Vackra kvinnor i konsten

eMuseumPlus-1

Antoine Watteau, Kärlekslektionen. Bild: Nationalmuseum. Notera kvinnan som plockar en ros bakom de kurtiserande paren…

eMuseumPlus-2

 

…det måste vara denna kvinna. En enkel kvinna, både av skissen att döma och det faktum att Watteau fick skissa av henne och hennes väninna i en sådan okonstlad miljö. Antoine Watteau, Studie av två kvinnor. Bild: Nationalmuseum.

Är det inte djupt rörande, att en piga som kanske var helt ovetandes om att hon blev avtecknad, förevigats i vad som anses vara en av de främsta rokokomålningarna? Jag lyssnade en gång på en predikan, där prästen talade om att det finns två sorters död: den första döden, när man dör, och den andra döden; när det inte finns någon levande kvar som minns en. Det är så sorgligt med alla som dör den andra döden snart eller direkt efter den första döden. Som inte blir ihågkomna av någon. Själar som lider i detta liv tycks vara de som också glöms snabbast. De får inga monument, romaner, biografier eller porträtt efter sig. Det finns i historien en uppsjö av människor som omedelbart dött den andra döden och blott ett fåtal ihågkomna av de idag levande. Det är så fint när någon som haft oddsen emot sig är för alltid förevigad och beundrad.

Här kan man se en liten film om målningen, som Nationalmuseum gjort: http://youtu.be/20C4zlN5gPk Den är bara några minuter och jag rekommenderar den inte minst för de fina detaljerna ur både målningen och skissen.


Comments { 4 }

Tags: , , ,


Loved it when u cleared my airway and asked 3 times loud if I was okay

Rubriken till detta inlägg är skamlöst lånad från den smskonversation med sensuella förtecken, som ägde rum mellan Tiger Woods och hans älskarinna Joslyn James, den sjunde september 2009. Jag minns att när jag läste detta i kvällspressen fann ordvalet, bortom sensationen av otrohetsaffären mellan en berömd golfare och en tillika berömd pornografisk aktris, intressant och närmast poetiskt. Att det syftar till någon slags oralsexuell aktivitet är ej att tvista om, men citatet har ytterligare dimensioner.

Namnet Resusci Anne är inte det mest familiära när vi i folkmun talar om våra hjärt- och lungräddningsdockor, även om det alltid använts som branschnamn om plastkvinnan som är till synes bortom människans ivriga räddningsförsök.

På upp­ford­ran av den öster­ri­kiske läka­ren Peter Safar utveck­la­des Anne på 1960-talet av norske lek­saks­ma­ka­ren Asmund Laer­dal, som under 40-talet spe­ci­a­li­se­rat sig på trä­lek­sa­ker, var pion­jär inom mjuka plast­lek­sa­ker på 50-talet och senare även rea­lis­tiska doc­kor och lek­saks­bi­lar. Anne kom till för att exakt simu­lera de mänsk­liga and­nings­or­ga­nen och externa land­mär­ken på krop­pen för att under­lätta utbild­ning i HLR, med utgångs­punk­ten att var­ken kvinn­liga eller man­liga använ­dare inte skulle vara bekväma med att träna på en docka av man­ligt kön. “Because she has no name and remains an enigma, we can never reach her and taint her … we pro­ject our own dreams on to her”, anger Laer­dals före­tagslit­te­ra­tur. Den per­son­liga bak­grun­den till Laer­dals arbete med Anne kan höras i Radi­o­labs emi­nenta podcast, Death Mask.

BILD: Asmund Laer­dal med Resusci Anne

Ori­gi­nal­doc­kan utveck­la­des med å ena sidan en väl­digt spe­ci­fikt kvinna i åtanke — å andra sidan en väl­digt gene­rell kvinna, en 1800-talets Ofeli­a­fi­gur. Histo­rien om kvin­nan är vad man kan kalla en vand­rings­sä­gen, som trots att den är så pass spe­ci­fik i sin kon­struk­tion kan appli­ce­ras på alla stä­der som har en flod (myten fro­das exem­pel­vis i Norge med dess många fjor­dar, tro­ligt­vis som en följd av att Anne till en bör­jan till­ver­ka­des i lan­det — Made in Nor­way). Enligt ori­gi­nal­be­rät­tel­sen drogs krop­pen av en ung drunk­nad kvinna, utan påtag­liga tec­ken på våld, upp ur flo­den Seine vid Quai du Louvre i Paris, i slu­tet av 1880-talet. Man miss­tänkte själv­mord, och syf­tet ansågs vara att hon tog sitt liv efter att ha bli­vit läm­nad av sin äls­kare — vad kan en flicka annars ha att bekymra sig om?

