Skönhetsminne: Sommarlov, citrusdoft, drömmar

Min mamma var alltid piffig under min uppväxt: fina kläder, pumps och smink till jobbet till vardags, en handväska med spännande innehåll. Men några exklusiva produkter letade sig aldrig in i vårt hem. Smink och hudvård, liksom kläder, köptes i hög grad på postorder. För skönhetsprodukter var det franska märket Yves Rocher som gällde, vars katalog (”Skönhetens gröna bok”) sysselsatte mig i oändligt många timmar under min uppväxt. (Jag minns den underbara och skamlösa exotismen i copyn om den orientaliska parfymen Ispahan: sammetsnätter och kryddor, och jag minns bilderna av sydfranska lavendelfält som jag föreställde mig att de vackra franska kvinnorna i katalogen brukade springa över, med vinden i håret och fladdrande klänning.)

Vid något tillfälle, kanske när jag var sådär tolv år, började mamma prenumerera på Damernas Värld. Jag tror att jag tyckte att det var betydligt mer intressant än vad mamma tyckte (jag älskade catwalkbilderna, och bestämde mig för att ”modedesigner” var mitt framtida yrke, och så tillbringade jag oändliga timmar med att rita mina egna klädkollektioner). Och jag minns att ett återkommande samtalsämne var hur dyrt allt i tidskriften var. Och det var det ju: För mig som var uppväxt med H&M och Yves Rocher framstod varenda plagg och produkt som presenterades i Damernas Värld som fullständigt ouppnåelig. Det var som en glimt in i en annan värld, en värld där en skönhetsprodukt kunde kosta flera hundra.

Ja, exakt allt i Damernas Värld var liksom utom räckhåll. Jag minns tipsen om hur man packar sin resväska innan man flyger (jag hade aldrig flugit) till en exotisk plats (jag hade aldrig varit längre bort än Danmark) där det finns palmer (jag var besatt av palmer: tänk att en dag få se en palm! Helst på semester med Tom Cruise, som i filmen Cocktail) – det skapade en bild av en världsvan och flärdfull vuxen kvinna med god smak, sunda vanor och framför allt god ekonomi som inte liknade någonting som fanns i min värld.

En dag kom ett nummer av Damernas Värld som var inplastat eftersom det innehöll ett gratisprov av en skönhetsprodukt: en mycket liten flaska – men en riktig flaska! – av Biotherms Lait Corporel.

biotherm-lait-corporel-18148

Min mamma verkade inte riktigt förstå hur stort detta var, så jag lade beslag på flaskan. Den innehöll alltså body lotion, med doft av citrus, och inget med denna kräm var antagligen särskilt anmärkningsvärt (jag förstod senare att den är en sådan där klassiska skönhetsprodukt, men särskilt märkvärdig tycker jag fortfarande inte att den är). Men för mig var det nästan omtumlande. Min uppväxt var inte fattig i betydelsen svält och elände, men att gå och köpa en produkt som Bitoherms Lait Coroprel fanns liksom inte i begreppsvärlden. Kroppslotion köptes under veckohandlingen på stormarknaden, kom från till exempel Nivea och kostade max 39 kronor. De där diskarna med dyra produkter på Åhléns var något man inte ens tittade på, de var reserverade för andra, för Damernas Värld-kvinnorna.

Den lilla Biotherm-flaskan blev som en bro till den världen. Jag minns att det var sommarlov, och att jag tillbringade många dagar sysslolös och ensam hemma. Jag minns att jag satt på trappan utanför huset och bläddrade i Damernas Värld och doftade citrus av den fantastiska krämen som fick tillvaron att kännas fylld av löften och möjligheter: om att en dag kanske bli en sådan kvinna som köper skönhetsprodukter för flera hundra och åker på semester till en plats med palmer.


