Il Giardino

Jag har varit i Rom, egent­li­gen inte för att köpa par­fym men nu blev det så ändå. Pojk­frö­ken mer eller mindre tving­ade mig att besöka Campomarzio70 på Via Vit­to­ria och det var bara att lyda. Svag för det dra­ma­tiska, tea­trala och eska­pis­tiska har jag lyc­kats samla ihop diverse dof­ter som alla på sitt sätt är under­bara men kanske inte så var­dag­liga. Den senaste tiden har jag sak­nat något litet lät­tare att bära dagar som bara är helt van­liga dagar. Jag är nega­tivt inställd till att alla dagar inte är extra­or­di­nära men det ver­kar inte fin­nas så myc­ket att göra åt den saken så det är bara att foga sig in i ledet.

Givet­vis vill jag inte ha någon helt van­lig par­fym, men kanske något mer låg­mält än vad som annars åter­finns i bad­rums­skå­pet. Jag trodde först att det var det blom­miga jag skulle söka mig till, men alla utpräg­lade blomdof­ter har haft en två­lig ton som jag ogil­lar. Jag vill inte dofta tvål. Par­fym ska inte lukta rent tyc­ker jag. Fak­tum är att jag nog tyc­ker tvärtom — det ska inte vara fräscht och kli­niskt utan präg­lat. Krop­pen är inte ett bad­kar, kakel­platta eller vask som ska skrub­bas rent. Nu lever vi i så hygi­enska tider att par­fym inte längre hand­lar om att dölja odö­rer utan sna­rare för­stärka dof­ter och andra sinn­liga sen­sa­tio­ner för­knip­pade med krop­pen. Om stank och odö­rer förr i tiden har Peter Englund skri­vit och jag kan varmt rekom­men­dera hans text om det. Jag dof­tade litet på Santa Maria Novel­las äldsta doft till exem­pel och det var all­de­les för skarpt och fräscht för mig, till och med en spri­tig not som för att lösa upp någon fet kropp­s­o­dör. Det var trist eftersom jag till­ta­la­des myc­ket av tan­ken på att bära samma doft som Kata­rina av Medici en gång gjort.

Nåväl, på Campomarzio70 talade jag om vad jag var ute efter och fick där­ef­ter prova ett antal före­slagna dof­ter. Jag bad spe­ci­fikt om ita­li­enska mär­ken vil­ket var ett sätt att ratio­na­li­sera ett stun­dande dyrt inköp — att jag ju var tvungen att PASSA när jag var i Rom (man är inte direkt ovan vid shop­ping så att säga). Fast­nade hur som helst för en under­bar doft från mär­ket Pant­heon Roma, som har en begrän­sad och vad det ver­kar rätt så smal pro­duk­tion. Deras kon­cept utgår ifrån konst­nä­ren Rafael och hans äls­ka­rinna och stora kär­lek Marg­he­rita. Rafael är ju begra­ven i Pant­heon så på så vis hänger före­tags­nam­net ihop med kon­cep­tet. Jag köpte Il Giar­dino, som är döpt efter träd­går­den i Tras­te­vere där de äls­kande tu hade sina natt­liga möten. Det är en oer­hört grön doft. Pant­heon själva beskri­ver den som »Green, woody and slightly pun­gent 
yet at the same time har­mo­ni­ous. 
It expres­ses the pro­file of a per­son who is dis­tin­gu­ished and deli­cate, 
sin­cere and spon­ta­ne­ous, but also deep and thought­ful…«. Det här är väl som med horo­skop, men jag tyc­ker att den pas­sar mig. Jag äls­kar den i alla fall! Jag har ald­rig haft en rik­tig grön doft tidi­gare för jag har, tja, tyckt att det känts all­de­les för kom­mer­si­ellt och van­ligt och abso­lut inte så som jag vill dofta. Det här är min nya doft­kär­lek, den känns så ele­gant i all sin enkel­het. Den är pre­cis så som jag ändå kan accep­tera vad gäl­ler var­dag­lig­he­ten: den är  då själv­klart mer än det andra i samma kate­gori. Den mot­sva­ras av ett glas vin till lun­chen en arbets­dag, ett rött läpp­stift på kon­to­ret, klac­kar fastän man inte ska träffa någon spe­ci­ell. Den är helt enkelt väl­digt romersk.
giardino


Comments { 2 }

Tags: , , , ,


Min doftgarderob

Liksom både Kata­rina och The­rese tidi­gare gjort, tänkte jag berätta om min doftgarderob.

