Ännu en höst med Kiehl’s

nya_krämer

Jag kan knappt gå förbi Kiehl’s längre utan att vilja köpa saker, för typ allt jag har tes­tat där­i­från har varit under­bart — utom ögon­krä­men med avo­kado, som visade sig vara för tung för mig, och den där van­liga ansikts­tvät­ten blir jag lite torr av — well, vissa pro­duk­ter har varit under­bara, alltså under­bara, som i att jag inte vill leva utan dem. Här kan man läsa om vilka jag tän­ker på, och så här drygt ett år efter att det län­kade inläg­get posta­des är jag besatt av Mid­night recovery-oljan: vil­ken jät­te­bra pro­dukt! Man vak­nar verk­li­gen och är snygg när man har använt den! (Och idag såg jag att de lan­se­rat en dag-version av den, men den är så ny att det inte gick att tigga till sig ett prov ännu. Jag blir exal­te­rad över blotta tan­ken på den.)*

Senaste jag köpte en ny Skin rescuer-kräm gav den sluga Kehl’s-expediten mig ett prov på en kräm mot mörka ringar runt ögo­nen — Clearly corrective dark cir­cle per­fector — och nu har jag pro­vat den i en vecka och tyc­ker att även den är under­bar. Vil­ken jät­te­bra pro­dukt det också! Alltså, den fun­kar verk­li­gen. För­låt om jag låter som tv-shop nu, men jag har inte använt con­ce­a­ler på en vecka (jät­teskönt, sär­skilt med tanke på att Make up store, som till­ver­kar con­ce­a­lern jag före­drar under ögo­nen, ver­kar ha fuc­kat upp sin pro­duk­tion full­stän­digt när de bytt för­pack­ningar och har sak­nat den till för­sälj­ning sedan i somras.)

Jag hatar egent­li­gen att tipsa om hud­vård, för det är så himla svårt att veta vad som fun­kar för någon annan, och jag vill inte att nån ska bränna 300 spänn på en kräm som inte pas­sar, men är man upp­ta­gen av sina ringar runt ögo­nen tyc­ker jag att man ska gå och be om ett gra­tis­prov! På bil­den här ovan­för syns min nya vän till­sam­mans med dagens andra spän­nande köp: en gul­lig liten BUS från Clarins, som man blan­dar i sin dag– eller natt­kräm. Jag tänkte testa att inte vara blek som ett lik i vinter.

* * *

Och jo, angå­ende det nya smin­ket från H&M: jag har köpt ytter­li­gare läpp­stift, nagel­lack och ögon­skug­gor sedan det inläg­get posta­des, och en lip tint (som är som exakt alla andra lip tints jag tes­tat: extremt cerise, extremt håll­fast), och jag tyc­ker att det är bra. Inte jät­te­bra, men klart bra med tanke på pri­set, och fram­för allt KUL! Jag har lik­som känt en glädje över smink igen, efter att ha smin­kat mig exakt lika­dant varje dag i typ… år. Jag gil­lar det röda nagel­lac­ket bäst av allt, det har jag använt näs­tan kon­stant sedan jag köpte det. Det sit­ter inte lika bra som till exem­pel OPI (som är mitt favo­rit­märke när det gäl­ler håll­bar­het, men som även är tre gånger så dyrt), men lika bra som nagel­lack som sit­ter lite sämre. Jag tyc­ker att H&M:s nya smink är per­fekt för att just testa gre­jer: det finns som sagt typ en mil­jon fär­ger att välja bland, så har man all­tid fun­de­rat över grönt nagel­lack eller knall­blå ögon­skugga så är det per­fekt. Nu när jag har kom­mit på att jag verk­li­gen, verk­li­gen gil­lar klar­rött nagel­lack fun­de­rar jag dock på att köpa ett som hål­ler lite bättre — typ från OPI.

*Obs, jag är fort­fa­rande (tyvärr) inte spons­rad av Kiehl’s.

 


Comments { 2 }

Tags: , , ,


Two lipsticks and a lover

french

Varför är franska kvin­nor sex­iga och ele­ganta även om de har jeans, t-shirts och håret i en häst­svans? Vad är deras hem­liga knep? Det frå­gar sig Helena Frith Powell i boken Two lip­sticks and a lover och till sin hjälp har hon en upp­sjö av franska kvin­nor som alla ver­kar helt med på noterna att just fran­sys­kor har något spe­ci­ellt vi andra natio­na­li­te­ter sak­nar. För­fat­ta­ren är brit­tisk så »vi« är brit­terna och »de« är fransyskorna.

