from Picasso …”

Therese

kiki1

Det var konsten och litteraturen som lärde mig om både Paris och livet när jag var tonåring. Under en period läste jag mig igenom alla Parisskildringar jag kunde hitta, och till slut fann jag den optimala boken: Kikis Paris. Konsten, livet & kärleken 1900-1930. Jag lånade och lånade om den på biblioteket konstant under mina gymnasieår.

Boken, som gavs ut 1990, är ett riktigt praktverk, och en fantastisk genomgång av alla som hängde i Paris bohemiska kretsar under 1900-talets första decennier. Kiki, som titeln nämner, och omslaget avbildar, var musa och modell, ett nav i konstnärslivet i Montparnasse. Det är till exempel hennes rygg som blivit till en cello på Man Rays kanske mest kända bild.

kiki4

Det är omöjligt att göra ”Kikis Paris” rättvisa i ord: hela boken är en fantastisk bildkavalkad, vartenda uppslag är proppfullt med bilder. Den utgår ifrån tongivande personer och presenterar deras liv, umgängeskretsar, konst och karriärer. Här minglar Picasso och Hemingway, Jean Cocteau och Gertrude Stein, Nils och Thora Dardel, Modigliani, Lee Miller, Meret Oppenheim och en rad namn man hör mer sällan. Så många vackra män och kvinnor att man knappt tror att det är sant, så många snygga pagefrisyrer, häng på caféer, roliga fester, vänskaps- och kärleksrelationer och banbrytande konst och litteratur.

kiki3

När jag var 19 bodde en period i Paris. Riktigt som i Kikis Paris var det kanske inte, men det var en svindlande upplevelse att för en tid ha sin vardag i en riktigt stor stad, och en grundlig lektion i både konsten och livet.

Sofie

linnea

1992 kom Linnea i målarens trädgård, en rikt illustrerad barnbok som presenterade den franske impressionistiska konstnären Claude Monets liv och konstnärsskap för svenska barn.

Karaktären Linnea är baserad på författarens dotter och i boken förenas hon med sin mycket äldre granne farbror Blomkvist i sitt stora intresse för vackra blommor. Detta fina möte över generationsgränserna resulterar i en gemensam resa till Paris där farbror Blomkvist tar med henne till Musée de l’Orangerie och låter henne studera målningarna, lära sig kisa  för att uppleva hur impressionisterna såg omvärlden. Hon upptäcker typiskt franska miljöer och kulturella värden och företeelser, pain riche och Victor Hugo, och hon nördar ner sig totalt i Monets uppväxt, familjeliv, hans vackra trädgård i Giverny, de förtrollande näckrosorna och den japanska bron som är ett återkommande motiv i hans måleri.

linnea2

Det som verkligen slog an hos mig, förutom att det är ett tidigt minne av just franskt måleri och kultur, är karaktären Linneas ohämmade och självklara glädje inför allt det som är vackert och att det vackra framställs som ett högst rimligt intresse: Skildringen av hur den unga flickan och den äldre vännen noggrant planerar sin resa i augusti eftersom att näckrosorna då är som störst. Skildringen av ett barn som med sprudlande entusiasm springer mot en grön bro bara för att hon tidigare sett den i en målning. Skildringen av en 1800-talsfamiljs inre liv och fransk historia helt och hållet med utgångspunkt i den skönhetsupplevelse som det kan innebära att möta ett konstverk.

Jag kan fortfarande njuta av viss impressionism, även om Monet inte är någon favorit. Däremot är jag övertygad om att Linnea i målarens trädgård tidigt gav mig en uppfattning om hur man kan tränga in i ett konstnärsskap och en målning så till den milda grad att man till sist står där, inuti motivet, och smeker ett näckrosblad som förevigades för 100 år sedan.


Comments { 0 }

Tags: ,


Allt som glimmar

Senast jag fyllde år fick jag ett presentkort på Svenskt Tenn av mina föräldrar. Eftersom en av mina orkidéer verkar ha kommit in i puberteten och växer ur kruka efter kruka, slog jag till på en rejäl Hortuskruka i mässing som den förhoppningsvis får plats i under många år framöver. Nu står Hortuskrukan på byrån i mitt vardagsrum och glänser så fint…

…och som vore jag en skata har nu ett begär väckts inom mig efter fler guldglänsande föremål. Till exempel vill jag hemskt gärna lägga vantarna på de här solglasögonen från Dolce & Gabbana. Jag tycker att de är så otroligt mäktiga! Måhända är de inte särskilt tidlösa, och man skulle säkert fastna med håret i dem hela tiden, men det vore så trevligt om nästa sommar kunde bli Sommaren med guldglasögonen. De finns att beställa här, men än så länge är mitt överjag förvånansvärt starkt.

dg gold

En annan glänsande grej jag vill ha är ett nyckelhänge från Tiffany’s. Tänk vad snyggt att ha ett sådant i en lite längre kedja, hängande i brösthöjd ovanpå något svart, kyskt och höghalsat plagg. Jag hade faktiskt tänkt att köpa det här när jag var på semester i Paris för ett par år sedan, men Galeries Lafayette – där den närmsta Tiffany-butiken låg – visade sig ha söndagsstängt. Det var vår sista dag i stan, så det bidde inget hänge. Merde!

tiffany-key-pendant-necklaces

Tiffany’s levererar inte till Sverige – att beställa via nätet är alltså inget alternativ. Fast jag vet inte hur kul jag skulle tycka att det var att köpa ett efterlängtat smycke liksom på postorder. I det här fallet är jag nog en konservativ konsument och avvaktar till nästa Parisresa.


