Säg hej till Evelina!

Skönhetskabinettet har utökats! Vi säger välkommen till Evelina, vår nya medlem.

Evelina

Evelina, finns det någon skönhetsprodukt du inte kan leva utan?
– Hej! Oj, det tycker jag är en svår fråga! Jag har aldrig direkt fastnat för en särskild produkt i termer av varumärke och liknande, jag byter hela tiden eftersom jag aldrig lyckas bli tillräckligt nöjd. Det kommer säkert märkas här på bloggen i fall jag skriver om produkter. Men, för ordningens skull kan jag nämna den receptbelagda (!) hudlotionen Propyderm som jag använder flitigt sedan något år tillbaka. Jag har väldigt torr hud och får lätt eksem, så att smörja in mig ordentligt är ett måste.

Kan skönhet vara ett intresse?
– Absolut! Fast det är nog inget konkret intresse för mig… Skratt. Jag är nog mest intresserad av meningsskapande produktion runtomkring skönhet, så som alla recensioner på Make Up Alley eller den enorma uppsjö av YouTube-tutorials som finns. Tycker liksom att det är en fascinerande social ritual att vilja dela med sig av sin upplevelse av en produkt.
Just nu är jag inne i en period när jag tycker parfym är jättekul så jag läser många doftbeskrivningar, fast jag inte råd att köpa något, så det blir en spännande idé om att textuellt lära sig om en doft men aldrig kunna uppleva den på riktigt (jag orkar inte ens köpa samples och sånt). Sen kan man väl vara intresserad av skönhet på ett slags estetiskt teoretiskt plan… Men det överlåter jag åt någon annan, haha.

Evelina2

Vad tror du att du kommer skriva mest om här?
– Jag tror att det som kommer skilja sig i mina inlägg från mina kollegor här på Skönhetskabinettet är att jag är totalt obevandrad inom konst, och kommer därför inte skriva inlägg med historiska nedslag så som ni andra är så duktiga på! Jag tror däremot att mina inlägg kan komma att handla mer om min nyvunna kärlek för Chanels modevisningar (har sett en hittills), om varför Gossip Girl är världens bästa stil-inspo-serie och sen kanske något om läppstift? Jag vet inte egentligen, har faktiskt aldrig bloggat förut! Jag får köra på känsla helt enkelt.

Kan du kort berätta vad du sysslar med när du inte bloggar här?
– Jag håller på att avsluta min master i medie- och kommunikationsvetenskap och efter det blir det väl till att skaffa ett jobb. På fritiden ser jag om tv-serier jag redan sett, tycker om att laga mat, dricka vin, måla naglarna och så spelar jag Kim Kardashian: Hollywood på mobilen.


Comments { 0 }

Tags:


I trollskogen

Det första jag tänkte på när jag vaknade i morse var att jag fortfarande kunde känna parfymen jag igår sprutade på mina handleder strax innan lunch. Svarta vinbär och söt mossa är det bästa jag kan komma på för att beskriva Enchanted Forest av The Vagabond Prince. 

Jag tror att mitt intresse för parfym mest handlar om möjligheterna till associationer och minnen. Ganska ofta slås jag av att parfymer handlar om ett introvert bruk för mig. Kan man säga så? Jag menar inte att det ena är bättre än det andra, men jag märker att jag mindre och mindre intresserar mig för vad andra tycker om min parfym eller hur jag doftar (eller stinker, för den delen). Behållningen med en ny parfym är istället hur min inre värld sätts igång och triggas av olika noter och kombinationer. Och lyckan i att få återvända till en parfym, som då både har en slags ursprunglig association och sedan byggts på med minnen från när man använt den.

Enchanted Forest får mig att tänka på John Bauer och den trollska, nordiska skogen. Jag tänker på svarta tjärnar, på Der Erlkönig, på norrländska sommarnätter, på skira spetsgardiner i röda torp där en till synes osynlig mygga surrar natten igenom och håller en vaken,  jag tänker på gläntan i Goblin Market (Men sell not such in any town), på sommarängar vid skogens kant och starkast av allt är ju alla barndomsminnen från när farmor tog mig till skogen vid vårt lantställe för att plocka svamp eller vildhallon – den där sekunden när hon försvann bakom en tuva eller gran, och jag kände mig alldeles ensam; omsluten av granar, mossa och skogens oförklarliga ljud.

Ännu_sitter_Tuvstarr_kvar_och_ser_ner_i_vattnet

John Bauer, ”Ännu sitter Tuvstarr kvar och ser ner i vattnet”, 1913.


Comments { 14 }

Tags: , , ,


Att köpa eller inte köpa

Idag har jag köpt hårprodukter för 621 kronor och det känns helt värdelöst. Först var jag glad, för jag behövde en inpackning eller ett extremt bra balsam, och på PUB:s bottenvåning finns det en affär som bara säljer hårprodukter och den är helt, helt underbar, och jag gick omkring där alldeles yr av lycka över alla otroligt vackra förpackningar och tänkte mys, mys, nu ska jag unna mig något bra till mitt risiga vinterhår.

