Säg hej till Evelina!

Skön­hetska­bi­net­tet har utö­kats! Vi säger väl­kom­men till Eve­lina, vår nya medlem.

Evelina

Eve­lina, finns det någon skön­hets­pro­dukt du inte kan leva utan?
– Hej! Oj, det tyc­ker jag är en svår fråga! Jag har ald­rig direkt fast­nat för en sär­skild pro­dukt i ter­mer av varu­märke och lik­nande, jag byter hela tiden eftersom jag ald­rig lyc­kas bli till­räck­ligt nöjd. Det kom­mer säkert mär­kas här på blog­gen i fall jag skri­ver om pro­duk­ter. Men, för ord­ning­ens skull kan jag nämna den recept­be­lagda (!) hud­lo­tio­nen Propy­derm som jag använ­der fli­tigt sedan något år till­baka. Jag har väl­digt torr hud och får lätt eksem, så att smörja in mig ordent­ligt är ett måste.

Kan skön­het vara ett intresse?
– Abso­lut! Fast det är nog inget kon­kret intresse för mig… Skratt. Jag är nog mest intres­se­rad av menings­ska­pande pro­duk­tion run­tom­kring skön­het, så som alla recen­sio­ner på Make Up Alley eller den enorma upp­sjö av YouTube-tutorials som finns. Tyc­ker lik­som att det är en fasci­ne­rande social ritual att vilja dela med sig av sin upp­le­velse av en pro­dukt.
Just nu är jag inne i en period när jag tyc­ker par­fym är jät­te­kul så jag läser många doft­be­skriv­ningar, fast jag inte råd att köpa något, så det blir en spän­nande idé om att tex­tu­ellt lära sig om en doft men ald­rig kunna upp­leva den på rik­tigt (jag orkar inte ens köpa samples och sånt). Sen kan man väl vara intres­se­rad av skön­het på ett slags este­tiskt teo­re­tiskt plan… Men det över­lå­ter jag åt någon annan, haha.

Evelina2

Vad tror du att du kom­mer skriva mest om här?
– Jag tror att det som kom­mer skilja sig i mina inlägg från mina kol­le­gor här på Skön­hetska­bi­net­tet är att jag är totalt obe­vand­rad inom konst, och kom­mer där­för inte skriva inlägg med histo­riska ned­slag så som ni andra är så duk­tiga på! Jag tror där­e­mot att mina inlägg kan komma att handla mer om min nyvunna kär­lek för Cha­nels mode­vis­ningar (har sett en hit­tills), om var­för Gos­sip Girl är värl­dens bästa stil-inspo-serie och sen kanske något om läpp­stift? Jag vet inte egent­li­gen, har fak­tiskt ald­rig blog­gat förut! Jag får köra på känsla helt enkelt.

Kan du kort berätta vad du syss­lar med när du inte blog­gar här?
– Jag hål­ler på att avsluta min mas­ter i medie– och kom­mu­ni­ka­tions­ve­ten­skap och efter det blir det väl till att skaffa ett jobb. På fri­ti­den ser jag om tv-serier jag redan sett, tyc­ker om att laga mat, dricka vin, måla nag­larna och så spe­lar jag Kim Kar­dashian: Hol­ly­wood på mobi­len.


Comments { 0 }

Tags:


I trollskogen

Det första jag tänkte på när jag vak­nade i morse var att jag fort­fa­rande kunde känna par­fy­men jag igår spru­tade på mina hand­le­der strax innan lunch. Svarta vin­bär och söt mossa är det bästa jag kan komma på för att beskriva Enchan­ted Forest av The Vaga­bond Prince. 

Jag tror att mitt intresse för par­fym mest hand­lar om möj­lig­he­terna till asso­ci­a­tio­ner och min­nen. Ganska ofta slås jag av att par­fy­mer hand­lar om ett intro­vert bruk för mig. Kan man säga så? Jag menar inte att det ena är bättre än det andra, men jag mär­ker att jag mindre och mindre intres­se­rar mig för vad andra tyc­ker om min par­fym eller hur jag dof­tar (eller stin­ker, för den delen). Behåll­ningen med en ny par­fym är istäl­let hur min inre värld sätts igång och trig­gas av olika noter och kom­bi­na­tio­ner. Och lyc­kan i att få åter­vända till en par­fym, som då både har en slags ursprung­lig asso­ci­a­tion och sedan byggts på med min­nen från när man använt den.