Comments { 0 }

Tags: , , , , , ,


Stilböcker, del 1

Jag tycker att böcker om stil är ungefär lika problematiska som böcker om hudvård – eftersom det enda tips jag tycker att man egentligen kan ge en annan människa i dessa frågor är ”Pröva dig fram till vad som passar just dig”. Ändå dras jag ibland till stilböckerna: när jag nyligen erbjöds ”Elsa Billgrens vintage” på mitt jobb blev jag exempelvis överförtjust (jag har inte läst den än, men kanske kommer en recension så småningom). Jag tror att det hela är grundat i en dum förhoppning om att något ska avslöjas i dessa böcker som kommer att ge mig en fantastisk stil; enkla knep som vackra, stilfulla kvinnor ruvat på i århundraden och som kommer att förändra allt.

Dessutom, har jag insett nyligen, kan man sälja på mig nästan vad som helst med motiveringen att det är franskt. Jag skulle glatt använda vilken hudvårdsprodukt som helst från ett franskt apotek till exempel, medan jag är kräsen bland krämerna på de svenska. Jag tänker liksom att om franska kvinnor gör det så kan det inte vara fel. De är ju så chica! För några år sedan var jag sugen på boken ”Franska kvinnors smala hemligheter”, även om jag aldrig köpte den, vilket antagligen var lika bra. Jag tycker till och med att det verkar intressant med boken ”Franska barn kastar inte mat”, trots att jag inte har några barn och trots att jag har förstått att fransk barnuppfostran inte är förebildlig i allt.

Nåväl. När jag läste att Ines de la Fressange, fransk före detta fotomodell (åt t ex Chanel, kolla vad fint!) hade skrivit en stilbok som dessutom heter ”Parisian chic”, så var jag ju bara tvungen att beställa den. ”Ines de la Fressange shares the well-kept secrets of how Parisian women maintain effortless glamour and a timeless allure”, lovade reklamen. De franska kvinnornas hemligheter skulle äntligen avslöjas för mig!

Men jag blev besviken på min stilbok, som vanligt. Många av Ines tips går ut på att inte vara rädd för att ”mix it up” och, vad man skulle säga på dålig svensk modemagasinsprosa ”rocka till det”. Andra handlar om att det är viktigt att känna sig bekväm i vad man har på sig. Fransyskor dyrkar aldrig stilikoner, skriver Ines, och menar att Jane Birkin och Charlotte Gainsbourgh med sin ”avslappnade” stil – jeans och Converse, typ – är exempel på detta. Ja, kanske, men ingen stil är väl heller mer kopierad än just den. Om man ens kan tala om det som stil.

Sidorna jag tittat mest på består i Ines råd om hur man bär sju stycken basplagg – en svart kavaj, en trenchcoat, en marinblå tröja, ett vitt linne, ett par jeans, en liten skinnjacka och ”den lilla svarta”.

parisian-chic-navy-sweater2
Plaggen modellas av Ines dotter Nine, som så klart är väldigt elegant, men lite för ung, tycker jag – för mig är en stor del av den franska kvinnans elegans förmågan att åldras med stil. Jag hade hellre sett Ines själv som modell. Men allt är väldigt franskt och chict och till slut vill man bara åka till Paris och gå runt i ballerinaskor och stanna och köpa ett fång frasande tulpaner medan man fäller upp kragen på sin trenchcoat för att skydda sig mot det lätta aprilregn som faller och det doftar rostad kastanj och man har en ny parfym och är antagligen förälskad i en man som snart kommer att bjuda på champagne.

nine de la f
Sedan urartar boken dessvärre i en illa illustrerad (av Ines själv) Parisguide, med tips om butiker och restauranger som man kan lätt kan googla sig till, och vid det laget har jag blivit lite ambivalent inför Ines råd, som ”Slösa inte bort din tid på att använda concealer!” och ”I regel ogillar parisiska män kvinnligt kroppshår”.

Det absolut bästa tipset som framförs i ”Parisian chic” är att bygga upp en bra basgarderob, men det är ju inte direkt något som parisiska kvinnor har hållit hemligt för omvärlden. Bättre än att köpa denna lite tramsiga bok tycker jag är att bildgoogla Ines de la Fressange. För Ines själv är verkligen ett fantastiskt exempel på stilfull fransk kvinna – hon är 56 och var så här elegant när hon i höstas lanserade sitt samarbete med klädkedjan Uniqlo (ett mycket smakfullt val av samarbetspartner, givetvis).

ines de la f


Comments { 8 }

Tags: , , , ,