Det vik­ti­gaste är att vara smal. Smala blir fran­sys­korna inte genom die­ter och bant­ning, utan de äter vad de vill men i ytterst begrän­sad mängd. Gym är inget för dem. Istäl­let bör man stän­digt vara i rörelse under hela dagen, och kanske utföra något stretching-pass eller så i vec­kan. Ytterst dis­kret och lågin­ten­sivt. Strong is not the new skinny i Frankrike.

Krä­mer och lotions har en när­mast hel­gon­lik sta­tus, och slim­mande effek­ter kan upp­nås med inten­siv smörj­ning och torr­borst­ning om man råkat få i sig för många cro­is­san­ter. Ansik­tet ska ha sitt också, och den dag­liga make-up man inte visar sig offent­ligt utan måste nog­samt avlägs­nas med rätt sorts ren­gö­ring för att sedan föl­jas av anpas­sade krä­mer. En omfat­tande hud­vårdsru­tin två gånger om dagen är abso­lut nöd­vän­dig (sär­skilt när man röker ett paket ciga­ret­ter om dagen, som ju hjäl­per till att hålla nere födo­in­ta­get men kan ha för­ödande effek­ter på huden).

Eftersom fran­sys­korna inte trä­nar, finns det hel­ler inga trä­nings­klä­der att bli ertap­pad i. Att vara slappt eller bekvämt klädd är på sin höjd ett siden­natt­linne och en kash­mir­kofta över — och så kan man för­stås inte gå till affä­ren — det för­står till och med vi bar­ba­rer här i norr. Nej, till affä­ren beger man sig i full mun­de­ring och att ursäkta en slar­vig kläd­sel med att det »är ju sön­dag« eller att man bara skulle uträtta ett ärende är full­kom­ligt främ­mande för våra kon­ti­nen­tala systrar.

Att fran­sys­korna ändå kan se så ele­ganta ut i jeans, t-shirt och häst­svans beror på 1. deras smala figur. 2. deras strå­lande ansikte. 3.  att de kän­ner sig som the fuc­king bomb eftersom de under allt har mat­chande under­klä­der de köpt för choc­ke­rande sum­mor pengar.

Kne­pet att all­tid ha exklu­siva och mat­chande under­klä­der till­ta­lade mig mest med boken. Ärligt talat är den kåse­rande, högst ytlig  och påta­lar själv­klar­he­ter. Vill man vara snygg måste man lägga ned tid och pengar på sitt utse­ende. Typ så. Unge­fär som när mira­kel­di­e­ter lan­se­ras: alla vet ju att man går ned i vikt av att äta mindre än vad man gör av med, sedan kan man kalla die­ten Atkins eller South Beach eller vad som helst (jag har t.ex. hit­tat på en diet som jag kal­lar Borneo-dieten, mer om den en annan gång) — kon­cep­tet är i grun­den det­samma och syf­tar till nå samma resul­tat. Litet så är det med större delen av boken, till exem­pel när det påta­las att man är ele­gant ut i fing­er­spet­sarna om man ser till att just ha väl­ma­ni­ky­re­rade naglar.

Regeln att varje dag klä sig under­till som om man skulle träffa sin äls­kare ska vi all­tid att min­nas från denna fransk­lek­tion. Skulle ingen se dig i under­klä­derna så gör det inget, det är inte där­för du har dem.  Att bli sedd ska inte vara den vik­ti­gaste aspek­ten vad gäl­ler det egna utse­en­det — det vik­ti­gaste är hur du kän­ner dig. Kläm­käckt och kly­schigt, ja, men jag tror på det. Fram­för allt hand­lar det om att vara attrak­tiv som livs­stil: inte se sex­ig­het och attrak­tion som något man kon­stru­e­rar inför mötet med en annan män­ni­ska, utan som en inte­gre­rad del av sin egen identitet.