Jag äls­kar par­fy­mer! Från tidig tonår fram till, ja, myc­ket nyli­gen, var jag en sådan per­son som hade en doft och den skulle helt och hål­let repre­sen­tera någon slags essens av vem jag var. Jag var tyd­li­gen samma per­son dag som natt, som­mar som vin­ter, glad som led­sen, på job­bet som på fest. Som fjor­ton­å­rig var jag Cal­vin Klein Eter­nity (tror jag — det kan väl inte ha varit Obses­sion? Vilka andra finns det?), sedan gick jag snabbt över till Flo­wer by Kenzo och den var jag länge. Det är en popu­lär doft så ibland kän­ner jag pus­tar av den på stan och blir högst för­vir­rad och nostal­gisk. Ett kort tag var jag Guc­cis Envy Me och sedan följde en lång period som sträckte sig från det sista ton­å­ret till tju­go­fem då jag var Stella McCart­neys olika dof­ter. De sex åren var­vade jag Envy Me med McCart­neys Sheer och Rose Abso­lute.

Nu har jag en mer flyk­tig rela­tion till par­fym, men det finns några fasta tro­tjä­nare och det är dessa jag skulle vilja kalla för min nuva­rande doftgarderob:

doftgarderob3

 

1) Serge Lutens, Iris Sil­ver Mist. Jag har redan skri­vit om denna vin­terns doft.  En annan vin­ter­doft min doft­gar­de­rob för till­fäl­let sak­nar är La Pausa av Cha­nel Les Exclu­sifs. Det är något med iris och snö som går så otro­ligt bra ihop.

2) Les Exclu­sifs de Cha­nel, Sycomore. Det här är min abso­luta favo­rit, alla kate­go­rier. Jag har bit­vis använt den så som jag använde par­fy­mer förr — detta skulle kunna vara jag och det har den varit sam­man­häng­ande några måna­der eller tre då jag all­tid burit den. Den är träig, grä­sig, skarp och torr i topp­no­terna, men för­fö­riskt krä­migt rökig efter ett tag på huden. Jag tyc­ker att den dof­tar som björk­knop­par eller späda björkblad.

3) Byredo, Accord Oud. Det här är egent­li­gen min sam­bos par­fym… Han tyc­ker att det är obe­hag­ligt när vi dof­tar lika­dant, så där­för använ­der jag bara den när han är bort­rest, eller om jag ska ut en kväll utan honom.

4) Byredo, Oud Immor­tel. En helt ove­ten­skap­lig teori är att det fram­för allt är män som använ­der Byre­dos Oud-dofter, kanske oud över­hu­vud­ta­get. Det är något mas­kulint över dem, sam­ti­digt som de båda har söta mel­lan– och basno­ter som tit­tar fram mer på mig än på min sambo. Mus­ken i Accord Oud är tyd­lig på mig, lik­som det trä­igt rosiga i Oud Immor­tel, medan jag tyc­ker att min sambo dof­tar mer av sal­vian och patchou­lin när han bär Accord Oud. Ska jag jäm­föra de båda dof­terna tyc­ker jag att Oud Immor­tel fun­ge­rar bäst som dag­doft. Den tar jag ofta som ett säkert kort i pro­fes­sio­nella sam­man­hang. Båda är myc­ket lång­va­riga och dryga, så ett sprut räc­ker för en arbets­dag. Accord Oud får jag ju så säl­lan använda, men den tyc­ker jag på mig pas­sar bäst kvälls­tid. Jag tyc­ker att den är så himla sexig, säkert för att den påmin­ner mig om män i all­män­het och min sambo i synnerhet.

5) Agent Pro­voca­teur, Agent Pro­voca­teur for women. Den här dof­ten fick jag av min mamma, och hon träf­fade helt rätt! Det är myc­ket ros som jag äls­kar, med musk som basnot, vil­ket jag också äls­kar, samt saff­ran, mag­no­lia och jas­min, litet ceder­trä som hål­ler blom­morna i schack. Jag tror att det här är en par­fym många använ­der som kvälls­doft, men det här är en var­dags­doft för mig. Jag använ­der två sprut som räc­ker hela dagen.

