We’ll always have Paris

Skön­hetska­bi­net­tet är i ganska låg grad en sam­hälls­kom­men­te­rande blogg. Där­e­mot åter­kom­mer vi ofta till Frank­rike och det franska i våra tex­ter, i högt som lågt. Med anled­ning av terror­då­den i Paris den 13 novem­ber delar kabi­net­tets med­lem­mar med sig av frank­ri­ke­re­la­te­rade tankar.

Anna
40d9e9e3487fe3be837d3c2ffc42f390

Fede­rico Gar­cía Lorca (1898–1936): “We’re all curi­ous about what might hurt us.”

Paris, 1930-talets mitt. På café Les Deux Magots sit­ter en kvinna i sena tju­go­års­ål­dern. Hon är lång, hon är attrak­tiv, hon är konst­när. Hon heter Dora Maar. För­u­tom foto­gra­fisk talang lär hon också ha haft ovan­ligt vackra händer.

man ray 1936 dora maar

 Dora Maar, 1936 av Man Ray.

Just denna kväll blir hon pre­sen­te­rad för Pablo Picasso. Det är deras gemen­samma vän, en av Paris alla poe­ter, som intro­du­ce­rar den tjugo år äldre man­nen för henne. För­mod­li­gen på Picas­sos ini­ti­a­tiv, även om Dora nog har för­be­rett mötet. Hon tar fram en kniv och låter den snabbt arbeta mel­lan fing­rarna på sin handsk­för­sedda hand. Hon fort­sät­ter trots att hon emel­lanåt råkar träffa köt­tet. Handsken fär­gas av små drop­par blod, Picasso blir hän­förd. Denna handske ska han komma att spara som ett minne över sitt första möte med sin musa, som han knappt tio år senare bry­ter upp från men envist fort­sät­ter att såra livet ut.

While rum­ma­ging through Picasso’s belon­gings in 1983, a doctor from Canada found a small par­cel wrap­ped in tis­sue paper with »pour Dora Maar« writ­ten on it. He wrote to her at the rue de Savoie many times to see when he could deli­ver this, but had no response. Finally, he unw­rap­ped the par­cel him­self and found in it a small sil­ver ring, »resembling a flat sig­net ring with the engra­ved ini­ti­als P-D [Pour Dora (for Dora)], but to my abso­lute ama­ze­ment and hor­ror, I found atta­ched on the inside of the sig­net a large SPIKE! Thus it was abso­lu­tely impossible for anyone to wear it! I thanked my lucky stars for her refu­sing to accept this ‘gift’ from Picasso …«

The­rese

kiki1

Det var kons­ten och lit­te­ra­tu­ren som lärde mig om både Paris och livet när jag var ton­å­ring. Under en period läste jag mig ige­nom alla Paris­skild­ringar jag kunde hitta, och till slut fann jag den opti­mala boken: Kikis Paris. Kons­ten, livet & kär­le­ken 1900–1930. Jag lånade och lånade om den på bib­li­o­te­ket kon­stant under mina gymnasieår.

Boken, som gavs ut 1990, är ett rik­tigt prakt­verk, och en fan­tas­tisk genom­gång av alla som hängde i Paris bohe­miska kret­sar under 1900-talets första decen­nier. Kiki, som titeln näm­ner, och omsla­get avbil­dar, var musa och modell, ett nav i konst­närs­li­vet i Mont­par­nasse. Det är till exem­pel hen­nes rygg som bli­vit till en cello på Man Rays kanske mest kända bild.

kiki4

Det är omöj­ligt att göra ”Kikis Paris” rätt­visa i ord: hela boken är en fan­tas­tisk bild­ka­val­kad, vartenda upp­slag är propp­fullt med bil­der. Den utgår ifrån ton­gi­vande per­so­ner och pre­sen­te­rar deras liv, umgäng­eskret­sar, konst och kar­riä­rer. Här ming­lar Picasso och Heming­way, Jean Coc­teau och Ger­trude Stein, Nils och Thora Dar­del, Modig­li­ani, Lee Mil­ler, Meret Oppen­heim och en rad namn man hör mer säl­lan. Så många vackra män och kvin­nor att man knappt tror att det är sant, så många snygga page­fri­sy­rer, häng på caféer, roliga fes­ter, vän­skaps– och kär­leks­re­la­tio­ner och ban­bry­tande konst och litteratur.

kiki3

När jag var 19 bodde en period i Paris. Rik­tigt som i Kikis Paris var det kanske inte, men det var en svind­lande upp­le­velse att för en tid ha sin var­dag i en rik­tigt stor stad, och en grund­lig lek­tion i både kons­ten och livet.

Sofie

linnea

1992 kom Lin­nea i måla­rens träd­gård, en rikt illu­stre­rad barn­bok som pre­sen­te­rade den franske impres­sio­nis­tiska konst­nä­ren Claude Monets liv och konst­närs­skap för svenska barn.