Comments { 3 }

Tags:


Stilböcker – A Privileged Life

Susanna Salks bok är inte en tra­di­tio­nell stil­bok, utan en anspråks­lös hyll­ning till en livs­stil (i ordets allra minst konst­lade bemär­kelse). Bokens full­stän­diga titel, A Pri­vi­le­ged Life – Celeb­ra­ting Wasp Style, är mitt i prick. Där­e­mot är omslags­bil­den på C.Z. Guest (tagen av Slim Aarons) aningen miss­vi­sande. A Pivi­le­ged Life är inte en bok som i huvud­sak hand­lar om de allra mest för­mögna, utan om den pri­vi­le­gi­e­rade övre medel­klas­sen i USA. De har det för­visso gott ställt, men skulle ald­rig få för sig att avstå utbild­ning och arbete för något slags jet set-tillvaro. Inte främst för att de inte har råd, utan för att bild­ningstörst och sträv­sam­het betrak­tas som dygder.

salk

A Pri­vi­le­ged Life är en snygg och inspi­re­rande bok. Men mer än något annat är den kon­ser­va­tiv. Wasp-stilen har upp­stått bland män­ni­skor som blir ängs­liga av tan­ken på allt­för snabba för­änd­ringar. I gen­ren stil­böc­ker slår A Pri­vi­le­ged Life rekord i från­varo av kon­sum­tions­hets; shop­ping­tip­sen och slit och släng-mentaliteten har genom­gå­ende fått stå till­baka för tra­di­tio­ner och stil­mäs­sig kon­ti­nu­i­tet. Det är este­tisk åter­håll­sam­het på det mest oemot­stånd­liga sätt.

Susanna Salk var­var bil­der från sin egen upp­växt i New Eng­land med bil­der på wasp-ikoner som Jac­kie Ken­nedy, Babe Paley och Glo­ria Van­der­bilt. Till­ta­let är varmt och för­tro­ligt. Salk åter­kom­mer hela tiden till det som utgör en wasps livs­be­ting­el­ser: famil­je­li­vet, Ivy League-universiteten och de ärvda som­mar­hu­sen. Här finns inga tips i stil med »Fem nyc­kel­plagg!« och »Fixa sti­len nu!«. Kanske kan det upp­le­vas fru­stre­rande om man är på jakt efter tyd­liga instruk­tio­ner, men jag äls­kar att tonen i boken speg­lar lång­sam­he­ten i en (livs-)stil som ska­pas över flera gene­ra­tio­ner. På var och varan­nan bild finns något som kny­ter an till det för­gångna: för­fat­ta­rens far­mors pär­lor, för­fat­ta­rens mam­mas byxor, för­fat­ta­rens pap­pas Harvard-tröja.

IMG_2837

Wasp-stilen är en ganska osexig stil. Det är inte sär­skilt tyd­liga stil­mäs­siga grän­ser mel­lan vare sig män och kvin­nor, eller unga och gamla. Jag tän­ker att det är del­vis där loc­kel­sen lig­ger, i det låg­mälda, ren­skrub­bade och tid­lösa, som exi­ste­rar någon­stans bortom van­liga parametrar.

Grace Kelly 2

Både män­ni­skorna och mil­jö­erna i boken är »as Ame­ri­can as apple pie«, men har sam­ti­digt något svår­be­stämt nor­diskt över sig. (Bil­den ovan på Grace Kelly ser dock ut att vara tagen vid Medel­ha­vet.) Kanske beror det på New Eng­lands års­tids­väx­lingar, den gene­rellt höga lev­nads­stan­dar­den eller för­kär­le­ken för utom­hus­ak­ti­vi­te­ter. Vad det än är så känns det lika hem­trev­ligt och bekant som kanel­bul­lar och mellanmjölk.

IMG_2834

En wasp har inget behov av att klä sig för att uttrycka sin indi­vi­du­a­li­tet, utan låter klä­derna reflek­tera hans eller hen­nes livs­stil. Hem­lig­he­ten bakom wasp-stilen står där­för inte att finna på ytan – i de enskilda plag­gen – utan i de prak­tiska omstän­dig­he­terna som styr valet av klä­der. Sti­len är sprungen ur tra­di­tio­nella vär­de­ringar, en aktiv livs­stil och en stän­dig bered­skap att (efter arbets­da­gens slut!) slå sig ner på veran­dan för en drink. Det vilar något påfal­lande fru­galt över wasp-stilen: den är var­ken snob­big, tren­dig eller det minsta över­då­dig. Om en wasp någon gång utmär­ker sig är det genom den excent­riska look som upp­står när man mat­char de ärvda man­ches­ter­byx­orna med sin mam­mas kash­mir­tröja och den där sex­tio år gamla kap­pan man hit­tade i en gar­de­rob på famil­jens lant­ställe i Nan­tuc­ket.  

 

* »Wasp« är en akro­nym som står för »White Anglo-Saxon Pro­te­stant«. Ter­men har använts främst ned­sät­tande om den infly­tel­se­rika och för­mögna grup­pen ame­ri­ka­ner med ursprung i nord­västra Europa (eg. England).