6) Santa Maria Novella, Ang­els of Flo­rence. Den här dof­ten flyt­tade in hos mig i förr­går! Jag gick till SMN i Rom fast beslu­ten att köpa Ambra, men blev helt tagen av Ang­els of Flo­rence. Jag har för­stått att den inte gått hem i alla läger för att den är vad som anses vara kom­mer­si­ell eller lätt­bu­ren, till skill­nad från SMNs andra litet mer nischade dof­ter. Kri­ti­ken antar jag lig­ger i att det är en typ av doft man skulle kunna hitta på flyg­plat­sens tax­free sna­rare än i det lilla domi­ni­ka­ne­ra­po­te­ket. Mitt intryck av Ang­els of Flo­rence är att den är ung­dom­lig, litet vul­gär, otro­ligt femi­nin och fram­för allt urban. Så ja, jag för­står verk­li­gen att man tyc­ker att den är kom­mer­si­ell, jag kan inte före­ställa mig en enda ung och med­ve­ten kvinna som inte skulle älska den! För mig är det vårens doft. Tur­samt nog för mig finns en ton av syren i den också. När syre­nerna blom­mat ut, då är det sommar.

När jag nu sam­man­fat­tat och defi­ni­e­rat min doft­gar­de­rob så mär­ker jag att det sak­nas en utpräg­lad kvälls­doft. De flas­kor som inte kla­rade uttag­ningen till bil­den och tex­ten ovan, är sådana som jag säl­lan använ­der, men alla är de dag­dof­ter av olika slag. Istäl­let har jag mina kvälls­dof­ter i form av pro­ver eller i 10 ml-flaskor som jag köpt, oftast på Rik­tig Par­fym eller gene­röst nog fått av inter­net­vän­ner med mer kun­ska­per vän­liga nog att guida mig och dela med sig av sin exper­tis, till exem­pel Pojk­frö­ken. Min favo­rit vad gäl­ler kvälls­doft är Sar­rasins, och jag fun­de­rar på att köpa en flaska en gång i måna­den eller så. Jag kom­mer så långt som till betal­ningen men ång­rar mig. Främst är det för att jag störs av det kli­niska i att köpa något så sen­su­ellt, drömskt och fan­ta­si­eg­gande på inter­net. Jag vill stå i buti­ken, prova mot huden och lik­som låta min kropp veri­fi­era att det är ett bra köp. Par­fym är en dyr hobby, och jag skulle nog rekom­men­dera par­fy­m­in­tres­se­rade läsare att bota­ni­sera bland pro­ver eller dela par­fy­mer sinse­mel­lan sna­rare än att köpa hela, dyra flas­kor. Fast sedan när man hit­tat sina favo­ri­ter kan man börja bygga en doft­gar­de­rob som för­hopp­nings­vis varar i flera år fram­ö­ver. Pre­cis så reso­ne­rar jag med min kläd­gar­de­rob, för­res­ten. Jag köper säl­lan, men kva­li­ta­tivt. Det är synd att det inte finns pro­ver av klä­der, slår det mig nu.

doftgarderob2

Några pro­ver och oljor. Oljorna köpte jag bil­ligt på en mark­nad i Doha, det är musk, vit musk och ros. Syren­ol­jan är köpt på Stock­holms eter– och essence­fa­brik. Den använ­der jag ytterst säl­lan men dof­tar ofta på med slutna ögon och minns skolav­slut­ningar och käns­lan av ett helt som­mar­lov fram­för sig. Under­bara min­nen, men kanske inte så som jag vill dofta.


Comments { 6 }

Tags: , , , ,


Blå, blå är kärleken

bla

Jag ville mest visa en bild på mina tre senaste skön­hets­köp, som alla råkar vara blå, och jag tyc­ker om blå skön­hets­pro­duk­ter… eftersom de känns rena och frä­scha, tror jag. Så lätt­lu­rad är jag. Jag tyc­ker till exem­pel illa om min knall­gula Maybelline-mascara (ja, gul för­pack­ning alltså, själva masca­ran är svart) och jag ogil­lar att köpa tand­kräm i annat än blå tuber eftersom någon dum del av min hjärna inte går med på att tand­kräm i en röd för­pack­ning kan göra tän­derna lika rena som tand­kräm i en blå. (Denna pre­fe­rens har alltså este­tiska, och inte poli­tiska, grunder.) 

