There are three subjects I don’t like discussing. My former marriage, women artists, and what I think of my contemporaries

När ska det komma en moderiktig biopic om Helen Frankenthalers liv? Det var ju trots allt tre år sedan hon gick bort. Popstjärnan Regina Spektor skulle kunna göra sin skådespelardebut som Frankenthaler – de var förbluffande lika i konstnärens unga år – eller någon av skådespelerskorna Carey Mulligan, Anna Kendrick, Emma Watson eller Madeline Zima, för att sedan gå över till exempelvis Susan Sarandon, Julianne Moore, Robin Wright eller Sigourey Weaver när den mognare Frankenthaler ska porträtteras. Varsågod filmbranschen, förvalta mitt tips väl.

frankenthaler01

Det känns smått ohederligt av mig att intressera mig så för personen Frankenthaler, hennes stil och livsstil, när hon själv så tydligt markerade mot den typen av uppmärksamhet. Jag kan skylla på tidsandan kanske, när författaren är en rockstjärna i sig själv, och man ofta talar mer om konstnären än om verket. På den punkten finns det mycket att lära av Frankenthaler, särskilt eftersom det ofta kan tyckas lättare att respektera tankegångar hur än enkla och återupprepbara de må vara – när dessa tankar kommer från andra sidan graven. När de uttalades i en annan tid som brottades med samma grundläggande problem som vi gör nu, men med andra förutsättningar och redskap. Hon var benhård i fråga om den identitetsfixeringen som vi särskilt brottas med idag. Frankenthaler sade

Obviously, first I am involved in painting not the who and how. I wonder if my pictures are ”lyrical” (that loaded word!) because I’m a woman. Looking at my paintings as if they were painted by a woman is superficial, a side issue, like looking at Klines and saying they are bohemian. The making of serious painting is difficult and complicated for all serious painters. One must be oneself, whatever.

Mot bakgrund av detta är det svidande uppenbart att Frankenthaler nog inte önskar vara min kvinnliga stilikon. Jag uppskattar verkligen hur hon å ena sidan skarpt avfärdar tanken på en kritik av hennes konst med utgångspunkt i hennes kön som ytlig, samtidigt som hon leker med tanken på sig själv som feminint lyrisk. Frankenthalers största kritiker höll just de tunna, poetiska lagren av söt färg emot henne, en kritik hon tycktes ta emot med glimten i ögat: hon kommenterar det genom att vara såväl skoningslös i sin inställning som personligt sökande i vad det lyriska består samt humoristiskt avfärdande.

Det är just sådana mångbottnade glimtar in i en person som gör dem till personliga förebilder eller ikoner för mig, vare sig de vill det eller ej. Och kanske särskilt vad gällande kvinnor som annars lätt tenderar att göra våld på sin egen dubbelhet i offentligheten.

For me, being a ‘lady painter’ was never an issue. I don’t resent being a female painter. I don’t exploit it. I paint.

Hur mycket jag än håller med Frankenthaler i ovan citat så tjusas jag märkvärt av uttrycket ‘lady painter’. Det låter så… fint? Kanske bara för att det är skrivet på engelska. Frankenthaler noterar faktumet att hon ÄR en kvinnlig konstnär, och tycks på så vis tillskriva det någonting, men understryker vikten av att inte exploatera det. Detta citat, banalt i sin enkelhet egentligen, öppnade mina ögon för en irritation jag närt länge men inte satt ord på i det offentliga samtalet om all möjlig konstnärlig produktion, må det vara författande, diktande, fotografering, måleri, performanceart, teater. Man talar ofta om att en konstnär “utforskar” sig själv i någon aspekt i sin konst. Det är rimligt. Men alltför ofta upplever jag att utforskandet används som en slö synonym när konstnären snarare väljer att exploatera aspekter av sig själv. Det är en hårfin gräns, men jag vill hävda att det går att känna instinktivt när någon exploaterar aspekter av sig själv, till skillnad från att bara utforska sig själv, berätta om sig själv. Detta var alltså någonting som Helen Frankenthaler absolut inte ville göra i sin konst eller då hon deltog i det offentliga samtalet om sig själv och sin produktion.

frankenthaler11

Saddle shoes

Hon tog sig fram i den mansdominerade miljön inom New York-skolan utan att bry sig nämnvärt om de övriga medlemmarna valde att “acceptera” henne eller ej. Detta självförtroende härstammade måhända ur den priviligerade uppväxten i den intellektuella och progressiva familjen på Manhattans Upper East Side. Jag resonerar – kanske fördomsfullt – att det är lättare att inte bry sig när man har råd att inte bry sig.