Comments { 10 }

Tags: , , , , ,


Plötsligt händer det

Jag köpte mig en sån där pre­sentask med krä­mer som all­tid reas ut efter jul. Det var säkert en bra deal, man fick en Eight Hour Cream i full stor­lek, och fyra andra små tuber från Eli­za­beth Arden, i en fin röd låda, men gre­jen med sådana där kar­tonger är ju tyvärr att det är van­sin­nigt liten chans att alla pro­duk­ter pas­sar en, om man som jag är käns­lig och krä­sen. Jag är rädd att min hy skulle slå bakut om jag plöts­ligt bör­jade ser­vera den Eli­za­beth Ardens dagcreme istäl­let för den som jag efter långt utprö­vande använder.

Myc­ket lyc­kad var dock hand­krä­men som ingick. Jag behö­ver verk­li­gen använda hand­kräm under vin­ter­halv­å­ret, men ändå drar jag mig ofta för att göra det eftersom jag hatar att gå runt och ha lite kle­tiga hän­der och vänta på att jag ska sluta utgöra en fara för flot­tiga fläc­kar på pap­per, böc­ker och tan­gent­bord. Men Eight Hour Cream Inten­sive Moistu­ri­zing Hand Tre­at­ment, som dess fulla namn lyder, bara sugs upp av mina hän­der – slurp, säger det, och sedan är de mjuka och helt okladdiga.

handkräm elizabeth arden

Det här gjorde mig så för­tjust att jag genast glömde bort min första, stora invänd­ning: att den har en rätt kons­tig doft. Inte den karak­tä­ris­tiska Eight Hour Cream-doften, den gil­lar jag. Hand­krä­men luk­tar tim­jan (!?). På ett lite medi­cinskt vis, som jag nu har bör­jat tycka är okej. (Jag gil­lar medi­cinska dof­ter. Kiehl’s hand­kräm, som också är bra, men lite kle­ti­gare, har en lik­nande doft.)

Runt 200 kro­nor ver­kar Eli­za­beth Arden-handkrämen kosta om man bestäl­ler den på nätet, och en fem­ti­o­lapp till i butik, vil­ket är rätt saf­tigt för en hand­kräm. Eftersom min bud­get är lite tight för till­fäl­let ska jag snåla med min lilla tub.


Comments { 2 }

Tags: , , , ,


Stilböcker, del 1

Jag tyc­ker att böc­ker om stil är unge­fär lika pro­ble­ma­tiska som böc­ker om hud­vård – eftersom det enda tips jag tyc­ker att man egent­li­gen kan ge en annan män­ni­ska i dessa frå­gor är ”Pröva dig fram till vad som pas­sar just dig”. Ändå dras jag ibland till stil­böc­kerna: när jag nyli­gen erbjöds ”Elsa Bill­grens vin­tage” på mitt jobb blev jag exem­pel­vis över­för­tjust (jag har inte läst den än, men kanske kom­mer en recen­sion så små­ningom). Jag tror att det hela är grun­dat i en dum för­hopp­ning om att något ska avslö­jas i dessa böc­ker som kom­mer att ge mig en fan­tas­tisk stil; enkla knep som vackra, stil­fulla kvin­nor ruvat på i århund­ra­den och som kom­mer att för­ändra allt.

Dess­utom, har jag insett nyli­gen, kan man sälja på mig näs­tan vad som helst med moti­ve­ringen att det är franskt. Jag skulle glatt använda vil­ken hud­vårds­pro­dukt som helst från ett franskt apo­tek till exem­pel, medan jag är krä­sen bland krä­merna på de svenska. Jag tän­ker lik­som att om franska kvin­nor gör det så kan det inte vara fel. De är ju så chica! För några år sedan var jag sugen på boken ”Franska kvin­nors smala hem­lig­he­ter”, även om jag ald­rig köpte den, vil­ket antag­li­gen var lika bra. Jag tyc­ker till och med att det ver­kar intres­sant med boken ”Franska barn kas­tar inte mat”, trots att jag inte har några barn och trots att jag har för­stått att fransk barn­upp­fost­ran inte är före­bild­lig i allt.

