Ännu en höst med Kiehl’s

nya_krämer

Jag kan knappt gå förbi Kiehl’s längre utan att vilja köpa saker, för typ allt jag har testat därifrån har varit underbart – utom ögonkrämen med avokado, som visade sig vara för tung för mig, och den där vanliga ansiktstvätten blir jag lite torr av – well, vissa produkter har varit underbara, alltså underbara, som i att jag inte vill leva utan dem. Här kan man läsa om vilka jag tänker på, och så här drygt ett år efter att det länkade inlägget postades är jag besatt av Midnight recovery-oljan: vilken jättebra produkt! Man vaknar verkligen och är snygg när man har använt den! (Och idag såg jag att de lanserat en dag-version av den, men den är så ny att det inte gick att tigga till sig ett prov ännu. Jag blir exalterad över blotta tanken på den.)*

Senaste jag köpte en ny Skin rescuer-kräm gav den sluga Kehl’s-expediten mig ett prov på en kräm mot mörka ringar runt ögonen – Clearly corrective dark circle perfector – och nu har jag provat den i en vecka och tycker att även den är underbar. Vilken jättebra produkt det också! Alltså, den funkar verkligen. Förlåt om jag låter som tv-shop nu, men jag har inte använt concealer på en vecka (jätteskönt, särskilt med tanke på att Make up store, som tillverkar concealern jag föredrar under ögonen, verkar ha fuckat upp sin produktion fullständigt när de bytt förpackningar och har saknat den till försäljning sedan i somras.)

Jag hatar egentligen att tipsa om hudvård, för det är så himla svårt att veta vad som funkar för någon annan, och jag vill inte att nån ska bränna 300 spänn på en kräm som inte passar, men är man upptagen av sina ringar runt ögonen tycker jag att man ska gå och be om ett gratisprov! På bilden här ovanför syns min nya vän tillsammans med dagens andra spännande köp: en gullig liten BUS från Clarins, som man blandar i sin dag- eller nattkräm. Jag tänkte testa att inte vara blek som ett lik i vinter.

* * *

Och jo, angående det nya sminket från H&M: jag har köpt ytterligare läppstift, nagellack och ögonskuggor sedan det inlägget postades, och en lip tint (som är som exakt alla andra lip tints jag testat: extremt cerise, extremt hållfast), och jag tycker att det är bra. Inte jättebra, men klart bra med tanke på priset, och framför allt KUL! Jag har liksom känt en glädje över smink igen, efter att ha sminkat mig exakt likadant varje dag i typ… år. Jag gillar det röda nagellacket bäst av allt, det har jag använt nästan konstant sedan jag köpte det. Det sitter inte lika bra som till exempel OPI (som är mitt favoritmärke när det gäller hållbarhet, men som även är tre gånger så dyrt), men lika bra som nagellack som sitter lite sämre. Jag tycker att H&M:s nya smink är perfekt för att just testa grejer: det finns som sagt typ en miljon färger att välja bland, så har man alltid funderat över grönt nagellack eller knallblå ögonskugga så är det perfekt. Nu när jag har kommit på att jag verkligen, verkligen gillar klarrött nagellack funderar jag dock på att köpa ett som håller lite bättre – typ från OPI.

*Obs, jag är fortfarande (tyvärr) inte sponsrad av Kiehl’s.

 


Comments { 2 }

Tags: , , ,


Two lipsticks and a lover

french

Varför är franska kvinnor sexiga och eleganta även om de har jeans, t-shirts och håret i en hästsvans? Vad är deras hemliga knep? Det frågar sig Helena Frith Powell i boken Two lipsticks and a lover och till sin hjälp har hon en uppsjö av franska kvinnor som alla verkar helt med på noterna att just fransyskor har något speciellt vi andra nationaliteter saknar. Författaren är brittisk så ”vi” är britterna och ”de” är fransyskorna.

Det viktigaste är att vara smal. Smala blir fransyskorna inte genom dieter och bantning, utan de äter vad de vill men i ytterst begränsad mängd. Gym är inget för dem. Istället bör man ständigt vara i rörelse under hela dagen, och kanske utföra något stretching-pass eller så i veckan. Ytterst diskret och lågintensivt. Strong is not the new skinny i Frankrike.