Enchan­ted Forest får mig att tänka på John Bauer och den troll­ska, nor­diska sko­gen. Jag tän­ker på svarta tjär­nar, på Der Erl­kö­nig, på norr­ländska som­mar­nät­ter, på skira spets­gar­di­ner i röda torp där en till synes osyn­lig mygga sur­rar nat­ten ige­nom och hål­ler en vaken,  jag tän­ker på glän­tan i Goblin Mar­ket (Men sell not such in any town), på som­ma­rängar vid sko­gens kant och star­kast av allt är ju alla barn­domsmin­nen från när far­mor tog mig till sko­gen vid vårt lant­ställe för att plocka svamp eller vild­hal­lon — den där sekun­den när hon för­svann bakom en tuva eller gran, och jag kände mig all­de­les ensam; omslu­ten av gra­nar, mossa och sko­gens oför­klar­liga ljud.

Ännu_sitter_Tuvstarr_kvar_och_ser_ner_i_vattnet

John Bauer, »Ännu sit­ter Tuv­starr kvar och ser ner i vatt­net«, 1913.


Comments { 13 }

Tags: , , ,


Att köpa eller inte köpa

Idag har jag köpt hår­pro­duk­ter för 621 kro­nor och det känns helt vär­de­löst. Först var jag glad, för jag behövde en inpack­ning eller ett extremt bra bal­sam, och på PUB:s bot­ten­vå­ning finns det en affär som bara säl­jer hår­pro­duk­ter och den är helt, helt under­bar, och jag gick omkring där all­de­les yr av lycka över alla otro­ligt vackra för­pack­ningar och tänkte mys, mys, nu ska jag unna mig något bra till mitt risiga vinterhår.

Sedan såg jag att det bal­sam – Paul Mit­chells The Detang­ler – som jag egent­li­gen var ute efter fanns i en pre­sentask som bli­vit över från jul­han­deln och som rea­des ut, så då köpte jag den. Det är första gången jag har köpt så dyrt schampo och bal­sam (att jag över huvud taget kän­ner till deras existens beror på att jag fick Paul Mitchell-grejer i pre­sent en gång, jag är myc­ket dåligt ori­en­te­rad bland bättre hår­vårds­pro­duk­ter annars). Nu blev det inte ens dyrare än Aussie-produkterna jag bru­kar köpa i van­liga fall.

hårgrejerBra dyrt balsam.

Fast sedan kom jag på att jag behövde Aussie-produkter också, för min vär­me­skydds­kräm och min anti-frisskräm (båda abso­lut nöd­vän­digt för mitt vild­sinta, torra loc­kiga hår) var slut, och sedan såg jag i en varu­hus­spe­gel hur oer­hört beho­vet av ny hår­färg var och sedan hade jag alltså köpt hår­vård för 621 kronor.

Ni kanske inte tyc­ker att det är myc­ket, kanske säger det mest att jag har rätt bil­liga vanor, och jag vill verk­li­gen inte mora­li­sera över någons hår­vårdsva­nor vare sig de är bil­liga eller dyra, och det kanske är inte 621 kro­nor så jät­te­myc­ket, om man ser till vad jag fick: hälf­ten är pro­duk­ter av salongs­kva­li­tet som jag vet är under­bara och res­ten är sådant jag ser som abso­luta nöd­vän­dig­he­ter, och att det kos­tade så pass myc­ket beror mest av allt på att ALLA mina hår­vårds­pro­duk­ter var slut på samma gång, och de där Paul Mitchell-grejerna kom­mer att räcka i typ ett år… men ändå.

Jag tänkte på tun­nel­ba­nan hem hur oer­hört kort ste­get är mel­lan eufori och äckel över kon­sum­tion. Vissa dagar känns det som typ det högsta livet har att bjuda, att stryka runt på ett varu­hus och prov­dofta på par­fy­mer och känna sig flärd­full, det är den bästa eska­pism jag vet. Andra dagar känns det som idag: Vad tusan hål­ler jag på med? Är jag verk­li­gen en sådan per­son som köper dyrt bal­sam? (Dess­utom pas­sade jag på att prov­lukta på Roses de Chloé, eftersom jag länge har velat ha en rospar­fym, och den var under­bar, och jag tänkte att det här borde kanske bli min vår­par­fym, men nu tän­ker jag: Ingen ny par­fym på myc­ket länge!!)

Ja, jag vet inte vad jag vill säga med det här. Att det är trå­kigt att shoppa när man inte blir glad av det? Ja, det är det verk­li­gen. När man blir glad av det är det där­e­mot under­bart. Ja, jag tyc­ker verk­li­gen det. För­hopp­nings­vis kom­mer jag res­ten av denna kalla, fat­tiga, stres­siga och dead­li­ne­späc­kade janu­ari åtminstone vara fin i håret.


Comments { 12 }

Tags: , , , ,


Vi amasoner

Lackskor

Tänk att mina tonår berö­va­des den gla­mour de kunde haft! Ja, så är det, och jag ska berätta var­för all­de­les strax, men först måste jag nämna att jag i tidig tonår fak­tiskt var myc­ket chic och gla­mou­rös. Tyvärr var det nog bara jag som tyckte det, för­u­tom en jämn­å­rig, kanske något äldre, dri­ven flicka jag »kände« på Lunar­storm. Hon ville bli desig­ner och gjorde sin prak­tik i åttan hos Lovisa Bur­fitt. Jag var och häl­sade på henne i Bur­fitts ateljé och flic­kan und­rade om jag kunde man­ne­känga när hon (flic­kan, inte Bur­fitt) skulle ha mode­vis­ning. Det gjorde jag, och det var myc­ket ner­vöst. Jag hade på mig slitna jeans och en fejk D&G-tisha, till detta knä­höga, svarta läder­stöv­lar med rejäl och hög klack när jag kom till skol­au­lan, och väd­ret var sådant som det all­tid är i Twin Peaks, så där­för måste jag ha haft en jacka eller kappa också men den minns jag inte. De andra flic­korna, som var modeska­pa­rens vän­ner och skol­kam­ra­ter, trodde att jag var en pro­fes­sio­nell foto­mo­dell. Jag var så himla lång.

Sedan någon gång i hög­sta­di­ets sista år, hit­tade jag ett sam­man­hang som jag då trodde pas­sade mig. Indie-scenen. Här skulle jag i några år fram­ö­ver ha min stil­mäs­siga iden­ti­tet, även om jag drog den till sin mest ytliga och este­tiskt utma­nande ände som panda, där jag kunde blända min scen med höj­den på mitt hår och en per­fekt vit hy sna­rare än kun­ska­per i pop, som jag sak­nade och hade ett när­mast stu­di­e­mäs­sigt för­håll­nings­sätt till för att passa in. I denna kul­tur lärde jag mig ome­del­bart — man lär sig snabbt som ung, nu är det litet trö­gare, men jag väl­jer att hän­visa till »tid­lös­het« sna­rare än att jag är sen med det senaste — att det som efter­trak­ta­des bland de unga män­nen (eller vår bild av vad de ville ha i alla fall) var små och väna flic­kor. Här hade jag natu­ren emot mig. Jag är unge­fär 180 cen­ti­me­ter lång. Och jag har klan­der­fri håll­ning — balet­ten jag dan­sade som barn satte sina spår, dess­utom hade jag en far­mor som slog till mig i ryg­gen med sin ryn­kiga hand om hon såg att jag kutade, »Du ska vara stolt över din längd!«. Hur som helst. Detta var uppen­bar­li­gen ett pro­blem. Jag var ald­rig den där lilla söta poptje­jen som vi hyl­lade som ideal annat än på de bil­der jag la upp, tagna med das­siga digi­tal­ka­me­ror, på com­mu­ni­tyt Skunk, där per­spek­ti­ven var så skeva och mina foto­mi­ner så för­vrängda att man knap­past såg att det var jag. Jag såg ut som en av de klo­ner som utveck­la­des där kring 2001/2002/2003. Sub­kul­tu­rers egna koder och ramar blir nog ofta ganska snäva när grup­pen består av så unga och osäkra indi­vi­der (jag upp­skat­tar verk­li­gen sub­kul­tu­rer och tyc­ker myc­ket om indie­popsce­nen, jag tror att oav­sett vil­ken iden­ti­tet jag skaf­fat mig som ton­å­ring hade den begrän­sat mig i viss mån men detta hade såklart tagit olika uttryck).

Nu till min poäng och var­för jag skri­ver detta inlägg: mel­lan åldern 15 och 19 var det helt otänk­bart för mig att bära hög­klac­kat, eftersom jag »redan var lång«. Gud vad led­samt det är, om allt vi bär är kom­pen­sa­to­riskt och inte för att vi tyc­ker om det! Och jag som ÄLSKAR hög­klac­kat för­väg­rade mig själv denna glädje. Orsa­ken? Jag var för lång. För vad? För de unga män som intres­se­rade mig, men det är inte hela san­ningen. Också för lång för mina kvinn­liga vän­ner, som delade samma ide­ala kvin­no­bild som jag. Och denna ide­ala bild var en kvinna som all­tid var kor­tare än män­nen hon omgav sig med. Defin­tivt kor­tare än den man hon even­tu­ellt gjorde säll­skap med (nu tror ni att jag var ton­å­ring på 1940-talet, men jag tyc­ker att »göra säll­skap med« beskri­ver ton­å­rens roman­ser myc­ket bra).

Som estes­tiskt intres­se­rad måste jag vända mig emot detta myc­ket för­le­gade syn­sätt och hävda att vad som rim­li­gen skulle vara accep­ta­belt, om man nu talar om att klä sig kom­pen­sa­to­riskt, är att utgå ifrån sin egen kropp, och inte sin kropp i rela­tion till någon annans (sär­skilt inte en mans — var­för skulle män vara några slags mått­stoc­kar för kvin­nor att för­hålla sig till?). Jag tyc­ker exem­pel­vis om hur mina ben ser längre ut när jag har höga klac­kar. Det är vik­ti­gare än om jag upp­fat­tas som »för lång« bara för att jag råkar stå bred­vid eller göra säll­skap med en man som är kor­tare än jag. Oav­sett om jag har klack­skor eller ej.

Bild: Röda lack­skor från Miu Miu, som jag blir 193 cm lång i.


Comments { 1 }

Tags: , , ,


Mitt analoga Pinterest

Jag öpp­nande en  för­va­rings­låda som stod i bok­hyl­lan, ni vet en sådan pif­fig man kan köpa från Åhléns eller Gra­nit som efter ett tag smäl­ter in i inred­ningen och får en att glömma att den inne­hål­ler något. Lådan vägde näs­tan ingen­ting, så den hade kun­nat vara tom. Inuti fanns bara bil­der, utrivna från tid­ningar. Det var litet blan­dad kom­pott, fram­för allt mode­bil­der jag fast­nat för och velat spara. Detta var innan Pin­te­rest. Jag har inte Pin­te­rest själv, var­för jag blev glad över att hitta lådan med min egna ana­loga mot­sva­rig­het. Här kom­mer några smakprov!

givenchy2

Det här är en kam­panj fotad av Mert & Mar­cus, för Givenchy som ni ser. Jag rev ut bil­den ur något mode­ma­ga­sin när jag läste grund­kur­sen i mode­ve­ten­skap, och vi blev ombedda att ta med en mode­bild vi fast­nat för till ett semi­na­rium om mode­fo­to­grafi. Inför semi­na­riet hade vi läst Roland Bart­hes Camera Lucida, som jag varmt kan rekom­men­dera alla tän­kande män­ni­skor att läsa. Det är fres­tande för mig att skriva om min kär­lek till Bart­hes nu, men det får bli en annan gång. (Men ett sido­spår får ni stå ut med: på mitt förra arbete skulle jag sitta med på en mid­dag där en av Frank­ri­kes tidi­gare pre­si­den­ter skulle med­verka — oer­hört gla­mou­röst. Jag visste att Bart­hes dött i en tra­fi­ko­lycka på väg hem från en lunch hos vad som senare blev Frank­ri­kes pre­si­dent. Tan­ken på att jag skulle få träffa och sitta på samma mid­dag med en per­son som mött Bart­hes hans sista tim­mar i livet var för mig så full­kom­ligt över­väl­di­gande att det kän­des som en näst intill reli­giös upp­le­velse. Nu var det så att det var Mit­te­rand som Bart­hes hade lun­chat hos, och Valéry Giscard d’Estaing var den tidi­gare pre­si­den­ten som jag fick äran att mingla med. Jag kla­gar inte. Jag hade en lila klän­ning i siden som jag sedan endast har använt en gång, på min gud­dot­ters dop.)

baleines

Jag tror att det här bil­den kom­mer från ett repor­tage i Bon, om sub­kul­tu­ren La Sape i Kongo. Se fler bil­der och läs mer om La Sape och Les Sapeurs härhär och här.

valentino11

This is the essence of me.

jesus2

Och det här är min sorts melankoli.

killeochtjej2

Jag får pre­cis samma känsla av den här bil­den som jag får av den här låten.


Comments { 2 }

Tags: , , , , , , ,