Nåväl. När jag läste att Ines de la Fres­sange, fransk före detta foto­mo­dell (åt t ex Cha­nel, kolla vad fint!) hade skri­vit en stil­bok som dess­utom heter ”Pari­sian chic”, så var jag ju bara tvungen att beställa den. ”Ines de la Fres­sange sha­res the well-kept secrets of how Pari­sian women main­tain effort­less gla­mour and a time­less allure”, lovade rekla­men. De franska kvin­nor­nas hem­lig­he­ter skulle änt­li­gen avslö­jas för mig!

Men jag blev besvi­ken på min stil­bok, som van­ligt. Många av Ines tips går ut på att inte vara rädd för att ”mix it up” och, vad man skulle säga på dålig svensk mode­ma­gasin­s­prosa ”rocka till det”. Andra hand­lar om att det är vik­tigt att känna sig bekväm i vad man har på sig. Fran­sys­kor dyr­kar ald­rig sti­li­ko­ner, skri­ver Ines, och menar att Jane Bir­kin och Char­lotte Gains­bourgh med sin ”avslapp­nade” stil – jeans och Con­verse, typ – är exem­pel på detta. Ja, kanske, men ingen stil är väl hel­ler mer kopi­e­rad än just den. Om man ens kan tala om det som stil.

Sidorna jag tit­tat mest på består i Ines råd om hur man bär sju styc­ken basplagg – en svart kavaj, en trench­coat, en marin­blå tröja, ett vitt linne, ett par jeans, en liten skinn­jacka och ”den lilla svarta”.

parisian-chic-navy-sweater2
Plag­gen model­las av Ines dot­ter Nine, som så klart är väl­digt ele­gant, men lite för ung, tyc­ker jag — för mig är en stor del av den franska kvin­nans ele­gans för­må­gan att åld­ras med stil. Jag hade hellre sett Ines själv som modell. Men allt är väl­digt franskt och chict och till slut vill man bara åka till Paris och gå runt i bal­le­ri­nas­kor och stanna och köpa ett fång fra­sande tul­pa­ner medan man fäl­ler upp kra­gen på sin trench­coat för att skydda sig mot det lätta april­regn som fal­ler och det dof­tar rostad kas­tanj och man har en ny par­fym och är antag­li­gen för­äls­kad i en man som snart kom­mer att bjuda på champagne.

nine de la f
Sedan urar­tar boken dessvärre i en illa illu­stre­rad (av Ines själv) Paris­guide, med tips om buti­ker och restau­ranger som man kan lätt kan googla sig till, och vid det laget har jag bli­vit lite ambi­va­lent inför Ines råd, som ”Slösa inte bort din tid på att använda con­ce­a­ler!” och ”I regel ogil­lar pari­siska män kvinn­ligt kroppshår”.

Det abso­lut bästa tip­set som fram­förs i ”Pari­sian chic” är att bygga upp en bra bas­gar­de­rob, men det är ju inte direkt något som pari­siska kvin­nor har hål­lit hem­ligt för omvärl­den. Bättre än att köpa denna lite tram­siga bok tyc­ker jag är att bild­googla Ines de la Fres­sange. För Ines själv är verk­li­gen ett fan­tas­tiskt exem­pel på stil­full fransk kvinna – hon är 56 och var så här ele­gant när hon i hös­tas lan­se­rade sitt sam­ar­bete med kläd­ked­jan Uniqlo (ett myc­ket smak­fullt val av sam­ar­bets­part­ner, givetvis).

ines de la f


Comments { 8 }

Tags: , , , ,


Footylicious, del 2

foot1

Så, jag för­står att ni und­rar om mina föt­ter har fjäl­lat. Det har de! Jät­teäck­ligt har det varit. De har sett ut som två bleka urtids­fis­kar med läs­kiga små fenor åt alla håll och kan­ter. Nu bor jag själv, men jag kan före­ställa mig att Foot­ner kan ha påfres­tande påver­kan på även det bästa sam­bo­skap — ”Kan du damm­suga upp din döda hud tack!”.

Först blev mina föt­ter lik­som oer­hört torra och ras­piga, sedan bör­jade de fjälla, efter unge­fär en vecka. Själva fjäl­lan­det pågick även det i unge­fär en vecka. Värt att tänka på kan vara att fjäl­lan­det för­sig­går även på ovan­si­dorna av föt­terna, så har man soci­ala sam­man­hang som inne­bär nakna föt­ter i öppna skor bör man und­vika Foot­ner under två vec­kor innan (eftersom denna majmå­nad varit gene­rös med bara fötter-vänliga tem­pe­ra­tu­rer är det kanske redan i senaste laget att göra den här behand­lingen inför som­mar­sä­songen, men vi lever ju å andra sidan i ett lyn­nigt klimat).