Karak­tä­ren Lin­nea är base­rad på för­fat­ta­rens dot­ter och i boken för­e­nas hon med sin myc­ket äldre granne far­bror Blom­kvist i sitt stora intresse för vackra blom­mor. Detta fina möte över gene­ra­tions­grän­serna resul­te­rar i en gemen­sam resa till Paris där far­bror Blom­kvist tar med henne till Musée de l’Orangerie och låter henne stu­dera mål­ning­arna, lära sig kisa  för att upp­leva hur impres­sio­nis­terna såg omvärl­den. Hon upp­täc­ker typiskt franska mil­jöer och kul­tu­rella vär­den och före­te­el­ser, pain riche och Victor Hugo, och hon nör­dar ner sig totalt i Monets upp­växt, famil­je­liv, hans vackra träd­gård i Giverny, de för­trol­lande näck­ro­sorna och den japanska bron som är ett åter­kom­mande motiv i hans måleri.

linnea2

Det som verk­li­gen slog an hos mig, för­u­tom att det är ett tidigt minne av just franskt måleri och kul­tur, är karak­tä­ren Lin­neas ohäm­made och själv­klara glädje inför allt det som är vac­kert och att det vackra fram­ställs som ett högst rim­ligt intresse: Skild­ringen av hur den unga flic­kan och den äldre vän­nen nog­grant pla­ne­rar sin resa i augusti eftersom att näck­ro­sorna då är som störst. Skild­ringen av ett barn som med sprud­lande entu­si­asm springer mot en grön bro bara för att hon tidi­gare sett den i en mål­ning. Skild­ringen av en 1800-talsfamiljs inre liv och fransk histo­ria helt och hål­let med utgångs­punkt i den skön­hets­upp­le­velse som det kan inne­bära att möta ett konstverk.

Jag kan fort­fa­rande njuta av viss impres­sio­nism, även om Monet inte är någon favo­rit. Där­e­mot är jag över­ty­gad om att Lin­nea i måla­rens träd­gård tidigt gav mig en upp­fatt­ning om hur man kan tränga in i ett konst­närs­skap och en mål­ning så till den milda grad att man till sist står där, inuti moti­vet, och sme­ker ett näck­ros­blad som för­e­vi­ga­des för 100 år sedan.


Comments { 0 }

Tags: ,


Allt som glimmar

Senast jag fyllde år fick jag ett pre­sent­kort på Svenskt Tenn av mina för­äld­rar. Eftersom en av mina orkidéer ver­kar ha kom­mit in i puber­te­ten och växer ur kruka efter kruka, slog jag till på en rejäl Hor­tuskruka i mäs­sing som den för­hopp­nings­vis får plats i under många år fram­ö­ver. Nu står Hor­tuskru­kan på byrån i mitt var­dags­rum och glän­ser så fint…

…och som vore jag en skata har nu ett begär väckts inom mig efter fler guld­glän­sande före­mål. Till exem­pel vill jag hemskt gärna lägga van­tarna på de här sol­glas­ö­go­nen från Dolce & Gab­bana. Jag tyc­ker att de är så otro­ligt mäk­tiga! Måhända är de inte sär­skilt tid­lösa, och man skulle säkert fastna med håret i dem hela tiden, men det vore så trev­ligt om nästa som­mar kunde bli Som­ma­ren med guld­glas­ö­go­nen. De finns att beställa här, men än så länge är mitt över­jag för­vå­nans­värt starkt.

dg gold

En annan glän­sande grej jag vill ha är ett nyc­kel­hänge från Tiffany’s. Tänk vad snyggt att ha ett sådant i en lite längre kedja, häng­ande i bröst­höjd ovanpå något svart, kyskt och hög­hal­sat plagg. Jag hade fak­tiskt tänkt att köpa det här när jag var på semes­ter i Paris för ett par år sedan, men Gale­ries Lafay­ette – där den närmsta Tiffany-butiken låg – visade sig ha sön­dags­stängt. Det var vår sista dag i stan, så det bidde inget hänge. Merde!

tiffany-key-pendant-necklaces

Tiffany’s leve­re­rar inte till Sve­rige – att beställa via nätet är alltså inget alter­na­tiv. Fast jag vet inte hur kul jag skulle tycka att det var att köpa ett efter­läng­tat smycke lik­som på postor­der. I det här fal­let är jag nog en kon­ser­va­tiv kon­su­ment och avvak­tar till nästa Paris­resa.