Jag för­sö­ker egent­li­gen att ha shopstop eftersom stora utgif­ter lig­ger fram­för mig just nu, men NK bör­jade sin rea igår… så jag köpte en blå Shiseido-tub som typ ska skrubba bort mina porer, det blir kul! Jag åter­kom­mer med utvär­de­ring. 155 kro­nor gav jag för den, vil­ket kän­des rimligt. 

Till väns­ter står en kräm som ska göra mina läp­par fyl­li­gare och se till att deras kon­tu­rer för­blir mar­ke­rade, från ita­li­enska Col­lis­tar - ett märke jag ald­rig tes­tat tidi­gare, och som jag raf­sade till mig på flyg­plat­sen i Venedig för att jag kände för att köpa något. Jag är myc­ket intres­se­rad av läpp­krä­mer, trots att jag undan­tags­löst blir besvi­ken. Clarins har en fet och mysig kräm i en glas­burk som ska ha samma funk­tion som den här, den gil­lade jag eftersom den dof­tade så gott och hade samma kon­si­stens som smörkräm, men den var verk­li­gen skit­dyr, och jag vet inte om den hade någon effekt hel­ler. Efter två vec­kor med Collistar-krämen mär­ker jag alltså inget resul­tat alls, den har en trist body lotion-aktig kon­si­stens och är all­mänt oimponerande. 

I mit­ten står min enda rik­tiga Venedig-shopping: hand­kräm från Santa Maria Novella. Jag bru­kar avsky citrus­dof­ter, eftersom jag all­tid tyc­ker att de är stic­kande och job­biga, men den här krä­men dof­tar som något under­bart citrongo­dis och är för­pac­kad i en fan­tas­tisk pors­lins­burk och allt med den känns bara fint och mysigt. 


Comments { 8 }

Tags: , ,


Lata dagar i Rom

Både jag och The­rese är något ita­lo­filt lagda. Ett åter­kom­mande sam­tal­sämne under de snart tre år vi varit nära vän­ner är den villa vi ska skaffa oss vid någon av Ita­li­ens kus­ter. Där ska The­rese skriva roma­ner, och jag ska forska. Det är för­stås all­tid som­mar när vi är där; vi åker där­i­från när kvälls­bri­sen bli­vit allt för kylig. Vi har en stor veranda där vi för­smäk­tar av värme under hög­sä­songen och där vi tän­der små lyk­tor kvälls­tid när vi lyss­nar på havet över allt för många glas rödvin.

Nåväl. I hös­tas stu­de­rade jag drygt två måna­der i Rom. Om hel­gerna var jag ledig, även om jag i lut­hersk anda (trots pro­me­na­dav­stånd till den heliga sto­len) bit­vis satt i bib­li­o­te­ket även då. Till­sam­mans med min kurs­kam­rat kom hel­gerna att följa en all­de­les under­bar mall, en rutin vi snabbt arbe­tade upp och kom att längta efter under veckorna.

Vi sov litet längre om morg­narna. Vi vak­nade inte av fågelsång — nej, i träd­går­den bodde ett gäng pape­go­jor som rymt från Villa Borg­he­ses zoo och dessa rebel­ler skrek dag som natt, men ändå kän­des det som om det var träd­går­den och natu­ren som väckt oss när vi åt fru­kost i strilt höst­ljus. Där­ef­ter tog vi på oss de finaste klä­derna ur pack­ningen och klac­karna som var helt omöj­liga till var­dags fick änt­li­gen komma fram. Vi pro­me­ne­rade den tjugo minu­ter långa pro­me­nad som tog oss ned till stan. Och där shop­pade vi. Eftersom jag var gra­vid i Rom beslu­tade jag mig för att inte spara på kost­na­derna vad gällde skön­hets­vård och shop­ping. Jag kunde ju inte njuta av under­bara viner och kall­sku­ret, så det var inte mer än rätt att mina sti­pen­die­pengar lades på en annan form av utle­velse. Någon gång i bör­jan av turen på stan* stan­nade vi till på något café och tog en cappuc­cino è cor­netto. Al banco såklart. Vi fort­satte någon timme eller två innan det var dags för sen lunch, ofta på en ute­ser­ve­ring och Maria smut­tade på ett glas rött vin. Säll­sam pro­me­nad hem, stanna till på Car­re­four för inköp av kvälls­mat (mat­af­fä­rer utom­lands är kanske det bästa med att vara utom­lands) och sedan lägga sig rak­lång på sängen, påsarna med dagens inköp utspridda över gol­vet och så efter­mid­dags­lur till de för­rymda pape­go­jor­nas eviga kraxande.