Men så väl­digt effek­tivt var ändå inte Foot­ner. Där min hud är som hår­dast – under själva tram­py­norna framme på föt­terna – bet inte den här behand­lingen. Res­ten av mina föt­ter – till exem­pel hälarna – är dock mju­kare och mysi­gare än på länge. Men tjock hud på föt­terna bil­das ju av en anled­ning, som en skydds­me­ka­nism, så jag gis­sar att man får hålla på med Footner-behandling rätt ofta för att ha kon­stant mjuka fötter.

Var det då värt 239 kro­nor? Nej, abso­lut inte. När jag beta­lade denna summa hade jag rätt myc­ket pengar på kon­tot efter några måna­ders rik­tigt, okej betalt jobb. Idag, när jag nyss upp­täckt att kon­tot åter ekar fri­lanstomt, skulle jag ald­rig köpa en sådan över­flöds­pro­dukt som man måste säga att Foot­ner är (jag äger ju redan fot­fil och feta krä­mer). Det var kul att testa. Har jag råd gör jag antag­li­gen om det nästa vår. Har jag inte råd kom­mer det att gå bra ändå.

 

Bild: Utsnitt ur William-Adolphe Bou­gu­ereaus The Bat­her, Wiki­pain­tings.


Comments { 0 }

Tags: , ,


Stor & liten

eight hour cream
Jag gil­lar näs­tan allt med Eli­za­beth Ardens Eight Hour Cream. Den är jät­te­bra för mina läp­par och de blir fint glan­siga av den, jag tyc­ker om för­pack­ningen och käns­lan av att den verk­li­gen är en klas­si­ker. Jag blir lik­som glad av att ha den i mitt hem! Jag bru­kar ha den stå­ende på säng­bor­det och tänka att nu ser det min­sann ut som att det bor en kvinna med klas­sisk, god smak i det här hem­met. (Jag är pyt­te­lite tvek­sam till den spe­ci­ella dof­ten. Eller: egent­li­gen tyc­ker jag om den. Jag tyc­ker att den dof­tar nytjä­rad brygga, en doft som påmin­ner mig om något i min barn­dom, även om jag inte direkt kan min­nas några nytjä­rade bryg­gor i den. Ska jag vara helt ärlig är jag mest lite tvek­sam till hur dof­ten emot­tas av män, så jag bru­kar låta bli att använda Eight Hour Cream om jag ska på dejt… trots att bra män rim­ligt­vis borde gilla dof­ten av nytjä­rad brygga..? Ursäkta denna SATC-utvikning.)

Nyli­gen såg jag att det hade lan­se­rats ett lip balm i Eight Hour-serien, och trots att det egent­li­gen var väl­digt dyrt för att vara så lite (250 kr för 14,8 ml) köpte jag det en dag när jag fått lön och var glad. Det inne­hål­ler spf 20, vil­ket inte den van­liga Eight Hour-krämen gör, så det tyckte jag lät bra.

Men jag är inte impo­ne­rad av Eight Hour Cream Nou­rishing lip balm. Det är lik­som inget sär­skilt med det alls. Fär­gen är som en mer utspädd vari­ant av ori­gi­na­lets mysiga kolasås/bärnstens-nyans, och på läp­parna känns det som vil­ken vaselin-produkt som helst (det ingår sådant som bivax, honung och vat­ten­krasse i inne­hålls­för­teck­ningen, men huvud­ingre­di­en­serna i Eight Hour Cream-lip bal­met är poly­bu­ten, som bru­kar ingå i läpp­stift, och även i till exem­pel motor­olja och plast­rör, och petro­la­tum, som är det­samma som vase­lin). Trots att den är gjord spe­ci­ellt för läp­parna tyc­ker jag att ori­gi­nalkrä­men är en myc­ket bättre läp­pro­dukt, och jag skulle hellre se att det var den som för­pac­ka­des i den lilla läpp-appliceringsvänliga tuben och för­sed­des med spf 20. Kanske är lip bal­met dejt­vän­li­gare (det dof­tar myc­ket svagt av man­del), men utö­ver sol­skydds­fak­torn tyc­ker jag inte att det finns några för­de­lar med det. Inte ens käns­lan av gla­mour gör mig glad, det känns mest som att jag har beta­lat all­de­les för myc­ket för ett helt van­ligt, halv­bra lip balm.


Comments { 0 }

Tags: , , ,