Comments { 0 }

Tags: , , , , , ,


Stilböcker, del 1

Jag tyc­ker att böc­ker om stil är unge­fär lika pro­ble­ma­tiska som böc­ker om hud­vård – eftersom det enda tips jag tyc­ker att man egent­li­gen kan ge en annan män­ni­ska i dessa frå­gor är ”Pröva dig fram till vad som pas­sar just dig”. Ändå dras jag ibland till stil­böc­kerna: när jag nyli­gen erbjöds ”Elsa Bill­grens vin­tage” på mitt jobb blev jag exem­pel­vis över­för­tjust (jag har inte läst den än, men kanske kom­mer en recen­sion så små­ningom). Jag tror att det hela är grun­dat i en dum för­hopp­ning om att något ska avslö­jas i dessa böc­ker som kom­mer att ge mig en fan­tas­tisk stil; enkla knep som vackra, stil­fulla kvin­nor ruvat på i århund­ra­den och som kom­mer att för­ändra allt.

Dess­utom, har jag insett nyli­gen, kan man sälja på mig näs­tan vad som helst med moti­ve­ringen att det är franskt. Jag skulle glatt använda vil­ken hud­vårds­pro­dukt som helst från ett franskt apo­tek till exem­pel, medan jag är krä­sen bland krä­merna på de svenska. Jag tän­ker lik­som att om franska kvin­nor gör det så kan det inte vara fel. De är ju så chica! För några år sedan var jag sugen på boken ”Franska kvin­nors smala hem­lig­he­ter”, även om jag ald­rig köpte den, vil­ket antag­li­gen var lika bra. Jag tyc­ker till och med att det ver­kar intres­sant med boken ”Franska barn kas­tar inte mat”, trots att jag inte har några barn och trots att jag har för­stått att fransk barn­upp­fost­ran inte är före­bild­lig i allt.

Nåväl. När jag läste att Ines de la Fres­sange, fransk före detta foto­mo­dell (åt t ex Cha­nel, kolla vad fint!) hade skri­vit en stil­bok som dess­utom heter ”Pari­sian chic”, så var jag ju bara tvungen att beställa den. ”Ines de la Fres­sange sha­res the well-kept secrets of how Pari­sian women main­tain effort­less gla­mour and a time­less allure”, lovade rekla­men. De franska kvin­nor­nas hem­lig­he­ter skulle änt­li­gen avslö­jas för mig!

Men jag blev besvi­ken på min stil­bok, som van­ligt. Många av Ines tips går ut på att inte vara rädd för att ”mix it up” och, vad man skulle säga på dålig svensk mode­ma­gasin­s­prosa ”rocka till det”. Andra hand­lar om att det är vik­tigt att känna sig bekväm i vad man har på sig. Fran­sys­kor dyr­kar ald­rig sti­li­ko­ner, skri­ver Ines, och menar att Jane Bir­kin och Char­lotte Gains­bourgh med sin ”avslapp­nade” stil – jeans och Con­verse, typ – är exem­pel på detta. Ja, kanske, men ingen stil är väl hel­ler mer kopi­e­rad än just den. Om man ens kan tala om det som stil.

Sidorna jag tit­tat mest på består i Ines råd om hur man bär sju styc­ken basplagg – en svart kavaj, en trench­coat, en marin­blå tröja, ett vitt linne, ett par jeans, en liten skinn­jacka och ”den lilla svarta”.

parisian-chic-navy-sweater2
Plag­gen model­las av Ines dot­ter Nine, som så klart är väl­digt ele­gant, men lite för ung, tyc­ker jag — för mig är en stor del av den franska kvin­nans ele­gans för­må­gan att åld­ras med stil. Jag hade hellre sett Ines själv som modell. Men allt är väl­digt franskt och chict och till slut vill man bara åka till Paris och gå runt i bal­le­ri­nas­kor och stanna och köpa ett fång fra­sande tul­pa­ner medan man fäl­ler upp kra­gen på sin trench­coat för att skydda sig mot det lätta april­regn som fal­ler och det dof­tar rostad kas­tanj och man har en ny par­fym och är antag­li­gen för­äls­kad i en man som snart kom­mer att bjuda på champagne.

nine de la f
Sedan urar­tar boken dessvärre i en illa illu­stre­rad (av Ines själv) Paris­guide, med tips om buti­ker och restau­ranger som man kan lätt kan googla sig till, och vid det laget har jag bli­vit lite ambi­va­lent inför Ines råd, som ”Slösa inte bort din tid på att använda con­ce­a­ler!” och ”I regel ogil­lar pari­siska män kvinn­ligt kroppshår”.

Det abso­lut bästa tip­set som fram­förs i ”Pari­sian chic” är att bygga upp en bra bas­gar­de­rob, men det är ju inte direkt något som pari­siska kvin­nor har hål­lit hem­ligt för omvärl­den. Bättre än att köpa denna lite tram­siga bok tyc­ker jag är att bild­googla Ines de la Fres­sange. För Ines själv är verk­li­gen ett fan­tas­tiskt exem­pel på stil­full fransk kvinna – hon är 56 och var så här ele­gant när hon i hös­tas lan­se­rade sitt sam­ar­bete med kläd­ked­jan Uniqlo (ett myc­ket smak­fullt val av sam­ar­bets­part­ner, givetvis).

ines de la f


Comments { 8 }

Tags: , , , ,