Frankenthalers självbild när hon precis skulle äntra New Yorks konstvärld var “a saddle-shoed girl a year out of Bennington”. Det finns en konkret oskuldsfullhet i den självbilden, samtidigt som hon beskriver just den perioden då hon introducerades för de stora. Jackson Pollock, David Smith, Franz Kline och Willem och Elaine de Kooning.

frankenthaler23

I en eventuell spelfilm om hennes liv är det uppenbart att man skulle fokusera på hennes relationer och konstruera ett spänningsförhållande mellan hennes konst och konsten producerad av männen i hennes liv. Jag har sett sådana amorösa berättargrepp kritiseras många gånger, inte minst när den efterlängtade biografiska skildring av Monica Zetterlunds liv kom 2013 – som i mångt och mycket följde en kronologi uppbyggd kring männen i hennes liv: pappan Bengt, Vilgot Sjöman, Sture Åkervall. Jag förstår kritiken på ett idéplan men kan inte känna den, kanske för att jag själv oftast minns saker i relation till vem jag vid tillfället var tillsammans med. Jag föreställer mig dessutom att konstnärspar eller författarpar, skådespelarpar, som lever länge och nära inpå varandra deltar i varandras arbete på olika sätt, stöttar, kritiserar, saboterar. Man förminskar inte nödvändigtvis en person genom att tala om den den älskade, eller hatade. Jag ser därför gärna fler fruar och älskarinnor i manliga biopics!

För att nämna ännu ett exempel ur svensk kontext som gjort just detta så var den biografiska skildringen Dom över död man av Torgny Segerstedt (förvisso chefsredaktör på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där han ihärdigt kritiserade nazismen, och inte konstnär) rysligt bra. Jag har aldrig sett Ulla Skoog spela så bra som i rollen som hustrun Puste Segerstedt, och Pernilla August som älskarinnan Maja Forssman. Jag grät så svårt till denna film att jag knappt finner motstycke, och skulle önska att fler såg den. Ett mycket bra exempel på när kvinnornas roller är relevanta, utan att det för den del känns som att de är inkvoterade. Bilden av Segerstedt förstärks av kvinnorna i hans liv.

frankenthaler07

Frankenthaler omfamnar lyckligt Robert Motherwell framför sitt mest kända verk, Mountain and Sea (1962)

frankenthaler19Ovan Frankenthalers Madame Butterfly (2000) och nedan Motherwells Running Elegy II (1983)

Speaking of men. Frankenthalers pappa var domare vid New York State Supreme Court och dog av cancer när hon var blott elva år gammal, vilket slungade henne in i ett fyra år långt depressionsliknande tillstånd med svåra migränanfall. Konstkritikern Clement Greenberg introducerade Frankenthaler för New York-skolans abstrakta måleri och gissningsvis skulle filmen om hennes liv ta avspark där någonstans. Vidare var hon gift med expressionisten Robert Motherwell mellan 1958-1971. Jag kan ju bara tala för mig själv, men min inre paglian går ned i spagat av förtjusning när jag tittar parallellt på deras respektive målningar från den perioden. Det äkta paret kallades “the golden couple” i mindre bemedlade konstnärskretsar, då de etablerade sig på East 94th Street där de ägnade sig åt ett extravagant socialiserande. Jag skulle gärna se några duktigt scenograferade passager ur det äkta parets liv tillsammans, när de målar och diskuterar, när de håller middagsbjudningar för över hundra personer ur sin tids kulturelit. Frankenthaler talar högt, skrattar, dansar och göder sina gäster grundligt. Vad serverade man? Räkcocktail, laxmousse, ambrosiasallad, coq au vin, Biff Wellington, Baconlindade ostron med plommon, cocktailpinnar med ost och ananas, fondue, crêpes, Babysham eller Manhattan eller Vesper cocktails!

frankenthaler22

Frankenthaler har alltid vägrat att diskutera sitt äktenskap, i linje med sin i övrigt så höga integritet. Detta kommer givetvis att försvåra för en eventuell regissör som vill slå mynt om det gyllene parets estetiska förening. Den enda gång hon uttalat sig om sitt liv som ensamstående mynnade ut i ”At times I enjoy being alone, at times I don’t.” Det må vara ett korthugget och markerande svar, men jag tycker ändå att det är vackert. Jag, som är relativt rädd för tanken på ensamhet kan känna förtröstan i att det ju är precis så det är både att vara ensam och att vara i en relation. Ibland njuter man av det, och ibland inte. Ett tillknäppt svar, men talande för en viss hållning som jag önskar jag kunde anamma. 1989, då hennes omfattande retrospektivutställning recenserades, avfärdare The New Yorker hennes verk som konst för styrelserum. Man kallade henne för den förnäma högprästinnan på grund av hennes ovilja att vara rolig i intervjuer.

När man studerar tidiga fotografier av Frankenthaler är det svårt att inte känna waspstilens mjuka vingslag fläkta. Frankenthaler fångad på fotografier bär ofta luftiga vita skjortor, cigarettbyxor, mörka förkläden, svarta polotröjor. De ljuvligt pastelliga fotografierna från LIFE Magazine år 1956 där hon bär kjol, knutblus, diadem och rött läppstift förefaller som ett avsteg från den strama stilen, som om hon “klätt upp sig” för att bli förevigad i symbios med sin konst. När man studerar de tjugo till trettio professionella fotografier på Frankenthaler som figurerar och upprepar sig online blir det tydligt att det under det konstnärligt slappa och praktiska modet finns en stilmedvetenhet, och där jag vill hävda att hon matchar sitt måleri (alternativt att måleriet matchar henne). Fotografiet ur LIFE Magazine i början av detta inlägg är kanske det tydligaste, men även nedan ateljéfoto av Alexander Liberman där hon bär djupröda manschesterbyxor och en mossgrön blus jämte sina målningar som går i nästan identiska kulörter är ett intressant exempel. Kan inte föreställa mig att detta är en slump.

frankenthaler03

frankenthaler15

Helen fotograferad av Dan Budnick 1968 framför sin målning Summer Banner som hon målade samma år.

frankenthaler17Essence mulberry (1977)

Helen-Frankenthaler-michael-fredericksOvan fotografi av Michael Fredericks, nedan Snowpines (2004)

frankenthaler16Helen i sitt hem på Contentment Island, i april 2003.

Jag idealiserar den diffusa bild det går att skapa sig av Helen Frankenthalers livsstil under hennes sista tjugo år. Hon målade in till slutet. Hon bytte de stora papprena till mer lätthanterliga dukar och tog hjälp av assistenter. Hon delade sin tid mellan New York och Contentment Island, i Darien Connecticut, vars namn skvallrar om en tillfredställd tillvaro, belåten, tillbakalutad. Åh! Hon gav ut informationen att hon simmar flera gånger i veckan. Att hon tycker om att rymma från sitt arbete och se en bergmanmatinée “I’ll take my lunch to the movie – yoghurt or shrimps or something”. Jag vill också sitta i en mörk salong mitt på dagen, doppa salta räkor i sur, kall yoghurt och sedan återvända till min ateljé och hälla färg över en duk – vilket någon senare kommer att recensera som ett vackert landskap! Hennes assistenter ombads ofta lämna ateljén när hon skulle sätt igång. Under intensiv koncentration blandade hon oljefärgen med hushållspenslar, moppar, skrapor. När Frankenthaler var liten brukade hon fylla en hink med vatten och droppa olika nyanser av nagellack ned i vätskan för att studera hur färgerna simmade om varandra.

Det som jag avslutningsvis tar med mig av Frankenthalers diverse visdomar är denna betraktelse över konsten

Art has a will of its own. It has nothing to do with the taste of the moment or what’s expected of you. That’s a formula for dead art, or fashionable art.

En tanke väl värd att bära med sig varje gång man betraktar ett konstverk. Visserligen kan man inte påstå att Frankenthalers konstnärliga produktion inte var högst populärt under hennes egen tid, i någon mån var det fashionable art – men jag tror inte att det nödvändigtvis kändes så för henne när hon skapade den. I denna videodokumentation besöker hon Portland State University 1972 för att svara på konststudenternas frågor i Lincoln Hall Auditorium. Efter halva utfrågningen åker ett par stora, svarta solglasögon på. Hon säger att de får tala högre när de ställer frågor till henne. De får allt ta och komma närmare om hon ska kunna höra dem ordentligt. Jag är inte van vid den här typen av ljussättning och inspelning. Ni får förlåta mig om jag framstår som litet underlig, säger Susan Sarandon med släpig röst.

Frankenthaler

frankenthaler21Min favoritmålning av Frankenthaler, Persian Garden (1965)


Comments { 0 }

Tags: , , , ,


Stilböcker – A Privileged Life

Susanna Salks bok är inte en traditionell stilbok, utan en anspråkslös hyllning till en livsstil (i ordets allra minst konstlade bemärkelse). Bokens fullständiga titel, A Privileged Life – Celebrating Wasp Style, är mitt i prick. Däremot är omslagsbilden på C.Z. Guest (tagen av Slim Aarons) aningen missvisande. A Pivileged Life är inte en bok som i huvudsak handlar om de allra mest förmögna, utan om den privilegierade övre medelklassen i USA. De har det förvisso gott ställt, men skulle aldrig få för sig att avstå utbildning och arbete för något slags jet set-tillvaro. Inte främst för att de inte har råd, utan för att bildningstörst och strävsamhet betraktas som dygder.

salk

A Privileged Life är en snygg och inspirerande bok. Men mer än något annat är den konservativ. Wasp-stilen har uppstått bland människor som blir ängsliga av tanken på alltför snabba förändringar. I genren stilböcker slår A Privileged Life rekord i frånvaro av konsumtionshets; shoppingtipsen och slit och släng-mentaliteten har genomgående fått stå tillbaka för traditioner och stilmässig kontinuitet. Det är estetisk återhållsamhet på det mest oemotståndliga sätt.

Susanna Salk varvar bilder från sin egen uppväxt i New England med bilder på wasp-ikoner som Jackie Kennedy, Babe Paley och Gloria Vanderbilt. Tilltalet är varmt och förtroligt. Salk återkommer hela tiden till det som utgör en wasps livsbetingelser: familjelivet, Ivy League-universiteten och de ärvda sommarhusen. Här finns inga tips i stil med ”Fem nyckelplagg!” och ”Fixa stilen nu!”. Kanske kan det upplevas frustrerande om man är på jakt efter tydliga instruktioner, men jag älskar att tonen i boken speglar långsamheten i en (livs-)stil som skapas över flera generationer. På var och varannan bild finns något som knyter an till det förgångna: författarens farmors pärlor, författarens mammas byxor, författarens pappas Harvard-tröja.

IMG_2837

Wasp-stilen är en ganska osexig stil. Det är inte särskilt tydliga stilmässiga gränser mellan vare sig män och kvinnor, eller unga och gamla. Jag tänker att det är delvis där lockelsen ligger, i det lågmälda, renskrubbade och tidlösa, som existerar någonstans bortom vanliga parametrar.

Grace Kelly 2

Både människorna och miljöerna i boken är ”as American as apple pie”, men har samtidigt något svårbestämt nordiskt över sig. (Bilden ovan på Grace Kelly ser dock ut att vara tagen vid Medelhavet.) Kanske beror det på New Englands årstidsväxlingar, den generellt höga levnadsstandarden eller förkärleken för utomhusaktiviteter. Vad det än är så känns det lika hemtrevligt och bekant som kanelbullar och mellanmjölk.

IMG_2834

En wasp har inget behov av att klä sig för att uttrycka sin individualitet, utan låter kläderna reflektera hans eller hennes livsstil. Hemligheten bakom wasp-stilen står därför inte att finna på ytan – i de enskilda plaggen – utan i de praktiska omständigheterna som styr valet av kläder. Stilen är sprungen ur traditionella värderingar, en aktiv livsstil och en ständig beredskap att (efter arbetsdagens slut!) slå sig ner på verandan för en drink. Det vilar något påfallande frugalt över wasp-stilen: den är varken snobbig, trendig eller det minsta överdådig. Om en wasp någon gång utmärker sig är det genom den excentriska look som uppstår när man matchar de ärvda manchesterbyxorna med sin mammas kashmirtröja och den där sextio år gamla kappan man hittade i en garderob på familjens lantställe i Nantucket.  

 

* ”Wasp” är en akronym som står för ”White Anglo-Saxon Protestant”. Termen har använts främst nedsättande om den inflytelserika och förmögna gruppen amerikaner med ursprung i nordvästra Europa (eg. England).


Comments { 11 }

Tags: , , , , ,