Sedan såg jag att det balsam – Paul Mitchells The Detangler – som jag egentligen var ute efter fanns i en presentask som blivit över från julhandeln och som reades ut, så då köpte jag den. Det är första gången jag har köpt så dyrt schampo och balsam (att jag över huvud taget känner till deras existens beror på att jag fick Paul Mitchell-grejer i present en gång, jag är mycket dåligt orienterad bland bättre hårvårdsprodukter annars). Nu blev det inte ens dyrare än Aussie-produkterna jag brukar köpa i vanliga fall.

hårgrejerBra dyrt balsam.

Fast sedan kom jag på att jag behövde Aussie-produkter också, för min värmeskyddskräm och min anti-frisskräm (båda absolut nödvändigt för mitt vildsinta, torra lockiga hår) var slut, och sedan såg jag i en varuhusspegel hur oerhört behovet av ny hårfärg var och sedan hade jag alltså köpt hårvård för 621 kronor.

Ni kanske inte tycker att det är mycket, kanske säger det mest att jag har rätt billiga vanor, och jag vill verkligen inte moralisera över någons hårvårdsvanor vare sig de är billiga eller dyra, och det kanske är inte 621 kronor så jättemycket, om man ser till vad jag fick: hälften är produkter av salongskvalitet som jag vet är underbara och resten är sådant jag ser som absoluta nödvändigheter, och att det kostade så pass mycket beror mest av allt på att ALLA mina hårvårdsprodukter var slut på samma gång, och de där Paul Mitchell-grejerna kommer att räcka i typ ett år… men ändå.

Jag tänkte på tunnelbanan hem hur oerhört kort steget är mellan eufori och äckel över konsumtion. Vissa dagar känns det som typ det högsta livet har att bjuda, att stryka runt på ett varuhus och provdofta på parfymer och känna sig flärdfull, det är den bästa eskapism jag vet. Andra dagar känns det som idag: Vad tusan håller jag på med? Är jag verkligen en sådan person som köper dyrt balsam? (Dessutom passade jag på att provlukta på Roses de Chloé, eftersom jag länge har velat ha en rosparfym, och den var underbar, och jag tänkte att det här borde kanske bli min vårparfym, men nu tänker jag: Ingen ny parfym på mycket länge!!)

Ja, jag vet inte vad jag vill säga med det här. Att det är tråkigt att shoppa när man inte blir glad av det? Ja, det är det verkligen. När man blir glad av det är det däremot underbart. Ja, jag tycker verkligen det. Förhoppningsvis kommer jag resten av denna kalla, fattiga, stressiga och deadlinespäckade januari åtminstone vara fin i håret.


Comments { 12 }

Tags: , , , ,


Vi amasoner

Lackskor

Tänk att mina tonår berövades den glamour de kunde haft! Ja, så är det, och jag ska berätta varför alldeles strax, men först måste jag nämna att jag i tidig tonår faktiskt var mycket chic och glamourös. Tyvärr var det nog bara jag som tyckte det, förutom en jämnårig, kanske något äldre, driven flicka jag ”kände” på Lunarstorm. Hon ville bli designer och gjorde sin praktik i åttan hos Lovisa Burfitt. Jag var och hälsade på henne i Burfitts ateljé och flickan undrade om jag kunde mannekänga när hon (flickan, inte Burfitt) skulle ha modevisning. Det gjorde jag, och det var mycket nervöst. Jag hade på mig slitna jeans och en fejk D&G-tisha, till detta knähöga, svarta läderstövlar med rejäl och hög klack när jag kom till skolaulan, och vädret var sådant som det alltid är i Twin Peaks, så därför måste jag ha haft en jacka eller kappa också men den minns jag inte. De andra flickorna, som var modeskaparens vänner och skolkamrater, trodde att jag var en professionell fotomodell. Jag var så himla lång.

Sedan någon gång i högstadiets sista år, hittade jag ett sammanhang som jag då trodde passade mig. Indie-scenen. Här skulle jag i några år framöver ha min stilmässiga identitet, även om jag drog den till sin mest ytliga och estetiskt utmanande ände som panda, där jag kunde blända min scen med höjden på mitt hår och en perfekt vit hy snarare än kunskaper i pop, som jag saknade och hade ett närmast studiemässigt förhållningssätt till för att passa in. I denna kultur lärde jag mig omedelbart – man lär sig snabbt som ung, nu är det litet trögare, men jag väljer att hänvisa till ”tidlöshet” snarare än att jag är sen med det senaste – att det som eftertraktades bland de unga männen (eller vår bild av vad de ville ha i alla fall) var små och väna flickor. Här hade jag naturen emot mig. Jag är ungefär 180 centimeter lång. Och jag har klanderfri hållning – baletten jag dansade som barn satte sina spår, dessutom hade jag en farmor som slog till mig i ryggen med sin rynkiga hand om hon såg att jag kutade, ”Du ska vara stolt över din längd!”. Hur som helst. Detta var uppenbarligen ett problem. Jag var aldrig den där lilla söta poptjejen som vi hyllade som ideal annat än på de bilder jag la upp, tagna med dassiga digitalkameror, på communityt Skunk, där perspektiven var så skeva och mina fotominer så förvrängda att man knappast såg att det var jag. Jag såg ut som en av de kloner som utvecklades där kring 2001/2002/2003. Subkulturers egna koder och ramar blir nog ofta ganska snäva när gruppen består av så unga och osäkra individer (jag uppskattar verkligen subkulturer och tycker mycket om indiepopscenen, jag tror att oavsett vilken identitet jag skaffat mig som tonåring hade den begränsat mig i viss mån men detta hade såklart tagit olika uttryck).