Comments { 3 }

Tags: , ,


Skönhetsminne: En ödmjuk betraktelse av regnbågen i min tid

Det var högst sannolikt att vi skulle hamna här förr eller senare. I drygt tre års tid har det varit mer eller mindre socialt accepterat med pastellfärgade frisyrer som ser ut att häröra direkt från Hasbro’s My Little Pony-produktion eller disneyfilmen Fantasia (1940). Ibland har det handlat om enhetligt färgat hår, och ibland har håret gradvist tonats in i pastellnyansen. Men det har hela tiden handlat om att välja sig en pastellfärg åt gången.

rainbow01

Det enfärgade, pastellfärgade håret har under sommaren 2015 utvecklats i linje med opalpärlans vackra skiftningar. En askig regnbåge. Det var oundvikligt, givet de senaste årens utforskande av pastellerna.

När vi initierade Skönhetskabinettet så var det bland annat med utgångspunkten att vi delar många gemensamma skönhetsminnen. Det är inte ovanligt att människor delar skönhetsminnen med varandra: särskilda konstverk, en tidig kontakt med fina material, ett musikstycke från familjens enda populära LP-skiva, eller en stor, och vanlig, naturupplevelse. Regnbågen som naturföreteelse är spektakulär. Nuförtiden märks det inte minst på våra medmänniskors (och kanske särskilt stockholmarnas) utbrott av hänförelse på Instagram när bågen böjer sig över hustaken. Alla vet att regnbågen är den största naturliga klichén men ingen kan hantera det.

rainbow07

Det skönhetsminne av regnbågen som påverkat mig mest är första gången jag fick den förklarad för mig ur ett naturvetenskapligt perspektiv. Det var i någon av Så funkar-böckerna som det vita solljusets perfekta böjning i olika nyanser tidigast illustrerades för mig. Rött ytterst – rött böjs minst – följt av orange, gult, grönt, blått, indigo och violett innerst – den nyans som böjs mest brutalt. Varför minns jag denna faktainläsning bättre än alla hundratals regnbågar jag någonsin sett? Därför att det finns en skönhetsupplevelse i att tillskansa sig kunskap, och att sedan se något med nya ögon och uppleva det som aldrig förr. En förlängning av det är skönheten i att förstå ett fenomen intellektuellt men samtidigt bortse från det man vet och helt hänge sig åt det man upplever.

De fåtal regnbågar jag minns bäst och med störst ömhet är inte himlens egna utan de regnbågar jag som barn såg när solens ljus bröts i vattenstrålen från familjens vattenspridare i trädgården om sommaren. Då kunde jag styra regnbågen beroende av hur jag placerade spridaren och var jag placerade mig själv. Jag kunde även triumfera över regnbågen genom att springa rakt igenom den, eller erövra den genom att hoppa över den. Jag minns även flera exempel på den regnbågseffekt som uppstår då en ljusstråle bryts mot olja som täcker en vattenyta, och har alltid uppskattat detta fenomen då det är mer artificiellt än den “äkta” regnbågen. Det finns någonting perverst i att med mänsklig hand tvinga naturen att visa upp sina bästa fjädrar.

rainbow03

rainbow08

11 Jag skall upprätta mitt förbund med er: Aldrig mer skall allt liv utrotas genom flodens vatten. Aldrig mer skall en flod komma och fördärva jorden.” 12 Och Gud sade: ”Detta är tecknet på det förbund som jag för all framtid sluter med er och med alla levande varelser hos er: 13 Min regnbåge sätter jag i skyn, och den skall vara tecknet på förbundet mellan mig och jorden. 14 När jag låter moln stiga upp över jorden och regnbågen syns i skyn 15 skall jag tänka på mitt förbund, det som har slutits mellan mig och er och alla levande varelser, allt liv, och vattnet skall inte mer bli en flod som utplånar allt liv. 16 När regnbågen syns i skyn och jag ser på den, skall jag tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden.” 17 Och Gud sade till Noa: ”Detta är tecknet på det förbund som jag har upprättat mellan mig och allt liv på jorden.”