Vid denna tid­punkt i histo­rien här­stam­made två tred­je­de­lar av bår­hu­sets lik­sam­ling från flo­den — själv­mord, olyc­kor, drunk­ningar, mord. De krop­par som inte iden­ti­fi­e­ra­des expo­ne­ra­des på svarta mar­morplat­tor i bår­hu­sets föns­ter, för att all­män­he­ten skulle få en chans — samt en maka­ber upp­le­velse som ofta drog en stor publik, så som exem­pel­vis i Émile Zolas roman Thérèse Raquin där ett gäng små­poj­kar skyn­dar sig för att få en titt. Denna kon­kreta när­varo av död är någon­ting väl­digt främ­mande för mig. De gånger då jag exem­pel­vis besökt Ita­lien och sett por­trätt­fo­to­gra­fier på anslags­tav­lor som visa att någon per­son har dött — för att hedra per­so­nen eller för att upp­lysa dess bekanta — så har jag rea­ge­rat på hur dessa bil­der tar sig en natur­lig plats i sam­hälls­bil­den, som jag sak­nar i Sve­rige. I dag drar Paris’ flod­po­lis, Bri­gade Flu­vi­ale, årli­gen upp omkring 50 krop­par ur Sei­nes grum­liga vat­ten, 146 per­so­ner räd­das, omkring 90 per­so­ner för­sö­ker ta livet av sig i flo­den varje år och unge­fär 70 av dem räd­das. Det blir många porträtt.

BILD: Victor Bur­gins foto­grafi, inspi­re­rat av Alfred Hitchcock’s film Ver­tigo (1958) och John Eve­rett Mil­lais’ Ophe­lia (1852).

Åter till den okända kvin­nan, Anne, Ofelia, etc. Hon var väl­digt vac­ker — vil­ket givet­vis är inci­ta­men­tet till hela histo­rien, och i förlängningen varför detta blogginlägg tar sig utrymme hos Skönhetskabinettet. Nu låter det som att jag är nega­tivt eller sar­kas­tiskt inställd till vackra, avlidna kvin­nor och så är själv­klart inte fal­let. Där­e­mot har jag inte sär­skilt många sådana i min bekant­skaps­krets, tack och lov. En pari­sisk pato­log blev så tagen av hen­nes skön­het att han lät gjuta en döds­mask av hen­nes ansikte, innan för­mult­ningen satte in. Döds­mas­ken har sedan dess fram­ställts i tusen­tals kopior och ver­sio­ner, och blev snart en fashio­na­belt mor­bid inred­nings­de­talj i bohem­kul­tu­ren — fram­för allt är det den drunk­nade kvin­nans ljumma små­le­ende som för­und­rar. Paral­lel­len till Mona Lisa är för uppenbar.

Denna döda kvinna, och fram­för allt hen­nes döds­mask, har rönt stor inter­na­tio­nell sprid­ning inom sär­skilt lit­te­ra­tu­ren, omöj­ligt att nämna alla uttryck moti­vet tagit sig. Älsklingen Vla­di­mir Nabo­kov skri­ver i sin dikt L’Inconnue de la Seine (1934):

Urging on this life’s denou­e­ment,

loving not­hing upon this earth,

I keep sta­ring at the white mask

of your lifeless face.

Strings, vib­ra­ting and end­lessly dying,

with the voice of your beauty call.

Amidst pale crowds of drow­ned young mai­dens

you’re the palest and swee­test of all.

In music at least linger with me!

Your lot was chary of bliss.

Oh, reply with post­hu­mous half-smile

of your char­med gyp­sum lips!

Immo­bile and con­vex the eye­lids.