Nu till min poäng och varför jag skriver detta inlägg: mellan åldern 15 och 19 var det helt otänkbart för mig att bära högklackat, eftersom jag ”redan var lång”. Gud vad ledsamt det är, om allt vi bär är kompensatoriskt och inte för att vi tycker om det! Och jag som ÄLSKAR högklackat förvägrade mig själv denna glädje. Orsaken? Jag var för lång. För vad? För de unga män som intresserade mig, men det är inte hela sanningen. Också för lång för mina kvinnliga vänner, som delade samma ideala kvinnobild som jag. Och denna ideala bild var en kvinna som alltid var kortare än männen hon omgav sig med. Defintivt kortare än den man hon eventuellt gjorde sällskap med (nu tror ni att jag var tonåring på 1940-talet, men jag tycker att ”göra sällskap med” beskriver tonårens romanser mycket bra).

Som estestiskt intresserad måste jag vända mig emot detta mycket förlegade synsätt och hävda att vad som rimligen skulle vara acceptabelt, om man nu talar om att klä sig kompensatoriskt, är att utgå ifrån sin egen kropp, och inte sin kropp i relation till någon annans (särskilt inte en mans – varför skulle män vara några slags måttstockar för kvinnor att förhålla sig till?). Jag tycker exempelvis om hur mina ben ser längre ut när jag har höga klackar. Det är viktigare än om jag uppfattas som ”för lång” bara för att jag råkar stå bredvid eller göra sällskap med en man som är kortare än jag. Oavsett om jag har klackskor eller ej.

Bild: Röda lackskor från Miu Miu, som jag blir 193 cm lång i.


Comments { 1 }

Tags: , , ,


Mitt analoga Pinterest

Jag öppnande en  förvaringslåda som stod i bokhyllan, ni vet en sådan piffig man kan köpa från Åhléns eller Granit som efter ett tag smälter in i inredningen och får en att glömma att den innehåller något. Lådan vägde nästan ingenting, så den hade kunnat vara tom. Inuti fanns bara bilder, utrivna från tidningar. Det var litet blandad kompott, framför allt modebilder jag fastnat för och velat spara. Detta var innan Pinterest. Jag har inte Pinterest själv, varför jag blev glad över att hitta lådan med min egna analoga motsvarighet. Här kommer några smakprov!

givenchy2

Det här är en kampanj fotad av Mert & Marcus, för Givenchy som ni ser. Jag rev ut bilden ur något modemagasin när jag läste grundkursen i modevetenskap, och vi blev ombedda att ta med en modebild vi fastnat för till ett seminarium om modefotografi. Inför seminariet hade vi läst Roland Barthes Camera Lucida, som jag varmt kan rekommendera alla tänkande människor att läsa. Det är frestande för mig att skriva om min kärlek till Barthes nu, men det får bli en annan gång. (Men ett sidospår får ni stå ut med: på mitt förra arbete skulle jag sitta med på en middag där en av Frankrikes tidigare presidenter skulle medverka – oerhört glamouröst. Jag visste att Barthes dött i en trafikolycka på väg hem från en lunch hos vad som senare blev Frankrikes president. Tanken på att jag skulle få träffa och sitta på samma middag med en person som mött Barthes hans sista timmar i livet var för mig så fullkomligt överväldigande att det kändes som en näst intill religiös upplevelse. Nu var det så att det var Mitterand som Barthes hade lunchat hos, och Valéry Giscard d’Estaing var den tidigare presidenten som jag fick äran att mingla med. Jag klagar inte. Jag hade en lila klänning i siden som jag sedan endast har använt en gång, på min guddotters dop.)

baleines

Jag tror att det här bilden kommer från ett reportage i Bon, om subkulturen La Sape i Kongo. Se fler bilder och läs mer om La Sape och Les Sapeurs härhär och här.

valentino11

This is the essence of me.

jesus2

Och det här är min sorts melankoli.

killeochtjej2

Jag får precis samma känsla av den här bilden som jag får av den här låten.


Comments { 2 }

Tags: , , , , , , ,