Fyra nyanser av dekadens

nagellack&os_

Jag tillbringade eftermiddagen igår med att bli bjuden på champagne av en väldigt trevlig man i NK:s champagnebar (de har en sådan! Även om man knappt lägger märke till den: den ligger en liten trappa upp inne på avdelningen för armbandsur, juveler och andra väldigt dyra saker), och jag kan erkänna att jag skriver det här blogginlägget delvis bara för att få inleda det precis så.

Efter champagnen strosade jag upprymd längs Biblioteksgatan, som nu känns nästan som att vara i ett annat land efter att Sephora och & Other Stories har flyttat in (även om Beatrice och jag, som gjorde en utflykt till Täby centrum i höstas för att besöka Sephora-butiken där, är överens om att den butiken är bättre).

Förra gången jag var på & Other Stories köpte jag ett läppglans och en duschcreme som jag gillade ganska mycket. (Duschcremen heter Shinjuku Bloom och ska dofta nyregnad körsbärsblom. Gott doftar den i alla fall – det är Byredo-Ben Gorham som har komponerat dofterna.) Ingen av produkterna var underbar, men de kändes prisvärda, och jag uppskattar känslan av bra basprodukter som den egna serien skönhetsprodukter ger: många fina färger, många goda dofter, helt okej priser.

Igår köpte jag fyra nagellack. Jag tror aldrig att jag har köpt fyra nagellack samtidigt förut, så det kändes nästan dekadent. Det hängde definitivt ihop med att jag hade druckit champagne. Det var svårt att fota dem så att färgerna stämmer med verkligheten, men jag lyckades ungefär, även om ”Cordivan Vine” till vänster är lite ljusare och liksom mer dassigt lilavinröd.

Feg som jag är började jag med att testa ”Borato griege”, en nyans som jag inte tycker är så griege (alltså grå-beige) som grå-lila: kall, liksom plastig. Nu kommer en referens helt obegriplig för er åttiotalister, men den får mig att tänka på färgen på plastkåpan på en Facit-skrivmaskin (det här är till exempel ganska likt). Jag tänker därför pennkjol, kontorsarbete… på ett sexigt Mad Men-sätt. Eller för all del betong och konstskolefest, om man har på sig nåt asymmetriskt svart istället.

Nagellacket täckte dålig i ett lager men bra i två och hade en tjock liten pensel på ett kort skaft som var helt okej att måla med, även om det kändes lite klumpigt. 70 kr styck kostar lacken från & Other Stories, vilket är som ett nagellack från till exempel Isadora, och – att döma så här ett dygn in i användandet – är det ungefär lika bra… på ett så där handfast, prisvärt men ganska oglamouröst sätt.

Det bästa med & Other Stories-nagellacken skulle jag säga är att det finns många fina färger att välja på (jag kommer att komma tillbaka i höst för att köpa ett skimrande, oxblodsfärgat lack), och att färgskalan känns genomtänkt och liksom harmonisk på ett annat sätt än till exempel Isadoras. Och att förpackningarna är snyggare!


Comments { 1 }

Tags: , , ,


Footylicious, del 1

foot1

Jag har läst om produkter liknande Footner på bloggar i flera år men inte sett någon i handeln förrän i förra veckan, så när det var ”ta tre, betala för två”-erbjudande på fotvårdsgrejer på mitt apotek slog jag till. Det blev inte billigt ändå, 239 kr kostade Footner-förpackningen (men då fick jag å andra sidan ett paket med Caroline Wozniackis skavsårsplåster för tennistjejer som gillar högklackat gratis. Skavsårsplåster är en underbar uppfinning).

Footner består av två sockliknande plastpåsar, fodrade med en yta av något som påminner om filt, som är indränkt med en ganska rinnig gelliknande vätska. De aktiva ingredienserna är syror: mjölsyra och AHA-syra, som – precis som när de ingår i exfolierande hudvårdsprodukter – ska avlägsna det yttersta hudlagret. I Footners fall innebär det att man fjällar bort all hård hud på fötterna. Det verkar ganska äckligt, men samtidigt fascinerande.

Man sticker ner sina fötter i Footner-sockorna, drar ett par riktiga sockar över (jag tog ett par av ull eftersom jag tänkte att lite extra värme kanske sätter fart på saker) och låter syrorna verka i en timme. Det kändes blött och liksom kippande, men inte direkt obehagligt. Sedan duschar man fötterna, och sedan väntar man: 3-5 dagar, säger Footners sajt, 5-10 dagar säger instruktionerna på förpackningen. Jag befinner mig nu på dag fem och har ännu inte sett någon effekt, så jag är lite otålig. Jag återkommer med utvärdering av resultatet, men känner mig just nu ganska skeptisk till att något värt 239 kronor kommer att inträffa.

 

Bild: Utsnitt ur William-Adolphe Bouguereaus The Bather, Wikipaintings.


Comments { 2 }

Tags: , ,