ur Första Mosebok kapitel 9

Vi lever i en alltmer globaliserad och informations(ej att förväxla med kunskap)intensiv värld. I äldre tiders mindre samhällen utvecklades lokala relationer till symboler och sätt att kommunicera via dessa, utan alltför stora intryck från andra samhällens symboler – mycket förenklat uttryckt. I dag frodas vissa av dessa symboler, ofta i enklare form, medan andra för länge sedan fallit i glömska eller förlorat sin funktion. Då vi sedan förra sekelskiftet haft en explosionsartad tillgång till omvärlden är det inte konstigt att exempelvis lokala eller nationella symboler utsätts för konkurrens, utvecklas, dör eller triumferar. Religiösa symboler klarar sig bättre globalt än många politiska symboler eftersom den mesta politiska kamp utkämpas i en lokal eller nationell kontext under mer eller mindre unika förhållanden.

rainbow04

Tilda Swinton i manifestation framför Kreml i Moskva, 2013

Queerrörelsen har i sin kamp och opinionsbildning goda anledningar att använda sig av regnbågen som symbol och flagga: Den är tänkt att ena människor som ett folk utan nationella gränser men med gemensamma maktanspråk. Den ska även representera sexuell mångfald som någonting naturligt – då regnbågen är himlens egen flagga. Identifikationen historiskt med användandet av starka färger för att signalera sin identitets avvikelse från majoritetssamhället, se exempelvis Oscar Wildes dandyistiskt gröna nejlika i knapphålet, drar även sin tråd till regnbågsflaggan. Liksom Judy Garlands ikoniska sång.

rainbow06

Wilde

Men jag kan inte låta bli att tycka att regnbågen som symbol är kluven. Visserligen innehåller naturens regnbåge flera färger men den inkluderar inte de viktigaste: det svarta och det vita, även det grå och bruna saknas och den röda, gula och möjligtvis blå nyansen tenderar nästan alltid att överglänsa de övriga. Tanken på en regnbåge som innefattar en mörk eller svart färg får mig att rysa – den skulle vara fantastisk. Regnbågen är dessutom förrädisk till sin natur, då den är rund till sin konstruktion – inte halv. Vi talar alltid om en båge, en bro som ska leda oss till en belöning, en skatt. Men vi menar egentligen en evighetsrörelse utan början eller slut, bara skenbara ingångsvärden (!) och mål. Människan har med öga och ben jagat regnbågen, men den är ett på många vis ouppnåeligt ideal – vilket gör den litet sorglig, som symbol tänkt. Dorothy kom visserligen till landet ovan regnbågen, men väl installerad visade sig det mesta bedra henne.

Inga av ovan invändningar fråntar regnbågen sin sublima kraft att överumpla flanerande privatpersoner med smartphones, eller queerrörelsens behov av en stark och enande palett, eller den kristna människans beslutsamhet att betrakta ljusbågen som ett tecken på Guds förbund med allt liv på jorden. Men den är en överanvänd kliché som antagligen kommer att gå till historien som en av vår tids mest centrala symboler. Därför är det sannolikt inte en slump att opalhåret kommer med sådan kraft just i dessa dagar. Jag tror att man ska vara försiktig med att göra direkta, politiska kopplingar mellan hårfärgen och exempelvis hur USA:s högsta domstol i juni 2015 legaliserade samkönade äktenskap i samtliga delstater. Däremot är den symboliska kopplingen inte ointressant. Av någon anledning vill nu många unga kvinnor rama in sig själva med hjälp av detta färgschema.

Vad betyder det då att färga håret som en opalpärla, en blek regnbåge? Vissa skulle sannolikt svara att en person som väljer denna typ av hårfärg är, eller vill framstå som unik, subversiv, svävande och inte av denna värld – observera att sådana strävanden inte behöver vara negativt menade, även om det kan låta så. Andra menar kanske att en sådan person är uppmärksamhetstörstande och vill se ut som ett barn.

Jag tycker att opalhåret är otroligt vackert, men det ger ett ofrånkomligt naivt och flyktigt intryck. Om jag skulle vara tvungen att fånga den symboliska känslan som håret och regnbågen ger mig så landar jag någonstans mellan hopp, dröm och förgänglighet. Om jag var några år yngre och inte behövde vara representativ i mitt yrke skulle jag definitivt hoppa på tåget. Kanske kan jag i stället hoppa över regnbågen och knipa en silverplats?

rainbow05


Comments { 0 }

Tags: , , ,