Ett annat 70-tal

Jag tänker fördomsfullt att de flesta förknippar 1970-talet med hippies, och kanske, mot årtiondets slut, med punk och alternativ rock. Det senare gör även jag till viss del eftersom mitt favoritband Siouxsie & the Banshees bildades då. 1970-talets alternativa rörelser har lämnat ett så stort avtryck på oss att det andra, det som var förknippat med den vanliga människans stilideal, medelåldern och medelklassens populärkultur – det hamnar i skymundan.

siouxsie10-creatures c-flower c-church

Tre av mina favoritbilder på Siouxsie är tillsammans med trummisen Budgie, som hon hade bandet The Creatures med. De är också bra! Förresten, en helt annan sak: man ska ju inte leka favoriter men vilken är egentligen den bästa Siouxsie & the Banshees-låten? Jag tycker Sin in my heart tror jag… Eller Mirage. Eller Melt!… 

Modemässigt när man ser samtida blinkningar till 1970-talet så är det ofta det vi förknippar med hippien som refereras. Hippien föddes redan på 1960-talet men in i mainstream-kulturen gjorde hen inträde först något senare. Det är långt hår med enstaka flätor för såväl män som kvinnor, smalt hårband mitt på pannan, det är utsvängda byxor, det är enkla sandaler eller träskor, det är naturnära material som inte smiter åt för mycket på kroppen och så är det ju framför allt en livsstil som är inspirerad av nomaden, men i en slags drogliberal och tonårig version där man förflyttar sig mellan festivaler och fester snarare än mellan föda och boskap.  Inget av detta tilltalar mig, förutom det där hårbandet mitt på pannan eftersom min mamma med sitt långa, vackra blonda hår hade ett sådant på 70-talet. Jag kan också uppskatta utsvängda jeans med hög midja, det gör onekligen något för siluetten. Och det genuina nomadlivet ligger en naturromantiker som mig nära hjärtat så klart (har ni sett Into the Wild? Jag ryser till bara jag tänker på en av de inledande scenerna, ni vet när huvudpersonens mamma vaknar mitt i natten och ”känner” honom. Jag tycker att den är så bra. Den visar också hur hopplöst det vore att försöka bli ett med naturen för det innebär ju i slutändan alltid bara död.)

Det finns ett helt annat 70-tal än hippiens, och nu tänker jag inte på ABBA även om den invändningen är korrekt. Jag var själv inte med ty jag är av årgång 1985 men min faster har berättat om knälånga skotskrutiga kjolar i ull, min mamma har gett mig en vinröd åtsmitande klänning med långa armar och djup omlottringning i frottécrêpe  som hon bar och framför allt har jag ju tillgång till populärkulturen:

000b6242_medium img-100213175501-0001

eahxc9r7d014e4hd

Ska vi tro Playboys omslag från 1970-talet så var det sexigt med svallande lockar, stickade tröjor, slinkiga material och sminkning i jordtoner med tydlig kajal. Snyggt, tycker jag.

 

diane-von-furstenberg-newsweek-1976

Diane von Furstenberg introducerar sin ikoniska wrap-dress vid 1970-talets mitt. Och hon är, som synes, mycket snygg i den själv.

Det finns även en del nutida tolkningar av 1970-talet som estetiskt tilltalar mig. Det bästa exemplet är den fantastiska filmen The Ice Storm, som jag verkligen kan rekommendera er att se om ni inte redan gjort det. Den är från 1997 men ska utspela sig i Connecticut 1973. Den har en svårslagen melankoli, och Sigourney Weaver i diverse snygga kreationer:

the-ice-storm

Sigourney i svart långärmad polo och enkel vardagsfrisyr talar allvar med sin son.

Sigourney-The-Ice-Storm

Sigourney är på cocktailparty (som senare kommer visa sig vara ett s.k. nyckelparty) i snygg svart klänning, matchande träsmycken och med festuppsättning. 

ice-storm-1997-06-g

Sigourney storhandlar iklädd mockakjol och pälskantad brokadjacka med piska till hands.

Slutligen så är Lily Allen 70-talspiffig i videon till Not Fairmed figurnära byxdress i slinkigt material och välkammat mjukt hår med lugg. Och glöm för all del inte detta gamla inlägg av mig om ni inte redan har läst det.

 

 


Comments { 11 }

Tags: , , , , , , , ,


Hull och hår

Jag blev så glad av att läsa Thereses text om kroppar som ser ut som kroppar! Inte heller jag har något principiellt emot kroppar som på olika sätt manipulerats för att se mindre naturliga ut, eller vackrare än genomsnittet, men personligen föredrar jag verkligen när människor – både män och kvinnor – ser ut att vara på riktigt. Det är något slags taktil kvalitet som försvinner när kläder sitter för perfekt, och när det som är under kläderna ser ut att vara artificiellt. Men det är inte bara veck och hull som som är frånvarande på bilder nu för tiden: Kvinnor tycks numera sakna både bröstvårtor och snippa.

toe3

Bilden ovan föreställer Farrah Fawcett och är från en scen i tv-serien Charlie’s Angels. Jag tycker att det är så snyggt att man anar hennes bröstvårtor genom t-shirten. Det ser friskt och fertilt ut. Man ser att det är på riktigt. Alla som har ett par bröst kan föreställa sig hur den där t-shirten (visst ser den mjuk och urtvättad ut?) känns mot huden, och alla som har klämt på ett par bröst kan föreställa sig hur Farrahs bröst känns genom tyget.

toe6

Här är fler riktiga bröst på en till synes oretuscherad bild ur en Victoria’s Secret-katalog från 1979. Om man har stora bröst som hon till vänster, eller lite hängiga som hon till höger, då blir det varmt och svettigt under dem när man sitter ner. Nu för tiden ser man inga svettiga bröst på Victoria’s Secrets bilder.

Sigourney  Weaver – här i rollen som Ripley i Alien – har inte bara ett par svettiga bröst, hon har även en svettig snippa i ett par, med dagens mått mätt, illasittande trosor. För visst är kvinnors trosor mystiskt tomma numera?

toe5

Titta vad snygg Sofia Loren är med sina håriga armhålor på bilden nedan! De ser ut att lukta deodorant och lite svett, precis som armhålor brukar göra. Kvinnor med bröstvårtor och snippa må vara sällsynta, men håriga kvinnor är näst intill utrotningshotade i dessa dagar. Hår på kvinnor har blivit så laddat att man per automatik antas ägna sig åt politisk aktivism om man inte är helt renrakad. Jag är ingen aktivist, men jag tycker att det är fint med hår under armarna. Det ger en rejäl look som jag gillar, och så är det mysigt att ta på.

toe2

Jag tror inte att den släta och hårlösa kroppen har etablerats som (bild-)norm för att den möter ett verkligt ideal och är något som människor i gemen gillar eller tänder på egentligen. Tvärt om tror jag att det handlar om att man successivt har försökt göra kroppar mindre kroppsliga genom att dölja eller retuschera bort sådant som för tankarna till sex: allt som är svettigt, kladdigt, hårigt eller doftar naturligt. Den ”perfekta” kroppen är kysk och knappt ens sinnlig; den går inte att ta på, den har ingen struktur, inga skrymslen och varma, fuktiga veck. Den kan bara betraktas.


Comments { 7 }

Tags: , , , , , , , ,