Lata dagar i Rom. Här kom­mer mina bästa tips*:

Pro­fu­me­ria Santa Maria Novel­las filial. Här kan man handla under­bara par­fy­mer, doft­ljus och en him­melsk man­del­olja. Moder­skep­pet lig­ger i Flo­rens och det är väl värt att ta sig till Flo­rens enbart för att besöka detta gamla domi­ni­ka­ne­ra­po­tek. Fili­a­len i Rom må vara liten, men låt inte stor­le­ken lura dig! Per­so­na­len är otro­ligt hjälp­sam och dess­utom lig­ger den lilla par­fy­me­rian ett sten­kast bort från mitt (och alla and­ras) favo­rit­kaf­fe­ställe Sant’Eustachio.

Kiko Cos­me­tics. Kiko finns litet här och var, till exem­pel på Roms mot­sva­rig­het till Drott­ning­ga­tan, Via Corso. Kiko är ett ita­li­enskt smink­märke i bud­get­klas­sen. Jag ska ärligt säga, och för­låt nu min snob­bism, att jag väl­digt säl­lan köper smink i bud­get­klas­sen. Jag är gene­rellt mer kva­li­tets– än kvan­ti­tets­in­rik­tad när det gäl­ler smink. Men Kiko har så myc­ket roligt! Och det är så bil­ligt. Men det känns inte bil­ligt! Min aver­sion mot t.ex. H&Ms ögon­skug­gor för 19:90 kr, eller vad de nu kos­tar, är att H&M i första hand är ett kläd­märke. Kiko där­e­mot är ett kos­me­tik­fö­re­tag som enbart syss­lar med smink. Av någon anled­ning känns det frä­schare då. Jag köpte ett läpp­glans för kanske… ja, det var under 10 € i alla fall, och trots att det miss­lyc­kas å det grövsta med sitt löfte om att vara lip plum­ping så är det mitt favo­rit­glans, eftersom det har den per­fekta per­si­ko­to­nen åt det mer orange hållet.

Hands­kar vid Spanska trap­pan. Vid Spanska trap­pan lig­ger de bästa handsk­af­fä­rerna och det är hit man ska gå för tunna hands­kar i det mju­kaste av skinn. Det finns så många olika vari­an­ter; rik­tigt tunna ofod­rade, som man kanske tar i en litet kla­rare och pigg färg för sen­som­ma­ren eller tidiga våren, och så kash­mir­fod­rade som man nog hellre tar i någon brun eller burgundy-nyans för hös­ten.  När man ändå är vid Spanska trap­pan kan man unna sig en cappuc­cino för en mindre för­mö­gen­het på Antico Caffè Greco, som har anor till­baka till 1760-talet. Ja, det är turis­tigt, men det är också det cafè som haft Goethe, Lord Byron och Bau­de­laire som stam­mi­sar så att…

Via Cola di Rienzo. Jag kände mig som inhemsk romare vid två till­fäl­len. Det ena var när min man var på besök och jag tidigt på mor­go­nen läm­nade honom sovan­des på sitt hotell och vin­kade in en taxi från gatan för att ta mig till den dagens under­vis­ning. Det andra till­fäl­let var de gånger jag stro­sade på Via Cola di Rienzo. Mindre buti­ker, något trev­ligt varu­hus och under­bara Bar Castroni för kaffe, där man också kan helg­handla sin mat.

* = »på stan« — vi låter som lan­ti­sar nu, men om vi hade levt på 1600-talet, vil­ket inte är en helt dum tanke eftersom jag syss­lar med 1600-talet och under tiden i Rom fram­för allt för­dju­pade mig i Rom under 1600-talet, så hade utkan­ten av Villa Borg­hese där vi bodde räk­nats som lan­det. Så ja, vi var lan­ti­sar med 1600-tals romerska mått mätta.

* = ur skön­hets– och shop­ping­mått mätta. Vill man ha andra tips, t.ex. konst– och mat­re­la­te­rade, kan man fråga i kom­men­tarsfäl­tet nedan.

Bild: Anita Ekberg badar i Fon­tana di Trevi i La Dolce Vita.


Comments { 2 }

Tags: , , ,