Thickly matted the las­hes. Reply—

can this be for ever, for ever?

Ah, the way they could glance, those eyes!

Touchingly frail young shoul­ders,

the black cross of a woo­len shawl,

the stre­et­lights, the wind, the night clouds,

the harsh river dappled with dark.

Who was he, I beseech you, tell me,

your myste­ri­ous sedu­cer?

Was he some neighbor’s curly-locked nep­hew

of the loud tie and gold-capped tooth?

Or a cli­ent of star-dusted hea­vens,

fri­end of bottle, bil­li­ards, and dice,

the same sort of accur­sed man of ple­a­sure

and bank­rupt drea­mer as I?

And right now, his whole body hea­ving,

he, like me, on the edge of his bed,

in a black world long empty, sits sta­ring

at a white mask?

BILD: The Silence of the Lambs, samt omsla­get till Radi­o­he­ads andra album, The Bends.

För­fat­tare skulle fort­sätta att meta­fo­riskt tvätta liket efter Anne under de när­maste decen­ni­erna: Hen­nes öde fik­tio­na­li­se­ras av Ril­kes äls­ka­rinna Claire Goll, samt i en roman av John Stra­ley vari sui­ci­dala män­ni­skor med obot­bara sjuk­do­mar tar med­lem­skap i klub­ben “L’lnconnue de la Seine”. I eng­els­man­nen Richard Le Gal­li­en­nes histo­ria The Wors­hip­per of the Image, iso­le­rar en ung poet sig själv i sko­gen till­sam­mans med den okända kvin­nans döds­mask. Han kal­lar den för “le Silen­ci­eux”, och hans högsta öns­kan är att masken ska öppna sina ögon. När den väl öpp­nar ögo­nen tränger en mal ut ur maskens mun. Malen, eller fjä­ri­len, har dödens ansikte mel­lan sina vingar.

Jämte detta menar kri­ti­kern Al Alva­rez att denna drunk­nade kvinna blev ett ero­tiskt ideal för peri­o­den, samt att fler­ta­let tyska skå­de­spe­lers­kor model­le­ra­des sitt utse­ende efter henne, för att sedan bli ersatt av Greta Gar­bos este­tiska para­digm. Eli­sa­beth Berg­ner kan sägas vara en sådan skå­de­spe­lerska, och visst är hon lik Resusci Anne? Tyc­ker i och för sig att Garbo inte är helt olik hel­ler. Vil­ken otrev­lig sak att påpeka för någon: du ser ut som en döds­mask, om än den vack­raste i världen.

BILD: Berg­ner och Garbo

BILD: Foto­grafi av Man Ray

I ett sam­ar­bete med Louis Ara­gon, en av den sur­re­a­lis­tiska rörel­sens grun­dare, bidrog avant-garde-fotografen Man Ray med foto­gra­fier till Ara­gons roman Auré­lien (1944), i vil­ken en fransk sol­dat, Auré­lien, åter­vän­der hem från det första världs­kri­gets front och för­äls­kar sig i en kvinna, Béré­nice, som påmin­ner honom om den okända kvin­nan från Seine. Ara­gon kom­men­te­rade: “But in truth it is Man Ray who wrote the novel, play­ing in black and white with the mask of the Incon­nue de la Seine.” Först då Béré­nice slu­ter sina ögon inser Auré­lien sin kär­lek till henne: “Ben­ding for­ward he saw her for the first time. There was a dream­like smile on her face, vague, unreal, following an inte­rior image. (…) As if he saw it for the first time. For the very first time.” En mer uppen­bar pro­jek­tions­yta får man leta några minu­ter efter.

Video: – Annie, are you OK? So, Annie are you OK? Are you OK, Annie? undrar Michael Jackson

Idag är Resusci Anne värl­dens mest berömda docka av natur­lig stor­lek, och tro­ligt­vis den mest kyssta kvin­nan i världs­hi­sto­rien. Över 300 mil­jo­ner män­ni­skor har omfam­nat hen­nes grund­läg­gande bål och huvud med utbyt­bara luft­vä­gar och avtag­bara masker för att mot­verka bak­te­ri­e­sprid­ning. Hur många liv hon indi­rekt räd­dat, genom använd­ningen av henne under utbild­ning, är omöj­ligt att säga.