Krämer och lotions har en närmast helgonlik status, och slimmande effekter kan uppnås med intensiv smörjning och torrborstning om man råkat få i sig för många croissanter. Ansiktet ska ha sitt också, och den dagliga make-up man inte visar sig offentligt utan måste nogsamt avlägsnas med rätt sorts rengöring för att sedan följas av anpassade krämer. En omfattande hudvårdsrutin två gånger om dagen är absolut nödvändig (särskilt när man röker ett paket cigaretter om dagen, som ju hjälper till att hålla nere födointaget men kan ha förödande effekter på huden).

Eftersom fransyskorna inte tränar, finns det heller inga träningskläder att bli ertappad i. Att vara slappt eller bekvämt klädd är på sin höjd ett sidennattlinne och en kashmirkofta över – och så kan man förstås inte gå till affären – det förstår till och med vi barbarer här i norr. Nej, till affären beger man sig i full mundering och att ursäkta en slarvig klädsel med att det ”är ju söndag” eller att man bara skulle uträtta ett ärende är fullkomligt främmande för våra kontinentala systrar.

Att fransyskorna ändå kan se så eleganta ut i jeans, t-shirt och hästsvans beror på 1. deras smala figur. 2. deras strålande ansikte. 3.  att de känner sig som the fucking bomb eftersom de under allt har matchande underkläder de köpt för chockerande summor pengar.

Knepet att alltid ha exklusiva och matchande underkläder tilltalade mig mest med boken. Ärligt talat är den kåserande, högst ytlig  och påtalar självklarheter. Vill man vara snygg måste man lägga ned tid och pengar på sitt utseende. Typ så. Ungefär som när mirakeldieter lanseras: alla vet ju att man går ned i vikt av att äta mindre än vad man gör av med, sedan kan man kalla dieten Atkins eller South Beach eller vad som helst (jag har t.ex. hittat på en diet som jag kallar Borneo-dieten, mer om den en annan gång) – konceptet är i grunden detsamma och syftar till nå samma resultat. Litet så är det med större delen av boken, till exempel när det påtalas att man är elegant ut i fingerspetsarna om man ser till att just ha välmanikyrerade naglar.

Regeln att varje dag klä sig undertill som om man skulle träffa sin älskare ska vi alltid att minnas från denna fransklektion. Skulle ingen se dig i underkläderna så gör det inget, det är inte därför du har dem.  Att bli sedd ska inte vara den viktigaste aspekten vad gäller det egna utseendet – det viktigaste är hur du känner dig. Klämkäckt och klyschigt, ja, men jag tror på det. Framför allt handlar det om att vara attraktiv som livsstil: inte se sexighet och attraktion som något man konstruerar inför mötet med en annan människa, utan som en integrerad del av sin egen identitet.


Comments { 3 }

Tags:


Stilböcker – A Privileged Life

Susanna Salks bok är inte en traditionell stilbok, utan en anspråkslös hyllning till en livsstil (i ordets allra minst konstlade bemärkelse). Bokens fullständiga titel, A Privileged Life – Celebrating Wasp Style, är mitt i prick. Däremot är omslagsbilden på C.Z. Guest (tagen av Slim Aarons) aningen missvisande. A Pivileged Life är inte en bok som i huvudsak handlar om de allra mest förmögna, utan om den privilegierade övre medelklassen i USA. De har det förvisso gott ställt, men skulle aldrig få för sig att avstå utbildning och arbete för något slags jet set-tillvaro. Inte främst för att de inte har råd, utan för att bildningstörst och strävsamhet betraktas som dygder.

salk

A Privileged Life är en snygg och inspirerande bok. Men mer än något annat är den konservativ. Wasp-stilen har uppstått bland människor som blir ängsliga av tanken på alltför snabba förändringar. I genren stilböcker slår A Privileged Life rekord i frånvaro av konsumtionshets; shoppingtipsen och slit och släng-mentaliteten har genomgående fått stå tillbaka för traditioner och stilmässig kontinuitet. Det är estetisk återhållsamhet på det mest oemotståndliga sätt.

Susanna Salk varvar bilder från sin egen uppväxt i New England med bilder på wasp-ikoner som Jackie Kennedy, Babe Paley och Gloria Vanderbilt. Tilltalet är varmt och förtroligt. Salk återkommer hela tiden till det som utgör en wasps livsbetingelser: familjelivet, Ivy League-universiteten och de ärvda sommarhusen. Här finns inga tips i stil med ”Fem nyckelplagg!” och ”Fixa stilen nu!”. Kanske kan det upplevas frustrerande om man är på jakt efter tydliga instruktioner, men jag älskar att tonen i boken speglar långsamheten i en (livs-)stil som skapas över flera generationer. På var och varannan bild finns något som knyter an till det förgångna: författarens farmors pärlor, författarens mammas byxor, författarens pappas Harvard-tröja.

IMG_2837

Wasp-stilen är en ganska osexig stil. Det är inte särskilt tydliga stilmässiga gränser mellan vare sig män och kvinnor, eller unga och gamla. Jag tänker att det är delvis där lockelsen ligger, i det lågmälda, renskrubbade och tidlösa, som existerar någonstans bortom vanliga parametrar.

Grace Kelly 2

Både människorna och miljöerna i boken är ”as American as apple pie”, men har samtidigt något svårbestämt nordiskt över sig. (Bilden ovan på Grace Kelly ser dock ut att vara tagen vid Medelhavet.) Kanske beror det på New Englands årstidsväxlingar, den generellt höga levnadsstandarden eller förkärleken för utomhusaktiviteter. Vad det än är så känns det lika hemtrevligt och bekant som kanelbullar och mellanmjölk.

IMG_2834

En wasp har inget behov av att klä sig för att uttrycka sin individualitet, utan låter kläderna reflektera hans eller hennes livsstil. Hemligheten bakom wasp-stilen står därför inte att finna på ytan – i de enskilda plaggen – utan i de praktiska omständigheterna som styr valet av kläder. Stilen är sprungen ur traditionella värderingar, en aktiv livsstil och en ständig beredskap att (efter arbetsdagens slut!) slå sig ner på verandan för en drink. Det vilar något påfallande frugalt över wasp-stilen: den är varken snobbig, trendig eller det minsta överdådig. Om en wasp någon gång utmärker sig är det genom den excentriska look som uppstår när man matchar de ärvda manchesterbyxorna med sin mammas kashmirtröja och den där sextio år gamla kappan man hittade i en garderob på familjens lantställe i Nantucket.  

 

* ”Wasp” är en akronym som står för ”White Anglo-Saxon Protestant”. Termen har använts främst nedsättande om den inflytelserika och förmögna gruppen amerikaner med ursprung i nordvästra Europa (eg. England).


Comments { 11 }

Tags: , , , , ,


Plötsligt händer det

Jag köpte mig en sån där presentask med krämer som alltid reas ut efter jul. Det var säkert en bra deal, man fick en Eight Hour Cream i full storlek, och fyra andra små tuber från Elizabeth Arden, i en fin röd låda, men grejen med sådana där kartonger är ju tyvärr att det är vansinnigt liten chans att alla produkter passar en, om man som jag är känslig och kräsen. Jag är rädd att min hy skulle slå bakut om jag plötsligt började servera den Elizabeth Ardens dagcreme istället för den som jag efter långt utprövande använder.

Mycket lyckad var dock handkrämen som ingick. Jag behöver verkligen använda handkräm under vinterhalvåret, men ändå drar jag mig ofta för att göra det eftersom jag hatar att gå runt och ha lite kletiga händer och vänta på att jag ska sluta utgöra en fara för flottiga fläckar på papper, böcker och tangentbord. Men Eight Hour Cream Intensive Moisturizing Hand Treatment, som dess fulla namn lyder, bara sugs upp av mina händer – slurp, säger det, och sedan är de mjuka och helt okladdiga.

handkräm elizabeth arden

Det här gjorde mig så förtjust att jag genast glömde bort min första, stora invändning: att den har en rätt konstig doft. Inte den karaktäristiska Eight Hour Cream-doften, den gillar jag. Handkrämen luktar timjan (!?). På ett lite medicinskt vis, som jag nu har börjat tycka är okej. (Jag gillar medicinska dofter. Kiehl’s handkräm, som också är bra, men lite kletigare, har en liknande doft.)

Runt 200 kronor verkar Elizabeth Arden-handkrämen kosta om man beställer den på nätet, och en femtiolapp till i butik, vilket är rätt saftigt för en handkräm. Eftersom min budget är lite tight för tillfället ska jag snåla med min lilla tub.


Comments { 2 }

Tags: , , , ,


Stilböcker, del 1

Jag tycker att böcker om stil är ungefär lika problematiska som böcker om hudvård – eftersom det enda tips jag tycker att man egentligen kan ge en annan människa i dessa frågor är ”Pröva dig fram till vad som passar just dig”. Ändå dras jag ibland till stilböckerna: när jag nyligen erbjöds ”Elsa Billgrens vintage” på mitt jobb blev jag exempelvis överförtjust (jag har inte läst den än, men kanske kommer en recension så småningom). Jag tror att det hela är grundat i en dum förhoppning om att något ska avslöjas i dessa böcker som kommer att ge mig en fantastisk stil; enkla knep som vackra, stilfulla kvinnor ruvat på i århundraden och som kommer att förändra allt.

Dessutom, har jag insett nyligen, kan man sälja på mig nästan vad som helst med motiveringen att det är franskt. Jag skulle glatt använda vilken hudvårdsprodukt som helst från ett franskt apotek till exempel, medan jag är kräsen bland krämerna på de svenska. Jag tänker liksom att om franska kvinnor gör det så kan det inte vara fel. De är ju så chica! För några år sedan var jag sugen på boken ”Franska kvinnors smala hemligheter”, även om jag aldrig köpte den, vilket antagligen var lika bra. Jag tycker till och med att det verkar intressant med boken ”Franska barn kastar inte mat”, trots att jag inte har några barn och trots att jag har förstått att fransk barnuppfostran inte är förebildlig i allt.

Nåväl. När jag läste att Ines de la Fressange, fransk före detta fotomodell (åt t ex Chanel, kolla vad fint!) hade skrivit en stilbok som dessutom heter ”Parisian chic”, så var jag ju bara tvungen att beställa den. ”Ines de la Fressange shares the well-kept secrets of how Parisian women maintain effortless glamour and a timeless allure”, lovade reklamen. De franska kvinnornas hemligheter skulle äntligen avslöjas för mig!

Men jag blev besviken på min stilbok, som vanligt. Många av Ines tips går ut på att inte vara rädd för att ”mix it up” och, vad man skulle säga på dålig svensk modemagasinsprosa ”rocka till det”. Andra handlar om att det är viktigt att känna sig bekväm i vad man har på sig. Fransyskor dyrkar aldrig stilikoner, skriver Ines, och menar att Jane Birkin och Charlotte Gainsbourgh med sin ”avslappnade” stil – jeans och Converse, typ – är exempel på detta. Ja, kanske, men ingen stil är väl heller mer kopierad än just den. Om man ens kan tala om det som stil.

Sidorna jag tittat mest på består i Ines råd om hur man bär sju stycken basplagg – en svart kavaj, en trenchcoat, en marinblå tröja, ett vitt linne, ett par jeans, en liten skinnjacka och ”den lilla svarta”.

parisian-chic-navy-sweater2
Plaggen modellas av Ines dotter Nine, som så klart är väldigt elegant, men lite för ung, tycker jag – för mig är en stor del av den franska kvinnans elegans förmågan att åldras med stil. Jag hade hellre sett Ines själv som modell. Men allt är väldigt franskt och chict och till slut vill man bara åka till Paris och gå runt i ballerinaskor och stanna och köpa ett fång frasande tulpaner medan man fäller upp kragen på sin trenchcoat för att skydda sig mot det lätta aprilregn som faller och det doftar rostad kastanj och man har en ny parfym och är antagligen förälskad i en man som snart kommer att bjuda på champagne.

nine de la f
Sedan urartar boken dessvärre i en illa illustrerad (av Ines själv) Parisguide, med tips om butiker och restauranger som man kan lätt kan googla sig till, och vid det laget har jag blivit lite ambivalent inför Ines råd, som ”Slösa inte bort din tid på att använda concealer!” och ”I regel ogillar parisiska män kvinnligt kroppshår”.

Det absolut bästa tipset som framförs i ”Parisian chic” är att bygga upp en bra basgarderob, men det är ju inte direkt något som parisiska kvinnor har hållit hemligt för omvärlden. Bättre än att köpa denna lite tramsiga bok tycker jag är att bildgoogla Ines de la Fressange. För Ines själv är verkligen ett fantastiskt exempel på stilfull fransk kvinna – hon är 56 och var så här elegant när hon i höstas lanserade sitt samarbete med klädkedjan Uniqlo (ett mycket smakfullt val av samarbetspartner, givetvis).

ines de la f


Comments { 8 }

Tags: , , , ,


Footylicious, del 2

foot1

Så, jag förstår att ni undrar om mina fötter har fjällat. Det har de! Jätteäckligt har det varit. De har sett ut som två bleka urtidsfiskar med läskiga små fenor åt alla håll och kanter. Nu bor jag själv, men jag kan föreställa mig att Footner kan ha påfrestande påverkan på även det bästa samboskap – ”Kan du dammsuga upp din döda hud tack!”.

Först blev mina fötter liksom oerhört torra och raspiga, sedan började de fjälla, efter ungefär en vecka. Själva fjällandet pågick även det i ungefär en vecka. Värt att tänka på kan vara att fjällandet försiggår även på ovansidorna av fötterna, så har man sociala sammanhang som innebär nakna fötter i öppna skor bör man undvika Footner under två veckor innan (eftersom denna majmånad varit generös med bara fötter-vänliga temperaturer är det kanske redan i senaste laget att göra den här behandlingen inför sommarsäsongen, men vi lever ju å andra sidan i ett lynnigt klimat).

Men så väldigt effektivt var ändå inte Footner. Där min hud är som hårdast – under själva trampynorna framme på fötterna – bet inte den här behandlingen. Resten av mina fötter – till exempel hälarna – är dock mjukare och mysigare än på länge. Men tjock hud på fötterna bildas ju av en anledning, som en skyddsmekanism, så jag gissar att man får hålla på med Footner-behandling rätt ofta för att ha konstant mjuka fötter.

Var det då värt 239 kronor? Nej, absolut inte. När jag betalade denna summa hade jag rätt mycket pengar på kontot efter några månaders riktigt, okej betalt jobb. Idag, när jag nyss upptäckt att kontot åter ekar frilanstomt, skulle jag aldrig köpa en sådan överflödsprodukt som man måste säga att Footner är (jag äger ju redan fotfil och feta krämer). Det var kul att testa. Har jag råd gör jag antagligen om det nästa vår. Har jag inte råd kommer det att gå bra ändå.

 

Bild: Utsnitt ur William-Adolphe Bou­gu­ereaus The Bat­her, Wiki­pain­tings.


Comments { 0 }

Tags: , ,


Stor & liten

eight hour cream
Jag gillar nästan allt med Elizabeth Ardens Eight Hour Cream. Den är jättebra för mina läppar och de blir fint glansiga av den, jag tycker om förpackningen och känslan av att den verkligen är en klassiker. Jag blir liksom glad av att ha den i mitt hem! Jag brukar ha den stående på sängbordet och tänka att nu ser det minsann ut som att det bor en kvinna med klassisk, god smak i det här hemmet. (Jag är pyttelite tveksam till den speciella doften. Eller: egentligen tycker jag om den. Jag tycker att den doftar nytjärad brygga, en doft som påminner mig om något i min barndom, även om jag inte direkt kan minnas några nytjärade bryggor i den. Ska jag vara helt ärlig är jag mest lite tveksam till hur doften emottas av män, så jag brukar låta bli att använda Eight Hour Cream om jag ska på dejt… trots att bra män rimligtvis borde gilla doften av nytjärad brygga..? Ursäkta denna SATC-utvikning.)

Nyligen såg jag att det hade lanserats ett lip balm i Eight Hour-serien, och trots att det egentligen var väldigt dyrt för att vara så lite (250 kr för 14,8 ml) köpte jag det en dag när jag fått lön och var glad. Det innehåller spf 20, vilket inte den vanliga Eight Hour-krämen gör, så det tyckte jag lät bra.

Men jag är inte imponerad av Eight Hour Cream Nourishing lip balm. Det är liksom inget särskilt med det alls. Färgen är som en mer utspädd variant av originalets mysiga kolasås/bärnstens-nyans, och på läpparna känns det som vilken vaselin-produkt som helst (det ingår sådant som bivax, honung och vattenkrasse i innehållsförteckningen, men huvudingredienserna i Eight Hour Cream-lip balmet är polybuten, som brukar ingå i läppstift, och även i till exempel motorolja och plaströr, och petrolatum, som är detsamma som vaselin). Trots att den är gjord speciellt för läpparna tycker jag att originalkrämen är en mycket bättre läpprodukt, och jag skulle hellre se att det var den som förpackades i den lilla läpp-appliceringsvänliga tuben och förseddes med spf 20. Kanske är lip balmet dejtvänligare (det doftar mycket svagt av mandel), men utöver solskyddsfaktorn tycker jag inte att det finns några fördelar med det. Inte ens känslan av glamour gör mig glad, det känns mest som att jag har betalat alldeles för mycket för ett helt vanligt, halvbra lip balm.


Comments { 0 }

Tags: , , ,