Anne har även utveck­lats till att, i sin för­la­mande pas­si­vi­tet, bli mer aktiv genom att utrus­tas med sen­so­rer som ger använ­da­ren feed­back i de simu­le­rade medi­cinska situ­a­tio­nerna, så som brutna armar eller ben. Det poe­tiska i att en över­väl­di­gande mängd män­ni­skor under så många år ansträngt sig för att rädda denna Resusci Anne, den okända kvin­nan från Seine, ter sig som något absurd då hon idag utrus­tats med möj­lig­he­ten att “dö” på nytt, om en använ­dare inte lyc­kas fria hen­nes luft­väg eller utföra nog hårda kom­pres­sio­ner. Anne fort­sät­ter att dö, men nu inte för den olyck­liga kär­le­ken utan för den mänsk­liga, felande han­den. Hon används även för att påminna oss om den första hjäl­pens ver­bala ABC: “Anne? Anne? Är du OK? Anne, är du OK?” frå­gar läkar­stu­den­terna doc­kan Anne för att för­stärka läran att bara non­re­spon­siva pati­en­ter behö­ver HLR.

Hon har vidare kom­plet­te­rats med en kam­rat, Air­way Larry, ett barn, Resusci Baby, m.fl., vars utformning inte skett med samma utformning som Anne – att skapa någonting vackert som alla människor kan tänka sig att rädda – utan snarare som ett sorts komplement som lever (pun intended) på Anne’s gamla meriter. Den vari­ant jag per­son­li­gen träf­fat på mest, eftersom jag sta­fettsim­made när jag var yngre, är den vari­ant som fylls med vat­ten och läm­nas tung på bas­säng­ens bot­ten för att sedan dras upp till ytan. Orange, tung. Ibland glöm­des doc­kan kvar på bot­ten och när vi krå­lade gick den att se genom skum­met från rörel­serna, som ett rikt­märke, en kon­stant och obrydd publik till våra klena ansträngningar.

I efter­hand har fler­ta­let exper­ter fast­sla­git svå­rig­he­ten — eller omöj­lig­he­ten — i att göra en så per­fekt avgjut­ning av ett lik. Loren­zi­fa­mil­jen har under mer än 140 år gju­tit och sålt masker, bys­ter och sta­tu­et­ter, och menar att för att få en så detal­je­rad avgjut­ning, med 1800-talets tek­niska för­ut­sätt­ningar, kräv­des en levande modell. Deras giss­ning är att per­so­nen som utförde ori­ginalgjut­ningen lät sin dot­ter sitta modell, och att myten upp­stod i hän­delse av att hon dränkte sig själv vid ett senare till­fälle. Denna ver­sion till­ta­lar mig mer. Dels­vis för att den är rim­li­gare, men fram­för allt för att jag före­stäl­ler mig att en sådan upp­levse — att i levande till­stånd få sin döds­mask gju­ten — måste fram­kalla starka och obe­hag­liga käns­lor och dilem­man inför själva livet, till­räck­ligt för att kasta sig i flo­den. Då det kom­mer till beva­ran­de­a­spek­ten av det fysiska jaget kan jag även tycka att det är logiskt och rim­ligt — jaget beva­ras i levande till­stånd, inte i form av en död replika.

När Joslyn James strax före klockan tio på kvällen skickade sitt sms till Woods, föreställer jag mig hur en stor grupp människor slöt upp bakom henne  som i en hollywoodskt blåvit dimma… Shakespeare, Zola, Millais, Nabokov, Aragon, den norske leksaksmakaren Asmund Laerdal, den österrikiske läkaren Peter Safar, de parisiska dödsmaskgjutarna, flodpolisen Brigade Fluviale, alla barn som haft gipsmasken hängandes i salongen hemma under sin uppväxt – kisat upp på den – fantiserat, Garbo, Bergner, alla läkarstudenter, alla livräddare, alla vars liv har räddats. Trängs bakom Joslyn och hennes telefon. Den enda person jag inte kan föreställa mig där är Resusci Anne. För jag har ingen aning om vem hon är eller hur hon egentligen ser ut.


Comments { 0 }

Tags: